Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

lördag 30 augusti 2014

Först nu såg jag att Brasse är död.

Jag har många minnen av honom, också privata.

Jag var arton och jobbade som diskare på en krog i Göteborg, han hade en romans med en av mina bästa vänner som var servitris. De (han, Härenstam och Lill Lindfors) hade satt upp I hetaste laget (eller om de kallade den Sugar, jag minns inte riktigt.) Hela teamet åt i alla fall ofta på restaurangen vi jobbade: Ally´s In på Avenyn.

Nu minns jag inte varför min kamrat och jag åkte till Stockholm, inte ens var vi bodde, men vi hängde med de där teatermänniskorna, så mycket minns jag.
Vi var på lokal, Alexandras, och eftersom ingen ville dansa med mig (jag blev en svaaaaan först mycket senare) fick jag dansa själv. Det gjorde jag gärna. Jag var rätt bra, faktiskt.

När jag tog en paus och gick på toa, hann en kvinna ikapp mig. Hon berömde mig för min dans, och sa att hon förestod en klubb i stan som hette Chat Noir. Var jag kanske intresserad av att dansa där?

Jag frågade Brasse om klubben. Själv bodde jag i Göteborg på den tiden och hade förstås ingen aning om vilka ställen som fanns i Stockholm. Jag var mycket imponerad att att bli erbjuden något sådant, tog det som ett bevis på min talang.

Han tyckte inte att det var något för mig. Lite för naket, om än inte helt och hållet näck, lite åt Moulin Rouge i Paris. Åsa från Fjällbacka var lite för liten för sådana scener, tyckte Brasse.


Klok man.
Jag träffade honom inte igen förrän jag fick barn. Och då bara genom teverutan.

Min sång och speleman Jonathan hade två favoriter. Fem myror och Mora Träsk.
De varvade han på VHS:en från han var två tills kanske sex?
Varje dag.
Varje vaken stund stod han framför teven och härmade och sjöng med. Klädde ut sig. Ställde sig på stolar och ramlade av dem som Brasse.
Mina bilder finns inte digitalt, men herrejösses vad jag fotograferade den ungen när han showade till Magnus, Brasse och Eva och Mora träsk.

Brasse var tydligen mitt i sitt arbetsliv, 69 år gammal.
Oerhört sorgligt.



4 kommentarer:

Shamrock sa...

Jättesorgligt. Han är verkligen en del av både min och mina barns barndom

Ezter sa...

Ja, det var för tidigt :( Läste det på FB inatt, när jag inte kunde sova. Men du ska nog tacka Brasse för rådet, inget dåligt minne att ha av honom :)
Om du nu blev en svan sen, så WOW vilken svan du blev när det var var dags!

Anonym sa...

Väldigt tråkigt. Man vill gärna att de man tycker om fik leva för alltid - eller i alla fall så länge man själv finns till. Mycket bra har han gjort. På ungdomsgården satt vi nästan varje kväll och lyssnade på "varning för barn", som han också gjorde med Magnus Härenstam.

Och jag måste säga som Ezter: vilken svan du blev. Dessutom var det ju bara de dumma ankorna som inte såg att det fanns skönhet i den "fula ankungen" likt oss när inte vi människor vill se det vackra i varje unika människa.
Mao jag tror du var en svan redan innan du blev man(du) förstod det.
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Tack, vad ni är snälla. Jag lärde mig hur man använder make -up, det är nog allt.