Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 30 september 2014

Sonja släpps i Polen i morgon,

därmed är hon ute i sex av de nio länder (plus Sverige) som hittills har valt att ge ut henne.
Vilka det är ser ni i högerkolumnen.
De som återstår är Frankrike, Lettland och Estland.

Nästa år kommer också En liten värld, och först ut är Holland i januari.
Tyskland vet jag inte riktigt men jag skulle tro som i år, i början av sommaren -
Danmark likaså.
Norge har jag inte riktigt koll på, skulle tro att det kommer en pocket av Sonja först.

Ungefär så.
Idag ska jag se på andra avsnittet av Djävulsdansen.
Svt 1, 21.00.

Lite hängig.

Tjock i halsen, lite hes. Lätt huvudvärk. Lite ont när jag rör ögonen.
Just det där som jag har emellanåt men som oftast inte blir något av.
Det vore väldigt bra om det inte blir det nu heller.

I morgon har jag marknadsmöte, på torsdag manusmöte (Sara), på fredag åker vi hem till västkusten till den lilla huset vi ska hyra av brorsan.
Som ni förstår så har jag inte tid att bli sjuk.

Just nu Johan Kinde hos Malou.
Han var min bordskavaljer på förlagsmiddagen i lördags. Vi tyckte inte lika om någonting, vilket inte gjorde ett dugg. Tvärtom var det givande, och jag ska förstås läsa hans nya självbiografi Passera denna natt.


Jag läste någonstans igår

att vi författarkollegor ska hjälpa varandra, och jag tänker att det är ett väldigt kvinnligt sätt att se på sitt arbete, sitt eget företag (som det faktiskt handlar om). Det är naturligtvis inget fel i att tänka som en kvinna, men att alltid ha andras företag för ögonen är inte min grej.
Numera.

Jag hjälper de jag vill hjälpa, stöttar och hojtar högt om mina närmaste, de som är mina vänner och inte bara kollegor. Min åsikt måste få vara fri, jag kan inte vara lojal mot ett kollektiv, eller mot mitt kön. Jag måste vara lojal mot mig själv.
Numera.

Att vara egoistisk och se om sitt eget hus är fortfarande fult, i alla fall om man är kvinna.
Man ombeds oftare än man kanske lägger märke till, att åsidosätta sina egna behov framför andras. Att prata ut, inte agera i egen sak.

Bullshit, säger ego Hellberg.
Jag tror faktiskt att jag har pratat ut klart.
Numera.

Höga klackar ska inte missförstås. De är bara höga klackar.







måndag 29 september 2014



















Det här kan vara de viktigaste människorna i mitt och Simonas liv; våra förläggare, Teresa Knochenhauer och Karin Linge Nordh.
(Jaja, man barn blablablabla, men ni fattar.)

På onsdag ska jag och min agent Maria Enberg, som också är supeviktig för mig, träffa Teresa och Sara Lindgren som är marknadschef. 
Sara håller i allt gällande marknadsföringen av mina böcker, och på onsdag ska vi prata om vad vi kan göra för "Sara. Det är buskul möten. Min skola var på en marknadsavdelning som produktchef med eventansvar för Gevalia och jag är superduperintresserad av marknadsarbetet.

På torsdag får jag tillbaka Sara för ytterligare en redigeringsrunda, och då får nya manuset vila ett par veckor.
Alltså måste jag skriva titta lite på det idag, innan morgondagens skrivpass. Det gäller att hålla sig ajour vare sig man skriver i det eller inte. Det är dagens tips.

Men först ska jag leverera glömd sladd till Jonathan, handla mat och hämta ut Tivo-grejer eftersom jag ska byta bredbandsleverantör (och tv!) till Comhem.
Jag har saknat alla kanaler sedan jag flyttade och nu har jag möjlighet att få tillbaka dem.
På onsdag.

Jag är alldeles yster!



Det där med bokmässan.

Vi ses där, sa jag till folk, och så träffade jag nästan ingen utöver dem som jag hade i min direkta närhet, det vill säga i Bonniermontern.
Sedan hänger ju inte jag i baren på Park. Andra klarar både fest och arbete, men det gör inte jag. Jag är inte heller särskilt intresserad. Alla människor i hela världen är mycket trevligare nyktra.

Men det dök upp en och annan i montern som jag inte kände men som jag var oerhört glad för att få träffa. Hillevi Wahl till exempel.
Hon var med i första avsnittet av Djävulsdansen och gjorde ett djupt intryck på mig.
Nästa del av serien kommer i morgon.

Sedan presenterade Simona mig för kvinnan som har lärt mig så mycket att jag nästan började gråta när vi sågs.
Mia Törnblolm.
Det var tack vare henne jag blev coach.
Det var tack vare hennes bok, Så dumt, som jag verkligen förstod missbrukets mekanismer.
Det är tack vare henne som jag är rätt bra på att föreläsa. Hon har lärt mig att det är okej att blanda humor med djupt allvar, utan att för den skull tappa tråden och energin i föreläsningen.
Här är vi.
Hurra!












söndag 28 september 2014

Vilken mässa.

Det har varit otroligt roligt. Inte minst att jobba med Simona, vilket var första - men absolut inte sista - gången.















Och så var min vårvapendragare, Catharina, förstås på plats med sin rånarliga.














Och här flankeras jag av den otroligt framgångsrika debutanten Stefan Ahnhem och den mer rutinerade, men lika framgångsrike, Anders de la Motte.


















Mitt ljudförlags tilltag var tråkigt, men glädjen över att få vara på den här fina förlaget Forum överskuggar det med råge.

Det har varit en fabulös mässa.
Jag har träffat läsare, signerat böcker och träffat kollegor, föreläst och ätit god mat, sovit på fint hotell och fotat Desmond Tutu!!!
Ser ni att han tittar rakt in i min kamera?





















Jag har använt varenda klänning jag hade med mig och nästan alla mina åtta par skor.
Benen är svullna, rynkorna djupa men jag kommer att somna lycklig ikväll.


På onsdag har vi marknadsmöte om "Sara".
Då börjar vi om från början.
Åh, vad det här är roligt!

lördag 27 september 2014

Tröttsamt.

Inte mässan, men vissa grejer man upptäcker här (eller rättare sagt min agent upptäckte).
Mitt ljudsboksförlag (på Sonjorna har jag fler förlag än jag kan räkna ...) ger ut en ny bok där plotten är den samma som i Sonjas sista vilja. Och som har ungefär samma formspråk som En liten värld på omslaget. För säkerhets skull har de anlitat samma omslagsdesigner.

 Vad säger ni om den här likheten?:

"Anna Holm är 30 år och fastighetsanalytiker från Kungälv. Livet står still. Hennes pojkvän Jesper är trevlig och jobbet är okej, men det är ändå något väsentligt som saknas. En dag får hon ett rekommenderat brev från advokatbyrån Linberg & Co. Med stigande förvåning läser hon att hon har angetts som arvtagare till fem miljoner euro. För att få ta del av arvet måste hon dock utföra ett uppdrag. Hela brevet känns fullständigt otroligt, men hon måste ju i alla fall höra vad det är hon ska göra för att få arvet. Hon bestämmer sig för att ringa advokatbyrån och boka ett möte. "

Författare som inte har någon egen fantasi kan man inte göra så mycket åt, men mitt ljudboksförlag? De ville gärna ge ut en tredje Sonja om och när det blir aktuellt, vi kan väl säga att den chansen är borta nu.e

fredag 26 september 2014

Mässbilder

Jag la in det här via telefonen men det gick väl verkligen sådär.

Vi har det i alla fall bra. Och med Vi menar jag mig och Simona som är betydligt mer framgångsrik med sina bilder. Klicka här.

Just nu vilar jag fötterna inför kvällens middag med min agentur, Grand Agency, som har bjudit in alla sina författare.
Jag är så hungrig att jag tryckte i mig en toblerone som låg på ett bord och sa ät mig, på mitt rum på 22:a våningen i jämnhöjd med Pariserhjulet.
(Liseberg är öppet på helgerna och just nu snurrar hjulet så fint, tvärs över gatan från hotellet.)
Middagen är klockan åtta och jag ska strax sätta på mig mer smink och sedan åka till restaurangen.

Efter middagen ska jag tillbaka till hotellet och förbereda morgondagens seminarium.
Jag är en sådan där seriös typ som lägger mig tidigt när jag ska stå på en scen dagen efter.
Eller så är jag inte seriös utan bara gammal och trött, för det spelar ingen roll om jag ska stå på en scen eller inte, jag åker hem tidigt ändå.

Anyhow.
Dag 1 på mässan rockar och Simona och jag är båda störtnöjda med vårt första gemensamma framträdande på centralen idag.
Tjoho!

Med

det här fina i ryggen, åker jag till Bokmässan.
Jag ska förstås blogga men om ni vill se fler bilder från resan så följ mig gärna på Instagram
Nu kör vi! #allyouneedislove



torsdag 25 september 2014

På åttan, börjar nu!

Julie & Julia.
Underbar film med en suverän Maryl Streep!

Jag laddar för i morgon,

på dagen fem år efter att jag debuterade med Casanovas Kvinna.

En vecka innan mässan hade jag fått besked som kullkastade hela mitt liv (igen) och hur jag reste mig inför mässan och mina framträdanden där vet jag inte. Men till sist kanske man inte orkar deppa längre över vad andra ställer till med.

Tänk om man visste vad fem år till skulle kunna ge.
Inte hade väl jag en aning om att jag idag skulle ha fyra utgivna böcker. En femte som är klar och en sjätte under produktion.
Att jag skulle få åka till bokmässan och få göra ett seminarium som handlade om kärlek, inte sorg.

Ikväll ska jag måla naglarna knallröda.
I morgon går kärlekståget till Göteborg.
Hurra!





onsdag 24 september 2014

Medberoende.

Jag tittade just på min föreläsning om det, på bokmässan 2009. Finns på youtube. Sök på Casanovas kvinna om du vill titta.
Exakt fem år sedan.

Det känns längre.
Inte så att jag har glömt, det kommer jag aldrig att göra, men det är inget som påverkar min vardag längre.
Medberoende håller jag stången genom att sätta gränser, fråga mig själv vad jag tycker, göra bra saker för mig själv (och andra), vara rädd om mig och för varje liten sak jag gör för mig själv så stärks jag i mitt jag.
Sedan skadar det ju inte att leva med en man som faktiskt inte utmanar den sidan av mig.

Jag ska träffa honom idag och jag längtar!

Väry busy dag i förorten.

Jag har ett seminarium att planera.
Vanligtvis är det inga större problem, men på mässan är det exakta tider som gäller och då krävs en annan form av planering. Dessutom är vi två som delar scenen, och jag vill ju inte att Simona ska behöva knuffa av mig för att jag har det så trevligt att jag glömmer att hon också ha grejer att prata om.

Utöver detta viktiga ska jag städa.
Skicka böcker.
Skicka kvitton.
Handla.

Men jag börjar med lite manus.
Idag är jag störtnöjd om jag hinner en sida eftersom jag sov till strax efter nio. Men hurra för det. Utsövd är en sådan jäkla bra förutsättning för en produktiv dag.




tisdag 23 september 2014

Jag kom på den strålande

idén att köpa program från Svt som inte finns i Play.

"Kostnad och leverans
Kostnaden är minst 1 500 kr för ett kortare inslag/del av program.
Ett program upp till en halvtimme kostar 2 000 kr.
Ett program upp till en timme kostar 2 500 kr."

Jag hade tänkt mig en serie. 
Som research.
Tror att jag måste tänka om.

Idag ser jag på

"Djävulsdansen", 21.00 på ettan. Om medberoende. En riktigt stor satsning, och programledarna har blivit inbjudna att prata om programmet nästan överallt.
Ibland har de nämnt böcker om ämnet, men aldrig min bok Casanovas kvinna märkligt nog. Vi är ju rätt få som har skrivit om anhörigproblematiken ur ett personligt perspektiv.

Jag ska i alla fall se programmet ikväll, strålande initiativ av programledarna Sanna Lundell och Ann Söderlund (jag tror att de ligger bakom idén också.)
Heja!

Jag har nät, jag har tv,

LYCKA!

(knack, knack, knack för att det håller resten av dagen!)

På riktigt

tycker jag att det är förfärligt att varken ha tv eller bredband.
Känner mig isolerad, avstängd och orolig. 
Det är bra träning.
Det är ju uppenbart att jag är svårt beroende!

Nu ska jag skriva bok och sedan äta lunch som inkluderar research.
Hurra!

måndag 22 september 2014

Det kan vara så illa,

Att jag inte har någon uppkoppling hemma förrän på onsdag.
Det ska bytas någon slags nätleverantör i hela söderförort.
Jag trodde att det var i mitt hus först i morgon.

Tur att telefonen funkar, men att blogga på den, som nu, är inte min grej.
Vi hörs när jag är ansluten igen!

Man kan väl säga

att jag får min höstlängtan tillfredsställd idag.
Tjohej, vilket väder. Det regnar, blåser och är fortfarande mörkt.
Underbart.
Klockan tio måste jag ta mig till tvättstugan i nästa hus, och senare till bilen, men det är allt jag behöver vara ute idag.
Istället ska jag MYSA (ett älskat hatord som ni inte hittar i mina böcker men som ändå säger vad det handlar om) inomhus.

Jag har vägrat att köpa gummistövlar som var så populära ett tag. I min förort klev människor (läs kvinnor) runt i dem vare sig det regnade eller inte, och på riktigt såg det inte klokt ut.
Idag hade de däremot varit praktiska. Inte knähöga varumärkesstövlar (2000 kronor), utan den gamla segelvarianten (200 kr). Jag hade inte haft något emot en regnjacka heller.
Men i morgon kan vädret vara okej igen, och det är ju det som är så härligt med hösten.
Jag älskar höst!
Och på fredag åker jag till bokmässan i Göteborg.

Åh, det ska bli så roligt!




söndag 21 september 2014

På tisdag

har jag varken tv eller nät hos mig. Vi ska få en ny bredbandsleverantör vilket betyder att allt är borta i uppåt ett dygn.
Det kommer förstås att bli intressant och en utmärkt möjlighet att skriva på sin nya bok, prata med sin man eller kanske att läsa något.

Sånt man gjorde på 80-talet och överlevde.

Just nu är det underbart väder i min förort.
Det blixtar, dundrar och regnet kommer liksom rakt in från höger.

Misse och jag är ensamma hemma och har dragit för alla gardiner så att vi ska slippa se blixteriet eftersom just det är lite läskigt. Tycker vi båda.
Vi sitter tätt ihop i soffan och jag funderar på om vi ska se en film, kanske. Fjällbackamorden (Svt1 21.00) har jag självklart sett (för nya läsare: jag är från Fjällbacka),














så det får bli något annat.
Ett nytt avsnitt av Graham Norton show (BBC entertainment 21.00) kanske kan vara något?

Jag har i alla fall skrivit klart för idag.
Den fina tonen håller i sig och jag är nöjd med det lilla jag har skrivit hittills.
Arbetet fortsätter i morgon.

Hoppas att ni också har haft en fin helg!



Mitt program bokmässan.

Fredag 26 september
16.30-17.15    Event på Centralstationen. 

Lördag 27 september

12.00-12.20    Seminarium ”All you need is love!” Sal J1. Tillsammans med Simona Ahrnstedt.

14.00-14.30    Berättarscenen, Bonniermontern B02:02 tillsammans med Simona Ahnrstedt. 


Söndag 28 september
11.00-11.20    Storytels monter B04:22. 


Per definition har jag ingen aktuell bok (det är höstutgivningen som gäller på mässan), men får ändå vara med lite här och där.
Det känns jätteroligt och ännu bättre blir det om vi ses!
När jag inte är upptagen av det som är bokat, hittar ni mig i Bonniermontern: B02:02.
Kom dit!

Jag vaknade av

att min katt satt längst ute på en gren, högt över marken, och pratade med mig.
Så där glatt och okomplicerat, som en katt kan göra till  en människa.
Detta efter drygt sex timmars sömn, vilket väl får anses vara strålande med tanke på att jag sov bort hela kvällen

Alltså är jag laddad för ett litet skrivpass. När jag är nöjd med det ska jag städa i gästrummet.
Jonathan och Linnéa kommer hit och passar Misse när jag åker på bokmässa och just nu använder jag rummet som lagerlokal. Att slänga grejer i sängen där är jättebra. Så länge.
Blundar man lite kan det bli liggande sååå länge.

Men det är sen.
Nu manus.
Kakel sista december.
Tjohej!

lördag 20 september 2014

Nä,

jag lämnar Avatar även om jag inser att jag inte gav den en riktig chans den här gången heller.
Si-Fi har aldrig varit min genre, det kan vara därför den inte funkar för mig, och istället för att tvinga i mig de blå figurenrna så skiftar jag till femman och "Life as we know it."
Jag har redan sett den, men vad sjutton; det har aldrig hindrat mig tidigare.

Egentligen hade jag tänkt att vara ledig i morgon, men jag längtar efter mitt nya manus.
Lite kan man väl jobba en ledig söndag?





Men vilken galen människa

somnade vid sextiden och sov i soffan fram till nu?
... paus för att tänka.

Exakt!

Det är allt annat än begåvat, sedan får det ha varit hur behövligt som helst.
Ibland kan jag helt enkelt inte vara vaken mer, utan måste lägga mig ned.

När jag vaknade gick jag på toa.
Där satt två nya fruktflugor och väntade på att drunkna i min fälla.
Jag fattar fortfarande inte var de kommer ifrån.



Jag har vid flera tillfällen

tänkt att se Avatar. Jag har till och med börjat se men så har telefonen ringt och ja ... ni vet.
Alla, och då menar jag min son, säger att jag måste se den.
8.3 på Imdb.
Vad säger ni?
Är det något för en romantisk tok som mig?

fredag 19 september 2014

Fredag.

Skrivit drygt en sida.
Fått kontakt med ett ställe jag ska få göra research på, som jag inte kan berätta om, men som är fantastiskt.
På tisdag äter jag lunch med en person som har jobbat just där och listan på frågor är redan lång.
Hurra.

Klockan sex ska vi vara på middag, och jag måste bestämma mig för vad jag ska ha på mig!
Det är sommar ute, det känns som om det ställer till det en smula. Vita ben behöver ju strumpor, eller hur?

Det löser sig. Man kan alltid ha byxor.
Hej hopp.

Förr i världen,

innan jag hade fullt upp med allt möjligt, var jag en fena på att kommentera på andras bloggar, helt oavsett om de sa något här eller inte.
Numera läser jag men har lite tappat min röst eftersom jag mest skriver böcker hela dagarna.
Jag ska verkligen försöka att skärpa mig, jag vet ju att det är jätteroligt med en hälsning då och då (tolka det för all del som ni vill. Allra helst som att jag vill ha lite hejsan svejsan i kommentarsfältet.)

Jag var uppe för tidigt idag också, med tanke på att jag ska på partaj i kväll. Nisses kompis fyller 60 och vi ska på fest, alltså ska jag sova igen lite senare så att jag inte gäspar på festen. Det vore tyvärr inte första gången.
Men innan den dimman ska jag skriva och städa.
I den ordningen.

Toodeloo.

torsdag 18 september 2014

Manus sex är än så länge

rysligt bra. Det kan bero på att jag är tre kapitel in i det, eller så har jag hittat tonen direkt.
Jag hoppas att det är det senare, för då blir det här förhoppningsvis en kul resa.
Tonen är allt för mig, och det har jag pratat om här sedan bok ett (eller kanske två. Ton var svårt i ettan.)

Målet jag har satt är sista december och det ska absolut inte vara omöjligt om allt går som det ska med redigeringen av Sara.
Från förlaget har jag ingen deadline alls, jag skulle tro att de skulle säga maj-juni nästa år om vi tänker utgivning våren 2016, men jag gillar ju att vara i tid. Och jag gillar egna mål. Så det är väl bara att köra, tänker jag.
Om det håller kan jag ha semester hela januari som jag har önskat. Om det inte håller så blir det bra ändå. Till sist. 52 år har visat just det.

Det är en glad dag hos den här författaren.




Jag har just fått besked om

att mina böcker lånades ut på bibliotek 46 613 gånger förra året, Sonjas sista vilja bara aningens oftare än Sonjas hemlighet.
Det är fantastiska siffror och tusen tusen tack till alla läsare, oavsett hur ni nu får tillgång till böckerna, jag är faktiskt helt tagen.

Med det sagt, begraver jag mig i manus nummer sex.

Mäh,

jag läste precis i Aftonbladet att min fina soppkopp från Ikea kan gå sönder
av varm vätska och att man ska lämna tillbaka den.














Soppor är egentligen inte min grej, eller var i alla fall inte. Jag har blivit bättre, även om jag aldrig någonsin har tillagat en själv (ni behöver inte ge mig recept, men tack ändå!)

Min mormor gjorde Ängamat.
Jag är uppvuxen i ett hem med soppa och pannkakor på torsdagar.
Husmanskost, lagad från grunden, byggde denna västkustska kropp.

När jag själv fick barn byggde jag honom på halvfabrikat, tills han var ungefär tretton och började protestera.

Kvart över fem.

Vet inte varför jag inte kunde sova längre, men jag var väl klar helt enkelt.

Den här veckan är lite oorganiserad. Jag pysslar med diverse känns det som. Lite nytt manus. Lite flugjakt. Lite bokutskick. Lite dammning. Lite läs. Lite surf. Lite teve.
Lite som till sist blir hela dagar.

Idag ska jag först skriva och sedan fixa lite med kläder.
Har jag berättat att jag är klädgalen?
Det kan tyckas lite märkligt eftersom jag mer än något annat kliver runt i en rosa fleecemorgonrock, men det hör inte hit. Kläder och alla attiraljer som krävs till detta (läs skor, smycken, väskor) är min hobby, min konst, mitt pyssel och har så varit i alla tider (oftast har jag inte haft råd att ägna mig åt inköp, men att beundra kostar ingenting.)

Om man då tänker på att jag ska till bokmässan nästa helg; att jag där har fyra officiella framträdanden, två stora middagar och utöver det lite hotellhäng, så fattar ni att det krävs en plan för hur tant Hellberg ska se ut.
Svart, rött och leopard ser just nu ut som vinnare, men jag vet mer när allt hänger på garderobsdörren med skor under och väskor på axeln.

(God, I am patetisk. Barn svälter, det är krig i världen, och jag ägnar mig åt handväskor. Dessutom bloggar jag om det. Förlåt.)


onsdag 17 september 2014

Jag har just fått

det tyska omslaget på En liten värld, som de har döpt till Herzensschwestern.
Jag tror att den kommer ut våren 2015.
Visst är den fin?!


Min förläggare tyckte

om mitt "nya" manus, hurra!, och jag tänkte att vi kanske skulle prata om hur ett team och rollerna runt en bok kan se ut, i alla fall på mitt förlag.

Författare.
Förläggare.
Redaktör.
Korrekturläsare.
Det är gruppen som jobbar med manuset i olika utsträckning.

Låt oss ta det från början:
Jag skriver ett manus, ibland relativt komplett, men i fallet med Sara var det "grovt", det vill säga att det fanns massor att bygga ut och vidare på även om grunden fanns där.

Det grova manuset skickar jag till min förläggare som läser och funderar på hur historien och karaktärerna skulle kunna utvecklas och bli ännu bättre. Med förläggarens hjälp, och förslag, kan jag få syn på bristerna.
När hon har tänkt klart så går vi igenom hennes tankar och pratar om dem. Det mesta, inte allt, håller jag med om, och efter hennes input går jag hem till min soffa och skriver om, lägger till eller tar bort.
I mitt fall har det oftast handlat om att lägga till, utom i Sara, som jag ju i stora delar har skrivit om.

Min förläggare vill oftast läsa en gång till efter en redigeringsomgång, och ibland vill hon ha ännu mer av något innan manuset går vidare till nästa instans:
Redaktören.

Då blir det finlir. Ordval, skiljetecken, klyschor, upprepningar, formuleringar. Allt ser hon.
För jag kan lova er, att om man skriver ungefär 80 000 ord så finns det en hel del att peta i.
I alla fall om man är som jag, flyhänt och snabb. Mina formuleringar måste rinna ut, annars funkar inte min ton, jag är inte den som petar alls i det.
Rinn och klart.
Typ.
Och med den tekniken kan ord fastna, som jag sedan utan att jag märker det använder sju gånger på samma sida. Sådant och tusen andra detaljer ser min redaktör.

När jag sedan har gjort de nya ändringarna efter redaktörens input, sätter hon manuset i en pdf så som boken kommer att se ut när den är klar.
I det läget går den vidare till en extern korrläsare, och tillbaka till mig (ibland också till förläggaren). Då handlar det om att leta fel. Glömda citationstecken, fel namn, ett tappat ord. Ibland hittar jag en hel mening som känns fel och så får vi ändra det, men här ska det egentligen bara handla om slarvet, det vi inte har sett efter alla redigeringsomgångar.

När redaktören har lagt in det hon får från oss som har läst den omgången går manuset tillbaka till mig. Jag vill vara den allra sista som läser, så att jag bara har mig själv att skylla om något blir fel.

Det där med bok är ett teamwork, och jag är den första att medge att det inte är lätt att ta emot kritik på sin text, i alla fall tycker jag att det är läskigt.
Men jag vet att det blir mycket bättre om jag kan ta till mig av den, även om det svider lite i början.

Jag drömmer ju också om att vara perfekt.
Men det är jag inte och ingen annan författare heller, vi behöver någon som bollar med oss och som utmanar vårt manus.
Det blir en mycket, mycket bättre bok av det och då får egot helt enkelt stå tillbaka.
Jag skulle kunna säga att jag inte vill ändra ett dugg, tydligen finns det författare som säger det, men i mitt fall vore det totalt korkat.

Jag älskar mitt teamwork på Forum.
Tänk att så många människor engagerar sig i MIN bok, är inte det helt fantastiskt?






Omslagsfotografering 

tisdag 16 september 2014

Om min förläggare

har hunnit läsa klart manuset Sara, kommer hon att ge mig en kort feedback idag och så tar vi det mer i detalj efter bokmässan.
Jag är nervös.
Tänk om hon inte tycker om förändringarna?
Det är så svaga nerver vi författare har. Det är så osäkra vi är.
I alla fall jag.
Jag undrar om det någonsin går över?

För att skingra tankarna på det, så börjar jag med nästa bok, manus sex.
Det är fullkomligt logiskt och kallas flykt.

måndag 15 september 2014

Hur mycket har jag läst?

Ingenting.

Jag gick upp klockan åtta, nu är den sex, och vad som hände däremellan kan jag inte riktigt redovisa. Är inte det konstigt?
Hur kan en hel dag bara försvinna när man är fullt frisk (vilket jag tror att jag är även om man aldrig kan veta det förstås)?

I morgon ska jag skriva och på kvällen ska jag på ett Books & Dreams-event i stan, vilket jag ser fram emot som tusan.
Pamela Andersson och Mia Törnblom är gäster, och bara det räcker för att jag ska bli upphetsad.

Måndag.
Hur mår ni?





Nej, jag tänker inte kommentera valresultatet,

jag tvättar.
Den lilla världen känns betydligt tryggare än den stora.

Resten av dagen ska jag läsa, och i morgon drar jag igång en ny skrivstuga.
Manus sex.
Just nu åker min huvudkaraktär runt i huvudet. Hur är hon? Vad känner hon? Har hon familj? Vilka är de?
Så kommer surret att fortsätta det närmaste dygnet, precis som det har vispat ett tag i bakhuvudet, och min förhoppning är att det i morgon när jag börjar kommer att finnas i fingrarna.

Den enda jag vet med säkerhet är att hon inte kommer att ha gjort några skönhetsingrepp.
Jag tittar på teve just nu och blir bara ledsen när jag ser ännu ett misslyckat försök att släta ut ålderstecknen, alltså ska mina brudar slippa det.
Okej?

söndag 14 september 2014

Valdag och flugjakt.

Mycket högtidligt. Alltså valet.
Vår lokal ligger precis vid vårt hus och stänger som alla andra klockan åtta ikväll.
De unga tu kommer hit vid sextiden och vi ska rösta först, äta valmiddag sen.
Det är Jonathans första riksdagsval och jag vet att han är väl förberedd, att han har följt debatter och diskussioner för att landa i ett parti som passar honom.

Det vore kul om man kunde göra en valmiddag till en tradition i lång tid framöver.

Annars är jag mest upptagen med att jaga nya bananflugor som jag inte har en aning om var de kommer ifrån.
Jag äter inte frukt, och igår tror jag att mina två dränkningskoppar tog 20 var. En i badrummet och en i köket; båda rummen kliniskt rena.
Nisse tror att det är blomflugor, men bananvarianten är ljusbrun och blomflugan svart.
De försvann när det blev kallt, men eftersom sommaren fan aldrig ger upp så kom de tillbaka.

Hösten, var är du?

lördag 13 september 2014

Och den lille pojken

Valde, som är två år och försvunnen.
Där tog mina ord slut.

Jag förstår inte hur jag,

den romantiska filmens främsta förespråkare , har kunnat missa For love of the game.
Ingen romantisk komedi, utan bara romantik och helt underbar.
Jag har alltid gillat Kevin Costner och igår var han gudomlig, herrejösses som kameran älskar den mannen. Och det var hundratals närbilder på honom.
Han spelade mot Kelly Preston, som också gjorde ett finfint jobb.

En film som får högsta betyg av mig eftersom jag blev så berörd.
Jag tror att den funkar även för den som är totalt ointresserad av sport.
Det är romansen som är i fokus.



fredag 12 september 2014

Jag är fortfarande

lite hängig så Nisse och jag pratar med varandra i telefon istället för att ses ikväll.
Alltså har jag tvättat av mig mascaran jag satte på mig till min lunchdate med min kompis, har satt på mig min älskade morgonrock och tänker tillbringa kvällen liggande.
Det är lite skönt att vara själv när jag inte är så pigg.

Jag räknar dock med att vara i fin form i morgon igen när vi ska på visit och därför tänker jag måla naglarna innan jag lägger mig.
Och så måste jag väl äta något.
Sedan är det jag och teven.

Fredag. Vad gör ni?
Ni är förfärligt tysta tycker jag!

Min son har ärvt

samma stolthet över att rösta, som jag alltid har känt.
Så på söndag går vi till vallokalen tillsammans, och sedan kommer våra respektive - som röstar på andra ställen i stan - och äter valmiddag med oss.
Jag har inte en aning vad de andra röstar på, men jag vet vad de väljer bort.
Det valet kan vara det viktigaste på söndag.

Idag är jag ledig.
Jag ska luncha med en kompis i Farsta centrum.
Det ska bli supertrevligt eftersom vi inte har sett sedan sommaren, och kommer att få mig att tänka på annat än vad min förläggare ska säga om det nya Saramanuset.

Ska du hitta på något kul i helgen?










torsdag 11 september 2014

Jag var sjuk senast i novermber,

och då menar jag förkyld. Jag blir det en gång om året.

Eftersom jag är typen som känner efter, så tror jag att något är på gång.
Är inte kroppen underbar med sin tajming?
Den liksom vet att redigeringsjobbet är klart.

Jag kan vara förkyld fram till 25 september.
26:e åker jag till bokmässan.

En lång skrivprocess.

Jag brukar hävda att jag skriver snabbt, men när jag gick tillbaka i min gamla blogg såg jag att manuset jag lämnade in igår (Sara) började jag skriva i april förra året. FÖRRA ÅRET! (jmf Sonjas sista vilja; sex veckor. Casanovas kvinna, fem veckor, Sonjas hemlighet 12 veckor. En lite värld, kanske 13, måste kolla)

var planen att Sara skulle vara klar i september. FÖRRA ÅRET.
Så vad hände?
Tja, livet var en sån grej.
2013 mådde jag piss, trots att en massa bra saker också hände.
Jag kan se i bloggen hur jag försöker hålla något slags fighting spirit uppe, men det var tufft.

Jag hade kommit en bra bit på Saramanuset när jag sålde lägenheten för ett år sedan och flyttade till en andrahandslägenhet, och sedan fick jag lite ny luft när jag fick besked om att jag skulle få den här jag sitter och skriver i nu (och som jag ÄLSKAR, ni vet).
Så då tog jag nya tag och skrev klart grovmanuset och lämnade det till min förläggare i mitten av december.

I januari fick jag feedback från förlaget, och vi tog ett beslut om att ta bort en karaktärs "utflykt", något som påverkade en hel del, men det var inte bara det som påverkade arbetsbördan; jag hade också mycket annat kvar att skriva. Det jag hade lämnat till förlaget i december hade varit oerhört grovt med många luckor och saknade kapitel. Ny deadline i mitten av juni (typ.)

8 juli gick vi igenom det igen, och när jag kom hem från ett mycket bra möte med Teresa var det ändå något som gnagde, och till sist insåg jag att jag måste ta bort en huvudkaraktär.
Det, mina vänner, är ett hästjobb.
Manuset var klart, färdigt, done. Skulle bara redigeras.

Jag inser idag att jag totalt förstås har skrivit två böcker, i alla fall sett till borttagna kapitel, men av det har det blivit en som jag längtar efter att få läsa igen.
Och när jag känner så vet jag att den har blivit som jag önskade.
En riktig Åsabok.

Den heter inte Sara längre och den har fått ett jättefint omslag.
Snart ska den in i en katalog, och sedan presenteras för handeln.
Jag har aldrig varit stoltare över ett arbete.
4 mars släpps hon.

(Och på måndag börjar jag skriva på nästa. Ska vi säga 10 veckor?)



Nä, hurrni,

om man skulle ta och somna om.

Skryt, men jag blir ju så attans glad!


Härlig bok!

Jag fick den här boken som recensionsexemplar för ganska länge sedan. Efter det träffade jag författarinnan på den lokala bokhandelns Onsdagsklubb, och blev nästan lite kär! En väldigt karismatisk och trevlig kvinna! Jag blev väldigt sugen på att läsa boken, men har helt ärligt inte haft tid förrän jag kom över den som ljudbok¿ Tänk så sjukt mycket snabbare det skulle gå om rec.ex till mig skickades ut som ljudbok! Vilken dröm för en arbetande student¿

Hur som haver! Det finns väldigt mycket jag gillar med den här boken. Författarinnan, grundbudskapet att det aldrig är för sent att ändra sitt liv (If you don't like where you are, change it. You are not a tree¿) och karaktärernas något röriga känsloliv! Trots att det är fiktiva karaktärer så känns det lite tryggt att jag inte är ensam i världen om att ha ett rörigt känsloliv! En helt igenom jätterar bok som absolut är värd att lägga tid på!


Ebba, tusen tusen tack!!!

Man kanske kunde tro

att jag skulle sova ut idag, dagen efter manusleveransen.
Ändå sitter jag här igen, sex timmar senare.
Samma soffa, inget manus, och jag borde verkligen
lägga mig igen.

Jag vet att jag sa att jag ska vara ledig i en vecka men jag kanske drar ner det till några dagar.
Tänk om jag äntligen kunde börja skriva på manus sex, som jag har längtat efter?
Vi får se.
Jag börjar i alla fall inte förrän på måndag.



onsdag 10 september 2014

Jag är KLAR,

manuset är skickat och nu ska jag se på film med Kevin Costner.
Det är en härlig dag i förorten!

Well,

om ni vill läsa om något annat än redigering och skrivmödor så får ni antingen återkomma till helgen eller spana in någon annan bloggare, för här är det ensidigt just nu.
Nisse och jag har hälften kvar att gå igenom, och tack och lov för hans hjälp för han hittar massor. Både smått men också faktafel och tankevurpor.
Men.
HAN ÄLSKAR MANUSET!

Nä, förresten, han skulle aldrig säga det så, men han gillar som f-n.
Mer så kanske.

Kämpa nu Åsa, du är jättenära kaklet!

tisdag 9 september 2014

Nästa vecka är jag ledig.

Då ska jag läsa den här.
Kom ut idag.
Jag tokälskade hennes Livet efter dig.





















Tjohej.

Ett fjärde land av de fem som hittills har gett ut Sonja,  har nu bestämt sig för att också ge ut En liten värld.
Det känns förstås otroligt roligt.
Det ska bli spännande att se hur det går i de fyra länder som Sonja är på gång ut i: Polen, Frankrike, Lettland och Estland.

Nu MÅSTE jag  sova. Ett kvällspass med Nisse som redaktör ligger framför mig och då är det bra att vara vaken.
Det kan bli diskussioner.

Så,

Nu är hela manuset skickat till min eminente läsare Nisse, som har läst kontinuerligt sedan i söndags, vilket betyder att han bara har slutet - det jag jobbade med idag - kvar.

Vi ska gå igenom det han har hittat ikväll, allt från rena slarvfel till sådant han inte begriper eller kanske tycker blir för mycket. Ofta har han en poäng, andra gånger är han man och förstår inte ...

I morgon ska jag jobba med det han har sagt och sådant jag själv hittar, sedan skickar jag det till Teresa, fyra dagar innan deadline.
Hurra!


Jag vaknade alldeles för tidigt,

i morse klockan fem, och det var återigen omöjligt att somna om.
Så istället sätter jag lite fart nu när jag har druckit kaffe, läst tidningar och letat skor.

Jag har i runda slängar 20 sidor kvar att redigera i den här omgången, sedan börjar jag om när jag får tillbaka Nisses kommentarer ikväll eller i morgon.
Vad mitt eget öga kan se så här långt, hänger allt ihop.
Tack och lov!

Mitt mest utmanande skrivprojekt någonsin.
Först en omarbetning och sedan en megastor till, när jag tog bort en av huvudkaraktärerna; ett beslut jag tog den 8 juli.
Kreativt det svåraste jag har gjort.
Att se hur ett i princip redan färdigt manuset minskar och minskar i omfång, för att till sist nästan vara halverat, och veta att allt det måste ersättas med nytt material innan 15:e september, har någon dag här och där känts övermäktigt.

Jag har ju inte en handling klar när jag skriver, och just det kan jag inte påverka, det är bara så jag jobbar. Och vanligtvis är det helt okej.
Men just vid en sådan här omarbetning hade det varit skönt att veta vart man ska gå, när det gamla ryker.

Därför är jag så tacksam för att mina händer och mitt huvud jobbar så bra ihop.
Tack, ni tre har jobbat ihop en grym ny romantisk komedi.

Hurra!






måndag 8 september 2014

Den här reklamen

från systembolaget där en minus 18 ber sin pappa om en flaska vin ... och han ger sig.
Alltså, behövs den fortfarande?
Det kan väl inte finnas föräldrar som fortfarande köper ut/ger sina minderåriga barn alkohol, eller?

Min son fyllde 20 i augusti och han har fortfarande inte varit på systemet.
Sedan han var 18 har han fått göra som han vill med alkohol, och han säger själv att han är rätt ointresserad utöver en bira ibland.
Innan han var arton förbjöd jag honom att dricka och det fungerade alldeles utmärkt.
Och funkar tydligen fortfarande.

Nej är bra.
Jag hoppas verkligen att det är fler än jag som säger det.




En lååång arbetsdag

är till ända.
Jag hade några timmars paus innan jag drog igång ett nytt pass, och nu är jag snart klar med den här redigeringsomgången.
Det kan vara så att jag kommer att vara LEDIG i en hel vecka när jag har skickat iväg manuset till förlaget.
Det känns känns jättekonstigt, men jag tror att jag behöver det.
Jag tror inte att jag har varit ledig sedan sista veckan i juni, mer än strödagar då och då.

Well, det går verkligen ingen nöd på mig.
Det är ju rätt kul, det här jobbet!




Vaknade för exakt en timma sedan,

har precis druckit kaffe och nu ska jag duscha.
Sen.
Då ni.
Idag siktar jag på 50 sidor, är galet redigeringsladdad.

Vad jag har gjort sedan jag vaknade?
Funderat på gårdagens debatt?
Tänkt på hur det ska gå för Sverige ikväll?
Tagit en hälsofrämjande promenad.

Inte alls.
Visst är den här snygg?


söndag 7 september 2014

Alltså, Babel.

Skrattas det inte för lite i det programmet?
Allt är så vansinnigt allvarligt att jag kommer på mig med att gäspa, orkar inte ens sucka över gästernas ovilja att bjuda på sig själva (såg inte dagens program, jag generaliserar mycket grovt och överdriver förstås, men ni fattar.)

Nu har förvisso Simona besökt programmet, men jag tycker att det är dags för henne att återvända. Tillsammans med mig!
Lite glitter, fattigmansglamour, kärlek och skratt är precis vad det programmet behöver.

Eller slänger ni er över böckerna som programmet pratar om?

Det finns ett litteraturprogram på Svt, och utöver deckarna så är det en hel kategori böcker som ratas i programmet: Underhållning om kärlek. Av och för kvinnor. Det eviga röda skynket.

Jag har för mig att fransmannen som skrev den romantiska komedin Nathalie var med, men han ansågs kanske mer litterär i kraft av sitt kön.
Låter jag sur?
Det är jag inte.
Jag tror helt uppriktigt att mina läsare inte tittar på Babel, eftersom det inte är tillgängligt för alla.

Jag orkar inte redigera ett ord till idag, istället vill jag hitta en film, en roligt mysvariant.
Herregud, vad det är underskattat att skratta!





Nu har jag skickat de 130 första redigerade sidorna

till Nisse.
Han är bra som tusan på att hitta svagheter, och jag litar på både hans omdöme och att hans kärlek till mig gör att han levererar sin kritik inbäddad i dunbolster  (smarta människor gör det när de är ihop med känsliga konstnärer.)

Det är väl enda gången jag tycker att rakhet är överskattad.

Ungefär hundra sidor kvar, jag siktar mot torsdag.
Häpp!




Jag tror att vi som

ger pengar till hjälporganisation, är samma personer som tycker att det är självklart att vi ska ta emot flyktingar.
SD:s argument är att det är bäst med hjälp på plats, men jag tror att de som röstar på det partiet inte är särskilt generösa när det gäller den hjälpen heller.

Annars är det idag busenkelt att hjälpa. De flesta organisationer har sms-nummer, där man också kan bli månadsgivare.
Visst är det jättesmart?
En hundring läggs på mobilfakturan, och så är det klart.

Ibland får man en fråga om man kan undvara en extrapeng, och då kan man fixa det med att svara på sms:et. Om man har råd, såklart.
Det har verkligen inte jag alltid haft.
Det är bara ett år sedan jag tvingades att sälja min lägenhet för att ha råd att överleva.

Därför är jag tacksam när jag kan ge varje månad.
Det är en ynnest.



Camilla Läckberg

hade 80-talsfest för att fira sin 40-årsdag igår (Grattis, grattis!), och vi pratade om det årtiondet häromkvällen när vi såg Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott.

Nästan 90 skulle jag tro. Kolla axlarna














Nisse och jag träffade första gången 1987, och tyvärr jag har inte en enda bild på mig själv från den tiden, men jag har en känsla av att jag såg ut ungefär såg ut som de gamla godingarna, Lili och Susie.
(Det gjorde Nisse också, typ.)

1983




Jag fyllde 18, 1980, och dansade mig genom åren fram till 90.
1994 föddes Jonathan och fem år senare köpte jag vår första dator, ett så kallat personalköp.
Vi kopplade upp oss via telefonjacket, och det var så dyrt att vi bara fick göra det en liten stund ibland. Jonathan fick en halvtimme under helgen.

Igår kväll åt vi middag på restaurang, den numera vuxne ungen, jag och Nisse, och medan Jonathan sitter och skickar musikfiler jorden runt (hans sångerskor är oftast amerikanska och gör sångpåläggen  i sina studios) idag, ska jag en redigera roman på min übersnabba dator.

Är jag den enda som undrar hur det är möjligt att nästan 30 år kan gå så snabbt?


lördag 6 september 2014

Bäst ikväll:

It´s complicated.
Ettan, 22.25.

Lysande skådisar i Meryl Streep, Alec Baldwin och Steve Martin.

Se, se och se är betyget från förorten.

Manuset gör att jag inte kan sova,

så istället för att ligga kvar och vara klarvaken, har jag slagit mig ned i Jonathans gamla rum för att börja redigera.
Nisse och Misse (!) ligger och sover i mitt stora komborum = sovrum, vardagrsrum och kök, där jag vanligtvis sitter i min soffa.

Jag har satt på teven, har kaffekoppen bredvid mig och är redo.
Målet för dagen är att komma så nära sidan hundra som möjligt.
Nu kör vi.
En vecka kvar.

Kämpa Åsa, kämpa!

fredag 5 september 2014

Den här dagen vet jag inte vart den tog vägen,

och jag har inte redigerat alls så mycket som jag hade hoppats på.
Tur då att jag har en del av helgen till det, och sedan hela nästa vecka.

Jag hade önskat att jag hann höstdona innan Nisse kommer hit ikväll, men det kommer jag inte hinna. Istället fokuserar jag på att få bort smutsen från golven, det är faktiskt nödvändigt om det alls ska infinna sig någon form av fredagsstämning.

Att Misse efter femton år fortfarande är rädd för dammsugaren har bara att göra med att han ser den alldeles för sällan

Idag måste jag ha en to do-lista.

Men först vill jag beklaga mig över min höft.

Jag vill ju påstå att jag tränar nu för tiden, även om det den här veckan bara har blivit ett pass.
Jag hoppar och studsar dansar till glad musik och efter två låtar gör jag armhävningar. Det blir kanske uppåt 50 totalt på ett pass.
Det är dagen efter som höften gör ont. På utsidan. Rörelsesmärta, alltså ingen värk.
Och det är inte träningsvärk.
Jag hittade något på nätet som pratade om sprutor.
Hahahahahahahaha.
Hellre ligger jag blixtstilla.

Idag då:

Redigera.
Skriva en liten grej till ett stort evenemang där mina böcker ingår om ett par veckor.
Skriva en annan grej inför bokmässan.

Åa till posten och hämta nya exemplar av En liten värld, som jag har köpt (man får ett visst antal friex, och när de är  slut får man köpa - till ett bra pris.)
Köpa ett gäng av mina egna pocketböcker på Akademibokhandeln. Jag orkar inte fråga förlaget, som är ett annat än det jag kommer ut på nu.
Skicka böcker som jag har lovat.

Sedan är det väl bra om jag gör lite husmorssysslor, men jobbet är prio.
Idag också.
Hurra!


torsdag 4 september 2014

Jag är jätteglad,

jag har just kommit överens med min lillebror om att jag/vi ska hyra det lilla extrahuset på hans gård, som ligger två mil från Fjällbacka och två kilometer från min mamma i Tanumshede.
Där står redan alla möbler och allt porslin jag hade huset i Fjällbacka, så det är bara att flytta in.
Två perfekta rum och kök.

Jag känner att det kommer att bli en helt lysande skriv och semesterstuga.
Hurra!

Jag frustar,

och kan knappt hålla mig, men så här dags är jag alldeles för trött för att fortsätta göra ett bra redigeringsjobb.

Istället tänker jag ge er ett filmtips:
Hitch. 
Klassisk romantisk komedi, med Will Smith och Eva Mendez i huvudrollerna.
Åttan 21.00.
Se den, är mitt betyg!

Och på tal om teve men absolut inte romantisk komedi:
Scandal återfinns numera på elvan, 21.00 på måndagar (det kanalbytet kunde ha annonserats bättre.)
Serien blir bara knasigare och knasigare, därmed inte sagt att den är mindre sevärd.
Spännande och obegriplig fortsättning följer på måndag.

I morgon är det fredag.
Tjoho för er som är lediga i helgen!



Kan vi inte prata lite om "stolt över."

Det känns som om jag har lite problem med hur det används.

Jag läste just ett instagraminlägg där någon sa sig vara stolt över en väns bedrift, och jag tänkte genast vad hade du med den att göra?
Hade du tränat den personen?
Coachat den?
Eller på vilket sätt var du stolt?

Menar du kanske att du var glad för hens skull? För det är ju en helt annan femma.

Stolt tänker jag att man kan vara när banden är extremt starka; när man har följts åt, peppat, varit nära det som till sist blir en persons framgång (eller vad det nu är.) En förälder över barn.

Men att vara stolt över en polare?
Verkligen?

Är inte det att vara lite von oben?

onsdag 3 september 2014

Punkt.

Och det är bara onsdag.
Jag hade annars gett mig själv till på söndag, men det gick undan mot slutet.
Härligt, det betyder att jag om jag behöver, har jag tolv redigeringsdagar framför mig.

Hurra!


Jag ska hämta en tavla idag.

Min tavla.















Förra veckan pratade mamma och jag om just det här motivet, som i orginal heter Månsken över Fjällbacka (Alfred Wahlberg), och som många konstnärer sedan har målat av.

Alfreds tavla.















Mormor och morfar hade en sådan, och många Fjällbackabor med dem.

Bara någon dag senare är Nisse och jag på ett auktionshus på Sveavägen, och där hängde den! Min tavla.
1800-tal (tror jag nog inte på, men det stod så på lappen bredvid den), olja, jättefint ljus, stor maffig guldram och mitt fina Fjällbacka som motiv.
Jag la ett bud och fick den för 800 kronor.
Mindre än en klänning (alltså beroende på.)

Jag är alldeles till och tror att jag kommer att älska den!

Nu ska jag skriva, minst ett kapitel idag, innan jag åker till stan och hämtar min tavla och min Nisse.

tisdag 2 september 2014

Jag ser på Idol.

MIN nya facebookkompis Anders Bagge är med.
Just nu har han sagt nej till Josefine medan Bard har sagt ja.
Jag tror att hon går vidare efter pausen när Laila har sagt sitt. Säg till henne att sänka axlarna och händerna, så blir det nog stjärna av henne också tänker jag.

Själv har jag än så länge inte haft några musiker i mina böcker, men jag känner att det bara är en tidsfråga.  Jag har några bekanta som börjar bli gamla nog att platsa och som troligtvis kan vara otroligt bra källor när jag ska börja göra research.

Nu har jag ett par andra böcker att skriva först, men sen kanske?
Vad tror ni?











Att inte skriva för mycket.

Det är min grej.
Istället skriver jag för lite, och så får jag fylla på under redigeringen.

Nu har jag inte påbörjat det pillet än, om det inte är så att jag ser något speciellt när jag ögnar igenom ett kapitel, istället skriver jag fortfarande.

Efter en dusch och hårtvätt är jag redo för pass två.
Det är inte så mycket kvar nu, alltså kommer jag att hålla min första deadline som är på söndag.
Peppar peppar.
Jag är inte skrockfull, men att säga för mycket tycks alltid vara förenat med bakslag.
Så jag garderar med peppar, tvi och träknack - men just nu ser det i alla fall ljust ut.



Mer finfina (!) bilder på mig själv.

Lite drömskt.
Man kanske undrar lite vad som rör sig i författarhuvudet.
Det kan jag berätta.
Ingenting annat än manus.
Jag börjar nu. Håller fortfarande mitt dags - och veckomål.
Kämpa, Åsa, kämpa!




måndag 1 september 2014

Mamma, kolla!


















Men med maffig guldram såklart.

Jag har hyrt en film (det är så jag gör)

The love punch med Pierce Brosnan och Emma Thompson.
Håll en tumme för att den är lika mysig som jag tror.


Det där med att inte

hitta sin pincett när man behöver den.
Vet ni hur lite lust jag har att åka och skaffa en ny just nu, men vad ska en kvinna med skägg ett konstigt ögonbryn annars göra?

Det här är från gårdagens fotosession.








Blir man lyckligare av pengar?

Eh ... JA!

Jämför gärna med att inte ha några.

Nu ska jag ta en tupplur eftersom jag är trött efter ett grymt skrivpass. Grymt. Det är så galet roligt att jobba just nu.
Men jag behöver ett lika bra pass till senare. Bara halva dagen avklarad.

So long.

Jag har inte sovit så många timmar,

men är pigg nog att ta tag i mitt skrivande ändå.
Bättre att börja och att ta en sovpaus senare.
Jag älskar mitt manus just nu, och det är otroligt enkelt att göra det jag ska för att klara min deadline om exakt 15 dagar.

Igår hade Nisse och jag en fotodag. Ett av mina länder (det låter det, eller hur?) ville ha mer romantiska bilder av mig, så vi tog fram den enda saken vi äger tillsammans - en begagnad kamera vi köpt av Jonathan - och så tog vi tag.

Det är det där med ljus.
I soffan är det en katastrof. Perfekt när man vill skriva. Hideous om man vill se lite piffig ut på bild.
Jag vet det sedan tidigare. Metro var här inför lanseringen av En liten värld, och vi fick gå ut och ta bilderna till sist, eftersom jag vägrade godkänna dem fotografen tog i soffan (bra Hellberg att du säger ifrån!)

Så igår gick vi in i gästrummet istället, och vips blev det jättefina bilder.
Jag är betydligt nöjdare med min spegelbild eftersom jag inte alls ser förfallet som blir så uppenbart på ett foto, men igår blev det till min stora förvåning bra.
Jag hade betydligt mer make-up än jag brukar ha, och det gjorde säker sitt till.
Ni ska få se dem en annan dag.

Måndag 1 september.
Hurra!