Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

fredag 26 december 2014

Jag skrev ett inlägg om koksalt.

Det var före jag slog på ettan och såg att det var minnesceremonier från Thailand.

Jag tror inte att jag någonsin har varit så ledsen som då, när det hände.
Ändå var jag inte alls personligen drabbad.
Jag känner sådana som var. Som förlorade familjemedlemmar. Barn. En gammal arbetskamrat förlorade hela sin familj, man och två barn.
Många i Sydostasien förlorade även skolor, bostäder och arbetsplatser.

Det var en kollektiv sorg, och jag och många med mig, grät och grät och grät över alla dem som hade förlorat så mycket.
Jonathan gav bort sin månadspeng.
Jag samlade ihop och gav bort det lilla vi hade över.

Ett kollektiv bygger på att se likheter istället för skillnader.
Några dagar i slutet av 2004 lyckades alla med det.





2 kommentarer:

Ebba Range sa...

Minns det som igår - bodde i Dalarna då o jag grät och skrev ...

Åsa Hellberg sa...

Ja. Så förfärligt sorgligt.