Fastställt höstprogram

ÅSAS HÖSTPLANER.

SEPTEMBER:

(12 september, Eskilstuna stadsbibliotek)
(19 september Books & Dreams, Stockholm)
(21 september, Biblioteket Farsta)

Mässdagarna i Göteborg:

Torsdag 28 september, Books & Dreams, Stora teatern.
Fredag 29 september, Bokmässan:
08.00 Frukost med bloggare.
11.00-12.00 minglar i Bonniers monter.
14.30 - 14.50 Bonniers monter, stora scenen, samtal med Teresa Knochenhauer, signering.
Månpockets monter, 16.30-17.00

30 september, Bokmässan
10.00 Bonniers lilla scen, samtal med Teresa Knochenhauer, signering.
12-13.00 Minglar Bonniers monter.

OKTOBER:

3 oktober, Vimmerby
4 oktober, Västervik
5 oktober, Forsbacka Bibliotek, Gävle
10 oktober, Höganäs.
11 oktober, Båstad.
12 oktober, Ystad
21 oktober, Sala stadsbibliotek
25-29 oktober, Västkusten. Återkommer med bekräftade planer i Fjällbacka, Tanumshede och Uddevalla.

NOVEMBER:
14 november. Bokens afton Ludvika.
16 november, ABF Gästrikland. Ockelbo.
23 november, Vuxenskolan, Stockholm. Samtal med Annika Estassy




söndag 14 juni 2015

En familj sörjer,

en annan gläds.
Jag vet att jag alltid när något viktigt, sorgligt eller glatt har hänt mig, förvånat noterat att livet verkar fortsätta som vanligt för alla andra.
Igår kunde man läsa om flera dödsfall samtidigt som festligheterna fortsatte i Stockholm och den där kontrasten är emellanåt svår att hantera, i alla fall för mig.
Får man glädjas? Är jag för yster när jag borde ...

Är det okej att prata om ett bröllop istället för ett mord, att en känd och älskad skådespelare är död eller att ett litet barn dog för att det blev påskört?
Blir vi lite bättre människor om vi i inlägg på FB pratar om hur vi extra mycket kramar våra barn, när någon annans famn plötsligt är tom?
Lär vi oss verkligen något av någon annans förlust, eller glädje, eller är det bara för stunden eftersom vi nästa dag skäller och grälar och beter oss normalt som om ingenting faktiskt har hänt?
För det flesta av oss har det ju inte det.
Inte idag i, inte än i alla fall för då skulle du inte läsa mitt inlägg och jag skulle definitivt inte skriva det här.

Hur fort glömmer vi och var alla våra inlägg (inklusive alla mina) värda något då?

Sånt funderar jag på den här morgonen.

Idag åker jag västerut.
Vi kanske hörs på vägen.

4 kommentarer:

Ezter sa...

Instämmer i dina funderingar. Man måste fortsätta glädjas över det som är bra. Men visst gör det ont i hjärtat av alla dessa förluster. Vad som oxå gör ont i hela mig är när ett fruktansvärt mord på en ung tjej, får fb och annat att explodera av främlingsfientliga inlägg. Det, om något, skrämmer mig!
Kör försiktigt idag!

Annika Estassy Lovén sa...

Jag hade exakt samma funderingar i går men kom inte fram till något vettigt svar.

Elisabet Nielsen sa...

Jag hade så sett fram mot en dag fylld av goda, glada nyheter - de är så sällsynta när nyhetsflödena flödar över av terror, stridigheter, muthärvor m m. En enda dag. Men det var väl för mycket att hoppas på.

Katarina sa...

Jag tycker det är självklart att det är "ok" för var och en att själv välja vad man vill ta fasta på i nyhetsflödet. De positiva bitarna av livet eller de negativa. De oroväckande eller de som inger hopp. Tror inte man blir en bättre människa bara för att man postar solidaritetsinlägg om hur man lider med de som dött eller förlorat någon närstående man inte ens kände. Det finns många som gör det även om de inte skriver om det, och ytterligare andra som känner saker men inte kan sätta ord på dem. En del måste engagera sig i allt hemskt som händer för att känna att de lever, andra måste hålla fast vid de mindre negativa aspekterna av livet för att orka fortsätta.