Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

onsdag 29 juli 2015

Jag har insett att jag har tur

som får sova 5-6 timmar i sträck, de flesta med min axel har det betydligt jobbigare på nätterna.
Mer tur för mig: efter en sämre natt kan jag kliva upp, jobba med finfint manus, och när armen har lugnat sig så kan jag sova ett par timmar till.

Den här natten lyckades jag somna om, alltså är jag om inte pigg som en mört så på i alla fall på strålande humör eftersom jag ska göra research
Jag tar med mig en kompis, så att vi kan fika och prata lite samtidigt.
Bra va?

I alla fall: Så här ser det ut inuti en frisk vs en frozen shoulder - frusen axel - frusen skuldra.
Man ser ju hur ont det gör!
Och det här är typiska totalt omöjliga rörelser (som ju frusenheten betyder.) Dels är det smärtsamt, men det är också omöjligt eftersom det faktiskt tar stopp.
Min sämsta rörelse finns inte med här, men det är att sträcka vänsterarmen (den onda) så att jag till exempel kan smörja in min högra bröstkorg när jag har duschat. 
Eller att tvätta mig under högerarmen. 
Omöjligt.
(Så jag har en lång borste, det funkar ju.)
Huvudet kan man luta när man tvättar håret, och det är inte skönt, men funkar.



Det finns många som får det i andra axeln också, ett fåtal i båda axlarna samtidigt (fy fan, rent ut sagt.)
Vissa är så frusna (och det kanske jag kommer att bli, vem vet) att det är som om att ha en kuverväska instucken mellan överarmen och kroppen. Så tajt sitter armen fast.
Tänk er det på båda sidorna. 
Hu.

Ondast gör det som FB-gruppen kallar zingers. 
Oväntade rörelser, som går utanför ens nuvarande förmåga.
Det är ofta det som kommer på natten.
Man råkar vända sig i sängen, och så kan det vara kört.
Men på natten kommer också vilosmärtor. 
Mycket mer än på dagen, verkar alla vara överens om.

Så att som jag kunna sova flera timmar i sträck är grymt. Och tur för mig att jag inte verkar ha lika ont som många andra.

De som verkar ha det värst är de som gör någon form av sjukgymnastik (rekommenderat av deras läkare.) 
Vi som har valt bort det verkar ha det bättre. 

Ungefär så.
Det blev en hel lektion i frusen axel. 
Och för din som googlade dig hit, det finns jättebra grupper man kan gå med i på Facebook.
Sök på Frozen shoulder.

NU ska jag duscha.
Jippie, not so much.









4 kommentarer:

Anonym sa...

Jag avundas dig inte alls!
Önskar dig bättre än så.
Sanna

Åsa Hellberg sa...

Tack Sanna!

Cicci H sa...

Jag är imponerad av hur du lyckas ha humöret uppe trots dina smärtor! Måtte du snart, snart bli bättre!

Åsa Hellberg sa...

Cicci; ja, tack och lov för mitt humör. Ibland är jag extra glad för att vara den typen:)