Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

torsdag 15 oktober 2015

Låååångt inlägg. Jag fick en fråga på instagram om synopsis,

jag har betydligt fler följare där än här, så jag antar att hon som kämpade med sitt inte har läst om hur jag inte kämpar ett dugg eftersom jag inte har några synopsis.

Jag hör det där med synopsiskämpandet ofta, och min fundering är att om man måste kämpa redan där, kanske man ska tänka om.

Synopsis är till för att underlätta skrivprocessen, inte stjälpa en gryende skrivglädje.
För att skriva en bok måste det vara roligt, hur ska man annars kunna jobba timma in och timma ut med sitt alster?
Så, systrar och bröder, härmed befriar jag er från det som inte leder någonstans.
Av ett synopsis blir det ingen bok.
Det blir bok av att skriva ett manus.

Så här gör jag istället.

Jag ser en bild framför mig.
I den bilden finns en karaktär.
Den tar jag och gör något av.

Ungefär så.

I Sonjas sista vilja såg jag en bild av tre kvinnor i London, som gick i en fjärdes fotspår.
I Sonjas hemlighet såg jag en man på ett hotellrum och han såg väldigt mycket ut som en fotograf.
I En liten värld plockade jag fram Elsa, som jag hade i ett annan lite påbörjade idé. Hon stod vid ett övergångsställe och följde efter folk för att hon var uttråkad.
I Toscana tur och retur såg jag en liten kvinna på en stor motorcykel.
I Gloria såg jag en scen som egentligen skulle ha varit början, men som efter lite ändrade planer blev slutet (och så jädra bra det blev då!)
Sjuan kan jag inte säga mer om än att jag hade en en konflikt för en gång skull. Lite annorlunda för mig att börja så.

Alltså.
Synopsis var det.
Inte min grej.
När jag börjar skriva händer något. Inte innan dess.
Inför varje bok har jag förtvivlat försökt att hitta en story, men icke sa Nicke.
Det är först i kontakt med tangenterna som hjärnan släpper vad det nu är den håller så jävla hårt på, jag kan inte förklara det bättre än så. 

Så fort jag är igång brukar slutet dyka upp och med det kommer konflikterna som ska leda dit.
Just nu är jag på kapitel tio i nya manuset och nu har jag helt klart för mig hur det ska utvecklas framöver. Det finns inte nedskrivet någonstans, men jag skulle kunna göra det på mindre än en A4. Det är ett synpsis gott nog.

Jag gör noteringar i efterhand om persongalleriet: Pia, 53, tre barn, grått hår. Sekreterare. Lång. Gillar kanelbullar.
Det är allt som finns att läsa om mina karaktärer. De utvecklas helt och hållet i manuset och fler anteckningar än den ovan finns inte om dem.
Men det finns förstås i mitt huvud.
Varje karaktär blir en person som jag är rätt klar över hur den funkar.  Hur de är och varför de är/gör/tänker/säger som de gör är förstås superviktigt, men inget jag behöver skriva ned. När de är med i manuset vet jag vem jag har att göra med, om ni förstår vad jag menar.

Vad jag däremot gör när ett kapitel är klart är att göra en kort notering om vad det handlade om. Det är viktigt, så att jag i redigeringen vet var jag skrev vad.
Jag är bara på kapitel 10 än, hehe.

Jag gör inga kurvor om jag inte behöver rent logistiskt, för så kan det ju vara ibland.
I Gloria behövde jag följa ett visst mönster, och då skaffade jag hjälpmedlet jag behövde till det (nej, jag kan ju inte säga än vad det var.) Och just det är ju också en del av ett synopsis. Även all research, bilder, länkar, youtube-klipp är en del av det.
Jag vill utvecklas, skriva nytt, och det är inte alltid att ni som läsare märker det, men jag vet det när jag skriver.
Det enda jag inte verkar kunna förändra är att jag inte kan komma på särskilt mycket innan jag börjar.

(Sedan har jag fördelen av att göra det här på heltid, vilket betyder att jag håller mig helt ajour med var jag är. Det blir onekligen ett annat flyt om man kan skriva i alla fall lite varje dag.)

Slutligen.
Det ska vara roligt att skriva en bok (i alla fall oftast), oavsett genre.
Är synopsis ett hinder skit i det.
Är det bra för dig, så använd det för tusan.
Det ska bli en bok, det är hela grejen.






9 kommentarer:

Snäckskalsdalen. sa...

Kom att tänka på en helt annan sak.....jag antar att du såg att jag skrev att din son var lik Beckhams äldste son, det var en komplimang eftersom han anses så rasande snygg!!!
Kram

p.s. jag tycker inte om onödiga missförstånd, därav denna kommentar!!!!

Jenny sa...

Åh, tack snälla Åsa för att du tog dig tid att svara på min fråga från instagram. Det låter skönt att inte ha ett synopsis att stirra sig blind på. Jag är nog egentligen lite som dig att jag hellre vill börja skriva. Jag har en tanke om hur jag vill att boken ska vara och sedan skriver jag på. Ofta brukar texten vilja leva sitt eget liv när jag väl sitter och skriver boken. Nu sitter jag ändå med synopsis eftersom jag ska presentera det för förlaget snart. Undrar förstås massor hur andra gör. Tack igen för ditt svar :=)

Åsa Hellberg sa...

Han är fin, min unge. Och Beckhams också :)

Åsa Hellberg sa...

Har du huvudperson och konflikt så har du ett synopsis. :)

Cicci H sa...

Det är ju så en annan blir sugen på att skriva en bok! :-) Du får det att låta så enkelt Åsa! :-)

Åsa Hellberg sa...

Cissi; prova!!

cyndi sa...

Åh.
Säger som Cicci...
man blir ju sugen på att skriva.
Inspirerande.

Cicci H sa...

Kanske det! :-) Jag Har Skrivit Dagbok I Ungefär 40 År så....

Agneta sa...

Hurra! :)
Nu ska jag högaktningsfullt fortsätta strunta i att skriva synopsis. (Har försökt skriva sådana, men det vill sig bara inte.)