Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

torsdag 26 november 2015

Jag blir irriterad

när jag ser att det främst är Åsa Romsons tårar som är intressant att diskutera  - eller för kvällspressen att lyfta fram. Inte åt vilket håll som flyktingarna ska ta vägen när vi kanske till sist stänger våra gränser.
Tårar är tårar, inget annat.
Det är inte ett svaghetstecken, det är vätska som rinner ur ögonen när vi får starka känslor. För vissa av oss rinner det mer än hos andra.

Själv har jag ett par sådana dagar nu. De kommer och de går hos mig.
Igår fick jag sminka över snorrännan (visst kallas den så) för att den var illröd från allt snytande.

Nu tvättstuga, sedan manus.
Det är en helt grå men fridfull dag i förorten och jag har redan fällt dagens första tårar.

3 kommentarer:

Robert W sa...

Jag tror att Åsa Romson befinner sig i en medial nedförsbacke. Vissa personer blir medias älsklingar och allt "hyllas" i tidningarna. (Jag är väldigt trött på att kvällspressjournalisterna alltid säger att något/någon "hyllas", "tokhyllas" eller "toksågas". Det finns inga nyanser.)
Åsa Romson (som jag inte är speciellt förtjust i, men det hör inte hit) har istället blivit en av medias hackkycklingar. För något år sedan var det Marcus Birro som kritiserades vad han än gjorde.
Media, speciellt kvällstidningar, har en alldeles speciell logik när det gäller hur kända personer ska framställas.

CharlotteC sa...

Haha, jag gråter alltid vid fel tillfällen. När jag ska löneförhandla, när jag ska säga upp mig, när jag blir förbannad på chefen. Tyckte det var jäkligt jobbigt när jag var lite yngre men nu säger jag bara att den jag pratar med ska ignorera mina tårar för det är bara sån jag är och sen kör jag vidare. If you can't fight it - join it! :)

Åsa Hellberg sa...

Robert; ja, det verkar så.

Charlott; you go girl!