Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman. De slitsamma åren. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum.



Åsas vårplaner 2018

Januari

26:e Författardagen, genom Författarcentrum.
29:e Hylte folkbibliotek Hyltebruk

Februari
27 :e, Flens bibliotek.

Mars
Lördag 3:e Arboga bibliotek
Lördag 17:e Hageby bibliotek Norrköping
Lördag 24:e Gislaveds bibliotek

Maj
14:e till 31:a SEMESTER. Wohoo!


söndag 15 november 2015

Jag landande i Stockholm precis när Paris skakades.

Det går inte att vara i London utan att tänka på dåd som har skett där, mitt bland turister på bussar och i tunnelbana.
Jag tänkte på det nu också, jag är en vaksam typ som alltid har ett öga bakom axeln. Har alltid haft.
Men på Heathrow var det osedvanligt lugnt. Jag gled igenom kontrollerna, inte en polis någonstans.

Jag förmodar att det såg annorlunda ut bara ett par timmar senare.

Hemma undviker jag platser som jag upplever som hotfulla; joggingspår, mörka gränder och ensamma promenader kvällstid. Promenader på dagen kan också vara lite läskiga om jag är helt ensam. Jag går tyvärr allra helst på gator.
Jag tvingar mig till att gå igenom skogen ibland, men det är aldrig njutbart.
Min uppfostran har handlat om att man måste vara rädd. Både mormor (var) och mamma (är) rädda för precis allt möjligt och det  har präglat mig, lusten att låsa in mig och de mina är stor och stark.

Men jag var sådan innan dåden London och New York. Långt innan Utöya, Garissa och Paris.
Jag är en rädd människa.

Men det finns ingenting jag är mer rätt för än o-humanism.
Jag är fruktansvärt rädd för vissa partiers politik.
Hur lever man i ett land som styrs av främlingsfientlighet, hur står man ut?
Jag tänker på det ofta. Vart ska jag ta vägen om mitt land, mitt fina varma land, tas över av dem som tänker ras istället för människor?

Med det sagt:
Jag har haft en jättefin resa för mig själv. Jag har inte varit rädd. London är en smältdegel av nationaliteter, språk, utseenden. Det är modernt, vibrerande och jag gick nog även denna gång med UPPspärrade ögon. Det finns så mycket att se, så många dofter att dra in, så väldigt mycket att lyssna på.
Jag längtar redan tillbaka.

Jag gick vilse, pur lycka.
Fantastisk liten gränd bakom Katolska kyrkan på Brompton Rd.

Piccadilly, efter att jag hade ätit mig proppmätt på Pizza Hut.

Serpetine Pond, Hyde Park . 

Överallt små parker som nyttjas till fullo.

Oxford street. Från huset singlar snö ned.

Hej då, ses snart igen hoppas jag.


3 kommentarer:

Linas drake sa...

Vaksam är nog bara bra att vara. Även om jag inte tycker att man ska behöva gå omkring och vara rädd så påverkar ändå min vaksamhet sättet jag lever på, t.ex. ingen promenad i mörkret där jag bor. Däremot har jag inga problem att gå inne i stan, där är det ju alltid mycket folk även när det är mörkt.

Tack för en glimt av fina London.

Marie Månsson sa...

Poliserna syntes patrullerande två och två under from lördagen, något jag inte såg i våras så jag tror att det var Paris som påverkade. London är en härlig stad längtar dit igen, hann inte med så mycket mer än Oxford street och Regent street till Piccadilly Circus:)
Jag är inte en rädd person, har alltid rört mig ute även kvällstid, pratade med en bekant (polis) som sa att jag utstrålar säkerhet (Bitch är mitt alter ego ibland). Men tänkte faktiskt tanken idag att det inte kändes riktigt tryggt att vistas på Victoria station...
Kram

Åsa Hellberg sa...

Lina; :)

Marie; Ja, jag förmodar att säkerheten är höjd.