Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

onsdag 23 mars 2016

Dagen efter.

Fyra svenskar saknas. Jag kan förstås inte ens närma mig den känslan de anhöriga måste ha just nu.

Jag ska till frissan idag, något jag verkligen brukar tycka är lyxigt eftersom det sker så sällan och inför releasen behöver jag ju vara lite piffig. Det är månader sedan jag var där senast.
Men idag känns det inte alls som jag vill åka dit.
Jag är låg, bestört och lite rädd.
Överallt i världen dör människor för att några få vill bestämma vad alla andra ska tro på och för att andra inte vill se eller hjälpa till.

Såg ni Skavlanintervjun med kvinnan som hade varit gift med en av dem?
Otroligt obehagligt och jag vet inte vad jag ska tänka om hennes ickeageranden, det där passiva som väl de flesta av oss ägnar oss åt om än inte alls på samma sätt som om man har en inre övertygelse som hon hade då.
Det räcker ju med att vi vänder bort huvudet när vi ser någon som behöver hjälp. Att vi inte sträcker ut en hand (gärna med en tjuga i.) Vi ser bara oss själva och har svårt att sympatisera eftersom vi i vår enfald tror att det aldrig kommer att hända oss.
Vi blundar och därmed ger vi terroristerna rätt, jag kan inte se det på något annat sätt.

Såg ni bilderna från Bryssel?
Hur människor sprang utan att ta med sin någon i språnget?
Det är så vi gör, det är högst mänskligt.
Men det finns också de som stannar och som utan att fråga om vem du är, hjälper till.
Jag har en känsla av att de har en mycket tajtare relation med Gud än de som spränger människor i luften i hans namn.

Jag vet inte vem jag skulle vara i skarpt läge, det är kanske därför jag ständigt skänker bort.
För att jag vill vara en lite bättre människa om det nu skulle vara så att jag också springer.



4 kommentarer:

Rosor och Akvileja sa...

Hej Åsa.
Har precis avslutat din bok Toscana tur och retur. Tyckte väldigt mycket om den. Jag har även skrivit klart min första bok, och funderar på vad och hur jag ska göra nu...
Är det en god ide att låta en god vän läsa igenom den innan jag skickar in den till ett förlag?
Ha det bäst. Åsa

Linas drake sa...

Fint skrivet, Åsa!
Jag hade samma reflektioner när jag såg bilderna.

Kramar!

Åsa Hellberg sa...

Rosor och Akvileja; om man har någon man litar på och kan ta kritik från, så absolut. Men goda vänner är sällan bra kritiker:), eller så vill de vara duktiga och då blir det ändå fel. Så ja, men nej. Visst var det ett klockrent svar på din fråga:)

Lina; kram

Rosor och Akvileja sa...

Ja absolut klockrent :) Du bekräftar det jag tänker. Tack för svaret.
Ska nu fundera lite innan jag går vidare.
Kram. Åsa