Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

onsdag 6 april 2016

För första gången i sitt sjuttonåriga liv,

är Misse lös i magen.
Det var ett jäkla liv på honom tidigt i morse, så det kanske var av det. Han kanske hade lite ont i magen.

Anyway.
Jag har läst på och jag behöver bara hålla lite koll på att det går över de närmsta dagarna och det är inget fel på honom utöver det.
Han åt sin struma och värkmedicin utan problem i morse (jag krossar strumatabletten i en plastpåse mellan två skedar, med plasthandskar på, och sedan häller jag det över ett rinnande godis som han gillar. Om jag inte krossar i plastpåse far delar av tabletten i väg. Och i en mortel är det svår att få ut allt eftersom smulor fastnar på mortelväggen. Sedan rör jag ned droppar med värkmedicin som han får mot sitt höftonda. Skålen och skedarna får aldrig användas till något annat, för jag kan också påverkas av hans medicin.)

Jag har ju tagit ett beslut om att det inte blir fler behandlingar för hans del. Ett veterinärbesök är en sak, men fler mediciner eller operationer blir det inte.
Det känns skönt att ha tagit ett sådant beslut, även om jag kommer att vara förtvivlad den dagen.



11 kommentarer:

Ezter sa...

Ett svårt, men viktigt, beslut att ta!

Åsa Hellberg sa...

Ezter; ja.

Anonym sa...


Så söt "Misse" är :) ( är ju "ny här" så jag vet inte om katten heter så)

Hur som helst är Misse underbar!
Laban bodde med oss i 16 år och 3 månader när vi fick fatta det svåra beslutet att avsluta hans liv.
Han var så lik Misse (tyvärr kan jag inte läggs till foto här). Laban hade också struma, förutom det förlorade han sin hörsel sista året.
Tänk vilka goa stunder man haft med sin katt! Alla ljud, känslorna av pälsen mot händerna, katt som stryker sig kring benen, katt hoppandes ner från soffan, tassarna mot golvet.
Inte bara hjärtat sörjer när man skiljs åt utan alla sinnen berörs.

Njut och skäm bort " Misse" så mycket och länge det bara går :)
Varma hälsningar
Carola

Åsa Hellberg sa...

Carola; vad hände med din katt? Varför fick ni avliva honom? Var det struman till sist?

Anonym sa...

Ja passa på och njut. Min katt blev 18 år och han hade problem med urinvägarna. Opererade honom men det kom åter efter ca 6 mån. Vi beslutade att han skulle få somna in men efter flera år saknar jag honom fortfarande. Man vill ju inte att de ska plågas men beslutet är svårt. Kan fortfarande efter 6 år titta efter honom när jag går upp på natten. Men han är ju inte utbytbar så man får ha med honom i minnet. Kram Anki

Ebba Range sa...

Det blir lugnare i sinnet då man bestämt sig för att inte låta sitt husdjur lida för att man själv inte kan skiljas från det.
Själv har jag alltid tänkt och känt så - då min älskade hund Razz blev sjuk i Leukemi var ju beslutet enkelt. Istället för att lägga in honom på Albano djursjukhus, som veterinären föreslog tog jag hem honom och gav honom samma vård som de skulle gjort där. Jag kunde inte tänka tanken att 'överge' honom i ett 'kallt' och ensamt bås - samtidigt som han var dödssjuk.
Han och jag behövde ett par dagar att 'prata' igenom situationen - han låg på min säng, jag klappade och han lät som en katt som spinner.
Jag grät floder när jag sa till honom: "Du behöver inte kämpa mer för min skull - du kan 'sluta' nu." Han pussade mina tårvåta kinder ... Beslutet att låta honom somna in var som sagt enkelt ... men, jag gråter nu när jag skriver det här, 4 1/2 år senare.

Tänker ofta på dig och Misse <3

Anonym sa...



Laban fick problem med andningen. Jag minns tyvärr inte om det hade samband med struman eller inte.
Det gick ganska fort när sjukdomarna väl slagit till. Vår kattvakt (fick bo med Labbe när vi var i sommarstugan pga hans tillstånd) hörde av sig och berättade att han försvunnit ut och lagt sig i buskarna. Vi susade hem genom de djupa Värmlamdsskogarna och väl hemma, fann jag honom i buskarna med svåra andningsproblem.

Han somnade in på djursjukhuset samma kväll. Hade där ett långt samtal med honom om varför jag jag valde att avsluta hans lidande.

Askan ströddes senare på hans favoritplats i livet - i hans skogsrevir - tillsammans med familj och fd " favoritgrannen" som han ofta fick skinka av :)
(Här strömmar nu tårarna fritt precis som hos Ebba när hon skrev om Razz).

Oj vad jag saknar min familjemedlem som jag tillbringat 1/3 av mitt liv med! Äskande Laban, hoppas du har det bra där och att du äter mycket sill och andra godsaker :)

Varma hälsningar
Carola

Simona sa...

Åh, börjar gråta när jag läser här. Fina djuren som man älskar så mycket.

Anonym sa...

Jag hoppas Misse kryar på sig snart.
Jag vet hur jobbigt det är att vara orolig - och det är extra jobbigt därför att de inte kan berätta hur de känner och mår.
Lycka till!
Sanna

Linas drake sa...

Han är jättefin, din Misse! Skäm bort er båda med mycket gos och sällskap. Hoppas att han kryar på magen snabbt.

Åsa Hellberg sa...

Tack för alla snälla kommentarer och berättelser!
Kram Åsa