Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman. De slitsamma åren. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum.



Åsas vårplaner 2018

Januari

26:e Författardagen, genom Författarcentrum.
29:e Hylte folkbibliotek Hyltebruk

Februari
27 :e, Flens bibliotek.

Mars
Lördag 3:e Arboga bibliotek
Lördag 17:e Hageby bibliotek Norrköping
Lördag 24:e Gislaveds bibliotek

Maj
14:e till 31:a SEMESTER. Wohoo!


lördag 30 juli 2016

Man kan vara först,

i alla fall så först som det bara går. Eller så kan man vara copy-cat och kopiera någons koncept, story emellanåt och till och med omslag. Funkar det för en kan det funka för två.
För när en bok slår kommer det liknande på radband.

Det är svårt att vara unik när det gäller en story, det mesta har berättats tidigare, men där det skiljer sig - där en författare får sin vattenstämpel - är istället i sånt som tempo, språk, karaktärsbeskriviningar, humor (om man har nån) och i TON.
I love ton.
Ton kan inte snos.
Ton är personlig.
Ton ÄR författaren.

Om jag har några riktiga ÅsaHellbergLäsare som verkligenverkligenverkligen gillar mina böcker, så är det tonen de har fastnat för.
Inte storyn. Det är jag helt övertygad om.
När de pratar om böckerna beskriver de andra saker än de som gillar mina böcker emellanåt. Iblandmänniskorna tycker om berättelser och känner inte in ton på samma sätt.
Inget är fel, såklart. Vi går igång på olika grejer.
Jag är en ton-gångigång-person.

Sedan har vi tredje kategorin, de som inte gillar mina böcker alls, och dem har jag struntat i att analysera. De kommer aldrig att gilla det jag skriver ändå.

Det var morgonens fundering från en blåsig balkong i en söderförort. Störtskönt, för jag är toksvettig trots alla mina hormoner. Jag ska sitta här i min supertunna klänning tills jag fryser!




2 kommentarer:

Annika Estassy Lovén sa...

Just detta att ens omslag kopieras kan jag bli väldigt irriterad på. Men det är väl så att framgång kopieras nästan per automatik. En komplimang kanske.
Helt rätt när det kommer till tonen - den är unik. Visst kan somliga försöka sig på att kopiera men det brukar inte bli så lyckat.

Agneta Vorberg sa...

Att försöka kopiera någon annans ton tror jag är förödande. Kan väl aldrig någonsin bli bra?
Jag tänker att det framförallt måste vara himla tråkigt, och jobbigt, att inte ha sin egen.

Fast det är klart, i början av sin skrivkarriär kanske man prövar sig fram, innan man hittat vad som är ens egen ton.