Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 29 november 2016

Tack för alla kattsandstips!

Jag ska ta tag idag innan jag ska på BIO!
Med Jonathan och Linnea. Nya Harry Potter, som inte heter så.
Den visas i 3D, som jag aldrig har sett mer än på Naturhistoriska museet där vi var några gånger när Jonathan var liten och han var inne på dinosaurier.
När han var inne på något så var han verkligen inne på något. All in. Alltid. Pokemon, dinosaurier, dataspel, teater, musik, wrestling. Allt har han djupdykt i.
Jag är glad att det var musiken han fastnade för till sist, kan vi väl säga.

Jag inbillar mig att det är bökigt med 3D-glasen ovanpå mina egna, har en svag känsla av att jag har testat det.
Har ni? (alltså ovanpå vanliga glasögon?)

Igår kväll landade jag återigen framför en dokumentär på Netfix. Om en sekt som heter Buddhafield, som de flesta hoppade av från när det kom fram att ledaren förförde unga män i gruppen, men som sedan dess har rekryterat nya medlemmar tack vare att några gamla som stannade kvar och inte berättade vad de visste.
Tidigare har jag också sett den om Scientologikyrkan, som också är jättebra.

Jag har ett minne av att jag blev lockad in i en lokal i Göteborg, det måste varit av scientologer, men minns inte exakt vad de pratade om. Däremot att jag sa att det inte var något för mig. Då måste jag ha varit 18-19 år.

Till skillnad mot många av mina vänner så har jag aldrig varit en sökare. Aldrig funderat på en högre makt eller trott att det finns en djupare mening.
Det kanske det finns, det säger jag inget om, men det är inget jag söker eller känner att jag saknar, lika lite som jag bryr mig om om det finns liv på andra planeter.
Därför tror jag inte att ett sådant sektliv skulle locka mig alls. Jag kan inte dyrka en person på det sättet, inte flockas runt någon som de här gjorde från början. Det är bara inte min grej tror jag.
Det skulle kännas lika surrealistiskt som Harry Potter.

Å andra sidan så har jag också svårt att se mig som någon som stannar hos en man som är otrogen, och det gjorde jag ju, så säker kan jag ju inte vara ...

Det är i alla fall oerhört bra dokumentärer och det får bli dagens tv-tips (Netflix som sagt.)


2 kommentarer:

Cyndi sa...

Det funkar fint att ha 3D-glasögonen utanpå dom vanliga.
Jag har också svårt för det där dyrkandet och sökandet.
Men J.K. Rowlings fantastiska figurer gillar jag.
Hoppas du gillar filmen.
Det gjorde vi.

Åsa Hellberg sa...

Ja, jättebra film!