Fastställt höstprogram

ÅSAS HÖSTPLANER.

SEPTEMBER:

12 september, Eskilstuna stadsbibliotek
19 september Books & Dreams, Stockholm
21 september, Biblioteket Farsta
28 september, Books & Dreams, Göteborg
29 september, Bokmässa, Göteborg . 11-12 minglar i Bonniers monter. 14.30 - 14.50 Bonniers monter, stora scenen, samtal med Teresa Knochenhauer, signering.
30 september, Bokmässa, Göteborg. 10.00 Bonniers lilla scen, samtal med Teresa Knochenhauer, signering. 12-13.30 Minglar Bonniers monter.

OKTOBER:

3 oktober, Vimmerby
4 oktober, Västervik
5 oktober, Forsbacka Bibliotek, Gävle
10 oktober, Höganäs.
11 oktober, Båstad.
12 oktober, Ystad
21 oktober, Sala stadsbibliotek
25-29 oktober, Västkusten. Återkommer med bekräftade planer i Lysekil, Tanumshede, Strömstad och Uddevalla.

NOVEMBER:
16 november, ABF Gästrikland. Ockelbo.
23 november, Vuxenskolan, Stockholm. Samtal med Annika Estassy




fredag 30 juni 2017

Jag hade glömt Nikki, i alla fall hur den berättades.

Och jag blev positivt överraskad.
Den är bearbetad redan, två gånger till och med (tror jag), men visst finns det grejer jag ska ändra men över lag är den relativt klar ändå och efter 30 sidor är jag såpass nöjd att jag åker till västkusten i några dagar utan att tänka på att jag absolut MÅSTE redigera under de dagarna.
Det måste jag inte eftersom min deadline är i mitten av september.

På västkusten är det sol, alltså åker jag till den och mamma i ett par dagar.
Vi hörs därifrån.
Vill ni se bilder gör ni det bäst här.


Somnade om och vaknade för en stund sedan. Tjoho.

Nu ska jag duscha men sedan ska jag plocka fram Nikki. Var jag nu har henne. Troligtvis på gamla datorn, det var ju ett tag sedan jag jobbade med det manuset.

Jag brukar säga att jag ska börja med att läsa igenom, men det blir aldrig så riktigt utan jag petar alltid ändå, alltså säger jag att jag börjar peta idag så får vi se var det landar.
Jag hoppas att jag har fått med mig en hel del från redigeringen av Sonjas andra chans som jag kan ha nytta av här!

Idag är det tre veckor sedan Misse dog och två sedan jag klev runt på Brooklyn Bridge i New York. Det har varit en händelserik månad. Ont och gott om vartannat. Jag kommer nog alltid att minnas juni 2017.

I gamla lägenheten medan han var frisk och stark


LedsenÅsa


GladÅsa i Central Park


På Brooklyn Bridge. Ett disigt Manhattan. De höga husen försvinner i dimman.




Rockefeller center. Vid flaggorna, några trappor ned, åker man skridskor på vintern.


Så här. Det skulle jag vilja göra någon gång.

torsdag 29 juni 2017

Jag sover hårt och bättre känns det som

och det kan bero på att Misse inte längre väcker mig på nätterna.
Hans pip har borrat sig in och även om det blev bättre med åren så skrek han varje natt. Ylade, åren mot slutet när han hörde sämre.
Gullefisen.
Jag saknar honom samtidigt som det känns skönt att inte ha någon att passa. Och att han fick ett långt och bortskämt liv hos familjen Hellberg. Han hade det jättebra hos Jonathan och mig, vi var grymt bra kattägare.

Det är också så himla roligt att Jonathan och Linnea är så entusiastiska över att åka till Västkusten i sommar. Han har inte varit där på många år och det blir Linneas första besök.
De är så himla glada och det är sådant jag tänker på när jag blir ledsen, och får dåligt samvete, över Misse; att vi tre kan göra något tillsammans istället för att någon av oss alltid måste vara hemma och sköta om katten och hans mediciner.
Jag tänker ofta på, och behöver tänka på när samvetet bråkar med mig, att veterinären sa att det var helt rätt beslut. Att Misse var sjuk och trött.

Tillbaka till ungarna: Vi ska ta utflykter till Fjällbacka såklart (vi bor hos mamma två mil därifrån), vi måste till Smögen och äta räkmackor och också till Norge och gränshandeln - som ju alltid är lite galen. Och så Liseberg. Numera tar det ungefär en timma och tjugo minuter att ta sig till Göteborg via den ombyggda E6:an.
Sedan hoppas jag förstås på fint väder och då tänker jag ta med dem på en båt ut i skärgården, det brukar gå turer från Fjällbacka. Gjorde i alla fall.

Jag har inte bestämt när jag åker än.
Det måste bli fint väder först. Det är det varken här eller där just nu och det känns lite som om det kommer att styra vart jag befinner mig. Det och Nikki-manuset.
Det går snabbtåg som Jonathan och Linnea kan ta om jag redan är på plats.

Idag ska jag tvätta och fika med kompis.
I morgon börjar jag jobba med Nikki!

onsdag 28 juni 2017

Då har vi första delen i en plan klar.

Jag ska redigera Nikki i sommar, för att sedan lämna den till redaktör innan bokmässan. Den är ju redan bearbetad men jag har tankar på vad jag vill göra annorlunda och det påverkar förstås hela romanen som det gör när något är färdigskrivet.
Sedan är tanken att ska jag påbörja något nytt medan redaktören jobbar med Nikki, och Teresa är helt med på tåget när det gäller den idén.

Det ger så otroligt mycket att träffa min förläggare. Hon är jättebra på att peppa och komma med feedback som fyller mig med ny energi.

På fredag börjar jag jobba med Nikki. Det ska bli ett sant nöje!

Så sorgligt att läsa att Michael Nyqvist är död.

Han var bara något år äldre än jag och jag har en känsla av att jag såg honom som ung; som en skådis mitt i sin gärning på något sätt. En sådan som skulle bli en Sven-Bertil, eller kanske Wollter, och som skulle gestalta män upp i hög ålder.
Men cancer skiter i hur gammal man är.

Jag har aldrig träffat honom men i mitt Sonjafilmprojekts uppstartsdagar fick jag en lista på skådespelare som filmbolaget ville ha med. Michael Nyqvist var en av dem. Stod högst på listan. Det betydde inget, såklart. Inget mer än att det gav en hint om hur deras funderingar gick.  Men jag tog fram den där listan nu. Jag har sparat den och har alltid tänkt att den ska ramas in en vacker dag.






Vad märklig sorg är. En familj förlamas samtidigt som en annan äter makaroner och sätter på sig skorna, bråkar lite om kommande semester och går sedan visslande ut i solen eftersom det är en ny dag.

Vila i frid.


tisdag 27 juni 2017

På en annan blogg jag svepte förbi pratades det om curling av barn.

Det har jag ägnat mig mycket åt. Hämtat och lämnat, tvättat och städat (inte hans rum om han inte bad om hjälp. Jag har aldrig brytt mig om det har varit stökigt.)
"Man får vara medberoende till sitt barn", sa alltid Ewa - min terapeut på kliniken jag gick på i några år (och där jag sedan arbetade - ett jobb jag kan sakna.)

Jag var sämre på att hjälpa honom med läxor. Om han bad mig, men inte annars. Jag kanske borde curlat mer där, för till sist hade han skjutit ett berg av läxor framför sig.
Jag hjälpte honom att ordna upp det däremot. Sortera ut det viktigaste. Titta på hur mycket tid han behövde lägga på varje läxa. Men jag satt aldrig bredvid honom. Han fick göra dem själv i sitt rum.
Och sedan hade han svårt att stå ut med min o-pedagogik som mest fick honom att bli arg.

"Det är inte lätt att ha en mamma som har så höga förväntningar", sa han en gång. Kanske i sexan-sjuan. Jag tog för givet att han skulle klara skolan lätt som en plätt. Jag gjorde det, och han är min son och ska vara lik mig.
Well. Riktigt så enkelt gick det förstås inte. Och riktigt så enkelt kanske inte jag hade det heller. Det är så lätt att glömma trettio år senare.
Jag tror att vi båda led av det där att man hade lätt för sig men man måste läsa läxor också.

Curling var det.
Jag ägnar mig åt det fortfarande. Det är mer han som sätter gränserna.
Misse blev också curlad. Hur nu det är möjligt med en katt, men det är det.
Jag reste mig så fort han satte sig framför mig och det gjorde han så fort jag la mig ned i soffan. Jag tror att han ville bli borstad. I alla fall var det det jag gjorde när han såg bedjande på mig och han verkade nöjd efteråt.

Idag är jag ledig. Måste handla. Före det måste jag duscha och tvätta håret. Jag har precis ätit ett par kokta ägg. Såg sista avsnittet av SKAM igår och det slutade ju som en riktig Feelgoodbok gör.

Det var väl det.
Tisdag.

måndag 26 juni 2017

Klar.

Helt galet.

På onsdag hoppas jag få en deadline på när Nikki ska till min redaktör. Jag ska bearbeta den under sommaren har jag tänkt, men jag har ju också nya planer i huvudet och en inledning på något som jag kanske borde skriva klart.
Jag skulle kunna skriva tre olika böcker utan uppehåll men det tror jag inte att jag pallar.
En i taget. Och jag börjar redigera Nikki så får jag se vad som händer därefter.

Resten av den här dagen ska jag i alla fall vara ledig och läsa något som någon annan har skrivit.



Helmulet här än så länge

och regnet öser ned. Min lampa på skrivbordet är tänd.
Jag tycker att det är rätt mysigt med mörker och kyla, men visst saknar jag också sommarvärme. Visst hade ni det när jag var i New York?
Well.
Idag behövs ingen värme, jag ska jobba, men på onsdag ska jag till stan och träffa Teresa och då får det i alla fall gärna var uppehåll.

Det var väl det.
Har inte varit ledsen än idag. Det går upp och ned och det är precis så som det ska vara.
Nu de sista sidorna innan jag skickar tillbaka Sonja till redaktören.
30 juni går hon i tryck!




söndag 25 juni 2017

Låg och ledsen idag.

Jag saknar min Misse. Det kom över mig när jag pratade med min lillebror och sedan ville det inte riktigt gå över.

Men jag har jobbat finfint. Bara 50 sidor kvar att läsa i morgon bitti.

Midsommar 2017. Helt okej ändå.

Ännu en arbetsdag.

Det känns som om den här kan bli lite längre än de andra två jag har jobbat hittills med slutläsning. Jag är vaken i hyfsad tid och har sovit gott. Det betyder goda förutsättningar.

Så hej så länge.
Hoppas att ni får en störtskön söndag.


lördag 24 juni 2017

Bakom mitt skrivbord.

Stående.
Jag går upp och ned under dagen och är så himla glad för att jag skaffade det.
Det återstår en kontorsstol, jag känner att jag verkligen behöver det och Ikea har en som jag har suttit i flera gånger och som ger ett bra stöd för ryggen, så den får det bli istället för köksstolen som jag har nu.
Så fort jag sätter mig i soffan så protesterar nacken, alltså ska jag bara ligga i den ett tag.
Jag tycker verkligen att nacken mår jättebra när jag står.

Igår var vi på Kolmården och det var verkligen toppenmysigt.
De är ett så himla fint par, Jonathan och Linnea, så måna om varandra och om mig.



När vi kom hem åkte Jonathan iväg på en grej och då fortsatte Linnea och jag hem till min förort och så åt vi massor, babblade massor och kollade på film. Sedan hämtade vi Jonathan och jag kom nog inte i säng förrän mitt i natten.
Men det var det värt.
Jag sov till 12 idag!

Hoppas att ni har en fin helg.
Nu ska jag jobba! Hurra för mig!






fredag 23 juni 2017

Jag måste åka om 15 minuter

och har fortfarande inte duschat och sminkat mig.
Kommer jag att hinna?
Yes box.

Önskar er alla en härlig midsommarhelg!

torsdag 22 juni 2017

Nu har min Misse kommit hem.

Hans urna står i bokhyllan, och på den har jag lagt hans leksaker och en liten pälstuss jag hittade i hans borste.
Jag är inte alls beredd att släppa hans aska, det känns mycket bättre att han får vara här hemma.
Så olika det är.
Jag pratade med en tjej nyligen som hade en total osentimental inställning till sina katterna på sin gård. De var råttjägare mer än något annat och om de inte kunde jaga längre tvekade hon inte en sekund på att ta bort dem.
Min relation till Misse var ju betydligt mer personlig än så. I varje vaket ögonblick i 18 år har jag vetat var han har befunnit sig. Hur hans relation till mig såg ut vet jag ju inte, inte mer än att jag vet att han gillade mig.

Men jag minns också hur han gillade Jonathan, som alltid efter skolan kom och slängde sig i min säng (som stod i vardagsrummet). Då tog Misse alltid ett skutt från soffan över till Jonathan och blev omklappad. Som om han hälsade honom välkommen hem.
Fint minne.

Jag smågråter lite, men det känns fint att ha honom här igen där han hör hemma.

Och jag har jobbat idag. Har läst ungefär en tredjedel utan att hitta några korrfel (det betyder inte att det inte finns några ... bara att jag inte har sett dem i så fall), däremot en upprepning som jag vill att man ska ändra.

Eftersom jag började redan vid sextiden så har jag jobbat klart nu, känns det som. Min deadline är 27:e så jag hinner fint.
I morgon ska Jonathan Linnea och jag åka till Kolmården, och det ser jag fram emot.
Jag är så himla glad för att de också gör det.

Som vanligt följer man med bäst på Instagram vid sådana tillfällen.
https://www.instagram.com/asahellberg/

onsdag 21 juni 2017

Hemma, helt slut eftersom jag har en annan tid i kroppen

och nu har varit onödigt vaken i 24 timmar (jag vaknade tidigt och somnade sen inte alls på planet som var planen.)
På väg hem från Arlanda pratade jag med Jonathan så att jag höll mig vaken, men nu jäklar ska jag sova.
Vi hörs kanske senare. Jag får inte sova mer än några timmar för jag måste ju somna ikväll igen.

Skönt att vara hemma, men det är tomt här :(




tisdag 20 juni 2017

Så vad har jag gjort de här dagarna?

Jag har:

  • Varit uppe i Empire state building.
  • Jag har promenerat genom Chinatown och Little Italy.
  • Varit i Soho, West village och Meatpacking.
  • Har gått över Brooklyn Bridge och åkt färja tillbaka till Manhattan och 34:e gatan.
  • Har gått över varenda aveny, från Första till Nionde, men mest på Sjätte, Femte, Lexington och Madison.
  • Jag har fikat på Saks, Macy´s och väldigt många Starbucks eftersom wifi är okomplicerat att få tillgång till där. Inga koder och skit.
  • Jag har promenerat från 14 gatan utmed Hudson river och passerat Minnesplatsen och nya One world trade center. 
  • Två varv i nedre delen av Central Park. Jag verkar aldrig ta mig till Reservoaren (den större sjön mitt i parken). Nästa gång ska jag men det behövdes inte den här gången.
  • Jag har köpt en sladdrig billig klänning på Target när jag höll på att dö av värmeslag, men sedan hade de ingen underkjol och då kunde jag ändå inte sätta på mig den eftersom den var rätt genomskinlig i fel ljus.
  • Jag har sett de pampiga och välkända trapporna till The court of justice och The Supreme court.
  • Jag har sett en musikal: The school of Rock.
  • Jag ska se en till ikväll: The Groundhog day. Måndag hela veckan, som filmen hette. Den går på andra sidan gatan från hotellet och jag köpte en sista minuten för att bra pris. Just nu är Hamilton det hetaste i stan och biljettpriserna BÖRJAR på femhundra dollar (gånger nio kronor.)
  • Jag har sett en halv film. Den var ju inte särskilt bra.
  • Jag har blivit sminkad på Saks medan regnet öste ned utanför. Jag fick ögonbryn ditmålade och nu måste jag göra det själv varje dag.
  • Jag har åkt tunnelbana (idag) men ingen taxi förutom från flygplatsen (och dit i morgon.)
  • Jag har bara ätit skit, inte mer än en riktig middag och då gjorde jag det på hotellrummet. Annars mest mackor och godis.
  • Inte att förglömma: Drink på Plaza (utan alkohol såklart.) Snygg man bredvid i den runda baren. Jag fick en bild av en gigolo, varför vet jag inte. Han var lite hemlig när jag viskade i telefonen. Och såg han så där Richard Gereig ut. På andra sidan satt en pratglad yngre kvinna som jag lovade skicka en av mina tyska böcker till. Bartendern var inte ett dugg stiff som jag kanske trodde att en bartender där skulle vara. Tvärtom. Han hade en kompis i Sverige, kallade mig vackra kvinna och fick massor av dricks för det. Plaza rekommenderas för en drink!
  • Och jag har sovit som en stock. Helt slut men bra slut om ni förstår vad jag menar. En dag med regn, men resten har varit idel värme och solsken. Skönast var det i går kväll. Kanske 25 grader och bara behagligt.
Jag skulle säga att allt utom musikalerna är research, men erfarenheten från dem sparar jag till en annan bok. 
Vad jag ska med allt det här materialet får ni ser i Sonjas andra chans.  Jag har inte läst ett ord, men har några dagar på mig att kolla om allt stämmer med min research när jag kommer hem.

Det var väl det.
Ni har gått och lagt er, förstås.
Det gjorde ni rätt i.


måndag 19 juni 2017

Memorialplatsen

Jag passerade bara. Det är en lite ledsen dag idag och jag vill skjuta på tårarna tills jag kommer hem. Alla säger att det är så mycket sorg vid den platsen och jag plockar ju lätt upp sånt. 

Nu vilar jag. Var helt slut och genomsvettig när jag kom in.
Har blåsor under fötterna efter allt promenerade. Än så länge inget oväder.
Jag skulle tro att planet går som det ska, men det var ju svårt att veta i morse med alla varningar som var då.

Jag är i alla fall glad för den här dagen och att jag fick gå utmed Hudsonfloden som jag skulle ha gjort häromdagen när det spöregnade.
Hurra för det. Det var så fint!

Skulle åka idag,

men vädret sätter stopp.
Än så länge har man inte sagt att flighten inte går, men jag törs inte chansa på att bli sittande på flygplatsen. Jag fick boka om utan kostnad och i morgon ser det ut att bli bättre väder. Eftersom väder är force majeure måste jag betala hotellet själv, men jag fick tack och lov bo kvar i samma rum en natt till.

Så nu drar jag söderut. Jag har fortfarande inte varit på Wall Street och memorialplatsen, så det får bli dagens utflykt.
En extra dag i New York gör ju inte så särskilt ont, faktiskt. Det är mer huvudet som ska ändra sig från idag till i morgon.
Det kommer det att göra så fort jag kommer ut.

Igår sen eftermiddag tog jag en liten promenad i Central park igen, och hittade en fantastisk lite promenad runt en liten sjö. Så himla fint. Sedan gick jag på bio, men gick efter halva. Så segt att jag inte stod ut. "Paris can wait." Se den inte, är tyvärr betyget.



Fint väder,



Men frågan är om jag kommer hem i morgon. Det ska bli så dåligt väder att flygbolaget hörde av sig och sa att man kanske ska fundera på att boka om. Grrrr.
Jag avvaktar till i morgon, klockan är tjugo över nio här nu, för att se om prognosen ändras.

Det var väl det.
Jag ger en full NY-rapport när jag kommer hem.

Fotot nedanför är taget genom fönstret åt andra hållet utanför mitt hotellrum. Coolt, eller hur?










lördag 17 juni 2017

Se så lycklig jag ser ut!




Men vad trött jag också ser ut samtidigt.

Och det är jag just nu, men har ingen direkt jetlag. Gick helt enkelt upp för tidigt, bara.
Tror jag stannar hemma ikväll. Beställer mat och tittar på tv. Mina ben och fötter är helt slut och det är en promenaddag kvar i morgon.

Det var varmt som tusan idag tack vare extrem luftfuktighet. Men sedan brakade regnet loss och efteråt blev det bättre.
I morgon ska det bli samma väder. Varmt och fuktigt och regn.

Det var väl det.
Nu ska jag kolla nyheter. 
Hej hopp.




fredag 16 juni 2017

Vaken. Tjugo i fem


Tack och lov hade jag en halv kycklingwrap kvar från igår för jag var jättehungrig när jag vaknade. Det är nästan två timmar kvar till frukosten öppnar så det var tur.
Första dagen ska jag äta frukost på hotellet, sedan får se hur jag gör, det beror mer på när jag vaknar än något annat. Det är oftast mycket billigare att äta på stan men om man som jag vaknar tidigt är det bekvämt med hotellet Är det dåligt väder är det ännu bättre för då kan jag ju jobba efteråt en stund om jag vill.
Målet är, utöver att se det jag behöver, att ha läst klart Sonjas andra chans innan jag kommer hem.

Igår var jag uppe i Empire state building för första gången och det var förstås en fantastisk utsikt 86 våningar upp, men för mig svajade det. Så jag blev inte särskilt långvarig med testade det jag skulle utan att bli utslängd så det var ju toppen.
Dessutom hade jag en VIP-biljett (köpt hemifrån) så jag behövde inte stå i en enda kö.
Smart och smidigt.

(Klicka på bilderna om ni vill se dem större. Ser ni Central Park?)



Här nere ser ni Bryant Park som ligger bakom Biblioteket på 5:th Avenue.
En av många mysiga lungor i den här staden.

Det var väl det så länge.
Vi hörs.
Idag ska det regna.
Howdy.






onsdag 14 juni 2017

Det där med att få skratta är väl fantastiskt ändå.

Och hur man kan gå från så djup sorg och saknad till att ta sig för magen och vika sig dubbel av skratt är nästan svårt att förstå, men så är det. Och så var det igår på studentuppvaktningen där så många av mina gamla flygkollegor var på plats.
Många redo för pension, i alla fall i tanken.
Helt galet att tänka på att det var mer än trettio år sedan vi vimsade runt på Gran Canaria tillsammans.
Fina tjejer. Jag är så glad att jag kan träffa dem emellanåt när Helen ställer till kalas.

Annars idag ska jag bara förbereda mig för resan i morgon. Skriva en lista på alla to-dos. Ska försöka hålla sorgen borta över resan, för jag skulle tro att jag kommer att ha några dagar till efteråt när jag ska hämta urnan.
I nuläget har jag bestämt att Misse ska få stå här hemma och så får jag sprida honom den dagen jag är redo. Än så länge är jag inte det. Kanske nästa sommar. Eller aldrig. Jag har fått Jonathans tillåtelse att vara en riktig katt-tant som har askan i bokhyllan resten av mitt liv om jag behöver det.
Vissa bränns och begravs med sin kattaska, sa veterinären ...

Det är så mycket i mitt liv som sammanfaller med mina karaktärers i nya Sonjaboken att det nästan är läskigt.
Den börjar ju med att de får Sonjas urna i händerna och att den fem år senare fortfarande står kvar i bokhyllan hemma hos Maggan.
Det är ju onekligen en likhet. Men också tjejerna, som jag redan när jag skapade dem gjorde till små kopior av mig själv.

Så här är läget för dem nu när vi återser dem igen:
Maggan är familjeslav och tar hand om allt och alla.
Susanne längtar efter den totala friheten.
Rebecka är fylld av sorg.
Där har ni det.

Ikväll får jag tillbaka manuset som jag ska läsa så mycket jag kan av på resan i morgon, i alla fall hitta de delar som jag ska kolla upp på resmålet.
Möjligtvis är jag för trött för lusläsning och att det får vänta tills jag kommer hem. Jag har över midsommarhelgen på mig och sedan går hon i tryck.
Min tredje fina Sonja och min sjunde bok.
Helt galet.
Igår började jag prata med min förläggare om Åttan. Som ju redan finns – jag skrev den före Sonja -–men som ska redigeras. Arbetsnamnet är Nikki. Det kommer den inte att heta när den väl kommer ut nästa höst.

Det var väl det.
En bättre dag.
Jag är oerhört tacksam för det.


tisdag 13 juni 2017

Jag mår bättre idag,

det gjorde så himla gott att höra att Jonathan och Linnea ville åka till Kolmården. Det känns också bra att åka på min resa och jag har hängt upp kläder på garderoben som jag ska packa ned i morgon oh printat ut dubbelt av alla dokument (kopiorna ligger i resväskan om någon tar handväskan från mig.)

Jag har låtit bli att titta på bilder idag eftersom jag vet att de får mig ledsen, istället ska jag nu piffa till mig och åka på studentuppvaktning. Först utspring och några timmar senare blir det mottagning då Jonathan ska med.
Jag har bett Helen att inte fråga mig hur jag mår, utan att låtsas som det regnar (vilket det dessutom bokstavligen ska göra.) När folk visar empati blir jag så himla rörd och då är det svårt att stå emot tårarna. Den här dagen handlar om hennes dotter och ingen annan.

Först ska jag åka till Farsta och köpa något att hänga runt hennes hals.
Jag tror att en liten nalle blir bra!

måndag 12 juni 2017

Jag blev så himla glad

när Jonathan hörde av sig och sa att Linnea var ledig på midsommar och att vi kunde göra det som vi har pratat om så länge: åka till Kolmården, som var vår tradition när han var yngre.
Vi har varit där flera gången. Senast samma år som de installerade den hemska linbanan, 2011 såg jag i gamla bloggen. Jag älskade den gamla parken, men förstår ju att det är bättre för djuren att åka över dem istället för att ratta runt en bil där de bodde.

Förra året på midsommar var vi på Berns asiatiska och sedan bjöd jag dem på drinkar på Grand hotell, vilket förstås också var mysigt men Kolmården är verkligen vår grej och det ska bli jätteroligt att åka dit med Jonathan och Linnea.
Medan de åker linbana ska jag titta på schimpanserna.
För en gång linbana, aldrig mer.






Jag är så himla glad för min blogg.

Både den här och den gamla.

Det finns massor med både bilder och minnen av Misse och ofta har han varit till salu för han var en skrikig katt.
Han väckte mig nästan varje natt. utom de sista året  - då nöjde han sig med var tredje och då oftast tidigt tidigt på morgonen vilket var bra eftersom jag ju jobbar bäst då.

Både skrik och hans illamående blev mycket bättre med medicin och när jag läser bloggen ser jag att jag redan för tre år sedan deklarerade att han var gammal.
Min lilla gubbe.
Vi var ju också bästa vänner.
Han har varit en fast punkt. Den jag har åkt hem till, i alla fall de senaste tre åren.

Mamma, som också har varit ett jättefint stöd under den här tiden sedan jag bestämde mig för att Misse skulle få vila för evigt, frågade igår om jag har börjat packa för resan jag åker på nu på torsdag och det har jag inte.
Än så länge är jag inte ett dugg taggad men jag tänker att det ändå är bra för mig att åka iväg. Det kommer att bli bra när jag väl backar ut bilen.
Men packar gör jag dagen innan.
Jag ska i alla fall tvätta idag. Det är en bra början. Och jag har funderat på kläder. Det är jättevarmt där nu, men när jag landar ska det börja regna och det ska gå över dagen efter jag har åkt. Det gör inget men det gör att jag inte vet vad jag ska ha på mig när jag, gående, ska ta mig dit jag ska.

I morgon ska jag först på utspring och sedan på mingel när Helens dotter tar studenten, och till firandet i trädgården ska Jonathan följa med.
Jag är så himla glad i den här ungen och kanske får han stå ut med ännu mer kärlek nu. Tack vare Misse behövde jag ju aldrig känna mig ensam när Jonathan flyttade.

Jag ska hitta en ny form av tillvaro, kanske jag kommer fram till något fint till sist. Det är ju inte så att jag inte har tänkt på det här rätt länge. Jag såg i bloggen att jag vid flera tillfällen hade skrivit "när inte Misse finns längre."
Det har varit allt från att hitta en ny lägenhet till att resa, vara borta ett längre tag och ha en etta någonstans.
Drömmar som kanske slutar med ingenting, men jag kommer i alla fall att ha möjligheten.

Det börjar i sommar med att jag ska stoppa in Jonathan och Linnea i bilen och ta med dem till västkusten, som Jonathan inte har varit på de senaste sju åren typ (har jag sagt det? Säkert. Hjärnan är fluffig just nu.)
Jonathan längtar efter att få visa Linnea Fjällbacka, Smögen och kanske Liseberg.
Just det ser jag fram emot jättemycket.

Måndag. Tre dagar har gått.
Jag gråter inte lika mycket även om jag gör det just nu, jag har ju vetat det här rätt länge och haft ett datum att förhålla mig till. Jag har kunnat ta farväl och sörja också före avskedet.
De frågor jag kämpar med funderar jag vidare på och kommer till sist att hitta ett svar inombords som gör mig gott.

En dag i taget, som vi sa i min anhöriggrupp när jag jobbade på kliniken.

Han låg alltid bredvid mig när jag skrev. Den här bilden är nog från 2011.





söndag 11 juni 2017

I 23 år har jag tagit hand om.

Först och främst Jonathan såklart, men också Misse.

Det har inte alltid varit lätt för mig det där omhändertagandet. Jag vet inte varför det har känts svårare för mig än vad jag upplever att det gör för andra, men kanske har det med att göra att jag vill göra det perfekt. Att de runt mig ska vara lyckliga, helst jämt. Och att det ligger på mig att fixa det.
Sorgen som jag känner nu handlar om så mycket. Men en av delarna är just skulden och att jag inte kunde fixa det här längre. Att jag inte satte Misse främst utan mig själv. Fy vad det känns hemskt att tänka på.

Men Helen, som utöver Simona har varit ett fantastiskt stöd, frågade mig när jag kunde göra något med Jonathan senast och det har jag ju inte kunnat på länge. Inte sedan Misse blev sjuk.
Vi var i London för två år sedan i 36 timmar, men mer än så har inte funkat för när jag inte var hemma måste han vara det – trots att han är utflyttad sedan länge.

Och hade jag haft kvar Misse hade Jonathan fått bo här i två månader i höst, så mycket har jag att göra, och med en flickvän som ögonen rinner på så fort hon öppnar dörren hit vore det hemskt att tvinga Jonathan till något som han kanske skulle göra, men det skulle vara förfärligt för honom. Han har ju dessutom ett eget liv, med en studio hemma, och kan inte ta hand om Misse så som jag har kunnat.
Dessutom har jag också varit rädd för att något skulle hända med Misse när Jonathan passade honom. När jag åkte till Cypern var Simona backup ifall något skulle hända.
Så allt talar för att det var rätt beslut.

Men in mitt hjärta ...

Och jag saknar honom så nu.
Det gör så ont att soffan är tom, att jag inte går på hans sandkorn som han har släpat ut från sin låda. Inga katthår, inga vattenskålar som jag kliver i för att jag har glömt bort att de står just där.
Jag var i Farsta och en stund gick det bra, men sedan kom bara över mig och med solglasögonen på rusade jag till bilen.

Nu är jag hemma och får vara ledsen.
Det känns skönt ändå.



Det är så tomt här nu.

Men jag är så tacksam för att jag skaffade mitt skrivbord, för soffan hade varit omöjlig att sitta och skriva i.


lördag 10 juni 2017

Det här blir jättelångt, mest för mig själv så att jag ska veta precis vad som hände igår. Det är detaljerat och oredigerat så att du är varnad.

Det gör så förtvivlat ont.

Jag har precis slängt hans låda, överbliven mat, medicinskålar och godiset och är så himla ledsen och det känns så overkligt att han gick från att hälsa på veterinären som han alltid har gjort på alla som kommer hit, till att han drog sitt sista andetag 45 minuter senare.

Men det är väl så det ska vara när man förlorar en familjemedlem. Det har alltid bara varit vi tre. Jonathan säger att han inte minns ett liv utan Misse och han var med i ett tredjedel av mitt. Det kommer att ta tid och jag ska försöka stå ut, även om jag just nu vill fly det som gör ont.
Men jag har aldrig känt sådan här sorg förut, och det får jag förstås vara tacksam för i min ålder. Jag har förlorat mina morföräldrar och min styvpappa, och var förstås oerhört ledsen men det här ...

Kanske är det blandat med att jag känner skuld, att jag har längtat efter frihet.
Att han inte var akut sjuk, utan "bara" kroniskt sjuk sedan ungefär två år.

Det var först då jag la märke till hans förändring på allvar.
Jag hade trampat honom på tassen vid ett tillfälle och efter det haltade han rätt länge.
Han blev skyggare, mer lättskrämd.
Jag trodde att det berodde på att han hade blivit rädd efter den tassolyckan, men förstod sedan att det hade med sjukdomen att göra.

Han var rätt illa däran när jag väl kom till veterinären. Vid ett tillfälle sa en av dem att jag fick ta en vecka i taget.
Det är snart två år sedan jag försökte få honom att äta specialfodret mot sjukdomen. Han vägrade och blev alltmer deprimerad. Som smalast vägde han 2,8 kilon. Då åt han ingenting.
Jag tror att jag orkade prova enbart foder i tre dagar sedan var jag nära ett sammanbrott och gav mig för att ge honom mediciner istället.

Den dagen han fick sin första tablett fick han äta vad han ville ... och herregud som han åt.
Han åt, jag grät av att se det.

Efter att jag bestämt mig för att krossa tabletterna och lägga dem i flytande godis istället för att tvinga i honom tabletter, gick även medicinering galant.
För ett och ett halv år sedan opererades sex-sju tänder bort och det var en liten pärs. Mer för mig, tror jag. Han var lite ding i huvudet och kissade över hela lägenheten innan han efter sisådär 16 timmar hittade till toan igen. Katt blev han först tre dagar senare.
Därefter har han utöver strumamedicinen morgon och kväll, med tolv timmars mellanrum, också fått Metacam, värkmedicin, varje morgon.

Veterinären sa direkt, och med stor ömhet, att det inte var en frisk katt. Hon såg det på hans gång, hans insjunkna muskler och på hans skiviga päls och sa att med den sjukdomen han hade (giftstruma), så fanns det en stor risk att han till sist skulle få en hjärnblödning och hon sa att hon tyckte att det var jättebra att jag tog bort honom nu istället för att vänta på att det skulle bli akut.
Hon sa också att hon tyckte att det var fint att han skulle slippa åka till veterinären igen, som jag ju hade varit tvungen till i slutet av sommaren när medicinerna skulle ta slut och de inte ville ge mig nya utan undersökning och provtagning.
Nu slapp han det som han tyckte var så hemskt. Det är en liten tröst.

Min Misse. 18 år och 25 dagar hann han bli.

Född 15:e maj 1999. Jonathan fick honom i femårspresent 12:e augusti samma år.
Han fick välja själv mellan tre kattungar och tyckte att Misse var finast.
Vi köpte honom på gatan, säljaren kom ut, betalade 500 och åkte hem med en väldigt lycklig Jonathan i baksätet på bilen.
Pappa Thomas var också med. Han var den enda med kattvana och i början passade han Misse emellanåt. Ibland fick han vara hemma hon Anette, som också älskade honom.

På somrarna åkte vi till Fjällbacka och stannade i tre veckor och då gick Misse i en löplina i trädgården. Fram tills jag sålde huset gick det bra att åka bil, men året efter var han hos mamma (också på västkusten) när vi var bortresta en vecka och på hemvägen kissade han för första gången i transportburen. Då var han 9 år och blev väldigt konstig efteråt. Man kunde inte stänga dörren till toa för han själv ville gå dit, ibland var tionde minut. Var det inte ledigt kunde han sätta sig utanför dörren och kissa.
Så det blev inga fler långa bilresor för hans del.
Och hans kiss-oro gick med tiden över även om jag aldrig mer stängde toadörren så länge jag var ensam hemma.
I den här lägenheten kilade jag in en tvättlapp i dörrkarmen så att dörren inte gick att stänga helt. Det var så lätt att putta till den så att den gick igen, och även om jag alltid hade koll på att den var öppen så var det ju andra här emellanåt som inte tänkte på det alls.

Veterinären Eva igår var fantastisk. Jag storgrät hela tiden hon var här, kunde knappt andas, men hon var lugn och fin, berättade hur det skulle gå till och sa hela tiden att jag gjorde rätt  – att det var bra för Misse att inte behöva bli akutsjuk. Att det var helt rätt tid nu.
Jag tror ändå att det hade varit lättare om han hade varit akutsjuk. Lättare för mig. Nu kom han och hälsade. Hade ätit gott på morgonen. Druckit vatten. Blivit borstad. Alla han favvisgrejer. Piggelin, på sitt sätt.
Jag brottas ju med att han inte var redo, han hade inte visat några som helst tecken på att det räckte nu, och det är väl där min skuld ligger tror jag. Jag hoppas att den går över.

Efter att ha fyllt i papper och betalat (3600) gav hon honom en  lugnande/smärtstillande spruta i nackskinnet. Det skulle ta 5-10 minuter innan den verkade, men han lullade direkt iväg mot toa och när gick jag efter såg jag att han knappt kom upp i lådan med ena bakbenet. När han väl kom in la han sig raklång i sanden och började äta av dem. Lilla gubben. Jag tror inte han hann få i sig något.
Från sprutan till han somnade tog det max tre minuter.

Så jag fick lyfta ut den lealösa kroppen och pilla bort sanden som låg runt munnen, det var ju inte så bra att ha få in den om han mer eller mindre var medvetslös. Han var alldeles mjuk i kroppen, så jag passade på att krama honom lite, det har jag aldrig fått tidigare. Då har han spjärnat emot och velat ned på golvet.

Sedan la jag honom i soffan, på sidan, och viskade i hans öra vilken fin katt han var och hur glad jag var över våra år tillsammans. Jag bad honom förlåta mig, och så strök jag hans huvud som egentligen var enda stället han tyckte om att bli klappad och pussad på. Han doftade alltid så gott på huvudet mellan öronen, och har verkat tycka om att jag pussade honom där.

När han sov riktigt djupt, det tog kanske tio minuter, var nästa steg att ge honom en spruta rakt i levern och eftersom det var i magen som man ju inte får lov att röra när han är vaken, så klarade jag inte att se det utan lämnade rummet när hon satte sprutan. Sekunden senare bad hon mig komma tillbaka och han såg inte ut att ha rört sig så jag hoppas innerligt att det inte var smärtsamt.

Sedan klappade, pussade och pratade jag med honom tills andningen upphörde. Några minuter senare slutade hjärtat att slå.
Jag tror att jag vrålade av sorg.

Senare svepte Eva honom med filten från hans soffa och så fick jag lägga ned honom i plastlådan som hon skulle bära bort honom i.
Han såg ut som han sov.
Jag bad henne att inte lägga på locket förrän hon kom ut ur lägenheten. Jag klarade inte att se honom instängd.

Runt den 22:a ska jag hämta urnan och sedan ska han spridas i Fjällbacka i sommar, det enda stället han var varit utomhus på och där han trivdes som allra mest. Han älskade att trippa runt på gräsmattan utanför huset och sova under äppelträdet. Jag tror inte att trädet finns kvar så vi ska gå upp på det höga berget som Fjällbacka klättrar runt, och sprida honom därifrån.
När askan är borta ska jag spara urnan och stoppa ned ett par leksaker han tyckte om, och en hårtuss och jag hittade i hans borste.
Sedan ska det få stå fint i min hylla.

Det är så viktigt för mig att det blir fint, att det blir värdigt.
Min Misse har gett mig så mycket, och på de sista åren sedan Jonathan har flyttat ut så har han varit en enormt sällskap.
Det gör så ont att titta mot soffan nu och se att den är tom. Att öppna ett köksskåp och plocka ut en tallrik  utan att han lyfter på huvudet och undrar om det ska serveras något till honom.
Ingen att väcka på morgonen och gå toa med.
Jag är så glad att jag gjorde den lilla filmen med honom och mig, just på morgonen (finns på Instagram, f10:e maj.) Jag måste spara den på någon sätt.

Jag tror att tomheten kommer att gå över, att det blir ett slags nytt liv till sist och att jag kanske kan känna den friheten som jag har saknat och behöver i höst när jag ska jobba så mycket.
Men just idag förstår jag inte hur den kunde vara så himla viktig.

Min fina fina Misse


Tack för all hälsningar och sympatier.
Jag uppskattar det jättemycket.


En ensam sörjande måste vara tufft för veterinären och hon var enastående vill jag gärna säga igen. Att kliva in i det allra mest personliga och göra det till något fint är otroligt bra gjort. Den här kvinnan förstod både Misse och mig, och för det är jag evigt tacksam.
Det finns bara ett par i Stockholm som gör hembesök och jag är så glad att just Eva hade tid för oss.

Hon går på mammaledighet i juli, men kommer väl tillbaka igen får man förmoda.
Här är länken till henne om du behöver hjälp någon gång.


torsdag 8 juni 2017

Jag får tillbaka mitt Sonjamanus den 15:e,

och med det under armen åker jag på min sista researchresa för den boken. Nödvändig? Nej, kanske inte men det ger så enormt mycket med de små detaljerna.

Det är aldrig nödvändigt med research, det går att fuska hur mycket som helst, men jag har haft enorm nytta av det jag har gjort och att jag har besökt de platser jag skriver om. Särskilt nu när jag är tillbaka i Sonjavärlden.
Nu reser kvinnorna  nästan oavbrutet i den här nya boken. Så jag måste välja ut någon som är tillgänglig och funkar med min budget. Resan de gör är ... dyr.

Så. Hjälper det att jag har något att se fram emot?
Nej, inte ett dugg. Jag grät som ett barn igår kväll. Jag lider av att jag sätter mina behov främst, att jag struntar i Misses. Det är vad jag säger till mig själv, och trots att jag vet att det inte är sant så är det så det känns.
Min plutt.
Idag fick han medicinen serverad på sked eftersom han bara åt upp hälften frivilligt.

Nu har jag satt på mig gympadojorna och ska försöka jobba lite.
Igår blev det inget gjort alls, men idag ska jag i alla fall sikta på att få ned en sida eller två.

Tack för alla fina ord.

onsdag 7 juni 2017

Dag två på min ståupp.

Jag gör som jag gjorde igår. Står ett tag, sitter ett tag. Inte alls i soffan. Vid skrivbordet använder jag en vanlig stol vilket funkar så länge om jag ser till att använda svank och luta mig lite framåt istället för att sjunka ihop. Jag tror att en av bovarna till min dåliga nacke, eller att spärren inte släpper, är att jag sjunker ihop i soffan.

Annars är jag uppe alldeles för tidigt idag, eftersom jag såg på tv till halv två typ. En spinoff till The Good wife på HBO som heter The Good Fight. Svinbra! Tyvärr har jag snart sett hela första säsongen, buhu.
I alla fall.
Min Misse skrek så till den milda grad att jag inte kunde sova längre. Jag vet inte vad han ville, det vet man inte riktigt med honom och det där vrålet som han började med för något år sedan. Det kommer varje gång han går på toa, dricker vatten eller ska lägga sig till ro. Men i morse satt han i hallen och ville liksom inte ge sig så det var bara att kliva upp och börja "göra" nåt.
Nu sover han som en stock ...

Jag har svårt för skrik från honom. När han var liten, på den tiden man kastrerade katter först när de var äldre än åtta månader, tog han nästan livet av mig med sitt gapande. Dygnet runt. Jag var faktiskt på väg att få en sammanbrott innan en veterinär sa att det var dags att kastrera. Notera gärna att på den tiden kunde man inte googla allt och ingenting!
Sedan satt det där skrikbeteendet i och jag har fått ett stresspåslag varenda gång han har börjat. Men det senaste året har som sagt skriket ändrats till att bli ett ylande, och då bara när han ska göra saker (?).

Jag både fasar för och längtar till att det ska vara över.
Det är svårhanterliga känslor. Så motstridiga.
Men beslutet står jag helt och hållet fast vid även om det kommer att vara fruktansvärt svårt både att säga hej då och tackla ensamheten efteråt.
Men det är okej att vara ledsen. Jag vill till och med vara det. Det är en del av att ta farväl och jag vill inte bli tröstad när det väl sker om ett par dagar (fredag eftermiddag) utan sorgen ska få vara där så länge den vill. Jag tror inte att den hindrar mig utan tvärtom kanske ger mig något istället.

Idag ska jag skriva mer på min novell.
Jag började på en ny igår (den andra kändes tråkig) och jag tror mer på den här.

Hoppas att ni får en fin, kort, vecka!


tisdag 6 juni 2017

Galet stolt och glad för mitt nya skrivord som står bakom soffan nu.


Och dessutom glad för att jag kunde montera det själv eftersom det hade blivit en tusenpapp dyrare att anlita någon som gjorde det åt mig (bordet kostar 4300. 120 cm brett och 80 djupt) 
Men jag läste i manualen på nätet och såg att jag nog fixade det själv. Och det gjorde jag, hurra!
Tio års garanti ingår. Grymt.

Jag kommer att behöva en kontorsstol om jag vill sitta och jobba här också, men det är ingen panik. Det viktigaste har varit att komma upp på fötterna. Förhoppningsvis kan jag lära om, och prestera även vid ett skrivbord (jag måste nog till och med, men tänker jämföra det med att gå från PC till Mac. Det är skit i början men funkar finfint när man har tränat på det ett tag.)

Jag har läst på lite och det finns mattor att köpa men det funkar också bra med gympadojor. 
Det ska också vara viktigt att variera och att inte stå för länge till att börja med så jag tänker att en halvtimma borde vara bra att börja med. 

(Mot en vägg, undrar ni? Aldrig i livet. Jag måste ha luft runt om mig och det får jag bakom soffan, om jag inte flyttar ut sängen igen och gör om hela sovrummet till kontor/garderob. Vi får se när inte min Misse inte finns längre.)

Hurra!

måndag 5 juni 2017

Idag har jag inhandlat det här.



Ett höj- och sänkbart skrivbord från Ikea som jag tittade på när jag var där med ungarna igår.
Om jag har monterat ihop det än?
Nope.
1. Jag kom rätt nyligen hem efter att ha varit först på Ikea då, sedan åkt 
3. till soptippen med lite trasiga grejer som jag 
2. hämtade upp hos Jonathan och Linnea och därefter 
5. handlade jag. 
6. Och nu har jag ätit grillad, lite äcklig, kyckling. 
Hemköps grillade är inte särskilt god, Icas är bättre, men jag 
4. skickade grejer på posten utanför Hemköp och glömde det där med vem som är bäst.

Jag har verkligen hunnit massor idag.

7. Nu dricker jag kaffe, 
8 gör äpplen med kanel i ugnen och när jag har fått i mig det så kanske jag sätter igång.
Jag känner mig själv och vänta är bara inte min grej.

Punkt nio idag KAN alltså bli montering av skrivbord.
Håll en tumme för att jag klarar det.

Nu ska jag googla vad man har på fötterna när man står bakom skrivbordet. En specialmatta och barfota eller gympaskor?
Har ni koll?





söndag 4 juni 2017

Säg det som inte går in i en Fårda.


Eftersom jag lovade att skjutsa till Ikea för att Jonathan och Linnea behövde en ny byrå, lovade jag också att den skulle få plats i min bil. 
Och det fick den. Men det krävdes att barnen satt i baksätet, inklämda mot varandra. Fyra år senare verkar inte just det vara något problem.
De retas och är gulliga och VÄLDIGT omständliga båda två.
Det har inte han efter mig, kan jag säga.
Den här blir bra, säger jag och så är jag klar.

Well.
Idag var jag chaufför och nu är sötnosarna på bilden och 50-kilosbyrån avlämnad på Kungsholmen. Jag har ätit omelett (med bacon, tomat och fetaost ... så mättande och gott) eftersom det var det enda jag hade hemma.




Jag tänker på London och på förövarna som jag önskar att man från och med nu kallar Nobodies. Jag önskar att man inte visar några bilder på dem. Inte berättar om någon bakgrund. Inte informerar om vem som har tagit på sig vad. Inte ger dem någon som helst uppmärksamhet. Behandlar dem som luft.
Nobodies.




Jag vaknade

av att jag drömde om en terrorattack i Farsta centrum. Klockan var strax efter fem och jag var alldeles svettig.
Jag är verkligen ingen sanndrömmare, men ville ändå kolla om något hänt. Det hade det ju. I mitt London. Nästan som mitt Farsta. Jag känner nog i alla fall lika mycket för båda.
Så enormt sorgligt för alla drabbade.

Hur får man stopp på fundamentalister?
Om det nu handlar om det den här gången, det vet vi ju inte. Lika många gånger är det ju enstaka gärningsmän som mer verkar vara influerade av något - kanske vill göra sig ett namn - än något annat.

Vad vi kan konstatera så här långt efter alla dåd i vår del av världen är att det aldrig är kvinnor som är gärningsmän.

Jag ska träffa Jonathan och Linnea idag, det känns bra en sådan här dag.
Ett ungt par med så himla fina värderingar. Jag gläds enormt åt just det.

lördag 3 juni 2017

Lördag ... och jag är ledig idag också verkar det som.

Jag tänker jobba måndag och tisdag, har sagt att min agent ska få en novell på onsdag så jag är tvungen (vilket är både bra och inspirerande.)

Min sommar är annars fylld av redigering (Nikki)  och färdigskrivande av provprojektet (bok 9) jag påbörjade innan redigeringen av Sonja3. Det projektet som jag inte vet om det blir något av eller inte.

Sedan poppar det nya idéer och som vanligt så ser jag mer bilder än har en historia och för att komma ihåg det som kommer upp för jag det i min idébok för att se om det är lika intressant efter ett tag som det är när bilden kommer.
Oftast är det inte det.

Först i sommar ska jag dock lusläsa Sonjas andra chans, efter korrläsningen och före tryckning.
Och skriva klart min novell, då.
Kanske en till.
Vi får se hur produktiv jag har varit när sommaren är över.



fredag 2 juni 2017

Ännu en dag när jag mest skrotar omkring.

Jag tvättar. Det blåser som satan och någon större lust att gå ut har jag inte.
Men jag måste handla. Och i morgon tänker jag nog skriva klart novellen jag påbörjade häromdagen.
Idag fick jag också bekräftat att jag ska till Ockelbo den 16 november, men allt sådant för jag in i schemat vid min bild om ni vill komma.

Igår hade jag en heldag.
Först med agentkollegor på Enberg agencys sommarmingel. Många kända ansikten även för er skulle jag tro.

Jag satt på ena kanten och skrattade tillsammans med Susanne Boll (som snart kommer med nytt), Martina Haag (som jag inte riktigt vet var i processen hon är) och Kajsa Ingemarsson som just nu har valt att ägna sig åt annat är romanskrivande. Jag propsade dock på att hon skulle skriva fler romaner, hon har ju varit en favvis för mig sedan sin debut 2002.

Jag pratade också en hel del med Kristoffer Holst som kommer ut på Bokfabriken med sina romantiska komedier. Jag har inte läst något av honom men det kommer.


Och sedan gick jag längre ned på samma gata in i Bonniershuset och till Lina Bengtsdotters release.
Här på bild med sin förläggare Karin Linge Nordh.


Vid sju började jag bli orolig, som jag alltid är när det gäller Misse, och då åkte jag hem.
Han är väldigt trött idag. Mjauade när jag väckte honom halv nio, han åt upp medicinen som jag serverade honom i soffan (det sista matade jag på en sked, är så rädd att han inte får i sig värkmedicinen) men sedan somnade han om igen.

Jag har bestämt att min fina Misse snart ska få åka till katthimlen och jag vill egentligen inte prata om det  mer än så.
Han är gammal och trött och det är dags nu, hur sorgligt det än är att släppa taget om en sådan fin kompis.




torsdag 1 juni 2017

Om ni visste vad roligt det är att få frågor om sina böcker!

Åsa Hellberg – ”Jag nynnade ”To-re-adore” i månader.”



Här är en sprillans ny intervju med Månpocket.


Torsdag, och jag ska till stan.

Först är det sommarmingel med Enberg Agency och därefter en releasefest för en Forumdebutant: Lina Bengtsdotter som idag släpper sin Annabelle. 
This woman is going places.
Redan såld till många länder och debuten sägs vara jättebra!
Hurra och lycka till, Lina!



Jag tänkte på karaktärer idag när jag torkade av diskbänken (i nya Sonjaboken gnider Maggan på en fläck), hur viktigt det är att de är komplexa men samtidigt inte så mycket att ni som läsare blir förvirrade.
Detta, mina vänner, är svårt. Mycket svårt. 
Själv tycker jag ju att övertydlighet får mig att gäspa – men samtidigt behöver karaktärens andra sidor förklaras.

När min förläggare petar i manuset kan det stå: Är inte det här out of character för XXX? (Hon skriver alltid frågetecken för att tala om att jag bestämmer.) 
Det kan vara en handling, ett känslouttryck, kläder ... egentligen vad som helst.
En hemmapappa som torkar spenat ur ungens mungipa på dagarna men mördar på nätterna behöver förklaras, om ni förstår vad jag menar. (Visst finns det ens sådan tv-serie? Annars är det en lysande idé.)

Det var det.
Morgonens fundering.
Nu ska jag fundera på vad jag ska ha på mig idag.
Sol men lite kallt.
Kanske en av de långa klänningarna jag försökte sälja på blocket i våras men som ingen ville ha (inte jag heller, men om de nu finns kvar kan jag väl lika gärna låta dem svepa runt benen en sommar till?)