Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman. De slitsamma åren. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum.



Åsas vårplaner 2018

Januari

26:e Författardagen, genom Författarcentrum.
29:e Hylte folkbibliotek Hyltebruk

Februari
27 :e, Flens bibliotek.

Mars
Lördag 3:e Arboga bibliotek
Lördag 17:e Hageby bibliotek Norrköping
Lördag 24:e Gislaveds bibliotek

Maj
14:e till 31:a SEMESTER. Wohoo!


torsdag 8 mars 2018

8 mars.

Jag tror att min förra relation sprack i samma ögonblick som han tog vattenflaskan ur min hand, den jag redan höll under den rinnande kranen, och så fyllde han på den själv på "sitt sätt" (det rätta sätter).

Det var en exakt upprepning från det jag var med om i relationen jag hade innan den här.
Exakt.
Första gången sa jag inget, tittade nog mer förvånat på mannen som tog över vattenflaskan.
Den här gången blev jag förbannad.

Det kan tyckas litet. 
Inget att bråka om. 
Men herregud Åsa, lägg av.

Men det ingår i ett mönster som handlar om att förminska. Mansplaining (män som tar över och förklarar ....) handlar förstås bara om det. Att man lite från ovan ser ned på personen som i det här fallet häller upp vatten i en flaska. 
Jag är man, jag kan bättre än du
Man tillrättavisar. Man är den som bestämmer.
Ajabaja.

Kvinnor gör på samma sätt när det gäller den gamla domänen hemmet.

Men när män gör det handlar det om allt. 
Precis allt.

De bestämmer hur mycket du ska tjäna, 

hur länge du ska vara föräldraledig, 

att du ska vabba, 

jobba deltid, 

utsättas för våld, 

trakasserier, 

om du ska resa, 

var du ska bo, 

hur du ska bo, 

vilken bil du kör, 

vilken bensinmack du har ditt konto på, 

att du är mindre värd, 

att dina döttrar är mindre värda, 

att du ska vara ensamstående,

att det är du som ska ta hand om dina gamla föräldrar,

att det är du som ska ta hand om hans gamla föräldrar,

att krig startas, 

att jorden utarmas, 

att barn blir utan fäder, 

att barn blir utsatta för övergrepp, 

att kvinnor dödas i nära relationer, 

att kvinnor våldtas.

I min senaste relation såg jag mönstren och ifrågasatte dem, till verkligen ingen nytta alls eftersom personen nog inte såg det själv och det man inte ser verkar vara svårt att förändra om man har problem med att ta in andras perspektiv.

I min första relation av "vattenflaskanatur" agerade jag inte alls feministiskt i relationen. Jag tror inte att ens hade vågat kalla mig feminist högt då utan att riskera hån och nedlåtande kommentarer så jag lät bli. 
Exempel på det:
Jag låtsades vara lite småkorkad.
Jag gav upp debatter (utom den om invandrare för där klarade jag att göra helt klart var jag stod och därför slutade vi prata om det ...)
Jag skrattade åt kommentarer och skämt som jag aldrig skulle skratta åt efteråt. 
Jag behandlade personen som mitt barn, det vill säga jag förlät allt (som en förälder bör göra, en partner INTE)

etc etc

Men jag tycker att boken som kom efteråt; Casanovas kvinna, är ett feministiskt dokument på det sättet att jag krävde en plats för den. 

Jag krävde att få bli lyssnad på.
Och när man lyssnade på mig så lyssnade man på de tusentals kvinnor som hade det som jag.

I boken är ju kvinnan (jag) exakt lika spak och liten som jag var i relationen, men att ge röst åt en sådan kvinna, prata om det på scener, greppa en mick på bokmässan och säga som det var, är feminism. 
Det var (och är när jag pratar om den) att göra något för kvinnor, försöka visa på strukturer som hämmar oss och där vi faktiskt kan hjälpa oss själva (lämna relationen).

Men med det sagt: 

jag är helt övertygad om att vägen framåt måste handla om män.
Och jag är ju gammal nog att ha varit med ett tag. Jag minns mycket väl hur jag och en väninna sa exakt samma sak i slutet av 80-talet.

Det måste handla om att män ger ifrån sig makt. Om att män agerar, istället för att säga "Jag förstår precis. Vad ska ni göra då?"

Gör själva! tänker jag fortsättningsvis skrika.

De är så jäkla bra på att ställa till det på precis alla sätt, så att korrigera det här felet kan inte vara svårt över huvudtaget.Men innan de fattar hur mycket ett jämställt samhälle skulle ge dem tillbaka, kommer det nog att ta tid. 

Fram till dess fortsätter jag skriva om kvinnor i medelåldern som inte underordnar sig, eller som frigör sig. 
Jag är inte så bra som många andra är på att uttrycka mig utanför böckerna, men jag gör det där.
Och det är ju ingen dålig plattform om man tänker på att jag har gjort det i en halv miljon sålda böcker.

Nu ska jag skriva om de 17-åringar som redan har fattat.
Wow, vad det är häftigt!








9 kommentarer:

Simona sa...

Hurra, bra kämpat!

Hanna Lans sa...

Hear hear! I mitt fall har jag alltid tagit fajten, aldrig skrattat åt dåliga skämt, tvingat till dialog mm. Det är utmattande. Så utmattande att jag i mitt senaste förhållande frångick min övertygelse och skrattade för att jag inte orkade annat. Struntade i att ta fajten för att jag inte orkade en enda gång till trots att det var en ny man. Tills jag en dag kände att nu fan får det vara nog och bara stack utan kommentar. Fri igen!

Åsa Hellberg sa...

Simona; tack!

Hanna; hurra för dig och för FRIHET!

Spader Madame sa...

Word Åsa!

Elisabet Nielsen sa...

Hear, hear!
Fortsätt skrika - och fortsätt skriva!

Åsa Hellberg sa...

Spader och Elisabet; wohoo!

Pia sa...

Fortsätt att skriva, det gör du förbaskat bra! Jag har själv tagit mig ur två äktenskap som såhär i backspegeln var identiska. Men jag tänker inte ta mer skit, nu är det jag och min krigare, min 11 årige ampiskille, och givetvis mina två äldre söner, som tar oss an livet med glädje.
Tystna aldrig!

Annelie sa...

Heja dig Åsa!
Casanovas kvinna var mitt första möte med dig som författare, där du gav mig mycket stöd och förståelse för situationen jag befann mig i och sedan lyckades lämna. Tack för det!

Åsa Hellberg sa...

PIA; GRYMT HEJA!!

Annelie, heja, vad bra!! :)