Två dagar sol och två dagar regn,

 passar mig. I morse fick jag tända lampor eftersom det var så mörkt och mulet. 

En rätt kass majmånad i min del av landet. Kall och blåsig. Förra året var jag brun vid det här laget, det är jag inte nu. Och mina fingertoppar gillar´t inte. 

JAJA, det är petitesser. Alltihop är petitesser. Barn svälts med berått mod till döds. Då har man själv försvinnande små problem. 

Idag är det jobb som gäller, jag har tack och lov kommit igång bra, men tagit en lunchpaus. Ska strax gå igång igen. Jag läser igenom/redigerar först det jag redan har skrivit, så att jag vet vad jag håller på med eftersom jag har haft ett alldeles för långt uppehåll. Nu finns det ingen tid för maskning utan det är full ställ framåt som gäller. 

Selma sover mycket idag, det brukar hon göra när vädret är dåligt.

Hittills, fram till igår, har min nya bok sålt 17 752 ex. Det är superbra på 10 dagar. Nån tycker att karaktärerna är för skruvade, en recensent tycker att jag borde skruva dem ännu mer. Någon hängde inte med (väldigt typiskt kommentar från ljudboksläsare som inte är tillräckligt koncentrerade), en annan att det var långtråkigt. En tredje tyckte tvärtom att det gick för fort. 

Men mest positivt ändå. Och jag har trots allt fått lite idéer om nästa bok tack vare kommentarerna. 

Den här gången har jag haft så många tankar om manuset framåt att jag nästan har fått ihop en halv sida synopsis (jag har ju oftas absolut ingenting!). Jag tror faktiskt att jag vet hur den slutar, tjohej. 

Typ så, denna tisdag. Jag ska hämta böcker som har kommit till mackens utlämningshörna men först ska jag redigera ett tag till. Hejhej

Igår var en sådan där dag när jag bara inte kom igång.

Så kan vi inte ha det. Jag har en bok att skriva fram till den sista juni och fyra femtedelar återstår.

Blommor från förlaget för att Kostermorden har fått en sådan fin start. 

Jag fastnade vid lägenheter igår. Min dröm är att kunna flytta närmare Jonathan och Linnea. Antingen köpa en liten bostadsrätt eller hitta en hyreslägenhet. Bostadsrätt är lättare, eftersom jag står extremt långt bak i kön på bostadsförmedlingen. 

Det där med 55-plus är inte min grej, riktigt. Jag känner mig för ung. Här bor många betydligt äldre och de vill stanna resten av livet, medan jag är ju ständigt är på väg någonstans. Det är revirtänkande ("lek inte med din hund på gräsmattan för mitt sovrum ligger ju tre meter bort") och istället för att bry sig om sitt eget liv så bryr man sig om andras. Jag pallar inte riktigt den typen av människor, faktiskt. Det påverkar min trivsel. 

Att inte Selma vill gå i skogen påverkar också. Hon gillar när vi går bland husen längre bort, på asfalt med lite gräs vid sidan om, men skogen får jag tvinga henne igenom. Hon skulle enbart kunna gå och sniffa på buskar i området, för det är det bästa hon vet, men det blir inte mycket promenad av det. 

Sedan finns det förstås många supertrevliga människor här också, som hälsar och småpratar när man går förbi. Och jag älskar lägenheten och min granne på samma våningsplan, vilken lycka att just hon bor där. Hon är så trevlig! Men alla vårdbilar som parkerar runt i området dygnet runt är en påminnelse om ålderdom och sjukdom, och jag är inte där överhuvudtaget. 

Att ha en hund är som att ha ett barn i huset. Det ligger leksaker överallt. 

En granne har just förlorat sin fru och vill att jag ska komma hem till honom och prata, och jag klarar inte det. Den empatin har jag inte med en människa jag inte känner och han är ju inte den första som förlorar sin partner i området. Det sker då och då, tydligen.

Jag vill som vanligt helst vara ifred. Jag är verkligen noll social. 

Det här passar nog äldre par, inte aktiva singlar (som vill vara det, är bäst att säga) som fortfarande, i allra högsta grad, är yrkesverksamma.

Så vi får se vad jag hittar. Jag vet fortfarande inte vad jag har råd med, det återstår att räkna på i höst. Det är ju ingen brådska alls.

Hurra!

Jag kan åka till Cypern de två sista veckorna i juli och jobba, eftersom Jonathan och Linnea har semester och kan ha Selma. Men först ska Selma och jag till Västskusten i tre dagar. Vi ska bo på pensionat i dubbelrum i Fjällbacka i två nätter och fira mammas födelsedag. 

Den här gången när jag åker till Cypern kan jag bara inte bli sjuk. Det vore ju för bedrövligt. 

Jag ska preppa mig med massor av vitaminer och grejer innan jag åker. Förra året var jag sjuk, som i att inte vilja gå utomhus (förfärligt att febrig gå ut i värme!) eller kunna jobba, på fyra fem dagar och det var ju inte så väldigt upphetsande, direkt.

FRIHET. 

Som jag längtar!

Jag, mitt manus (som jag då ska redigera, detta ljuvliga jobb!), sol och hav.

HURRA, och tack Jonathan och Linnea!

Så bil till Göterborg, och jag älskart.

MEN, och det är ett stort men: min rygg/höft gillart inte. 

Dessutom har bilen gått de mil som ingår in kontraktet och efter den här snabba resan, 100 mil på 24 timmar pga inställt TÅG, kommer jag att ha gått över gränsen med exakt de 100 milen. 

Det blir en dyr räkning när bilen ska lämnas tillbaka i september. Men orkar verkligen inte tänka på det nu.  Jag  satt i bilen när beskedet kom om att tåget var inställt så det var bara att åka vidare till Göteborg istället för att parkera den i Solna.

____________________________________

Nu är vi klara, så trevligt! Men jag tackade nej till mat och gick till hotellet och tog med mig en macka upp. Nu är den i magen, målet är att sova 22.00 för jag måste upp vid 4 om jag ska hinna hem till 10 då jag måste hämta Selma. 

Eller det måste jag inte, men då går Linnea hemifrån och lämnar Selma. Där klarar hon ju faktiskt att vara ensam en stund om jag inte hinner dit i tid. 

Typ så, tjohej.

Alltså, det där med min nya agent

och jobbet de gör för min nya deckarserie. Först Norge och nu ännu ett annat land. Ännu en treboksdeal. Igår var jag på riktigt tvungen att sätta mig när min agent ringde. Först blev jag så nervös att jag fipplade bort hennes samtal och fick ringa upp igen, för hon hade sagt att hon skulle ringa om det kom in något mer land. 

Jag kan inte säga så mycket mer om det än grattis till mig. 

Den här gången har jag gjort Jonathan stolt (extra stolt, sa han när jag ringde och berättade om nya dealen.) Han tycker att det är coolt att jag startade mina coachingklasser och att jag skickade manus och skaffade en ny agent i ungefär samma andetag. Att coachingidén kom en natt och sju dagar senare var 2 fulla klasser, var det som gav hybris nog att skicka in ett halvfärdigt manus och vilket lyckokast det blev. Jag är så glad, ska ni veta!

Jag funderar på hur jag ska lägga upp klasserna framöver, jag tror att jag kanske ska starta en ny termin ungefär som jag gjorde i år, det vill säga i januari/februari, istället för augusti som jag tänkte från början. Även om jag "bara" ägnar en vecka åt det så är det en hel del att tänka på för att göra det roligt och värt pengarna deltagarna har lagt ned. Det får absolut inte bli en press, mina egna manus måste få tid och utrymme, och då kan jag nog inte ha fler kurser igång. 

JAJA, jag ska fundera vidare och så småningom kontakta dem som redan visat intresse. De här kurserna som löper nu, tar "examen" först i mars. Det är såå roligt att följa dem!

Idag är det tisdag. Jag ska pyssla med mina vanliga grejer en stund (lägenhetsletande, som jag ägnar mig åt varje morgon sedan ÅRATAL tillbaka), och därefter ska jag coacha en timma, göra nya uppgifter till mina fina fina kursdeltagare och sedan ägna mig åt mitt att hitta gamla ljudböcker.

Om det finns tid ska jag sedan kolla var jag är i mitt manus, som har lagts åt sidan sedan jag åkte till New York. Jag tittade på det och skrev lite på flygplatsen inför hemresan, men har inte öppna dokumentet sedan dess. 

Jag är precis lika förvirrad över vart det ska ta vägen som jag brukar vara. Det gäller att komma ihåg att jag har det i fingrarna, när jag grubblar som mest. Det är exakt samma grubbel varje roman. Jag försöker komma på något bra, och kommer inte på ett jävla skit förrän jag är i manuset och skriver. Och jag har GRUBBLAT sedan jag stängde ned filen på Newarks flygplats. Nu längtar jag efter att få sätta igång igen.

På torsdag åker jag till Göteborg och kommer hem fredag. Är borta i exakt ett dygn. Jag ser framför mig att jag kan jobba lite på tåget.

Tjohoo

Så jag åkte till Solna igår istället

för att gå ut och äta ikväll som först var planen. Eftersom det var min födelsedag vi skulle fira tänkte jag att jag fick välja, och Solnaborna var helt med på det. 

Linnea gjorde en fantastisk köttfärssås och äppelpaj med glass till efterrätt. Och den viktigaste personen, Mio, verkar vara nöjd med livet och anledningen som gjorde honom pipig förut (alltså i jämförelse med han helt o-pipiga far) verkar inte länge finnas kvar. 

Han gick upp lite för fort ett tag, att det inte var bra hade med fontanellen att göra (?) så barnmorskan ville inte att de skulle ge honom lika mycket mat (mamman ammar inte), men senast följde han sin kurva, eller vad de kallar det, och nu är det okej igen. Plutten. De första veckorna gick han ju inte upp alls. Så klart man blir ledsen och gråter om man inte blir mätt. Nu blir han det och därmed gladare bebis. 

Han låg på axeln och såg sig om. Gullefisen!

Jonathan kunde gå upp ett kilo på en vecka, han vägde 10 när han var 4 månader, och det var på bröstmjölk. Han vägde 15 när han var ett år, 4,7 när han föddes. Han har alltid älskat mat, vilket som förälder ju är superskönt. Och han var alltid glad. 

Att barn svälter och avsiktligt SVÄLTS  ihjäl i en värld av överflöd är vår tids största tragedi. 

Jag blev så otroligt glad

för den här recensionen från Kapprakt som enbart läser deckare.

https://www.kapprakt.se/asa-hellberg-den-femte-dagen/

"Inte alls omöjligt att den här titeln kommer att finnas med bland nomineringarna till årets bästa svenska spänningsdebut i höst, även om konkurrensen i år verkar bli hårdare än på länge."

Ni fattar ju! Så sjukt att ens bli påtänkt för något dylikt!

Det här stora bordet är perfekt för momsredovisning som står på schemat idag och i morgon. 2 datorer, pärmar och kvitton ryms enkelt. Men det krävs att jag städar bort det som ligger där nu: rester av jobbet jag gjorde förra veckan.

Så mycket skrivet på tvåan blir det inte just nu, för jag har fullt upp med en massa annat oväsentligt. Nä, det är väl rätt viktigt förstås. 

Idag ska jag ju räkna moms och i morgon lägga in det i systemet och skicka in det till Skatteverket (jag gör det till en tredagarsraket pga inte så kul jobb, så igår printade jag och lokaliserade alla poster som gällde jobbet). 

Jag ska också fixa läxor till mina kursare och i morgon kväll äta middag med Linnea och Jonathan. 

På tisdag har jag en coachingsamtal, på onsdag ska jag presentera boken i en ljuboksgrupp (flera inlägg, kallas Min dag) och på torsdag åker jag till GBG med Kristina Ohlsson, Christina Larsson och moderatorn Susanna Romanus (för Bonniers bokklubb) och hem tidigt fredag. Så tidigt att jag knappt behöver lägga mig. Tåget går 6.18, typ. 

Nästa helg, torsdag till lördag, ska Selma vara i Solna. Det gick inte till söndag eftersom Jonathan ska vara på Grönan på lördag med någon artist han jobbar med (ev Kaj, kanske?) 

Jag hoppas verkligen komma igång med varannnan helg snart (torsdag till söndag, helst), men mycket styrs av Jonathans jobb. Är han bortrest kan ju inte Selma vara där som det är just nu.

MEN jag ska boka frissa den 23e. Sent på dagen ifall det råkar bli sol. Det är ju inte så mycket av den varan just nu och till ett solarium kommer jag ju inte.

Typ så, söndag, när jag har dragit igång en tvätt, en disk och ska dricka balja 2 av mitt kaffe. 

Releasedag!

 Och många har sagt att de har börjat lyssna, så uppenbarligen fungerar ljudfilerna. Jag läser aldrig mina egna böcker, för om jag upptäcker korrfel blir jag tokig, men jag lyssnar gärna, det är alltid lärorikt.

Det var så lyckat igår. Pekka Heino och jag hade ett samtal, många vänner var där och min lilla familj med Mio och Selma. Just Selma var lite stressad, det var ju så mycket folk, men hon var ändå den fina hunden hon är och varken skällde eller bet folk utan lät sig gullas med. Hon tvärsomnade i bilen hem och sedan i sängen. 

Idag gör vi inte många knop, och det är så skönt. Jag ska städa lite, promenera förstås, och bara vara glad över gårdagens fina releasefest. 

I helgen ska jag deklarera moms, kolla var jag befinner mig i mitt manus och börja jobba i det igen. Det börjar brinna i knutarna nu, så fokuset är helt och hållet på det nya fram till sista juni då jag skickar det till min förläggare för första gången. 

På måndag ska Jonathan och Linnea och Mio bjuda mig på födelsedagsmiddag på restaurang och då ska Selma ha hundvakt, på något sätt. De har lovat att fixa det, för jag är ju helt kass på att lämna bort henne. Ska bli så mysigt!

Typ så, tjohej!

 

Min fina fina son och hans fina fina barn. Jag spricker av stolthet!

Älskar den här bilden där Mio pratar med sin pappa

och när han ler mot Eva

Releasefestsdag,

 och i morgon kommer den ut.

Herregud!

Jag har sovit för lite flera dagar i rad, tror att det är lite stress, kanske i kombination med jetlag som gör det. Idag vaknade jag återigen 5.20, vilket är okej, men inte om man somnade halv tolv (ledde kurs fram till 21 och hade svårt att varva ned efteråt). Så jag ska försöka ta en tupplur senare, men först ska Selma vakna till och gå sin första utetur (kort, bara kiss och bajs) och jag måste äta något. Havregrynsgröt med bär eller frukt Vissa dagar är jag hungrig på morgonen, och det är jag idag.

Om jag redan längtar tillbaka? Yes box.

Jag funderar förstås också på kläder och vad jag ska ha på mig ikväll. Kanske en vit kostym? Den är bekväm när man känner sig lite svullen som jag fortfarande gör efter resan (än mer så när jag inte har sovit mina åtta timmar på flera dagar). Vi får se. Än så länge sitter jag bara och såsar framför Hemnet i soffan i köket.

Hemnet och Bostadsförmedlingen. Jag längtar härifrån, inte från lägenheten men från området. Jag är för ung för att bo här i skogen, känns det som, trots att det är ett 55-plus område. Grannen under röker cigarr som sipprar in i min lägenhet även om jag har stängt balkongdörren, andra har blivit änklingar och vill att jag ska komma hem till dem så att de får någon att prata med (jag sa naturligtvis nej). TUR att jag har min granne bredvid! Men hon tittar också efter lägenhet då och då, så vi får väl se hur länge hon stannar. 

Drömmen för mig är Solna, hiss och ingen bil. 

JAJA, jag älskar lägenheten och det är ju tur det. Medan jag letar vidare sitter jag ju verkligen inte i sjön. 

8 maj. Bra dag så här långt!

Jag har inte glömt att ta mina hormoner,

 ändå har jag vallningar som när jag var 50. Undrar om det är ett symptom på jetlag? Jag känner inte av det utöver det, vilket ju är helt fantastiskt. I natt sov jag mellan 23.30 och 8.00 (när klockan ringde).

Dagens program består av möten. Först med mina agenter i stan klockan 13 (Selma får följa med) och sedan coachingsamtal ikväll fram till 21.00. Det är sent men jag är ju pigg på kvällarna just för ögonblicket (vilket definitivt har med USA-resan att göra).

Tisdag och onsdag handlar också om coaching, och torsdag om releasefest. Det här är ju veckan jag jobbar de 8 timmar jag får (om jag ska behålla min pension).

Igår träffade jag flera kollegor på en väldigt trevlig 50-års uppvaktning och jag pratade med en av dem som just har släppt en bok (och en annan som har vunnit ett stort pris i USA, hurra!!) och den förstnämnda kände som jag: det där med att släppa bok är svårt. Det jobbet fram till det som är njutbart. 

Hade man vetat att det skulle bli en succé hade det nog varit en annan sak skulle jag tro.

JAJA, jag låter bortskämd, jag hör ju det. Men det där att man bara ska vara tacksam för att bli utgiven gick över runt bok 10, typ.

Nu ska jag istället skärpa mig och planera dagen. Jag tänkte sätta på mig lite smink och när jag kommer hem, filma lite grejer som alla möjliga vill ha. Bookbeat, Bokus, Adlibris och något mer. Jag har en lång lista på hur alla vill ha sin film. Liggande, stående, berätta om boken, var lite trevlig, inte mer än 20 sekunder, gärna runt 30 sekunder. Ja, ni vet. 

Tjohej på det.

Fick en bild på den här godingen igår. Om 8 dagar är han 3 månader.

Nu tror jag att jag har koll på veckan som kommer.

 Det är ju coachingvecka, men jag hinner också träffa min agent i morgon och ha releasefest på torsdag. 

Att släppa bok är inget jag längtar efter, någonsin. Tvärtom är det mest en jobbig känsla, för så mycket står på spel. 

Den stora frågan för mig just nu är om mina gamla läsare kommer att acceptera att jag skriver nytt och att den har noll procent feelgood i sig. Det har varit viktigt för mig med att göra det till en distinkt deckare, utan feelgoodinslag, men vad kommer läsarna att säga om det?

Jag orkar inte ens höra Åh nej, du kan väl skriva mer feelgood istället. Det hade jag förstås kunnat, men när det inte längre går att försörja sig på det så måste jag ju göra något annat. Det blir inte längre lustfyllt att skriva bok 23, som inte kommer att sälja tillräckligt. Naturligtvis struntar läsarna i det, och det ska de ju göra, men för mig blir det jobbigt att höra.  Well, jag känner alltid den här jobbigheten innan boksläpp, även om det kanske är snäppet mer den här gången. 

Så jag blundar och tänker att snart är det över och till dess får jag försöka lita på de proffs som har läst och gillat. 

Idag har jag jobbat hela morgonen och i eftermiddag ska jag hem till en kompis och födelsedagsfika. Selma får följa med. Det ska bli supermysigt. Fullt med folk som fattar släppångesten. Haha. 

En otroligt produktiv resa är över.

Jag missade museerna men de finns ju kvar, och jag har redan sett och dokumenterat två av dem. 

Fokuset har legat på andra saker, som till exempel dramatik/dramaturgi, och Stolthet&Fördom kunde jag förvisso se hemma på stream, men OJ vilken skillnad det gjorde i upplevelse att se den på bio. Jag la märke till massor som jag inte har gjort tidigare. 

Och Sexual Misconduct of the Middle Classes, teaterpjäs av Hannah Moscovitch, var helt galet bra. 

På en liten intim teater Downtown satt jag en meter från skådespelarna Hugh Jackman och Ella Beatty, eftersom jag hade biljett på första raden. Vilken pjäs och vilka skådespelarprestationer. Pjäsens sätt att berätta skulle nästan kunna vara en bok. Väldigt väldigt inspirerande, måste jag säga. 

Och Hugh Jackman är exakt lika trevlig som man tror, och precis lika stilig som på film. Men starstruckheten gick snabbt över även om det var lite av en utomkroppslig upplevelse att sitta där så nära dessa stjärnor. Ella Beatty är dotter till Warren Beatty och Annette Benning. 

På flyget hem såg jag den ljuvliga komedin Presidenten och miss Wade, med Benning och Michael Douglas. En av de bättre romantiska komedierna, måste jag säga. Jag har sett den många gånger!

De här två favoriterna kom jag hem till!

Flygmat i Businessclass. Det här är förrätten.

Central Park

Från rummet

Säkerhetsrådet i FN-skrapan

Gypsygängen

Bästa sushin ever

En liten teater på Tredje gatan.

Teatern med Jackman var det bästa jag såg den här veckan, och då älskade jag ändå allt med Gypsy (musikalen jag såg från första raden) och George Clooneys Good night, and good luck (från rad sju, typ). 

Jag tog inga bilder på Jackman, jag var för nära på något sätt, det känns inte okej. Andra tog dock, såg jag efteråt, så får väl sno från dem online och spara till mig själv. 

Det var inte enda upplevelsen den dagen. 

Jag behövde kissa på väg till teatern och såg en restaurang jag kunde tänka mig att äta (och kissa) på. Jag fick plats vid baren/köket och i ett litet rum bredvid såg jag ett gäng äta sushi, det såg så gott ut att jag beställde exakt det som de åt utan att veta alls vad jag skulle få (efter att ha försäkrat mig om att det var gluten och mjölkfritt.)

Och in kom en sushi i taget (av totalt fem) och den ena var godare än den andra. HERREJÖSSES! Så god mat för att jag behövde kissa! 

Jag reser en månad innan resorna jag gör och med bilder och anteckningar reser jag lika länge efteråt.

New York är en underbar stad, men med många social problem som droger och hemlöshet. Jag pratade med en kvinna som fikade bredvid mig, och hon sa att det finns jobb för den som vill, men det är klart att om du inte har något hem så är det svårt att få ett arbete. Jag hoppas att någon hjälper den mamma som sitter på femte avenyn med sin dotter i knäet. Hon får i alla fall mycket pengar, det såg jag. Kanske kan det hjälpa henne därifrån. Hoppas det. 

Min resa hade allt jag hoppats på. Nu ska jag bara renskriva och få ned alla tankar.