Måndag

 Jag strävar på framåt i manus. Tre veckor kvar och det brinner förstås värre än någonsin.

Igår fick jag frågan från Jonathan om att åka till Västkusten 27 juni i några dagar, men det kan jag ju inte. 

Inte den 27e.

Däremot kan jag åka den 30e juni och några dagar in i juli, men då får jag ju avboka 12-14e som jag hade planerat. Jag kan inte åka dit två veckor på raken. Det pallar varken rygg, bil eller plånbok. 

Men det vore ju roligt att åka tillsammans med dem, såklart, jag är ju nästa deras enda chans också eftersom ingen av dem har körkort och det behövs där. 

De vill ju visa upp Mio för Jonathans mormor, morbror och kusiner, så jag får nog ändra min resa och istället vara där 30 juni till 4e juli, typ. Det går ju också finfint. 

Det är exakt de dagarna jag är manusfri, så ännu bättre än att åka dit senare egentligen. 

Den 4e juli får jag feedback, och har ett onlinemöte inbokat med förläggare och agenter klockan 13.30, men det kan jag ju ta var jag än befinner mig. 

Roligt att de vill åka, även om det är i sista minuten och jag måste styra om mina planer. Låt oss bara hoppas att vi hittar någonstans att bo.

Tjohooo!

Nu ska jag jobba och senare i eftermiddag ska jag hämta Selma.

Den här pyttelilla pricken under mitt långfinger skulle man kunna ta för en 2x2 mm stor valk, well, inte i mina händer. Den där ska jag ha koll på och inte peta på alls. 

Håll en tumme för att den går bort.

Om jag är arg idag också?

Det kan ni hoppa upp och sätta er på! 

Alltså, män! Delar av det släktet är tamejtusan helt döva för varje signal. De skickar bilder, kommer med inviter, stannar mig på gatan, tror att jag ska gilla det som de vill säga/visa/invitera.

Hade jag velat det hade jag väl förihelvete följt deras konton?

Älskar min blogg där jag får vara hur arg som helst! 

Tack för ordet.

Min braiga personliga penna

Idag vaknade jag för sent, så jag har knappt kommit igång, men det blir inget av något annat förrän jag har skrivit mina tvåtusen, så är det ju. Tydligen ska Jonathan jobba hemma på måndag, så jag ska fråga om jag kan hämta Selma först senare på dagen, då kanske jag hinner tvåtusen den dagen också. 

För första gången någonsin kommer jag att lämna något som inte är komplett, för det hinner jag helt enkelt inte. Nu är inte det någon fara på taket, för allt ska ju redigeras. Jag tänker att det viktigaste är att ha grunden, det vill säga mordstoryn, på plats. Den bågen och lösningen. 

Puh, det är svettigt, minst sagt.

JAJA, jag jobbade nästan inte alls med det i maj, och det är en lärdom till nästa år då tvåan kommer ut exakt samma tid.

Jag måste börja tidigare och förhoppningsvis sätta det redan första gången, inte riva upp allt som jag gjorde nu. 

Typ så, lördag Pingsafton 2025. 

Jag bor i ett område

 där alldeles för många inte har förstått grejen med hyresbostad. De vill avgränsa allmänningen (idag hade egna nya "staket" satts upp), de vill bestämma att man inte får rasta sin hund annat än i skogen, och har idéer som faktiskt inte hör hemma när det gäller hyresbostäder. Allt sånt från dem som har VALT att bo på nedre botten, med trottoarer framför sina lägenheter och gräsmattor runt om. 

För mig är det obegripligt att inte förstå vad det innebär att hyra en lägenhet på nedre botten. 

Men de vill ha grillar och utemöbler långt utanför sitt hyreskontrakt, och då stör Selma och andra hundar friden, såklart. 

Men det stärker ju bara mig i att jag måste härifrån. Det här området är så konstigt. Jag har aldrig varit med om något liknande, i ett hyresområde. 

Det plus att jag idag blev jag stoppad av en granne som har redan har försökt få kontakt på både Facebook och Instagram, och jag vill inte ha kontakt alltså svarar jag inte. Det är en mycket tydlig signal, som de flesta hade uppfattat.  

Men idag kom han körande på sin motorcykel efter att ha stått och stirrat för att se åt vilket håll jag gick, körde efter, stannade mig och frågade om jag var Åsa. Jag sa naturligtvis nej, men är rädd att han inte begriper varken det eller att jag har ignorerat hans försök till kontakt på sociala medier. 

Han är säkert snäll men JAG HATAR SÅNT! Låt mig och min hund vara ifred, förihelvete!!! Men eftersom grannar hade stängt av genvägen, gräsmattan, mellan husen med egenhändiga staket, var jag så illa tvungen att höra vad han hade att säga, jag hade ingenstans att smita. Hade jag kunnat gena över gräsmattan (allmänningen!!!), så hade jag sluppit honom. Skitgrannar, som tror att de äger marken runt HYRESLÄGENHETEN!

En gång blev jag i princip stalkad av en person som hade sett mitt ansikte på FB och gillat mitt leende. Och då jag var singel antog han att jag ville ha hans sällskap eftersom han ville det. Han började ta kontakt på sociala medier (jag svarade aldrig), sedan gick han över till sms och började ringa. Först när jag skrev här om hur fruktansvärt obehagligt det var, slutade han. 

Min erfarenhet av män är ju inte särskilt god, tyvärr. 

Jag är inte intresserad av att umgås. Inte heller av att grannar försöker styra området jag bor i. Det har jag som sagt aldrig varit med om tidigare och jag måste SÅ flytta härifrån.  Den tanken stärks varje dag. 

Jag behöver bo med yngre (i alla fall mentalt), vitala, gärna yrkesarbetande människor, glada härliga som inte är intresserade av att kontrollera gator och allmänningar i sin omgivning. Tänk om folk på nedre botten i stan gick ut på gatan och sa till att man inte fick gå där med sin hund? 

Jag är sååå arg!

Snart dags för veckans fjärde samtal

innan vi ska ha gruppmöte ikväll.

Första mötet avklarat. Det andra jag skulle ha blev inställt.

I förrgår hade jag två enskilda samtal, igår ett plus 2,5 timmas onlinemöte. När kvällens möte är avklarat har vi sommarlov från skolan, men förstås inte från våra manus. Så är ju författarlivet, oavsett om man är ett proffs eller en amatör. 

Jag har en arbetsuppgift kvar till grupperna: feedback på inlämnad läxa. Men det tar jag pö om pö eftersom jag faktiskt också har en egen roman att skriva, ju. 

I fyra dagar ska jag från och med i morgon, inte göra något annat än att jobba när Selma är i Solna. Det verkar bli lite molnigt väder och det är jag oerhört tacksam för!

Dessutom ska jag väl försiktigt komma igång med mat igen. Ica var just här och levererade och jag beställde frysta sommargrönsaker som är väldigt goda att göra mos på, samt mer torsk och citron. 

Perfekt Åsamat i helgen. Just det, har köpt kycklingfilé som jag tänkte koka också. 

Men glömde kålrot, så det ska jag svänga in på lokala butiken och köpa i morgon.

Så lite tarmrörelser som möjligt är tricket. Det är alltså inte MAT som samlas (eller avföring) utan det har bildats en utbuktning i tarmen, en så kallad tarmficka, och ju mer tarmen måste jobba desto mer påfrestande blir det för utbuktningen. Hård i magen är ju för mig en utlösande grej. 

Och har man en så går den liksom inte helt bort, utan den måste tas hänsyn till för att inte bli inflammerad igen. 

Lavemang, som jag fick förslag om, är nog det allra sämsta om man har en sådan utbuktning. Det har heller inte med vad man tål eller inte att göra, utan snarare med tarmens oförmåga att gilla tröghet. Fibrer är bra som satan för att hålla igång systemet. 

Där har ni fått en lektion i tarmhälsa. Varsågoda. Måste känts underbart!

Igår gjorde jag äggröra.

 Det är i alla fall nästan rinnande. Jag känner fortfarande av magontet, särskilt runt toabesök. Inte mycket smärta, men jag vet ju vad det kan bli om jag inte stoppar det i tid.

Så jag tar det varligt, äggröra är det mest fasta jag äter. Kalorier får jag i mig utan problem, det är mycket socker i mina yoghurtar, i alla fall då man dricker en större mängd som jag gör för att bli mätt.

Till frunch idag åt jag en stor skål yoghurt +  sötpotatissoppa. Många bäcker små gör att man till sist ändå blir mätt. Cola zero mättar, bubbelvatten också.  

När jag börjar äta igen ska jag börja med kokt fisk och grönsaksmos. Vad man försöker stilla med den flytande kosten är ju arbetet i tarmen och mosad mat är bra. 

Min största rädsla är ju att en ny infektion ska utlösa ett nytt aggressivt utbrott av psoriasis som det gjorde den gången jag inte visste bättre utan blev verkligt inflammerad och sjuk på riktigt. 

Så vill vi INTE ha det igen.

Annars då? 

Jo tack, jag träffade min förläggare och mina två agenter igår (jag vet inte om jag ska ha två i framtiden, men just nu är det så), superhärligt möte och otroligt kreativt. Vi bollade idéer, pratade framtid och det känns fantastiskt roligt med ett så engagerat team. Tyskland är engagerat, Norge pratar med min förläggare och vår försäljningschef messar siffror. Så härligt!

Jag är så glad att jag fick den där tvåtimmarshybrisen och skickade mitt manus till just den här agenturen. Vilken hit det blev. Nytändning på alla plan. Den enda som är gammal i teamet är min redaktör Lena och det är jag väldigt glad för. 

Tack vare agentens arbete kan jag kanske skaffa mig en lägenhet i närheten av familjen i Solna. Det vore ju helt fantastiskt. 

Så nu har vi timings:

Jag leverera manus sista juni, får feedback en vecka senare och har fram till i mitten av augusti på mig att redigera. Två veckor i redigeringsbubbla på Cypern kommer att vara MAGISKT! 

Efter augustileveransen går det ytterligare en vecka, jag får ny feedback, och redigerar till i slutet av september då jag också levererar till redaktör. 

Den ska ut samma tid nästa år, det vill säga i början av maj, så när Lena tar vid är det nog samma typ av inarbetade arbetsätt som vi båda är vana vid. 

Jag ser oerhört mycket fram emot det här, det är så roligt!

Kaffe mättar kanske inte, men det är GOTT!

Försäljningen tickar på,

om än inte med samma hastighet som de två första veckorna då de inbundna gick iväg.

Snart 25 tusen, tre veckor efter releasen. Tjohej på det. Snittar på över 500 ljudböcker per dag vilket förstås är så roligt. (Det går sakta nedåt, såklart, men har jag tur så fortsätter det ticka på i alla fall).

Jag äter rinnande sedan ett par dagar tillbaka, tre kanske? Väldigt mycket yoghurt (mjölkfri, med soya). Vanilj är godast. Jag mixar i frusna bär. 

GOD!

Såg nu att den här är havre, och det känns. Smaken är liksom mjölig. Det är därför den inte är lika god. Måste hålla koll på det nästa inköp. Soya passar mig bättre.

Jag äter också min sötpotatissoppa, som jag mixar slät. Och dricker läsk. Det mättar. Jag får nog in mig tillräräckligt med kalorier, men saknar bukfyllnad. Proppmätt är ju min grej.

Det där nypet längst ned till vänster i magen är diffust. Ibland svårt att skilja från höften. Det gör inte superont, men jag känner det ju. 

En av mina följare på instagram sa att hon fortfarande, en månad senare, låg på sjukhus för samma sak (fast med en utvecklad inflammation, förstås, det jag försöker häva, vilket hon också hade gjort) och hennes tarm hade brustit så nu hade hon en stomi. Så illa kan det ju gå om man inte får stopp på det.

Alltså fortsätter jag med flytande så länge nypet i tarmen finns kvar. Det är en mycket liten uppoffring. 

I morgon ska jag träffa förläggare och agenter, och för att få ordning på alla tankar jag får den här gången har jag för första gången skrivit ett synopsis som jag tänker att de kanske kan läsa och ha åsikter om. 

Det var det, den här fina morgonen, nu ska jag jobba innan jag ska ut med Selma igen. Sen blir det en timma eller två på balkongen.

Tjohej!

22 tusen sålda igår,

 det är ju galet roligt att den fortsätter ticka på  (i ljud mest nu, förstås). Ändå är det inget mot den fart som Sofie S förstås har. Herregud, vad folk lyssnar på hennes böcker. 

Men jag är en glad debutant i genren, och först med nästa bok kommer väl lite fler krav både från mig och förlag. ÅRS-målsättningen på 30 tusen från förlaget slår vi nog innan junis utgång, förhoppningsvis, alltså 7 veckor efter den har kommit ut. Sedan saktar det nog ned. Själv har jag ju hoppats på 50 tusen på ett år och det är ju faktiskt möjligt. Till och med lite mer, om pocketen skulle komma ut i rätt tid och få rätt placeringar.

En enda pocket på de senaste tio åren har fått en fin placering och det var España por favor, ändå sålde den inte särskilt bra.

I sommar ska Inte utan min syster få följa med som bilaga till Damernas värld, och det känns väldigt roligt, såklart. 

Tredje delen, Det sista kapitlet, som fortfarande är min egen favorit, kommer samtidigt i pocket. (12e juni.)

Det är något med den där boken som gör att jag håller den så högt. Möjligtvis är det för att ingen bok har varit lättare att skriva (kanske Sonjas sista vilja). När jag hittade konflikten mellan bröderna i den så skrev jag nästan febrigt fram till slutet. Så får den också de högsta betygen jag någonsin fått (på ljudbokstjänsterna).

 Försäljningsmässigt har deckaren redan passerat både den och den andra boken i spanienserien, så det var ett klokt beslut att byta genre nu.

Jag har varit rätt bra på att hitta rätt på det sättet. När Gloria gick dåligt (jmf med Toscana) så bad jag om att få ge ut en Sonja till och skjuta fram Ett oväntat besök i ett år, trots att den var klar, vilket var ett lyckodrag. Sonjan drog upp siffrorna, och när Ett oväntat besök kom sålde den ännu mer. 

Typ så. Nu ska Selma och jag åka och handla mat till henne och mat till mig. 

SEN ska jag jobba.

Tjohooo

Det är sjukt

 vad mycket jag betalar i onödan för saker och ting. Igår gjorde jag mig av med 700 i månaden på att säga upp ett par små försäkringar och ett tv-abonnemang som aldrig har funkat. Många bäcker små. Jag ska fortsätta rensa, har säkert andra grejer som bara ligger och drar pengar. 

Idag, när jag firar 20 tusen sålda deckare och ännu ett utlandskontrakt (hittills har ju Norge och Tyskland köpt rättigheter till 3 böcker i serien), så ska jag göra det med Mio och Linnea. Jonathan jobbar med Kaj på Grönan så det är bara vi tre och Selma. 

Innan dess ska jag till Mall of Scandinavia och köpa lite barnkläder som Mio behöver. Pyjamasar bodies och lite sånt. Han hoppade ju nästan över storlek 62, så nu ska jag köpa 74 (är det väl?) som föräldrarna har önskat sig.

Alltså ska jag hasta igenom mina lägenhetsannonser, dammsuga, tvätta golvet, duscha och sedan dra.

Älskar koppen från Gustavsberg (som är huvudorten där jag bor, fast en bit bort såklart eftersom jag bor i skogen). Färgen är otrolig!

Det blir inget jobb idag alls. Men jag har i alla fall snart läst igenom manus och ändrat det som jag skulle, så att jag kan börja SKRIVA igen. 

Nu måste jag hitta ron till att göra det fullt ut för så många veckor kvar är det ju inte innan jag ska lämna manus. 

Typ så, Åsas dagboksanteckning fredag på Ingarö. Roligare än så här blir inte den här bloggen idag. 

Och då tänker ni att roligare än så är den aldrig, men då har ni fel. Går jag tillbaka i den så är jag både rolig och upplyftande. I alla fall ibland. Det finns guldkorn som jag kan klucka åt när jag blir gammal och grå och bor i Solna.

Två dagar sol och två dagar regn,

 passar mig. I morse fick jag tända lampor eftersom det var så mörkt och mulet. 

En rätt kass majmånad i min del av landet. Kall och blåsig. Förra året var jag brun vid det här laget, det är jag inte nu. Och mina fingertoppar gillar´t inte. 

JAJA, det är petitesser. Alltihop är petitesser. Barn svälts med berått mod till döds. Då har man själv försvinnande små problem. 

Idag är det jobb som gäller, jag har tack och lov kommit igång bra, men tagit en lunchpaus. Ska strax gå igång igen. Jag läser igenom/redigerar först det jag redan har skrivit, så att jag vet vad jag håller på med eftersom jag har haft ett alldeles för långt uppehåll. Nu finns det ingen tid för maskning utan det är full ställ framåt som gäller. 

Selma sover mycket idag, det brukar hon göra när vädret är dåligt.

Hittills, fram till igår, har min nya bok sålt 17 752 ex. Det är superbra på 10 dagar. Nån tycker att karaktärerna är för skruvade, en recensent tycker att jag borde skruva dem ännu mer. Någon hängde inte med (väldigt typiskt kommentar från ljudboksläsare som inte är tillräckligt koncentrerade), en annan att det var långtråkigt. En tredje tyckte tvärtom att det gick för fort. 

Men mest positivt ändå. Och jag har trots allt fått lite idéer om nästa bok tack vare kommentarerna. 

Den här gången har jag haft så många tankar om manuset framåt att jag nästan har fått ihop en halv sida synopsis (jag har ju oftas absolut ingenting!). Jag tror faktiskt att jag vet hur den slutar, tjohej. 

Typ så, denna tisdag. Jag ska hämta böcker som har kommit till mackens utlämningshörna men först ska jag redigera ett tag till. Hejhej

Igår var en sådan där dag när jag bara inte kom igång.

Så kan vi inte ha det. Jag har en bok att skriva fram till den sista juni och fyra femtedelar återstår.

Blommor från förlaget för att Kostermorden har fått en sådan fin start. 

Jag fastnade vid lägenheter igår. Min dröm är att kunna flytta närmare Jonathan och Linnea. Antingen köpa en liten bostadsrätt eller hitta en hyreslägenhet. Bostadsrätt är lättare, eftersom jag står extremt långt bak i kön på bostadsförmedlingen. 

Det där med 55-plus är inte min grej, riktigt. Jag känner mig för ung. Här bor många betydligt äldre och de vill stanna resten av livet, medan jag är ju ständigt är på väg någonstans. Det är revirtänkande ("lek inte med din hund på gräsmattan för mitt sovrum ligger ju tre meter bort") och istället för att bry sig om sitt eget liv så bryr man sig om andras. Jag pallar inte riktigt den typen av människor, faktiskt. Det påverkar min trivsel. 

Att inte Selma vill gå i skogen påverkar också. Hon gillar när vi går bland husen längre bort, på asfalt med lite gräs vid sidan om, men skogen får jag tvinga henne igenom. Hon skulle enbart kunna gå och sniffa på buskar i området, för det är det bästa hon vet, men det blir inte mycket promenad av det. 

Sedan finns det förstås många supertrevliga människor här också, som hälsar och småpratar när man går förbi. Och jag älskar lägenheten och min granne på samma våningsplan, vilken lycka att just hon bor där. Hon är så trevlig! Men alla vårdbilar som parkerar runt i området dygnet runt är en påminnelse om ålderdom och sjukdom, och jag är inte där överhuvudtaget. 

Att ha en hund är som att ha ett barn i huset. Det ligger leksaker överallt. 

En granne har just förlorat sin fru och vill att jag ska komma hem till honom och prata, och jag klarar inte det. Den empatin har jag inte med en människa jag inte känner och han är ju inte den första som förlorar sin partner i området. Det sker då och då, tydligen.

Jag vill som vanligt helst vara ifred. Jag är verkligen noll social. 

Det här passar nog äldre par, inte aktiva singlar (som vill vara det, är bäst att säga) som fortfarande, i allra högsta grad, är yrkesverksamma.

Så vi får se vad jag hittar. Jag vet fortfarande inte vad jag har råd med, det återstår att räkna på i höst. Det är ju ingen brådska alls.

Hurra!

Jag kan åka till Cypern de två sista veckorna i juli och jobba, eftersom Jonathan och Linnea har semester och kan ha Selma. Men först ska Selma och jag till Västskusten i tre dagar. Vi ska bo på pensionat i dubbelrum i Fjällbacka i två nätter och fira mammas födelsedag. 

Den här gången när jag åker till Cypern kan jag bara inte bli sjuk. Det vore ju för bedrövligt. 

Jag ska preppa mig med massor av vitaminer och grejer innan jag åker. Förra året var jag sjuk, som i att inte vilja gå utomhus (förfärligt att febrig gå ut i värme!) eller kunna jobba, på fyra fem dagar och det var ju inte så väldigt upphetsande, direkt.

FRIHET. 

Som jag längtar!

Jag, mitt manus (som jag då ska redigera, detta ljuvliga jobb!), sol och hav.

HURRA, och tack Jonathan och Linnea!

Så bil till Göterborg, och jag älskart.

MEN, och det är ett stort men: min rygg/höft gillart inte. 

Dessutom har bilen gått de mil som ingår in kontraktet och efter den här snabba resan, 100 mil på 24 timmar pga inställt TÅG, kommer jag att ha gått över gränsen med exakt de 100 milen. 

Det blir en dyr räkning när bilen ska lämnas tillbaka i september. Men orkar verkligen inte tänka på det nu.  Jag  satt i bilen när beskedet kom om att tåget var inställt så det var bara att åka vidare till Göteborg istället för att parkera den i Solna.

____________________________________

Nu är vi klara, så trevligt! Men jag tackade nej till mat och gick till hotellet och tog med mig en macka upp. Nu är den i magen, målet är att sova 22.00 för jag måste upp vid 4 om jag ska hinna hem till 10 då jag måste hämta Selma. 

Eller det måste jag inte, men då går Linnea hemifrån och lämnar Selma. Där klarar hon ju faktiskt att vara ensam en stund om jag inte hinner dit i tid. 

Typ så, tjohej.

Alltså, det där med min nya agent

och jobbet de gör för min nya deckarserie. Först Norge och nu ännu ett annat land. Ännu en treboksdeal. Igår var jag på riktigt tvungen att sätta mig när min agent ringde. Först blev jag så nervös att jag fipplade bort hennes samtal och fick ringa upp igen, för hon hade sagt att hon skulle ringa om det kom in något mer land. 

Jag kan inte säga så mycket mer om det än grattis till mig. 

Den här gången har jag gjort Jonathan stolt (extra stolt, sa han när jag ringde och berättade om nya dealen.) Han tycker att det är coolt att jag startade mina coachingklasser och att jag skickade manus och skaffade en ny agent i ungefär samma andetag. Att coachingidén kom en natt och sju dagar senare var 2 fulla klasser, var det som gav hybris nog att skicka in ett halvfärdigt manus och vilket lyckokast det blev. Jag är så glad, ska ni veta!

Jag funderar på hur jag ska lägga upp klasserna framöver, jag tror att jag kanske ska starta en ny termin ungefär som jag gjorde i år, det vill säga i januari/februari, istället för augusti som jag tänkte från början. Även om jag "bara" ägnar en vecka åt det så är det en hel del att tänka på för att göra det roligt och värt pengarna deltagarna har lagt ned. Det får absolut inte bli en press, mina egna manus måste få tid och utrymme, och då kan jag nog inte ha fler kurser igång. 

JAJA, jag ska fundera vidare och så småningom kontakta dem som redan visat intresse. De här kurserna som löper nu, tar "examen" först i mars. Det är såå roligt att följa dem!

Idag är det tisdag. Jag ska pyssla med mina vanliga grejer en stund (lägenhetsletande, som jag ägnar mig åt varje morgon sedan ÅRATAL tillbaka), och därefter ska jag coacha en timma, göra nya uppgifter till mina fina fina kursdeltagare och sedan ägna mig åt mitt att hitta gamla ljudböcker.

Om det finns tid ska jag sedan kolla var jag är i mitt manus, som har lagts åt sidan sedan jag åkte till New York. Jag tittade på det och skrev lite på flygplatsen inför hemresan, men har inte öppna dokumentet sedan dess. 

Jag är precis lika förvirrad över vart det ska ta vägen som jag brukar vara. Det gäller att komma ihåg att jag har det i fingrarna, när jag grubblar som mest. Det är exakt samma grubbel varje roman. Jag försöker komma på något bra, och kommer inte på ett jävla skit förrän jag är i manuset och skriver. Och jag har GRUBBLAT sedan jag stängde ned filen på Newarks flygplats. Nu längtar jag efter att få sätta igång igen.

På torsdag åker jag till Göteborg och kommer hem fredag. Är borta i exakt ett dygn. Jag ser framför mig att jag kan jobba lite på tåget.

Tjohoo