Så tar en tidig promenad med Selma, så får det blir bara kisspauser under dagen, och en längre promenad senare ikväll igen.
Solråd på 4an just nu. Sola inte, är rådet. Det gäller andra men inte mig. Jag solar ju, men faktiskt med väldig måtta. Bara det huden tål utan att bli bränd. Jag tycker att det är pisstrist att sola, så jag gör det av två skäl:
1. Huden. Mitt psoriasis blir så mycket bättre.
2. Jag ser piggare ut.
Men inget av det kräver mer än en och en halv timma i solen som mest, och då har jag byggt upp långsamt från de första strålarna i våras. Det är värre med ryggen, den är kritvit och den behöver jag smörja in om jag ska promenera på stranden på Cypern. Jag har inga eksam på baksidan kroppen, så jag lägger noll energi på den här hemma.
Typ så en dag när resväskan ska fram, duttidutter packas: Magmedicin, alltså Inolaxol, hormoner, plåster, huvudvärkstabletter, näsdroppar, lex förra årets kraftiga förkylning. Problemet är att jag inte har varit förkyld sedan dess. Jag är förmodligen vidöppen för varenda liten smitta. (Förra året använde jag mask på Arlanda, det var ju helt i onödan jag svettades bakom den.)
Jag ska också jobba. Just nu lallar jag runt i det nya första kapitlet och velar fram och tillbaka. Ska jag lägga in det eller det eller det eller det eller vänta. Typ så, det kommer att lösa sig förstås. Kanske till och med idag. Tjohoo!
Del 1 tickar på. I ljud ungefär lika många varje vecka sedan tre veckor tillbaka. Drömmen är 40 tusen sista augusti, men det är nog ett väl saftigt satt mål (strax över 34 nu, 2 månader och en vecka efter release). Men drömma får man ju!
Att jag får uppmärksamhet från förlaget nu, beror förstås på att ingen hade räknat med att det här skulle gå särskilt bra. Det finns massor av exempel på författare som byter genre och som inte lyckas alls, och jag tror på riktigt att förlaget, särskilt sälj, såg potential i den, den blev ju huvudbok i Bonniers bokklubb, men sedan ska den ju nå läsarna också. Det är ju det svåraste och inget som egentligen går att förutse. Nu är jag långt bakom de stora, men också en bra bit före de som går sämre.
Det här är mitt heltidsjobb och det spelar en gigantisk roll, jag kan liksom inte göra det här på skoj eller bara tänka lust och feeling.
En tv-recensent, som aldrig har pratat om mina böcker på tv, tyckte att det var så synd att jag inte fortsatte skriva feelgood. En annan skickade min bok laget runtn i familjen, men tipsade ändå inte om den på två. Well, det gick inte särskilt bra på slutet. Jag var orolig för försörjning och framtid, och visste inte riktigt hur jag skulle få ihop det längre. Vi är sååå många som skriver feelgood, långt många fler än marknaden behöver och vi som inte har något annat, ingen man som kan ta hyran när det är knapert, behöver ju tänka om.
Vissa böcker blir en snackis och kan gå extremt bra, andra sitter i tv-soffa efter tv-soffa och får prata om sina alster, och kanske den viktigaste kategorin, i kombination med snackis, är de böcker som det tipsas om i just tv-program. De tenderar att få en extra stor skjuts.
Det är svårt att veta vad som slår, men berättelser om äldre män (inget sex) är väl ett tips om du vill skriva något som berör.
En man som heter Ove, Hundraåringen, Pensionärsligan, och nu senast Tranorna flyger söderut är alla storsäljare, och i många länder. Kyska böcker når ju längre än de där kvinnor tar för sig.
Rut Kvarnströms framgång med Fruntimren går inte att härma alls. Det hon har gjort är unikt! (Jag älskar hennes framgång!) Många har släppt historiskt, men ingen har någonsin lyckats som hon har.
Typ så, nu ska jag koppla hunden och ta en promenad. När ÅVC öppnar ska vi åka och slänga trasig solstol och fläkt.
Det är lågtryck hos mig, det känns i huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar