Fastställt höstprogram

19 september Books & Dreams, Stockholm
21 september, Biblioteket Farsta
28 september, Books & Dreams, Göteborg
28 september-1 okt, Bokmässa, Göteborg
5 oktober, Forsbacka Bibliotek, Gävle
v 41-42, ej fastställt program.
23 november, Vuxenskolan, Stockholm. Samtal med Annika Estassy



söndag 31 augusti 2014

Jag har fått en fråga. Hurra!

från Izabella:

"Hur kommer du på och formar dina karaktärer? Har du dem klara alla från första stunden eller växer deras historia sakta fram vid sidan om den röda tråden?"

Jag har i varje manus sett karaktärer framför mig, i en inledande möjlig scen.
I Sonjas sista vilja såg jag två kvinnor som följde i en tredjes (en död kvinnas) fotspår. I London. Den döda hade hemligheter.
Det var allt jag visste när jag började skriva det första kapitlet (och inget blev som den bilden, egentligen)

Så ja, deras historia växer fram eftersom jag inte har en aning om vilka karaktärer som ska vara med när jag börjar skriva. Jag har heller inte en aning om något mer än den där bilden jag ser framför mig och som bara är ett frö till något.

Däremot har jag, så fort jag börjar skriva om karaktärerna (det kan på riktigt gå på en sekund), klart för mig vilken "typ" de är; blyg, utåtriktad, tillbakadragen, teatralisk (det kan var mina favvisar att skriva om) etc, och så bygger jag ut personens drag under bokens gång. Drag jag är helt klar över redan från början alltså.

Det är berättelsen om dem, snarare än deras personlighet, som kan ändras:
Jag kan komma på under resans gång att någon person passar med en syster eller två, med en son snarare än en dotter, kanske bor i stan istället för i förorten som jag tänkt från början.
Men karaktären på personen förändrar jag ytterst lite, om ens något.

Alltså:
Historien kan ändras, och det har den i allra högsta grad gjort i det jag jobbar med nu, Sara.
Men de två huvudkaraktärerna är desamma som de var när jag började på manuset för mer än ett år sedan.

En tredje bestämde jag mig för att jag lyfta ut för hon passade inte riktigt in, och jag tog hellre bort henne (och jobbade om manuset ) än att ändra den hon var. Det är det stora jobbet jag har gjort i sommar.
Det tog mig ett år att inse att det var det jag behövde göra.
Hon är en otroligt egen och stark karaktär, men inte i den här storyn.

Det är också betecknande för hur väl jag känner mina karaktärer. De kan inte ändra sig för att passa bättre in i ett manus.

I allt annat är jag helt och håller flexibel, vill jag tro i alla fall.

Tack för frågan, hoppas jag har kunnat ge dig svar!


God middag,

kanske man ska säga när man sover till halv elva.
Galenskap.
Jag vill inte säga att dagen är förstörd, för jag antar att jag behövde sova, men lite så.
Älskar mina morgontimmar. Älskar.

På balkongen mitt emot är en vit katt utestängd. Den har varit ledsen i ett par timmar, och även det har jag sovit förbi. Nisse har hört hur den har gråtit.
Eftersom jag inte klarar sånt har jag stängt min egen dörr och dragit för gardinerna.

En timma till, seden måste vi nog försöka ta oss in i huset och banka på lägenhetsdörren. Om nu någon är hemma.
När Misse var lite låste jag av misstag in honom i klädgarderoben när jag gick till jobbet, det är tyvärr lätt hänt när man har lite bråttom. Han har också varit utestängd på balkongen, men max en kvart eftersom jag alltid, omedvetet, håller koll på var han är.

Söndag.
Än så länge en lite märklig dag.

Update: Det verkar som om katten har blivit insläppt nu. Gulle.

lördag 30 augusti 2014

Min Nisse har somnat en stund,

i sängen. Misse bredvid mig i soffan.
De där två kan sova i en kvart och sedan vara pigga.
Mina tupplurar är betydligt längre än så, alltså får det vara och istället säger jag hej och ställer en fråga om skor till er.

Vi stadsvandrade lite idag, efter mitt skrivpass (som var makalöst bra. Makalöst!)
Varken Nisse eller jag har särskilt stor koll, så vi har bestämt oss för att ta en del av stan i taget.
Efter tre kilometer och lika många timmar hade jag så ont i fötterna att jag inte klarade mer. Nästa gång måste jag nog ha andra skor än boots.

Fråga: Jag behöver förslag på schysta långpromenadskor, gärna sneakersvarianten, någon som har koll?

Ja, det var väl det.
Nu ska jag växa MNissarna.
Jag vill ha mat!

Först nu såg jag att Brasse är död.

Jag har många minnen av honom, också privata.

Jag var arton och jobbade som diskare på en krog i Göteborg, han hade en romans med en av mina bästa vänner som var servitris. De (han, Härenstam och Lill Lindfors) hade satt upp I hetaste laget (eller om de kallade den Sugar, jag minns inte riktigt.) Hela teamet åt i alla fall ofta på restaurangen vi jobbade: Ally´s In på Avenyn.

Nu minns jag inte varför min kamrat och jag åkte till Stockholm, inte ens var vi bodde, men vi hängde med de där teatermänniskorna, så mycket minns jag.
Vi var på lokal, Alexandras, och eftersom ingen ville dansa med mig (jag blev en svaaaaan först mycket senare) fick jag dansa själv. Det gjorde jag gärna. Jag var rätt bra, faktiskt.

När jag tog en paus och gick på toa, hann en kvinna ikapp mig. Hon berömde mig för min dans, och sa att hon förestod en klubb i stan som hette Chat Noir. Var jag kanske intresserad av att dansa där?

Jag frågade Brasse om klubben. Själv bodde jag i Göteborg på den tiden och hade förstås ingen aning om vilka ställen som fanns i Stockholm. Jag var mycket imponerad att att bli erbjuden något sådant, tog det som ett bevis på min talang.

Han tyckte inte att det var något för mig. Lite för naket, om än inte helt och hållet näck, lite åt Moulin Rouge i Paris. Åsa från Fjällbacka var lite för liten för sådana scener, tyckte Brasse.


Klok man.
Jag träffade honom inte igen förrän jag fick barn. Och då bara genom teverutan.

Min sång och speleman Jonathan hade två favoriter. Fem myror och Mora Träsk.
De varvade han på VHS:en från han var två tills kanske sex?
Varje dag.
Varje vaken stund stod han framför teven och härmade och sjöng med. Klädde ut sig. Ställde sig på stolar och ramlade av dem som Brasse.
Mina bilder finns inte digitalt, men herrejösses vad jag fotograferade den ungen när han showade till Magnus, Brasse och Eva och Mora träsk.

Brasse var tydligen mitt i sitt arbetsliv, 69 år gammal.
Oerhört sorgligt.



fredag 29 augusti 2014

Romantisk komedi.

En omskrivning av chick lit?
Inte alls.
Av Romance?
Inte alls.
Eftersom jag är självutnämnd expert får ni här listan på alla nödvändigheter i min fina genre som jag är rätt ensam i än så länge.

Och jag vill gärna börja med att säga att glädje är en lika djup känsla som sorg.
Det går att analysera båda lika systematiskt och båda har ofta sin grund i ett barndomstrauma. Haha.

Man måste faktiskt gå till filmen för att förstå vad en romantisk komedi består av.
Alltså, precis som i en film måste en bok ha:

1. Kärlek. Ett eller flera par som läsarna GILLAR. Gammal eller ung spelar ingen roll. Sex eller inte är inte viktigt för att det ska vara en romcom, men jag tycker att det är viktigt att mina karaktärer får ligga lite.

2. HUMOR. Snabba repliker = rapp dialog.

3. Snabba scenbyten. Inga utdragna historier om vad som finns mormors byrålådor. Man får inte gäspa när man ser en romcom, inte om man läser en heller! Driv, driv, driv.

4. Trubbel. Såklart. Men det finns det gott om i all litteratur.

5. Snubbel, eller i alla fall tokerier som troligtvis inte skulle hänt i verkligheten, men tänk om? Viktig punkt i romcom.

5. Vänskap. Det finns nästan alltid kloka människor som står bredvid och kan vara samvete, spegel eller hjältinnans/hjältens sunda förnuft.

6. Identifiering. Vi vill vara i hjältens armar, vi känner igen oss i dagislämningen eller önskar att vi också hade en rik väninnna som kunde dö lyckligt.

7. Man kan väva in viktiga frågor i den genren som i alla andra, men "fördjupningen" - trettio sidor analys om varför en banan aldrig kommer att kunna färgas rosa, finns inte med.
Man gråter på en halvsida, sedan tar man nya tag. För gråter gör man. Antingen för att det är sorgligt en stund eller för att man blir rörd. Och man tar nya tag, annars är det inte en komedi.

8. Förändring. När boken är slut har något hänt med huvudrollsinnehavarna, men så är det i det flesta böcker.

8. Lyckligt slut. För alla utom dem som har varit dumma.

Det är inte ett öppet slut, det är inte öppet för tolkning. Det är ett lyckligt slut, pompa och ståt. Alla får varandra och alla blir jättelyckliga.

Kulturkollo bloggar om lättsam litteratur idag.
Läs mer här.

Frågor på det?
Nä, då går jag väl till tvättstugan, då.





Två kapitel.

Jag håller min plan efter dag ett av tio.

Nu måste jag handla något att äta innan jag börjar i tvättstugan.
Jag behöver också snabbt gå igenom det jag har skrivit idag.
Och träna eftersom jag inte gjorde det igår.

I morgon börjar helgen och istället för att skriva ett kapitel både lördag och söndag som jag hade planerat, skriver jag två i morgon med start klockan sju. Så kan jag efter det vara ledig tills måndag morgon.

Vad gör ni i helgen?
Blir det fint höstväder hos er?
Har ni börjat höstpynta?
Sånt gör jag. Jag byter kuddar, soffklädsel, tar fram alla fårskinn.
Ja, ni vet.
Nu tänker jag vänta med det tills jag har skrivit klart Sara, istället får det bli något att se fram emot senare under hösten.

Egentligen, om det inte var så att jag hade bestämt mig för att göra om hela Saramanuset, skulle jag ha kommit långt i nästa nu (release 2016).

Jag tycker om att känna att jag är i god tid och jag gillar att jobba efter en plan. Mitt velande med det här manuset, min fina Sara, har gjort att jag har fått tänka om. Det är nyttigt. Då måste jag byta fokus och det är jag rätt haj på vid det här laget ...

Vi får väl se hur mycket ledigt jag ger mig när jag har satt punkt.
Efter omarbetningen måste manuset tillbaka till Teresa, sedan komma tillbaka till mig, och därefter ska det en vända eller två till min redaktör Kerstin.
Då är vi nog i slutet av november, skulle jag tro.

I januari hade jag tänkt att vara ledig, och sedan kommer lanseringen av Sara i mars, så när jag ska ha tid att i lugn och ro skriva nästa vet jag inte riktigt.
December och januari, och strunta i ledighet?
Det kanske måste bli så ändå.
Eller ta ledigt i december och skriva i januari och februari?

För ögonblicket, och tro mig,  jag VET att det bara är just nu, tänker jag njuta av att detta är mitt enda problem.


Morgonen efter dagen innan.

Är lite tung i huvudet utan att ha druckit en droppe.

Idag blir det manusmaraton misstänker jag. Men ibland överraskar jag och då är det som om jag har en ordspruta i händerna och då går det fort.
Efter två kapitel slutar jag oavsett om klockan då är två eller åtta i kväll.

Först ett ord om gårdagen.
MAGISKT.
På Simonas fest, på Akademibokhandeln på Mäster Samuelsgatan, var jag ett vandrande pladder kan man väl säga.
Ändå förstår jag när jag läser bloggar att det var massor av folk där som jag missade att hälsa på.
Läser ni min blogg så HEJ!
Här är jag, Nisse, Barbro Bergfeldt, Carina Bergfeldt och Katarina Bivald strax innan Simona ska få sin present.





















Och här pratar Romancedrottningen Simona Ahrnstedt med sin förläggare, Karin Linge Nord






















Det trevliga fortsatte sedan på Carina Bergfeldst fest på Södra teatern. En helt annan bok, en antologi. Rasismen i Sverige. Carina fantastiska text om Utöya är med, den hon vann stora journalistpriset för.
Vi hittade plats på balkongen. Alla andra femhundra föredrog att vara inomhus (så dumt för på balkongen fanns det svängrum.)






















När vi kom hem hade katten kräkts i sängen och allt var som vanligt igen.



torsdag 28 augusti 2014

Helt och hållet uppstrukturerad,

har arbetat hela morgonen med att påbörja de tretton kapitlen som återstår att skriva efter den stora manusslakten. Tre-fyra rader på varje.

Jag gjorde samma sak när jag var på min hemliga skrivresa i slutet av april, och det sparade oändligt med tid.
Ett synopsis fungerar ungefär på samma sätt, problemet för mig är ju att jag inte vet vad mina böcker ska handla om förrän jag skriver dem.
Men så här mot slutet står allt klart, och tyvärr; det mesta jag skrev på den där resan - och i London - är ändrat nu, men så kan det vara. Veckan var ändå nyttig eftersom jag hittade ett nytt sätt att arbeta som jag kunde använda mig av nu.

Planen fram till 15 september:
Jag skulle tro att jag kan skriva två kapitel per veckodag, och ett lördag och söndag Det betyder att jag har som mål att ha skrivit allt nästa söndag.
Då har jag en vecka till redigering av ett komplett manus innan min deadline.
Det borde gå.
Hurra!

Nu ska jag plocka ögonbryn, hitta kläder till releaserna, bestämma tid och plats för att äta något med Nisse, duscha, sminka mig jättemycket (ibland är det roligt), hänga på mig juveler och sedan åka till stan.

Jag är så NÖJD med den här, för mig, hela arbetsdagen!

Vi drar igång tidigt idag,

min Misse som ligger tätt, tätt intill mig i skrivsoffan, och jag.
Det är fortfarande galet mycket att göra med manuset och ingen tid får gå till spillo nu när det bara är drygt två veckor kvar till deadline.

Igår var jag på Pernilla Alms releasefest.
Supertrevligt, på bibblan i Dieselverkstaden.
HUR mycket folk som helst och på scenen intervjuades en proffsig Pernilla av Colette van Luik.

Boken heter Läxfritt, och starten på den var en blogginlägg som Pernilla skrev och som lästes av 150 000.  
Sedan rann det på snabbt.
Läraren som inte gav läxor (alltså Pernilla - men det fattar ni, va?) intervjuades i alla tidningar, var med i Debatt och har pratat om en läxfri skola sedan dess.

Och nu är den här:
"Läxfritt, för en likvärdig skola."
Hurra!
Köp den till exempel här.




















Ikväll fortsätter jag mitt releasefestande.
Simona Ahrnstedt släpper sin En enda natt och Carina Bergfeldt är en av många kända namn i antologin: Rasismen i Sverige.

Och idag ska Nisse följa med. Och Helen och Marianne (två av mina bästa vänner), det tycker jag är extra roligt.

(Misse och Nisse, ni fattar att om jag bara mumlar till lite så är det ingen som hör skillnaden.
Oerhört praktiskt med en familj där flera heter ungefär samma sak.
Jag är 52 och emellanåt glömsk.)










onsdag 27 augusti 2014

Satsa allt.

Jag tittar just nu på en debutant (4:an) Jenny Rogneby som berättar att hon sa upp sig, sålde sin lägenhet och flyttade till Malta för att kunna skriva sin bok.

Vi är några stycken som satsar allt på våra författarskap, jag gjorde ju också det. Eller rättare sagt, jag GÖR det.
Jag längtar forfarande efter att känna en ekonomisk trygghet som författare, men det tar tid - ÅR - att bygga upp (utom för ett väldigt litet antal som slår direkt och får gigantiska förskott. Det är INTE så det ser ut trots tio länder och topplisteplaceringar.)

Men vilken ynnest det är, och det är nog därför vi ändå gör det, vi som satsar allt.

Jag kan gå hela dagar i min egen romanvärld, skriva när och hur mycket jag vill. Eller hur lite jag vill, för den delen.
Ingen bryr sig om hur jag ser ut, vad jag säger eller om min teve står på hela dagen. Inte heller om jag bara dricker kaffe, plötsligt gör några armhävningar eller dansar när manuset ger mig den glädjen.
På det sättet är jag den borne författaren.
Jag gillar ensamhet, har inget behov av arbetskamrater, knappt av att träffa folk alls.
Extremt antisocial, och det är verkligen ingen nackdel i det här jobbet.

Men så blixtrar jag till ibland.
Får gå på fest.
Pratar, pratar och pratar.
Skrattar.
Har jättekul.
Som ikväll, när Pernilla Alm släpper sin läxbok.
Och i morgon när Simona Ahrnstedt släpper sin, och senare samma kväll när Carina Bergfeldt släpper sin.

Men nästa vecka låser jag in mig.
Jag kan alltid skylla på att jag har en deadline.


tisdag 26 augusti 2014

Det är otroligt bra

att ha en proffsfotograf med på en fest, som Pamela hade igår.
Det blir så många fina bilder då.

Med Susanne Boll,

























och här är resten av mingelbilderna från
Pamelas release.

Nu laddar jag om.
I morgon ska jag till Pernilla Alms releasefest för hennes nyabok Läxfritt.


Idag har jag, i egenskap av författare,

blivit tillfrågad om jag vill göra en grej.
Förvisso kommer frågan från en kompis, men ändå.

"Det är så mycket annat runt skrivandet", säger många författare som jag möter, och som säljer betydligt mindre än jag.
Jag undrar alltid vad de menar.
Så särskilt många förfrågningar får nämligen inte jag.
Inte om någonting.
Och absolut inte om intervjuer, om att gästblogga eller annat som mina kompisar i samma bransch alltid får.
Jag får inte heller ofta frågor om skrivandets konst.
Oftast inte alls, faktiskt. Ibland har jag funderat på att hitta på en fråga, men det stupar alltid på att jag inte ljuger längre.

Så nä, jag skriver istället. För att jag har TID!

Just idag har det gått snorbra, sådär så att jag sträcker armarna uppåt i någon slags segergest. Den rosa morgonrocken fladdrar. Jag behöver ju inte ta av mig den på hela dagen, eftersom jag inte ska gå någonstans.
Jag ska BARA skriva.

Ikväll ska jag göra den där övningen till min kompis.



Pamela och jag på fest.

Igår.
Idag är det jag, soffan och datorn som gäller.
Min nya skrivmaskin och jag kommer bra överens numera, min andra är på lagning.
Inget datafel, men laddaren behövde bytas ut. De lovade att inte mixtra med insidan, och låt oss hoppas att de inte har tagit bort något.
Som gamla manus och bilder, till exempel. Nu har jag dem sparade externt, men kanske inte allt.

Ungefär så.
Jag skulle varit igång klockan sju.
Det gick sådär, va.




måndag 25 augusti 2014

Åsas träningsblogg presenterar:

dagsformen.

Jotack, gårdagens danspass har gett mig träningsvärk.
Min nya idé om att efter två danslåtar göra fem armhävningar (eftersom jag i dagsläget inte klarar fler åt gången) är störtbra.
I alla fall tror jag det eftersom det gör ont i överarmsmusklerna idag.

Hur Pamela Andersson har klarat att vara dödssjuk, träna, jobba, träffa en man och bli kär och dessutom skriva en bok ungefär samtidigt är makalöst.

Jag har träffat henne flera gånger under den här perioden, och hon har på sin höjd tillstått att hon har varit "lite trött." Hon har så gärna velat vara med att hon på något sätt har bitit ihop (om det är det man gör, jag vet inte eftersom jag inte ens kan tänka mig in i hennes situation.)

Det var stor glädje att få vara med och fira henne idag.
Supertrevligt, inspirerande och många roliga gäster att titta på.
De flesta tevemänniskor är verkligen mycket mindre i verkligheten.

Nu ska jag börja läsa den här.


Min helg har handlat om

att umgås med en rätt försummad pojkvän, skriva manus, träffa Jonathan och Linnéa hemma hos dem i andra änden av stan, sitta i bilkö, sova, äta och se film. Ungefär.
Dels har vi sett MUD, med Matthew McConaughey och sedan Lian Neeson i Non-Stop.
Båda var bra, utan att vara livsviktiga.
Få filmer ger mig samma njutning som Mamma Mia, så är det bara.

Någon gång ska jag ge er min filmtopp10.
Men inte idag. Jag har en BOK att skriva.

För senare idag ska jag på party.
Klockan fem börjar releasefesten för den här.
Jag tror att den är fantastisk och hur sjutton
hon har orkat att skriva den samtidigt som hon har gått igenom sin djävulska behandling övergår mitt förstånd.

En fantastisk och inspirerande kvinna på enorm många sätt.
Här kan ni läsa mer.





















söndag 24 augusti 2014

Rysligt bra film på femman, 21.00.

Niceville.
The Help i orginal.
Varför ger man en engelsk film ett nytt engelskt namn, undrar jag?
Kan boken den bygger på hetat Niceville på orginalspråket engelska?
Jag har inte läst boken, började, men den tappade mig - har för mig att den är skriven i jagform och presens. Den kombon är inte riktigt min grej, men de flesta säger att boken är fantastisk.

Nästa vecka är lite vansinnig med fyra releasefester.
Måndag Pamela Andersson, onsdag Pernilla Alm, torsdag Simona Ahrnstedt, torsdag Carina Bergfeldt.
Vi kan väl säga att det blir en tuff vecka för soffsittaren Hellberg.

Ungefär så.
Glöm nu inte kvällens film, den är grym!
Nu ska jag äta grillad kyckling.
Koko.


lördag 23 augusti 2014

Lördagspasset startar nu.

Lite sent, men ändå. Jag hoppas att Nisse har somnat om och sover gott de närmaste två timmarna, det räcker för mig idag.

Jag har flyttat in mig, skrivmaskin och katten till gästrummet. Där står min gamla teve, för utan underhållning kan jag inte skriva, alltså har jag på bilden i bakgrunden. Inget ljud, det behövs inte.
Lite corny kanske, men hey, det funkar för mig snart fem böcker senare.
Alla knep är tillåtna, tack och lov.

Här ser det mörkt ut på himlen, och jag hoppas på spöregn resten av dagen, men jag antar att andra delar av landet inte riktigt klarar mer av den varan.
Hur är det hos dig?

Ps, här är en länk till mitt instagramkonto om du vill se bilder, jag få inte riktigt mobilkameran att klicka med bloggen och den nya datorn som jag skriver på just nu.


fredag 22 augusti 2014

Inte ett enda ord i manuset hittills,

men jag har skrivit annat som behövs när man ska släppa en ny bok.

Katalogen produceras redan nu - och det dröjer inte länge innan säljarna ska börja prata om boken med handeln, alltså har jag skrivit säljtexter.
En på 400 tecken och en på 1200.
Korta och kärnfulla texter, som sedan ska bearbetas till perfektion av min smarta förläggare Teresa och min smarta redaktör Kerstin.

Det är nyttigt som tusan att få till en kort text om ett helt manus.
Att med några få ord kunna besvara frågan vad handlar din bok om.
Och som gammal säljare och marknadsförare tycker jag dessutom att det är roligt att få skriva den här typen av texter.

Men jag har en deadline och måste skriva på manuset helgen eftersom det inte blev något gjort på det idag, samtidigt som jag vill umgås med Nisse eftersom vi inte har sett på hela veckan. Det brukar lösa sig. Han fattar och gör något annat då, en stund.
Och ofta är jag uppe tidigare än han. På två timmar brukar jag kunna få till en hel del.

Ungefär så, innan jag MÅSTE ta en tupplur.

Hoppas att ni också får en störtskön helg!






Jag gillar min kropp,

och det kanske är ett vågat uttalande såhär fredag förmiddag, men så är det.
(Resten av inlägget kan ni totalt skita i om ni inte är intresserad av mig och min vikt.)












Jag känner igen mig. Det är så här jag ser ut!
Jag hittar en muskel som jag trodde var borta, i alla fall för evigt gömd i hull. En midja.
Lår som inte längre ständigt gnider mot varandra. När jag sätter mig på knäna är motståndet mindre. Mina byxor passar. Inte dem jag hade när jag var var 49, för så smal vill jag nog inte bli igen, men de jag kunde ha strax efter 50.

Jag har längtat efter det så enormt mycket, men inte funnit någon väg som har funkat för att sätta stopp för viktuppgången som kom när jag slutade med nikotintuggummin och samtidigt fyllde 50, och så har jag lite gett upp.
Jag har alltid, alltid varit nöjd med mitt utseende, inte brytt mig särskilt mycket, tyckt att jag har varit fin, särskilt när jag har sminkat mig lite, och rynkorna har jag inte haft ett dugg emot.
Min vikt har varit densamma i årtionden (utom under depp, men den har alltid gått tillbaka till ursprunget.)

Efter en vecka på Mallorca, när jag nog slog personligt viktrekord borstett från när jag var i nionde månaden, så visste jag att det var nu eller aldrig. Så jag bestämde mig, efter att ha läst på massor, att gå på en treveckors pulverkur. De är omdebatterade, men man går garanterat ned i vikt. Det viktiga är vad man gör efteråt.

Jag hade inga mängder att gå ned, och av de i runda slängar tio kilon som jag vägde mer än tidigare, så behövde jag gå ned minst sex-sju. Men de var tillräckligt många för att jag inte skulle kunna ha mina kläder; inte ens underkläder Behåar, trosor och till och med skor blev för små.

Efter tre veckors kur, 100%,  började jag långsamt äta igen. Rätt snabbt la jag på mig ett och ett halvt kilo av de jag hade gått ned, och det var jag förberedd på, men jag visste också att kroppen själv skulle reglera det där om jag åt vettigt efteråt.
I morse var de borta och jag står på minus sex kilo som jag gjorde när pulverkuren var slut.

Jag äter Lchf för att det passar mig. Mycket kyckling, grönsaker och olivolja. Någon gång ost, och i så fall gärna Getost. Ägg, steker i smör, keso och bär när jag vill ha en efterrätt.
Inga mängder fett, men jag är heller inte rädd för det som jag kanske var tidigare. Nisse har, utan att egentligen kalla det något, ätit så här i åratal. Och han mår också finfint (och är jädrigt stilig om ni frågar mig.) Det blir onekligen enklare när familjen är med på noterna.

Så här dags har jag sällan ätit något än, och till frukost/lunch idag blir det lite ost, spansk Pata Negra (ett par skivor jag har kvar i kylen), en hel avocado och en tomat. Lite flingsalt och olivolja på tomaten och avocadon.
Ett stort glas citronvatten.
Undviker socker, mjölk och spannmål i största möjliga mån.

När jag äter på restaurang, som när sonen fyller år, äter jag stora smarriga desserter, och de smakar ljuvligt, men inte lika gott som de gjorde tidigare.
Eftersom jag numera inte helt och hållet ratar alkohol som jag har gjort under många år, så vill jag ändå inte dricka det annat än när jag är med familjen, eller med Nisse hemma.
Vid alla andra tillfällen, som vid FYRA releasefester nästa vecka, är det mycket trevligare att bara dricka vatten.
Och bättre för vikten.

Återstår att sluta dutta med motionen och istället bestämma vilka dagar jag ska dansa i en timma (som jag älskar att göra hemma för mig själv.)
Ska vi bestämma tisdag, torsdag och söndag för enkelhetens skull?
Alla andra dagar är bonus.

NU ska jag börja skriva.
Jag är nöjd.
Halleluja.

torsdag 21 augusti 2014

Jag har inga läxbarn längre,

men tyckte att det var påfrestande att vara en pushig mamma som tjatade, alltså gjorde jag inte det utan Jonathan fick klara sig själv rätt mycket.

Min kompis Pernilla är mitt i det på alla sätt.
Dels har hon läxåldersbarn, hon är också själv lärare, och på toppen av det så har hon precis släppt sin andra bok (den första heter Alltid du, och var en roman) "Läxfritt"där hon argumenterar för en läxfri skola.

Idag var hon med på nyhetsmorgon.
Hurra.

Och jag håller förstås med henne.
Tänk vad barn skulle vara glada om de fick gå hem från skolan och lämna den där.
Jag tror att det också skulle vara roligare att gå dit dagen efter.


Läs mer på hennes blogg.

Och oktober är det dags för Polen att släppa lös Sonja.

Fantastiskt fint omslag även där!


God morgon,

alla underbara människor.
Hur har ni det i den underbara kylan.
Eller ja, det kanske var att överdriva, men jag frös i morse och det kändes helt underbart!

Idag gör jag som jag brukar, jag skriver.
Och väntar på UPS som återigen har missat en leverans.
Varje gång!
Den här gången förstod chauffören uppenbarligen inte hur en porttelefon fungerar, i alla fall inte i nya hus.
Så han/hon var här och vände. Jag vet, det är helt galet.

Om jag inte hade väldigt trevliga viktiga böcker att skriva skulle jag gärna kliva in och ta tag i logistiken på det där företaget.
Vi ensamstående föräldrar är rätt bra på sådant. Både att kliva in, och styra upp.
Herrejösses vad de slösar på pengar.
Det gör jag också, eftersom det är kläder som de ska komma med, men jag ska ha dem på BOKMÄSSAN.
Alltså är det ett bra slöseri.
UPS är onödigt, eftersom allt handlar om att få styr på logistiken.

Mellan 9-17 är jag låst vid hemmet, det är tiderna jag har fått för mitt pakets leverans.
Alltså producerar jag bok under tiden.
Tjoho.
Mot kaklet.
Kämpa, Hellberg, kämpa!



onsdag 20 augusti 2014

Det här är en kärleksförklaring,

inte en recension.
Jag älskar En enda natt.






















Ni som följer mig vet att vi är vänner, riktigt goda vänner, och sådana kan jag inte bli avundsjuk på. Istället gläds jag åt att någon jag känner är så där galet begåvad, annars hade jag lätt kunnat färgas gröööön av den här läsupplevelsen.

För som Simona Ahrnstedt skriver! 
Intrigen är fantastisk:
Maktkamp mellan två familjer, och i varsin ringhörna står David och Natalia.
En av dem är en knösrik uppkoppling (behöver jag säga hur het han är?), den andra en adelskvinna med arv och tradition som ledord (rätt het hon också, faktiskt).

Det är kvickt, roligt, sorgligt, sexigt och oerhört smart. Oerhört smart.
Sa jag intelligent?

Ett extrapar att älska är Åsa (som Simona döpte henne till långt innan vi träffades, en underbar kvickkäftad karaktär som är Natalias bästa vän) och Michel - som är Davids närmaste man.

Jag älskar alla hennes böcker, men den här slår faktiskt allihop.

Hennes romance blir annorlunda i en modern tappning och jag tror att En enda natt kommer att bli höstens megasnackis.

Följ hennes nya blogg på "Books & Dreams"
Klicka här.

Hurra och grattis till din fjärde release, Simona!






tisdag 19 augusti 2014

Jag älskar mitt nya manus,

och har det i huvudet precis hela tiden. Man kan säga att jag är där, inte här.
Som vanligt har jag slängt ut mina karaktärer i världen, men det är också allt jag tänker berätta än så länge.

Men det börjar redan detaljplaneras, trots att utgivningen är först i vår.
Min redaktör mailar och vill ha texter hon kan bearbeta till kataloger och annan införsäljning. Omslaget jobbas det med as we speak, och jag skriver och skriver på för att få det "nya" manuset på hyfsad plats 15 september.

Om man som jag bestämmer sig för att göra om en tredjedel, som påverkar tretredjedelar, skapar man sig ett litet helvete, för att vara ärlig.
Men det bli gaalet bra, och just det jag saknade finns med nu.
Hurra, hurra, hurra för det!

Nu väntar en heldag i skrivsoffan, samtidigt som jag njuter av att Sonjas sista vilja - eller Sommerfreundinnen som den heter på tyska - ligger på 31 plats på Der Spiegels bästsäljarlista (13 veckor på listan).
Det är faktiskt rätt fantastiskt.
(Och när jag skriver sådant brukar jag åka ut.)

Nu kör vi. Mot 15 september.
Tjohej!

måndag 18 augusti 2014

Bra dag,

trots huvudvärk och sen uppgång.
Jag skrev fram till tre, tog en tur till Farsta centrum och sedan har jag plockat lite i mina garderober, lagat mat: massor med grönsaker och kyckling, och nu ska jag läsa Tara innan jag tittar på Idol.
Idol.
Detta underbara program. I alla fall under uttagningarna.

Jag tänker fortfarande på att Anders Bagge  frågade mig om vi kunde bli vänner på Facebook.
Vi blev aldrig det för när jag skulle svara JA TACK JÄTTEGÄRNA hade han tagit tillbaka frågan.
Antagligen fel Åsa Hellberg.
Men för ett ögonblick var vi kompisar, Anders och jag, och det känns fint.

Hur mår ni, är ni tillbaka på jobbet?


Dagens hiss går till

Peter Jezewski (Boppers, if you remember) som berättar om sitt alkoholmissbruk i dagens Aftonblad. Heja!

Och när vi ändå är inne på det: Ann Söderlund och Sanna Lundell gör tre program på temat medberoende på Tv3 i höst. Strålande initiativ och därför hissas de två också idag. Heja!

Själv har jag huvudvärk och för att råda bot på det gick jag inte upp klockan sex utan somnade om. Några gånger.
Jättenågra gånger.
Men nu dricker jag kaffe och laddar inför dagens två skrivpass.
Hela den här veckan handlar om det och jag känner redan att det kommer att bli hur bra som helst.

Hurra!

söndag 17 augusti 2014

God förmiddag.

En ledig söndag i förorten. Jag har läst sedan klockan sex i morse och idag är det tvätt av höstgarderob som står på to do-listan. Ni vet, bara tvätta igenom det som har legat i skåpet ett tag, så att det doftar fräscht nu när man äntligen kan skönja hur användbara koftor och jeans kommer att vara inom kort.

Och så kommer strumporna att åka med.
Jag har inte haft på mig ett enda par sedan i maj, tycker att mina fötter är betydligt gladare utan. Idag tänkte jag att de skulle få ett bad och nytt nagellack. Perfekt söndagspifferi.
Fingernaglarna struntar jag i.
Jag ska ändå bara skriva kommande vecka.

En hel vecka utan några avbrott känns som en dröm.
Fyra veckor kvar till deadline och jag behöver öka tempot.
Hurra!



lördag 16 augusti 2014

Så, då drar jag strax och hämtar

Jonathan och Linnéa.

Som vanligt har jag hetsat upp mig över småflugorna som jag fortfarande inte är av med. Mest verkar de härja i badrummet just nu och den lilla äggkoppen som står på handfatet är fylld av äckliga gulaktiga små kryp.

Jag har hällt kokande vatten i avloppen, ättika och diskmedel men har egentligen ingen aning om var de kommer ifrån.  Här är totalt renskurat och inte en frukt har kommit in sedan jag upptäckte flugorna för ett par veckor sedan.

Jaja, som någon sa, det blir höst och då försvinner de.
Komsi hösten, komsi komsi.

Idag har jag på mig jeans för första gången sedan i maj.
Både för att de passar numera och för att det är svalt nog ute.
Hurra.

Jag var på Forum

och "fick" (tjatade mig till, den hade haft en ovanligt strykande åtgång) Simonas senaste bok, den som kommer ut nästa vecka, som jag ska läsa idag. Hela dagen, med ett urtrevligt avbrott när vi ska åka till Jonathans farmor och extrafarfar (sonen är vuxen och jag tänker härmed kalla honom vid namn i bloggen).

Simona skriver kärleksromaner.
Jag älskar kärleksromaner.
Speciellt hennes.






Grym dag i förorten (dessutom regnar det. Hurra!)

fredag 15 augusti 2014

Igår

kom den här sötnosen inflygande. Jag vet forfarande inte vad det är, vet ni?
Lillebror, som brukar ha koll, föreslog en årsunge av gråsparv eller pilfink.
Den har vit undersida, vid ring runt halsen, för övrigt inga teckningar alls. Storlek som en vanlig småfågel.   




torsdag 14 augusti 2014

Kvällens film går på femman

klockan åtta.
Huset vid sjön, med Sandra Bullock och Keanu Reeves.
Det får avsluta en produktiv dag. Jag har skrivit och rensat garderober, och är skönt trött.

Jag har svårt att komma in på Netflix emellanåt, har ni det också?


Alltså det där med karaktärer.

Jag gillar mina. Allihop. Även de som gör misstag, de som är kompletta egon och de som är dramatiska.
Mina manus är helt och hållet karaktärsdrivna, vilket betyder att handlingen är viktig men att den skulle vara totalt ointressant om inte mina människor fanns i den. Det är bara deras handlingar, tankar och känslor som driver handlingen framåt.

Om jag får beröm för något så är det just människorna i mina böcker, att de är lätta att tycka om. Och jag tänker att vi ska prata om just det idag; vad man kan tänka på när man vill skapa en karaktär som andra kan tycka om. Alltså i underhållningslitteraturen, är bäst att säga, för det är där karaktärer måste vara lätta att ta till sig.
Och som vanligt är jag inget facit, jag dryftar bara mina egna tankar. Okej?

Om vi tänker oss till exempel flygvärdinnan Susanne, från Sonjaböckerna, så har hon tillräckligt mycket emot sig från början för att läsarna INTE ska gilla henne.
Hon är snygg som tusan, rapp i käften, ligger runt med gifta män, blir snorrik, flyttar till ett annat land och så vidare utan att avslöja för mycket för er som inte har läst boken.

Svårigheten med en karaktär som hennes är att behålla allt det som är uppseendeväckande - som läsarna kan hata henne för - och samtidigt ge henne egenskaper som blir viktigare än hennes långa ben och tjocka långa blonda hår (hur nu något kan vara viktigare än det suckar författaren som har drömt om både och i hela sitt liv) eftersom de flesta irriterar sig på det alltför perfekta.

Tankar, känslor och handlingar är det som avgör.
Tankarna ska vara självreflekterande men utan att karaktären gör sig själv till ett offer. Om man vill göra en karaktär omtyckt får den tycka synd om sig själv i en enda mening (lite överdrivet men ni förstår.)

Typ 1: En person som har brutit båda benen kan inte bara ligga still på sjukhuset och vara ledsen, den måste med jävlar anamma upp och gå.

Typ 2: En person som har gjort slut med Pia kan inte bara sitta och tänka på vilken dålig människa den är som har gjort slut med Pia (det är både offer och ego, hu!) utan måste tänka/säga eller göra något som visar att det kanske var synd men uppenbarligen det enda rätta, och förhoppningsvis kommer Pia över det.

Typ 3: Din gifta älskling har gjort slut. Att gråta över en gift älskare/älskarinna är en Nejnejnej. I en sekund möjligtvis, sedan måste reflektionen och lärdomen komma. Fastna inte i att det är så synd om frun/mannen (offer och ego igen, tro mig) utan låt din karaktär borsta av sig karlfan och gå vidare med högt huvud och "aldrig mer."

Allt ska inte vara som i verkliga livet, vi beskriver en fantasi i underhållningslitteratur. 

Om vi fortsätter att ta Susanne som exempel, så är hon en jättebra kompis, en doer som rätt osentimentalt tar tag i saker och ting . Hon står upp för sig själv och hon säger ifrån när någon gör något som hon inte gillar.
Det är en dimension av henne; om du ska skapa en karaktär som andra gillar, så måste den ha fler:

Susanne är också djupt osäker, känner sig tryggast ensam (igenkänningen på det) och vågar inte riktigt ta steget in i en famn. Hon är rädd för att bli sårad, rädd för att inte kunna tillräckligt och rädd för släppa taget om det gamla.

Och av våra känslor så är rädslor är bra (så länge de inte beskrivs offriga), det gör att vi andra kan känna igen oss. Sårbarhet är otroligt attraktivt (även i verkliga livet, men det är ett helt annat inlägg.)
Omtanke är bra. Jättebra.
Jävlar anamma är bra.

Ödmjukhet är också jättebra. Men inte så att det patetiskt. Om din karaktär gör något bra, så undvik till varje varje pris "tänk att lilla jag ..." Hu. Att förminska sig själv och en prestation är inte bara larvigt, vi gillar inte sådana karaktärer helt enkelt. Och det är ju gillandet vi pratar om här.

I dialog är egentligen det mesta tillåtet (ja, alltså nästan i alla fall), så länge din karaktär tar ansvar för det den säger.
Alltså kan det fara elakheter ur munnen, det viktiga är vad som händer efteråt, om din karaktär förstår att den har gjort fel, och att den - UTAN ATT VARA ETT OFFER - ställer saker och ting tillrätta.

Om du har en karaktär som är ego, så måste vi som läsare förstå varför. På riktigt förstå varför. Det måste, måste, måste finnas skäl till att en person gör saker som vi som läsare upplever som egoistiska (eller kanske elaka). Och de skälen måste vi författare berätta om. Vi måste alltså ge personen en ursäkt för sitt beteende. Återigen utan att göra någon till ett offer.
Vuxna människor har ansvar för sina egna liv och beteenden, och det vet läsaren och det måste du veta när du låter din karaktär vara egoistisk.

Underskatta inte handling när det gäller att göra en karaktär omtyckt. Små små gester. En klapp på en kind och några snälla ord kan göra en person varmare. Ett skratt, leenden, en omtänksam present likaså.

Ungefär så, tänker jag, lite kort eftersom jag har nya karaktärer att ta hand om.
Hur tänker du?




onsdag 13 augusti 2014

Jag kan på riktigt

snöa in på grejer.
Till exempel min elräkning.

När jag bodde i min gamla lägenhet, den jag sålde, hade jag bekymmer för att jag tyckte att den var så hög. Alltså elräkningen, inte lägenheten.
Förvisso hade vi 1700 datorer, 33 tv-apparater och alltmöjligt, alltmöjligt som stod påslagna jämt, men ändå.

Handdukstorken var en tjuv, kom jag på, och med att ha den avstängd tjänade jag nog trehundra hundra varje år. Jag bytte ut alla lampor; ytterligare en hundring eller så. Med små små detaljer kom jag ned i summor som fortfarande var för höga, men som jag hel enkelt var tvungen att leva med.
Utan min teve blir det inga böcker.
Punkt.

Här, i nya lägenheten, är räkningarna alldeles normala. Trots att vi använder våra elektriska prylar lika mycket.
Förbrukningen här är en tredjedel lägre än i gamla lägenheten. Det måste vara kylskåpet. Och spisen. Nytt drar mindre.

Jag smackar i alla fall förtjust och tänker klänning, så småningom.
Om jag fortsätter vara lika insnöad på mitt andra sparobjekt, bensinpriset, som jag är just nu (och som Nisse skakar på huvudet åt), kanske jag kan tjäna 25 kronor per tank där även fortsättningsvis. Det blir också en klänning till sist.

Det var områdena jag är petnoga med.
Två stycken.
Av alla som finns att vara noggrann med.
Snåljåp kan man verkligen inte kalla mig.

(Såg ni hur snyggt coach Hellberg gjorde det sista? Hon kallade sig själv inte snål, istället för en slösamaja. Hur skicklig är hon inte, den kvinnan.)





Jag har satt på mig en tjocktröja,

tänker dra en filt över mig, och slumra i soffan en timma.
Än så länge idag har jag plockat undan smågrejer, sopat golv, dragit igång en diskmaskin, vädrat, bäddat, torkat av i kök och badrum, och inte skrivit ett enda ord.

Den här dagen går inte fort, trots att jag inte drack en droppe igår.
Däremot åt jag rätt mycket socker, och min kropp blir trött av det känns det som.
Eller så är det bara ovanan att vara på krogen till halv tolv.

Men det var det värt, jag tar nya tag senare idag när jag dessutom ska tvätta.
Tjoho och god natt.


Fantastisk kväll

På Griffins. Vi blev mottagna med skumpa, små förrätter och Jonathan fick en kokbok av Christian.
En härlig, härlig 20-årskväll.
Här är desserten, och vi kan väl säga att vi slogs om den.
(Marängsviss Extraordinair. Galet gott. Galet!)

tisdag 12 augusti 2014

Så här dags för 20 år sedan,

misstänker jag att vi hade kommit från förlossningen till BB.

Jag snittades efter 30 timmar, och vi var båda lite trötta. Han var stor. 4695 gram, och 56 centimer lång. Långt mörkt hår.
Första gången vi var tvungna att klippa det var han bara tre månader. Då hängde luggen ned i ögonen och jag fick hålla upp hans huvud stilla medan frisörskan klippte.

Just nu tittar jag på hans gamla hälsokort.

När han var 4 veckor hade han gått upp till 6380.
När han var 1 månad och tre veckor: 7860
När han var 2 månader och en vecka 8980
När han var 2 månader och tre veckor: 9750 och 67, 2 centimeter.
True story.

Världens finaste barn.
Både som vuxen och liten.

Klockan halv sex ska vi äta jordgubbstårta och dricka ett glas skumpa hos Nisse.
Halv nio äter vi middag på Griffin´s.

Det kommer att bli en härlig födelsedagskväll.


Jag älskade Mork and Mindy.















Senast jag såg hans oerhörda talang var i Good will hunting, hundra år efter alla andra, för bara några månader sedan.
Ledsamt att höra att Robin Williams valt att ta sitt liv.

måndag 11 augusti 2014

Ibland tänker jag att jag ska

sluta googla mina titlar, men det är ju så roligt att läsa det som skrivs.
Oftast.
Idag blev jag arg och ledsen eftersom någon gick till, som jag upplevde det, personangrepp. Jag tänker inte länka, men recensionen från ett annat land handlade mer om min bakgrund som coach och det jag beskriver i min första bok (som hon har googlat sig till),  än om den hon just läst.

Ibland skulle jag vilja sätta mina skor på andras fötter och be dem gå en mil, men väljer att vara tyst i kommentarsfälten.
Jag ylar irriterat här istället.

Måndag. Underbart osoligt väder.
Hurra.
Nu kör vi.
Mot deadline 15 september.
Kämpa Hellberg. Skit i dem som inte begriper bättre!




söndag 10 augusti 2014

Jag får så ofantligt fina kommentarer,

till exempel:

"Hej Åsa!
Träffade dig på Strand Hotell i lilla Borgholm då Borgholmsbokhandel hade författarkväll. 
När jag hörde dig prata och den glädjen som du gav oss i rummet kände jag att jag måste läsa din bok. Men dagarna har rullat på och i först i torsdags öppnade jag En liten värld..... och den var helt underbar :-)
Det stämde som du sa till mig att jag behövde den boken, och det blev verkligen mycket kärlek.
Tack för en jättebra bok.


Hälsningar Anna-Karin från Öland "

Tusen tack, Anna-Karin!
Fattar ni vilket jobb jag har?
Världens bästa!

Och för er andra som vill ha glädje, kärlek och förhoppningsvis lite klokhet (eftersom Simona är med); kom till Simonas och mitt seminarium, All you need is love, på bokmässan.
Lördag klockan 12.00.
Välkomna!

Åsas frågelåda.

Jag älskar när jag får frågor om mitt skrivande. Med tanke på att jag säljer en och annan bok så är det alltför sällan, tycker jag.
Alltså, heja Susanne, som igår frågade om jag skickade mina manus till flera förlag och om jag hade blivit refuserad. 

Mitt första manus var Casanovas kvinna. En story som jag visste att jag var ensam om, men det är ju inte alltid det räcker.
Jag skickade det till två förlag; Kalla kulor och Forum (faktiskt.)
Inom bara ett par veckor hörde Kalla kulor av sig, och efter ytterligare två var det klart.
Forum hörde av sig med en standardrefusering en månad senare, men det brydde jag mig förstås inte om ett dugg.

Sonjas sista vilja, skickade jag först enbart till Bra Böcker, eftersom jag har en väninna som jobbade där och som hade frågat om de fick se manuset före någon annan. 

Hon i sin tur lämnade det till en förläggare, och när han läste alldeles för sakta (för mig som studsade av nervositet) så skickade jag det också till Norstedts. 

Då blev det fart på BBB och vi hann skriva avtal innan jag fick en refusering från Norstedts, (standard med ett datum som var satt till och med innan de fick manuset). Återigen behövde jag inte bry mig, jag var jätteglad för att Bra Böcker skulle ge ut Sonjas sista vilja och sedan Sonjas hemlighet.


När så förlaget la ned verksamheten blev det bekymmersamt. Vad skulle jag göra nu? Jag hade förstått att ett nytt förlag säkerligen inte var intresserad av att ge ut tredje delen av Sonja, så jag påbörjade ett nytt manus; En liten värld.


Eftersom mitt andra intresse, utöver att skriva böcker, är att stå på en scen och prata om dem, var jag inbjuden att föreläsa på Bokens dag i Karlskoga. 

I publiken satt en förläggare från Forum. Hon gillade det hon hörde och såg av mig på scenen (och troligtvis att det var lång kö till min signering), och skaffade mina två Sonjor som hon åkte hem och läste. Sedan ringde hon mig ett par dagar senare och bjöd på lunch.
Vi bestämde att hon skulle få läsa manuset till En liten värld, när jag hade skrivit klart det en månad senare, i slutet av december 2012.

I början av januari ringde hon och sa Forum gärna ville ge ut min bok.

Och närmare 30 tusen böcker senare är det en rätt bra historia.

Så. Två refuser men samtidigt antagen. 

Här tänkte jag skriva något  ödmjukt (?) om tur, men jag tog bort det.
Jag har banne jobbat, offrat och slitit som ett djur för varje bok.
Fy satan vad jag har jobbat.
Tur?
Bah!

Och Susanne; tack för frågan och lycka till!







lördag 9 augusti 2014

Jag tänker att om jag

skriver 100 ord idag är jag nöjd.
Skriver jag ytterligare 100 i morgon vore det toppen.
Det betyder egentligen att jag bara har kontakt med manuset, inget mer, men det i sig brukar vara fruktsamt.

Jag står inför grejer som behöver lösas (som om det var något nytt ...) och jag oroar mig fortfarande för att jag inte har löst saker och ting i huvudet, trots att jag vet att det aldrig någonsin har skett; att jag alltid måste skriva mig fram till dem.
Det är det där med att lita på min egen process.

Och jag behöver egentligen vara ledig på helgerna. Medan ni förhoppningsvis har ledigt i flera veckor i sommar, så funkar inte det i det här jobbet, i alla fall inte om man ska komma ut under våren.
Istället tänker jag återigen vara helt ledig i januari. I år låg jag i en månad i soffan och såg på Vita huset ... Det var en grym semester.
Hoppas det funkar även 2015.

Nu mot 100 ord.
Det borde rimligtvis ta en kvart.


fredag 8 augusti 2014

Underbar början på en dag,

inomhustemperaturen visar på 20 grader och med balkongdörren öppen så är det det riktigt svalt i skrivsoffan.
Alltså sätter jag fart direkt, innan det blir varmare.

Utöver mitt skrivliv, som tar det mesta av min tid just nu, så har jag fortfarande problem med småflugor.
Det är kliniskt rent, jag har hällt kokande vatten in avloppen - även i badrummet eftersom jag har flugor där också, ättika och diskmedel. Ändå fångar jag dussinet flugor i min fina honung/vinäger/vatten/diskmelesdroppefälla både i köket och badrummet varje dag.

Någon som har fler tips?

torsdag 7 augusti 2014

God morgon.

Jag vaknade av åskan strax innan klockan sex, men det gjorde inte så mycket eftersom jag ändå skulle upp vid den tiden.
Halv tio ska jag sitta i sminket och piffas till, eller snarare totalförändras, inför fotograferingen av "Sara".
Jag ska återigen vara en karaktär på omslaget, men den här gången en som inte är så lik mig. Så är planen just nu i alla fall.

Personen är en klänningstyp och därför packar jag alla jag har, sedan får de som bestämmer (omslagsdesignern och fotografen) välja. Jag vet inte alls vad som passar och har mer mönstrat än enfärgat i garderoben, vilket kanske inte alls är bra.
Återigen; jag tar med allt jag har, plus skor och smycken, något funkar säkert.

I Farsta stinker det brandrök, trots att vi är 25 mil från brandområdet.
Tyvärr verkar regnet ha hamnat här istället för i Västmanland. Jag tycker att det vore på sin plats med regn i hela Sverige.




onsdag 6 augusti 2014

Herregud,

vad trött jag är på den här sommaren.
Giv mig höst!
Eller i alla fall svala nätter.
Just nu ligger jag med balkongdörren öppen och ändå är det 25 grader när jag vaknar. Och jag behöver ingen väckarklocka för det sköter flugorna.
De som använder min kropp till att kliva runt på

Mitt hat mot flugor vet inga gränser.
Just nu har jag tusentals småflugor som jag dränker varje dag, och var de kommer ifrån vet jag inte för mitt kök är kliniskt rent. Igår körde jag diskmedelochkokandevattenknepet i avloppet, ifall de nu har fått för sig att det har varit en bra äggläggningsplats.
Hatar flugor.
Hatar.

Kära höst, komsi, komsi.
Jag är nära ett sammanbrott!

tisdag 5 augusti 2014

Jag har i hela mitt liv

trott att jag har tunna hårstrån, men idag hos frisören fick jag höra att det har jag inte alls det.
Däremot har jag inte så många, ergo tunnhårig.
Men tydligen har jag ett gäng på utväxt.
Tack och lov.
Jag har tappat massor under några stressiga år.

Men med bra mående kommer det tydligen tillbaka, så jag mår väl bra då helt enkelt.
Precis som jag har misstänkt ett tag.
Tjohooo.

I morgon är det full rulle igen.
Jag ska skriva, vilket jag inte gjorde idag eftersom annat skrivrelaterat som brådskade fick gå före, Jag ska också tvätta, måla naglar inför fotograferingen och dessutom behöver jag ge mig själv ett par ögonbryn.

Det var väl det.
Tisdag.
Jag sitter i soffan och sjunger med.



Inget manusarbete än så länge,

istället har jag hjälpt Polen med lite bakgrundsinformation och bilder, inför releasen där i oktober.
Och så preppar vi för torsdagens fotografering som kommer att ske i en studio.
Jag kan inte berätta ett dugg mer än att det ska bli superroligt, att sminkösen är grym och att fotografen gör underverk.
Jag ÄLSKAR romantisk komedi!

Hos mig åskar det och för tillfället ösregnar det.
Underbart.
Kan vi hoppas att det även landar över skogbranden?

Vid halv fyra ska jag till frissan, i en för mig ny salong i Globen.
Jag är trött på att bli nonchalant bemött på den jag gått till i flera år i Farsta.

Tjingeling!

måndag 4 augusti 2014

Tack, det går framåt.

Inte så snabbt just nu, eftersom det är en hel del petande i de här kapitlen, men planen är klar och den ska egentligen bara verkställas.

Vid tolvtiden tog jag som vanligt slut, så jag tog min kylväska med två vattenflaskor och åkte till stranden.
Det var varmt som satan, men behagligt eftersom det är normal fuktighet trots 30 grader i skuggan, och eftersom jag glömde min transistor lyssnade jag istället på de som låg på filtar runt om mig.
Och H-E-R-R-E-G-U-D vad det klagas. På allt.
Tänk vad tråkigt att ligga på en svinvarm strand och därtill enbart ägna sig åt att dissa allt och alla.

Ibland tor jag att folk inte vet hur man pratar med varandra, att skitsnacket är en slags entrébiljett till eländesklubben som alltför många har bildat, inte minst på arbetsplatser, och så törs man inte säga ifrån för då har man ingen att prata med.

Som egenföretagare, ensamförfattareiförorten, kan jag säga hej och nej, om jag vill. Jag har inga arbetskamrater som tar energi, istället kan jag umgås med påfyllarna. Och det gör jag gäääärna.
I alla fall per telefon.
Just nu är jag fastlåst vid hemmet och datorn, men det blir bättre i höst.

Dagens filmtips är en ny film på Dvd: Dallas Buyers club, med Matthew McConaughey  (Oscar för bästa manliga huvudroll) och Jared Leto (Bästa manliga biroll).
Se se se se se se den är mitt betyg

Jag hade tänkt

skriva om skrivteknik, men så kom jag på att jag nog inte har någon och då blir den svårt att prata om ...

Men. Precis som väldigt många andra föll jag för Jojo Moyes "Livet efter dig."
Fantastisk bok. Men små medel får hon mig både att skratta högt och gråta våldsamt. Det är makalöst skickligt gjort och för mig var det årets bokupplevelse.

Det är lika skickligt att ha en huvudkaraktär med humor i den boken, och sedan att inte ha det i den nästa jag läste av henne: "Sophies historia".
En helt annan ton, en rätt menlös uppsättning karaktärer, en historia som inte berörde mig alls.
Trots detta, för det är ju bara tyckte och smak, så imponeras jag av att hon kan gör sina karaktärer så diametralt olika.
Galet begåvad kvinna.

Hennes nya kommer på svenska i höst och jag ska förstås läsa den.
När jag har skrivit och redigerat klart "Sara."
Omslagsfotografering på torsdag.

Så idag blir det manus och andra skrivgrejer.
Däremellan är det nog bra om jag går ut och solar lite.
En späckad dag i 35 graders värme.
Nu ska jag duscha iskallt, sedan kör jag.
Kämpa, Åsa, kämpa!



söndag 3 augusti 2014

Det var ju tur

att jag sov så gott till igår, eftersom jag - istället för att sova - har ägnat natten åt inbrottstjuvar någonstans på nedre botten, eller i en bil: Glaskross, två ynglingar i svarta huvtröjor, verktyg som slängdes i containern för hushållssopor, något lassades in i bil som sedan vrålstartade innan jag ens hade kommit på numret till polisen.

Efter mina fega spaningar bakom gardinerna, och jag hade lagt mig igen efter att ha bestämt mig för att inte skriva en deckare, började det åska.
Mer och mer och mer. Och regna. Mer och mer och mer.

Till sist var jag tvungen att stänga balkongdörren. Och kissa. Försöka somna om. Upp och stänga ena fönstret, sedan det andra. Kissa lite till.
Sedan var klockan 10.

Så Sara fick vila idag, jag tar enormt nya tag i morgon istället.

Nu ska jag försöka sova en timma, innan sonen kommer hit och äter söndagsmiddag.
Hurra!

lördag 2 augusti 2014

Åtta timmar.

8 h.
Eight hours.
I sängen.
Sovande.
Osvettig.
Jag är så pigg att fåglarna kvittrar av att se mig.

Idag ska vi åka båt. Jag är som ett barn på julafton.



















(Och jag måste verkligen lära mig att ladda ned bilder från min Sony till mac.
Det finns sånt som fortfarande är stökigt med den här datorn. Men den är lätt att skriva på, och lätt att ta med sig överallt eftersom den inte väger något, men den vill väldigt gärna att jag byter ut allt till Apple, och det har jag ingen lust med.)

fredag 1 augusti 2014

Hemma.

Vansinnigt trött, men glad för att det har gått bra och för att det har varit jätteroligt.
Inte minst att jag träffade min gamla kompis från Sälen. Åh, vad det var roligt! Vi har inte setts sedan 1987.

I morgon tar jag ledigt. Nisse och jag ska åka skärgårdsbåt, något som jag kanske har gjort bara ett par gånger under alla mina 30 år i Stockholm.
Vi ska åka till Vaxholm och äta lunch på hotellet som jag jobbade på under min första sommar i Stockholm. Vinter i Sälen och sommar här, tills jag flyttade hit permanent 1986.

30 år.
Det är en stund.

I morgon är det Pride-festival.
Det fanns inte för 30 år sedan.
Elsa i En liten värld, älskar Pride och vad det står för.

Hurra för kärlek.



Jag sitter på

gågatan i Borgholm och signerar glada böcker, medan bomber fälls över barn i Gaza.
På gatorna skuttar små glada lintottar bland kvinnorna som tigger utanför systembolaget.
Här står Pelle, Pelle och Pelle stolta på sina 40-fotare, medan kvinnan i Syrien har mist båda sina ben.
Min katt har barnvakt i 24 timmar medan, Yamn fyra år, förlorade hela sin familj i en israelisk attack.

Jag vet inte, men det känns som den största vinstlotten jag någonsin dragit är att födas som svensk.
Till skillnad mot SD tycker jag nämligen inte att det är en form av bedrift.

Nu ska jag fortsätta signera böcker.
Tjoho.