Det var vingligt, kallt om öronen och alldeles ljuvligt.
Om jag kommer igång lite tänker jag att min kondis eventuellt ökar av cykleriet, för jäklar vilken mjölksyra jag fick. Minsta lilla pytteynkliga uppförslutning var en pärs för musklerna. Lägg till vingleriet så förstår ni att jag inte bara cyklade idag, jag gick uppför alla backar. Och genom Fjällbacka som var fyllt av folk och båtar en sådan här dag.
Nu har jag delat ut böcker till morbror, moster och kusin och de bröder som numera äger Skistad, är hemma igen, ska skriva de 500 till som är målet för dagen och då har jag skrivit typ 1200 idag, vilket jag är mycket nöjd med. Det tar alltid lite tid att komma igång.
En norsk kvinna kom fram och sa att jag hade en så fin cykel. Jojatackar!
Min sommarväska passar perfekt i cykelkorgen.
På torsdag får jag feedback från Teresa på bok 20 och det känns som vanligt lite nervöst. Första läsaren av något som mer påminner om Sonja än Flanagans, i tonen. Lååångt ifrån Fjällbackaserien.
Bok 20 är skriven efter en tolkning av hennes önskemål, så jag hoppas att säger att hon gillar´t. Det är ju hon som har bestämt TONEN.
Jag återkommer ofta till den. Att hitta tonen är för mig det viktigaste, gör jag bara det så brukar det flyta på ganska bra. I början av varje projekt är det ett slags sökande innan jag hittar rätt. Nu ska jag ju ha ungefär samma ton som i den förra, för man ska ju känna igen sig i en serie.
I Inte utan min syster har jag en första scen på gården Kamstorp, men den landade där först i redigeringen. I första utkastet låg en scen i en trädgård först, men jag flyttade jag på den och bestämde mig för att istället berätta kronologiskt.
Att jag från början inte gjorde det, berodde på att det är stora hopp i romanen, och att det av flera skäl behöver vara det. Dels för att jag inte hade lust att berätta om Anna och Erik tillsammans de år de var lyckliga. De var ju lyckliga, hur många ord kan du använda för att säga det, liksom?
Ramberättelsen sträckte sig över 36 år, och en bok ska ungefär ha 350 sidor. Om jag skulle berätta om varje år, skulle den har tusen sidor.
Så tanken från början var att börja1939. Det hade löst problemet med tidshoppen för då hade det varit återblickar istället. Men jag valde det kronologiska till sist för att inte ge bort slutet i början, fast inte förrän jag hade laborerat lite då som sagt. Men TONEN hittade jag med trädgården, den satt liksom med den scenen.
I bok 20, som jag nu ska få respons på, hade jag redan skrivit ett SKITBRA kapitel som skulle till en annan bokidé, som jag skrotade för att någon annan tog den före mig (som jag hade en tvåboksdeal på). Anyhow, jag presenterade en ny idé som Teresa tokgillade, tog det kapitlet, karaktärerna och utgick från den upptempotonen, vilket var oerhört bra för jag tror att jag lyckades hålla hela vägen.
Vi får väl se på torsdag.
Där har vi det. Dagens rant från Fjällbacka.
