Det går inte att vara i London utan att tänka på dåd som har skett där, mitt bland turister på bussar och i tunnelbana.
Jag tänkte på det nu också, jag är en vaksam typ som alltid har ett öga bakom axeln. Har alltid haft.
Men på Heathrow var det osedvanligt lugnt. Jag gled igenom kontrollerna, inte en polis någonstans.
Jag förmodar att det såg annorlunda ut bara ett par timmar senare.
Hemma undviker jag platser som jag upplever som hotfulla; joggingspår, mörka gränder och ensamma promenader kvällstid. Promenader på dagen kan också vara lite läskiga om jag är helt ensam. Jag går tyvärr allra helst på gator.
Jag tvingar mig till att gå igenom skogen ibland, men det är
aldrig njutbart.
Min uppfostran har handlat om att man måste vara rädd. Både mormor (var) och mamma (är) rädda för precis allt möjligt och det har präglat mig, lusten att låsa in mig och de mina är stor och stark.
Men jag var sådan
innan dåden London och New York. Långt innan Utöya, Garissa och Paris.
Jag
är en rädd människa.
Men det finns ingenting jag är mer rätt för än
o-humanism.
Jag är fruktansvärt rädd för vissa partiers politik.
Hur lever man i ett land som styrs av främlingsfientlighet,
hur står man ut?
Jag tänker på det ofta. Vart ska jag ta vägen om mitt land, mitt fina varma land, tas över av dem som tänker ras istället för människor?
Med det sagt:
Jag har haft en jättefin resa för mig själv. Jag har inte varit rädd. London är en smältdegel av nationaliteter, språk, utseenden. Det är modernt, vibrerande och jag gick nog även denna gång med UPPspärrade ögon. Det finns så mycket att se, så många dofter att dra in, så väldigt mycket att lyssna på.
Jag längtar redan tillbaka.
|
Jag gick vilse, pur lycka.
Fantastisk liten gränd bakom Katolska kyrkan på Brompton Rd. |
|
Piccadilly, efter att jag hade ätit mig proppmätt på Pizza Hut. |
|
Serpetine Pond, Hyde Park . |
|
Överallt små parker som nyttjas till fullo. |
|
Oxford street. Från huset singlar snö ned. |
|
Hej då, ses snart igen hoppas jag. |