Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 31 januari 2017

Ett GOTT dagsverke.

Jag är mycket nöjd med dagen och snuddar vid att jag kanske är ett geni.
Det är möjligt att det är över i morgon.
Konstnärsskapet vilar på rätt skakiga ben.

Men det är ju inte klokt hur hjärnan funkar.

I min vardag kommer jag inte ihåg ord, tappar namn på både människor och prylar och tycker att jag har ett osedvanligt kasst minne.
Inget av det märker jag när jag skriver, utan det går utan några som helst stopp för att minnet inte funkar som det ska.
Tur. För ibland blir jag orolig.

Det var det.
Ikväll ska vi fira av en vän som ska flytta.
Det är den enda inplanerade aktiviteten den här veckan.
Nästa vecka ska jag föreläsa på bibliotek, fota omslag (inte med mig den här gången) och gå på musikal.
Utöver det ska jag bara träna (i morgon till exempel) och jobba så att jag hinner till min deadline den 15 februari.

Jag har två tredjedelar kvar ungefär. Det är preciiiis på håret har jag räknat ut.

Sonja3.
Dagens hybris säger att den blir grym.
GRYM!



Jag fick en fråga från Cyndi igår.

Hurra, jag älskar frågor!

Så här frågade hon efter mitt förra inlägg:

Hur tänker du när det gäller parallella berättelser?
Och hur många personer kan vara huvudpersoner?
Och hur många "handlingar" räknar du med att funkar?

När det gäller parallella berättelse så uppstår de tack vare att jag har flera huvudpersoner eller starka bi-karaktärer.
Det hänger ihop.

I Sonja 3 är det ju det gamla gänget, så där skulle jag säga att det är fyra huvudpersoner inklusive Sonja, och sedan är det ju några grabbar på det (som inte är huvud - men starka.)
Jag tycker om att ha flera huvudpersoner, eller i alla fall väldigt starka bikaraktärer (som i Gloria, som är min första bok med en enda huvudkaraktär), det blir sällan tråkigt då.

Även författaren måste ju ha kul när hon jobbar, tänker jag.

Jag skriver mer eller mindre bara på känsla. 
Vissa saker har jag lätt för, andra grejer är svårare. 
Men när det gäller huvudkaraktärer, om man vill ha flera, så måste de vara olika och det har jag fattat från dag ett och Sonjas sista vilja. 
De måste vara olika både på ut och insidan. Sedan kan de ha likheter ( som att de är snälla) för att det är något som förenar dem (det har alla kompisrelationer.) 
Läsaren ska få någon att identifiera sig med, det är viktigt.
Även om författaren skriver på "känsla" :)

Och för ett sidospår har jag aldrig en plan, de uppstår bara under tiden jag skriver. Oooops, där stack det där iväg ditåt, då får vi se vart de tar vägen ... typ.
Vi ska ju då veta att jag sällan har en stor plan för huvudstoryn heller. 
Möjligtvis har jag konflikten hyfsat klar för mig (plotten, eller vad man vill kalla det som ska bära historien framåt). Men mina karaktärer är betydligt klarare. 

I alla fall. 
Om vi tar Gloria som exempel så har ju hon sin story som löper genom hela boken i en- dag- i-taget- form. Det är 60 dagar till premiär och vi räknar ned. Det mesta på hennes jobb ligger i den.

Det är grunden. Det är den jag skulle dra om någon frågar mig vad boken handlar om.

Sedan adderar vi på syrrans story som löper bredvid.
Syrran och Gloria har också en gemensam som som också ligger bredvid.
Gloria får också brev som är en egen story. 

Det blir fyra, va?

Så fyra riktiga trådar (i Gloria). 
Sedan är det alltid smågrejer som flyter runt som måste plockas upp.
De fyra måste alltid lösas till 100% och jag skulle också säga att de ska etableras tidigt i manuset. Att slänga in en ny tråd efter hälften och förvänta sig att läsaren ska bry sig om den är inte att rekommendera.

Ja, det var väl det.
Tack för den utmärkta frågan Cyndi, blev du något klokare?

Och ge mig frågor om ni har några.
Jag SLÄNGER mig över dem!

Men först ska jag jobba. 
Hurra!


måndag 30 januari 2017

Jag har tagit beslutet att inte göra några omstuvningar i manuset.

Det var en bra idé på pappret, i praktiken blev det inte bra.
Så tillbaka till det första upplägget.

När man skriver som jag, dels kronologiskt men också extremt tajt där jag inte lämnar särskilt mycket utrymme för broderier, så sitter storyn extremt hårt ihop trots att det är flera historier som pågår samtidigt. Det är en röd tråd från första bokstaven till den sista trots trådar här och där.
Men jag är bra på att binda lösa trådar. Det finns aldrig några sådana kvar när jag är klar.

Jag önskar att jag kunde göra som andra, skriva scener som man sen funderar på var man ska lägga in.
Det är alltså inte alls så jag jobbar, utan helt tvärtom.
Någon gång kanske jag ska testa+

I alla fall:
Om man dessutom skriver mycket och fort, som jag gjorde med Sonja 3, så är det om möjligt ännu tajtare och faktiskt ännu bättre bundna trådar. Historien berättas verkligen från A till Ö, och att flytta sex kapitel - säg E till J - till PQRS, och då flytta PQRS till E till J, går helt enkelt inte (visst blev ni förvirrade? Jag sa ju att det inte går!) med bibehållet flyt och alla parallellstorys intakta och fungerande.

Men det känns skönt att ha tagit det beslutet. Nu kan jag jobba på framåt och göra trean MAGNIFIQUE!
Just nu är jag heeelt slut och måste lägga mig en stund. Kanske se den där filmen jag behöver se som research. Den första av två som jag skulle sett häromdagen.
Jag tror jag gör så.

Tjingeling.






Den här omgången av LCHF

funkar min mage. Men så äter jag också varje dag sedan i december ProbiMage med bakterier, för att hjälpa den att må bra.
Men avocado kommer jag att undvika i all evighet eftersom jag tror att det sabbade det mesta förra gången.
Själv sabbade jag lite med att äta popcorn på bion. Det är alldeles för mycket kolhydrater i det.
Men SF sabbade också, för popcornen var inte varma och nästan var osaltade, så min första sabb blev mindre än jag planerat för det var helt enkelt inte särskilt gott.

Häpp.

Här nere ser ni mina ben. Min biosällskap avbokade och då gick jag själv. Det har jag inga problem med alls, särskilt inte i den här salongen i Mall of Scandinavia.
Man sitter behagligt långt från nästa person i bänkraden.
Alltså, kroppskontakt är inte min grej riktigt.
Det här kramandet som folk alltid ska ägna sig åt. Va? Vad säger man? Lite överdrivet, tycker ni inte?

När jag jobbade på Kraft foods (som det hette då, nu heter det Mondelez ) ingick jag i europeiska projekgrupper emellanåt, och då skulle det kyssas på kinderna när man träffades.
Det är bara det att britter, schweizare och fransmän har helt olika uppfattning om HUR MÅNGA GÅNGER! Och jag kunde aldrig hålla reda på hur det där var och vem i gruppen som kom från vilket land.
Jag löste det genom att vrida på huvudet tills kysseriet tog slut.

Tänk vad bra ett vanligt handslag är.
Fler borde anamma det.



Idag ska jag jobba, redigera så mycket jag bara kan med tanke på att jag missade en hel arbetsdag i lördags.
Nästa vecka ska vi fota omslag.
Vi kanske har en titel. Jag hade i alla fall ett förslag som Teresa gillade, sa hon i morse.
Wohoo,
vi är på gång på alla sätt och vis.

Måndag.
Okej, så här långt.

söndag 29 januari 2017

La La Land. Se den!


Och ett PS.
Om någon inte förstod att jag DRÖMDE härom morgonen att jag hade fått 500 tusen av Pressbyrån (det kan man inte få) så förstår ni det nu.
Någon sa grattis i telefon idag och då förstod jag att jag kanske varit otydlig.

Okej. NI vet den här nya grejen jag har skrivit på?

Nu blev jag tveksam.
Idén har skrivits om tidigare. För så länge länge sedan att det var typ när Jesus gick på vattnet. Men den har dramatiserats sedan dess.
OCH JAG HADE INTE EN ANING!
Om det är en vanlig idé är det väl ingen fara. Skilsmässor, otroheter och testamenten kan ju beskrivas i oändliga former.
Men inte den här.
Fanfanfan.

Det kan vara så att det inte gör ett dugg. Ingen minns det där ändå och mitt upplägg är helt och hållet annorlunda.
Men kärnidén är exakt den samma.
Grrrrr.

Å andra sidan.
Glorias historia är också en på sätt och vis snodd plott men där var hela idén att den skulle vara det.
Nu måste jag tänka till.
Prata med min förläggare kanske.

Jaja.

Jag jobbar med Sonja nu och inget annat. Den andra får vänta till jag är klar med den här redigeringsomgången.
Och om vi pratar det manuset så sliter jag just nu mitt hår med vad den ska heta.
Jag kanske tar fram tre förslag och presenterar för er, så får ni säga vilket som känns mest lockande.

Just det har jag aldrig haft problem med. Jag stred för Gloria. Min förläggare ville ha en längre titel på den, men alla andra har jag döpt utan diskussion. Från Sonjorna till Toscana.
Casanovas kvinna döpte min dåvarande förläggare, kom jag på nu. Men det var omedelbart snorbra. Jag kände inte en sekunds tvekan när han föreslog den.

I alla fall.

När den här manusgenomgången av Sonja är klar, går det vidare till nästa instans: redaktören.
Hon, som det är i det här fallet, petar mer i detaljer än vad Teresa har gjort som fokuserar på den större bilden som storyn, dramaturgi och karaktärer. Både kommateringar och rena språkfel är redaktörens avdelning, precis som broderier som gröna koftor, träd och om vattnet är azurblått eller inte.

När jag får tillbaka det från henne sedan, vet jag inte. Men säg att jag får ett par tre veckor på mig till hennes redigering när jag väl får den. Eftersom hon är ny för mig vet jag inte hur det där går till. Alla redaktörer gör nog olika, men med det förra fick jag noteringar i ett utskrivet manus. Vi får se hur de nya gör.

Efter den omgången (nr 2) går manuset till korr. Då läser många personer och leta fel. Detaljer. En tappad bokstav. Ett namn som står fel (som vi missade i Gloria men rättar till till pocketen.)

Sedan läser jag en sista gång. Är något fel efter det kan all skuld läggas på mig. Det är mycket bättre än att jag är arg på någon annan.

Sen tryck.
Tjohej.

MEN VI BEHÖVER ETT NAMN!

Till nästa vecka då omslaget fotas.
Iiiiii.

Idag ska jag på bio.
La la Land.

Jag inte läst på. Inte lyssnat på musiken. Till skillnad från andra, vill jag att musiken ska drabba mig i en musikal. En sådan som Phantomen gick ju inte att undgå att ha hört det mesta från, men många andra har jag fått presenterad för absolut första gången under musikalen.

Jag vet inte ens om La la land har ny musik eller goodies. Oavsett är jag tokladdad efter att alla har gett den toppbetyg.
Alltså är jag ledig idag eftersom jag måste fön håret (!) sätta på mascara (!) och åka till annan förort (!).

(!) betyder att det är så ovanligt att det är värt att notera.

Wohoo!








lördag 28 januari 2017

Man kan verkligen fråga sig

hur det är möjligt att prata i telefon i fyra timmar, men det visade sig idag att det är helt och hållet inom ramen för vad en människa klarar.
Anders. En av mina äldsta bästa vänner, tillika gudfar till Jonathan, som bor i Köpenhamn sedan många år (vi har nog inte setts på kanske 12 år, typ?), och jag, pratade tidigare ofta med varandra men nu har det gått säkert 3 år.
Det fanns ett och annat att avhandla.

Och herregud, vad roligt det var att prata med honom igen.
En sådan där superbra kompis som vet allt om mig och jag allt om honom.
Från och med nu får det inte gå så lång tid, bestämde vi.

Men det är det med kompisar som man kan ta upp tråden med trots att det har gått många år.
Visst är det härligt?
Jag har egentligen inte särskilt många riktigt nära vänner. Några få. Tre-fyra i Stockholm. Ett par till på andra ställen. Jag har alltid betraktat Anders som en bästis, trots att vi hörs alltmer sällan.

Sedan har jag fler kompisar, men de jag skulle ringa och gråta ut hos är inte så många.
Men det räcker verkligen, och jag är så himla glad för mina vänner.
Jag träffade några igår. Människor jag har känt i 30 år, så länge jag har bott i Stockholm.
Jag har sett dem gå från spralliga 25-åringar till mogna kvinnor (och män).
Superhärligt.

Jag kom hem sent, somnade ännu senare och vaknade trött och valde bort friskis för att jag skulle JOBBA!
Istället pratade jag bort den här arbetsdagen.
Well. Det var det värt.

Nu ska jag i alla titta på dokumentet lite.
Ett par sidor idag, så är jag nöjd.
Ikväll rekommenderar jag att ni ser på föreställningen ÄGD på ettan, 21.00. Klickan på länken så kommer du till inlägget jag skrev om den förra året i februari.


Det var väl det.

Lördag.
Inte alls som jag planerade den.
Men vad bra den är ändå.
Jag hoppas att den också slutar lugnare än den förra helgen.
Det är exakt en vecka sedan på minuten som jag fotade solnedgången och en halvtimma senare som det började skjutas.


fredag 27 januari 2017

Ibland känns det som om jag är helt ensam på bloggen,

som om nästan ingen läser den.
Det gör inget om det skulle vara så, jag använder ju den här mediet som någon form av dagbok.
Däremot får jag lite passa mig för vad jag säger för det kan ju hända att jag faktiskt har några fler läsare än jag känner till och även om jag vill säga en hel del emellanåt, så lägger jag band på mig.

Jag skulle kunna skriva massor, spaltmeter, om exmän, jobb och annat som har varit kämpigt genom åren, men jag försöker låta bli. Det blir fel när det tas ur en kontext och kan lätt missuppfattas.
Men som skrivande person är det frestande.
Oerhört frestande emellanåt.
Tack och lov för mina böcker.
Alla som inte har passat sig i det vanliga livet kan få en rad i en av dem.
Hah haha.
(Mer än en rad funkar inte eftersom nästintill alla i mina böcker är hygglon. Men en rad finns lite här och där nu när jag ändå har chansen).

Annars är 99% faktiskt taget från mig själv. Jag har inga vänner, eller män för den delen, som har fått stå modell för några karaktärer alls. I en eller annan form är det jag i alla roller, vilket leder mig dit jag ska med det här inlägget:

Dagens skrivpass.
Jag stannade upp vid en kommentar från Teresa, där jag tänkte att vi nog har lite olika erfarenhet (och det har vi såklart), och då gällde det en scen som hon tyckte kunde börja med tankar och sedan action, där jag hade action först och tanke efteråt.
Med tanke på att jag utgår från mig själv så kan jag ha valt bort att lyssna på henne (bara den här gången Teresa om du läser det här, bara den här gången!)
Det är det där med erfarenheten. Det går inte att ducka för den.

Wellsan swellsan.
Det var det.
I morgon ska jag träna och sedan är jag på det igen.
Tjohej.





Som vanligt har vi bokat biljetter sedan länge,

Simona och jag. (Men ingen bokning var längre än den till Phantom of the Opera, vill jag bara säga. Jag tror Simona bokade ett år innan).
Nu ska vi i alla fall se Book of mormon. Min tredje föreställning av samma musikal. Jag såg den i New York för två år sedan och i London med Jonathan för ett och ett halv år sedan.

Den svenska premiären var igår och den får strålande recensioner i Expressen.
Och i Aftonbladet.

Vi ska se den i mitten av februari och jag längtar!

Bild lånad av Aftonbladet. Tack!






torsdag 26 januari 2017

Jag får utskick från Tjejmilen.

Förra året investerade jag ju stort i lanseringen av Gloria och att ha ett lag i tjejmilen var en del av det. Jag köpte lagtröjor och bjöd på mat och fixad en grym goodiebag (som jag verkligen inte betalade själv, vill jag gärna säga.)

Superkul, men i år blir det inget sånt.

Reklambudgeten är satt till exakt noll kronor i år. Förra året la jag in massor med pengar som jag ännu inte kan räkna hem - troligtvis aldrig faktiskt, och det behöver jag se i min lilla firma för att kunna göra det igen.

Så. Ingenting i år.

Mn tjejmilen kan man ju springa ändå, säger vän av häftiga rörelser.
Ickesanicke.
Här springs ingenting, mer än runt i en cirkel på friskis.

Jag skippade ju träningen idag för att jag tänkte jobba (när jag avbokade passet sju i morse) men sedan somnade jag om och sov all evighet istället. Nu har jag har jobbat hela eftermiddagen men när jag tittar på vilken sida jag är på så har jag bara kommit två sidor längre än igår.
Men ordantalet är utökat och jag har rumsterat om, så jag förmodar att jag ändå har fått något gjort. Annars har vi stooora bekymmer!
Tre veckor till deadline.
Kämpa Åsa, kämpa!

Det var väl det. Vi hörs i morgon.

Ps Klockan nio ikväll visar trean tredje avsnittet av den fina serien "This is us." Har ni inte sett den så rekommenderar jag den varmt.
Den frivisas på Viafree om ni har missat de första två avsnitten. Bara att klicka på avsnitten så går de igång.
Bra va?




Jag vet inte varför,

troligtvis har jag väl kanske sömn att ta igen, men nästa elva timmar var lite överdrivet.
Men.
Jag förmodar att jag behövde det och att jag kanske kan jobba på bra under eftermiddagen utan att vara särskilt trött.

Femton sidor ska redigeras och därefter ska jag göra research och se en av två filmer som tror kan vara bra att se för Sonja3-projektet. Kan man inte göra resor finns det alltid annat att tillgå.
Hur gjorde man förr? Hur gjorde Jules Verne när han skrev Jorden runt på 80 dagar? Kanske reste han själv? Jag vet inte, har inte kollat det. Jag minns inte heller på vilket sätt de reste i boken, eller till vilka länder. Ska se hur mycket info jag kan få fram av det senare.
I alla fall.
Vilken tur för oss nutidsförfattare att allt, inklusive Google earth, kan ge oss informationen vi behöver även om jag måste säga att vara på plats slår det mesta.

Allt jag gjorde inför Gloria var helt suveränt. Hade jag kunnat skriva boken utan all research? Kanske. Men det hade blivit svårare, betydligt svårare.

Bara det här. Att få se operan som löper som en röd tråd genom hela boken
(vilket man verkligen inte ska bli skrämd av, vill jag säga. Jag visste exakt lika lite som läsarna när jag började skriva och fokuset ligger på Gloria och hennes vedermödor, inte på hennes jobb. Det är bara en underbar kuliss.)

Då gick den bara i New York.
Att den sen sattes upp i Stockholm också var ett enorm lyckokast, vilket gjorde att jag fick ännu mer i min informationsväska.

Jag älskar Gloria.
Har jag sagt det?

I mitten av april kommer hon i pocket.

Bilden är från Metropolitan i februari/mars 2015.



Bilden nedanför är entrén.
Ni som har sett Sex and the city känner igen den. Här gick Carrie på opera med Charlotte och såg Big i publiken, och här svimmade hon i armarna på Ryssen efter att han först gett henne en fantastisk klänning från Oscar de la Renta och därefter tog henne hit.









onsdag 25 januari 2017

Jaha.

Elva sidor är inte mycket att skryta med, men klockan fyra var jag jättetrött och det var allt jag hann med idag.
Jag har tänkt att träna i morgon också, så då får målsättningen bli femton. Det är nog den rimligaste summan sidor per dag för jag kan helt enkelt inte prestera när jag är för trött. Och jag behöver inte heller, vilket kanske spelar in.

Jag tänker att man gör en massa saker om man måste.
När jag brände ut mig och blev sjukskriven i januari 2008 funkade det att vara sjuk.
Bara några månader tidigare hade det inte gått och jag undrar om inte kroppen och psyket höll mig på benen fram tills det funkade för mig att braka ihop.

Ett bra brak, sett så här i efterhand.
Utan det hade jag nog aldrig haft jobbet jag har idag.

Men utbrändheten ledde till att jag blir tröttare. Jag tar ut mig fortare.
Men det kan säkert också vara i kombo med att jag jobbar hemma utan ständiga intryck utifrån, vilket gör att när jag väl umgås och gör något annat så går det åt en hel del energi som jag inte är så van vid att slösa på längre.

Det var dagens eftermiddagsfundering.
Nu ska jag strax laga mat:
Kyckling, vaxbönor, halloumi, tomater och paprika är vad jag är sugen på idag.
Jag tror att det kan bli en bra mix.







Somnade tidigt

och vaknade ännu tidigare.
Somnade om och vaknade igen av att Pressbyrån precis satt in 545 000 på min konto.
Ljuva drömmar.
Jaja.
Verkligheten duger också.
Jag är frisk, ska träna och när jag har handlat ska jag jobba.
Målet är 20 sidor idag också.

Jag började se en film igår som jag såg på bio förra året, Spotlight.
På Viasat eller Netflix, minns inte.
Bra är den i alla fall.
Based on a true story om Bostontidningen Globes avslöjande av nästan 90 katolska prästers övergrepp mot unga och hur långt upp i hierarkin dessa övergrepp döljs för omvärlden.

Se den är det starka betyget från förorten!

tisdag 24 januari 2017

Bevakningen är borta,

och när jag tänker på det så var det nog inte oss i huset som väktaren var här för att skydda utan lägenheten där skjutningen skedde.
Teknikerna från polisen var här hela dagen idag och när de var klara åkte väktaren också.
Wellwell, jag tror att vi klarar oss bra själva.

Jag har bara jobbat idag och inte varit utanför dörren. I morgon ska jag träna och sedan är det rakt in manuset igen. Jag ska försöka hålla en takt på 20 sidor om dagen. Då kommer jag att hinna ett varv till innan jag lämnar igen i mitten av februari.

Ungefär så, när jag inte har ett dugg mer att berätta.
Vi bollar namn på Sonja3 men är inte klara, så fort jag vet ska ni förstås få veta först.

Det var väl det.
Tisdag.
En fin dag men får jag inte mat snart så dör jag.

Först filmgala,

sedan Bridget Jones baby.
Vilken pärla den filmen är och Renée Zellweger är helt fantastisk som Bridget.
Det här kommer att bli en favvis att återkomma till (det här var andra gången jag såg den) och mina favvisar har jag på Dvd.
Nu valde jag att köpa och ladda ned den via Itunes (dessa moderniteter) och därför ligger den som en fil istället. Jag vet inte riktigt om jag kan ladda ned den eller om den bara finns tillgänglig om jag är online.
Kanske ska kolla det.
På fysisk Dvd tror jag att den kommer andra februari.

Hur ser ni på film?
Själv använder jag ju allt om står till buds som tv-kanalerna, Netflix,Viaplay, HBO.
Jag går också bio (ska gå på söndag nästa gång) och när jag såg Bridget valde jag en liten salong i Mall of Scandinavia (gigantiskt köpcentrum i Solna), där man utöver att sitta otroligt bekvämt i breda stolar också har ett bord mellan sig och nästa person. Det gillar jag när jag går ensam.

Det var gårdagen det.
Idag är jag fast i soffan och ska börja från sidan ett med redigeringen av Sonja3.
Tre veckor till deadline.
Vanligtvis tränar jag på tisdagar men ska göra det i morgon istället när min bästa tränare leder gruppen.

Mitt hus är fortfarande bevakat.







måndag 23 januari 2017

Dagens lunch med finfina författarkkollegor.


Från vänster i varje bild:

Anna Fredriksson, Caroline Eriksson, Susanna Dilber




Katarina Bivald, Catharina Ingelman-Sundberg och Anna igen.


Ninni Schulman(som inte alls ser ut som på den dåliga fotografens bild) och Viveca Sten


Så här ser Ninni ut. Och Caroline som har vänt bort huvudet på min bild.
Och så fick Malin Persson Giolito vara med eftersom jag snodde bilden på FB!




Josefine Sundström och Simona Ahrnstedt.




Hela gänget. Alla författare på samma förlag, Forum.
Så himla viktigt att få umgås och prata om processer, framtid, utveckling och sånt som man behöver dryfta eftersom man är ensamarbetare nästan jämt.





Otroligt trevlig. Sedan fikade Jonathan och jag och det var också störtmysigt.
Väldigt fin dag på stan!

I morgon börjar jag redigera på riktigt.
Hurra!



Måndag.

Äntligen, äntligen äntligen kommer Bridget Jones baby på dvd.
Eller i alla fall som en köpt film via Itunes. Jag såg just att den ligger nedladdad och klar för visning idag.

Som romcomskribent, om jag får kalla mig så, så är förstås film en viktig inspirationskälla och i just i det här fallet är konflikten glasklar: Bridget bli gravid och två män kan vara pappan. Två hyggliga, fina killar som båda skulle göra ett bra jobb.
Fem plus av fem möjliga, och när jag kommer hem från min lunch i stan ska jag se den.

När jag ändå är i city ska jag också fika med Jonathan och Linnea.
Det är så sällan jag är i stan,  det hänger nästan uteslutande ihop med jobbet. Vi går på bio ibland (senast såg vi Lion) men att åka till stan bara för att åka till stan är sällsynt. Om jag behöver shoppa gör jag hellre det i stora gallerier där parkeringen är gratis.

Det var väl det.
Vi har fortfarande väktare i huset. Dygnet runt. Igår inföll en skjutning till i Stockholm och den unge mannen, 25, dog av skadorna. Enligt Aftonbladet tror polisen att det hänger ihop med vad som hände i mitt hus.

Något annat, betydligt mer glädjande, är ju de stora protestmarcherna, ledda av kvinnor, som över USA och i stora delar av världen visade den nya presidenten att de inte accepterar fientligheten han står för. De visade på alternativet: Kärlek, respekt och samarbete.
Enligt media, den största protesen någonsin i amerikansk historia.

Så jävla vackert!





söndag 22 januari 2017

Nytt förhör

vid köksbordet. Med två kriminalinspektörer, kvinnor, den här gången.
Ungefär samma frågor som igår.
De visste inte att jag hade pratat med polisen igår, och ville ändå ställa sina frågor.

Den här gången gick vi också ut och spanade på balkongen om något hade träffat den för jag tyckte det tjongade i rätt rejält igår, men fönstret på balkongdörren under min hade det skjutits igenom så den kulan kan ju ha landat i räcket där och rimligtvis lät det då hos mig också.

Jag fick i alla fall veta att läget på den skadade just nu är stabilt men att man ändå inte vet hur det kommer att gå. Jag fick också ändra tiden jag uppgav till polisen igår. Jag sa då att jag gick in i porten 15.50, men det var 15.35 insåg jag ju när jag mindes att jag fotograferade.
Tider är viktiga för mig och att det blir rätt, och det var viktigt för dem idag också tydligen så det var ju bra att jag fick korrigera det.

Hela förmiddagen har det stått en bil utanför porten som jag inte känner igen men tydligen finns det väktare här just nu, berättade poliserna.
Känns bra, även om jag inte är orolig längre.
Det som inte togs upp under frågorna igår var om jag sett något innan. Eller hört något från lägenheten under. Men jag har inget att berätta, inte sett något, inte hört mer än skotten, inga nya människor som verkar ha snokat innan,
ingenting.

Och då är jag ändå vaken, nyfiken OCH på min vakt. Mer än vanliga människor som mest verkar ströva på. Inte jag. Jag noterar i små små förändringar och det har verkligen inte varit några sådana här.
Just det är obehagligt.

Min tes: Japp, jag har en.
Offret kände gärningsmännen och kom in tillsammans med den/dem. Sedan hände något mellan dem i lägenheten och då gick det fort som tusan.

Jag stod ju nedanför 25 minuter innan och hörde varken skrik eller bråk, vilket jag tycker att jag kanske borde ha gjort om det hade varit något sådant.
Å andra sidan är det inte lyhört här, så bråk kanske inte hörs ut även om det är häftigt.

Ps.
Jag är i alla fall jättefin i håret. Färgen blev exakt som jag ville ha den. Nu är jag blondin igen, efter att ha varit lite mörkare ett par år eller så (nope, jag tror inte att ni ser skillnaden:)
Ni får se bild i morgon.

Nu ska jag dra för alla gardiner och se på en film.










Jag har sovit dåligt i natt, drack enorma mängde kaffe igår,

så idag tar jag ledig från arbete och åker till frissan och sedan ingenting, ingenting, ingenting.

I morgon ska jag till stan på lunch (återkommer eventuellt med bilder) så då kommer det inte heller att bli något gjort.
Men sen så.
Resten av veckan blir det bara jobb och träning. Jag ska på en födelsedagsuppvaktning på fredag, och på bio på söndag. That´s it.
Det borde rimligtvis göra att jag får ordning på det som jag har flyttat på i Sonja3. Om det nu går att få ordning på. Jag har den här veckan på mig att komma på det.

Det var väl det.
Söndag, dag efter drama.
Jag tänker fortfarande på killen som blev skjuten och hoppas så att han klarar sig.


lördag 21 januari 2017

Dramat i mitt hus.


Solnedgången var så fin idag att jag beslutade mig för att ställa ned de klarblå kassarna med den rena tvätten och fota. Klockan var 15.35. 
15.50 sa jag till polisen ett och en halv timma senare när de förhörde mig om vad jag hade hört och sett.
Det var innan jag mindes fotot.

Strax efter fyra small det. 
Jag satt i soffan. Hade hällt upp en kopp kaffe. Bytt om från tvättstugekläder till morgonrock. Det lät som om någon tappade ett stort metalliskt föremål i golvet i lägenheten ovanför mig. Det small så att Misse, som 16.00 hade omnämnts som slömisse på Instagram, vaknade till liv och ställde sig upp.
Pang, pang tystnad pang pang tystnad pang pang pang.
Oregelbundenheten i smällarna gjorde att jag tänkte på skjutvapen men jag har aldrig hört det mer än på film så hur ska man kunna veta?

Ljudet kom inte längre uppifrån så jag gick in i sovrummet och tittade ut på gården. Hade det varit raketer och smällare skulle förstås krutröken ligga kvar, tänkte jag. I huset mitt emot stod grannar i fönstret och såg mot samma gård som jag.  Jag fick för mig att jag  behövde veta hur mycket klockan var. 
Den var 16.08.

Nästa gång jag såg ut på gården, kanske tio minuter senare var den omringad av polisband. 
Jag fann det bäst att ta av mig morgonrocken och sätta på mig någon anstädigt, för jag ville gå ut på balkongen för att se vad som hade hänt. Jag fotade och precis då kom en polis runt hörnan med skyddsväst på och ett draget automatvapen mot entrén nedanför min balkong.
Då blev jag så rädd att jag drog igen dörren. Stod och kikade ut. Jag tror att jag darrade lite. Strax därefter förstod jag att en polis utanför signalerade till mig med en ficklampa och då tordes jag glänta på dörren.

"Kan du komma ned och öppna dörren för oss", ropade han. "Vi kommer inte in." 
"Absolut", ropade jag tillbaka. Sedan hejdade jag mig. "Men. Är det säkert för mig då?" ropade jag igen.
Jag minns inte vad han svarade. Det var i alla fall inte ja.
"Jag slänger ned nycklarna", ropade jag. 
Pulsen var högre än på träningen i förmiddags.

Det är först då jag tittar ut genom fönstret på framsidan av huset och ser att den är helt fylld av polisbilar. 
Jag räknade till åtta.
Eftersom jag i en impuls hade instagrammat om dramat ringde jag familjen för att de inte skulle vara oroliga. Mamma ser kanske en polisbil på håll en gång i halvåret, och henne är det lätt att skrämma med prat om vapen. Så jag lugnade henne, pratade med Jonathan och sedan ringde det på dörren som jag visste att det skulle.
Utanför stoppades grannar för att gå in. Jag hade sett polisen med draget vapen. Det var solklart att det hade hänt något just i vårt hus.

Stilig lång polis (alltså vad är det med uniformer) ville lämna tillbaka mina nycklar och berättade att ett skottdrama skett i lägenheten under min. 
I den där jag vet att det bor en barnfamilj. Deras lillgrabb går fel ibland och kommer och ringer på här istället för hemma.

Nu har jag inte sett dem på länge och konstigt nog tänkte jag just idag på att det har varit fördraget där så himla länge. Jag tänkte att de kanske var i sitt hemland på semester över jul och att de hade stannat länge. Passat på. De kanske inte kom hem så ofta. Tänkte jag halv fyra idag, när jag gick mot entredörren på sidan där jag sedan ställde mig och fotograferade.

Polismannen sa inte mer än så och jag frågade inte heller om någon kom till skada. Han sa att någon annan skulle komma och ställa frågor senare och så tackade han för lånet av nyckeln.
Tio minuter senare kom PolisOscar och för honom berättade jag det jag berättar för er nu.

Sedan ställde jag exakt 100 frågor som jag inte fick svar på.
"Men du kan ju läsa Aftonbladet sen", log han. "De står utanför porten just nu."

Så att någon var skadad fick jag läsa mig till. En man tog sig ut genom porten en halvtimma efter att jag fotade solnedgången på samma plats. Blodspåren syns tydligt från min balkong. 
Just det visste inte Aftonbladet. I alla fall inte då.


Så fort gick det från något fint till något hemskt.

Jag är förstås tacksam för att jag var snabb i tvättstugan idag och avslutade den innan min tid gick ut klockan 16.00. Att träffa gärningsmän med vapen, adrenalinstinna efter en skjutning, kanske inte hade varit det bästa.

Det är fortfarande polisbilar och tekniker här. 
Men Kvällspressen verkar ha lämnat. Nya nyheter behöver bevakas.
Och jag sätter mig i soffan och ska se Stjärnorna på slottet.
En rätt märklig kväll är snart över. I alla verkar det så just nu för min del. 

Jag hoppas så att det går bra för personen som blev skjuten.
Och att man får tag på dem som gjorde det.




Min core-ledare på Friskis

är så himla bra.
Hon pratar passet igenom och det finns inte en chans att kuta på ryggen (utom när man SKA göra det.) Hela tiden påminner hon oss om vår hållning och instruerar oss genom rörelserna.
Jag känner hur mycket bättre både rygg och axlar blir av den här träningen. Säkert magen också, men där är jag redan rätt stark (även om den putar för att jag äter mat ibland.)

Och så bokade jag en tid hos frissan. I morgon. Slingor.
Jag blev lite för mörk senast. Egentligen är det nog fint, men jag saknar det mer blonda.
I säkert ett år har jag gått hos samma tjej på söder, men nu provar jag mitt centrum igen. Det vore najs att ha någon så nära och som inte har en månads väntetid.
Förr hoppade jag in hos den som var ledig, men tänker att jag nog ändå vill hitta en frisör som jag kan återkomma till.
Vi får väl se hur det går i morgon.

Nu hänger tvätten på tork och jag ska flytta kapitel som är dagens arbetsuppgift.
Jag har sparat en annan kopia om det går åt helvete. Jag behöver få med kommentarerna från Teresa till det nya dokumenten och om det inte går måste jag börja printa.
Håll en tumme.
Nu kör jag!

Lördag. Dagen efter det som inte kunde hända.




Foto AFP

En galen man i Vita huset.
Undrar man inte vad Obama tänker här när han får det land han lämnar över beskrivet med Trumps retorik?

Kära amerikaner som valde den här mannen.
Jag hoppas för er och vår världs skull att det är jag som har fel.




fredag 20 januari 2017

Efter att ha scannat igenom hela manuset,

för att läsa Teresas kommentarer, är jag redo att börja provflytta några kapitel. Bara för att se om det funkar. Någon biroll ska förminskas, två plockas bort helt om Teresa får som hon vill.
Well.
Så mycket vet jag inte än. De två är viktiga för helheten, så hur får jag in den om budbärarna försvinner?

Å andra sidan visste jag att hon skulle klanka på just dem två. Vi har jobbat så mycket ihop nu att sådant vet jag.
Min förläggare är, till skillnad mot många andra tror jag, inte så förtjust i att man ger bikaraktärer en persona. I alla fall inte om de bara ska vara med sporadiskt.
Andra författare kan berätta vad en snabbköpskassörska, i en scen, har på sig och vad hon heter, det skulle min förläggare inte gå med på.
Och jag håller förstås med.
Oftast.

Resten av dagen blir en tankesnurra istället för rent praktiskt arbete.
I morgon - efter träningen och när tvätten torkar - tar jag tag i flytten av kapitlen.
På söndag börjar jag från sidan ett och betar av framåt.
Wohoo!
We har en plan!




I´ve got time

on my hands, och frågan är väl vad jag ska göra med den.

Nu ska jag redigera Sonja 3, sedan Nikki (nästa år), men utöver det då?
Jag skriver på nytt manus, men kan jag/förlaget ge ut mer än en bok på ett år?
Eller skriver jag i så fall för 2019 - vilket känns helt utopiskt just nu?

Ska jag som den coach jag är hålla lite skrivkurser?
Eller föreläsa om 50 (haha, det blir ju positivt ...)?
Korrekturläsa för andra?

Det är funderingen den här morgonen innan jag åker och handlar och drar igång redigeringen av Sonja3 - som ska bli en sann glädje, även om jag just nu tycker att det känns oöverstigligt svårt. Teresa har frågat mig om något som jag inte vet om det är genomförbart (få, utöver författaren, inser komplikationen med att flytta scener som det här gäller.) Det troliga är att jag löser det, men kanske inte så som hon har tänkt utan med något annat.

I alla fall.

Så här känns det alltid innan jag drar igång och coachtipset är att bara se ett kapitel i taget. Tänker man på hela manuset sprängs hjärnan.
Och sedan att notera förändringar så att de löper med under arbetets gång. En liten sak i början kan ju få enorma konsekvenser senare i texten.

Jag brukar ha järnkoll, men när man bearbetar sin text för tredje gången kan man (jag) ändå vara lite förvirrad.
Vad bestämde jag mig för till sist?

Så.
Anteckna är en bra grej.

Nu ska jag åka och handla!

torsdag 19 januari 2017

Jag erkänner.

Jag kämpar som en tok med min fåfänga.
Och det är så skamligt, så skamligt, så skamligt att känna så eftersom jag har det så HIMLA BRA. Jag vet det.
Men så är det i alla fall.

Min mellan 25 och 85 kropp är i ett yttre förfall. Och även om - peppar peppar peppar ta i trä tvi tvi tvi - insidan är i fin form (så vitt jag vet), så är jag inte alls i takt med det där yttre åldrandet. Fy fan, rent ut sagt.
Det går liksom inte att få någon ordning på det där i huvudet.
Vissa dagar är jag så himla nöjd. Svassar runt och svänger på min för ögonblicket inbillade smäckra kropp och tänker att herregud vad lagom jag är.

Andra dagar känner jag helt tvärtom.
Och idag startade det efter träningen när jag gick till Kappahl för att prova ett par nya gympabyxor.

Har ni varit i deras provrum?
Belysningen där är ... "framhävande."
Gropar belyses på ett sätt som ett konstmuseum hade glatt sig åt.
Hur gör de? Och varför varför varför?
Jag vill inte se hur jag ser ut. Jag vill se hur jag KAN se ut.
Fab and 55.

Så efter att ha hängt tillbaka byxorna gick jag och solade.
Jag tycker mer om förfallet när det är brunt än gråvitt.
Nu tänker jag sola mig så brun att det ser ut som om jag har varit på semester.
Pilutta dig, blekhet.

Men.
Ljuset i min tunnel finns såklart.
Inte minst bidrar mina träningskompisar med det. De verkar på riktigt uppskatta sin ålder - och många är ju betydligt äldre än jag, och jag önskar verkligen att min acceptans också kommer så att jag kan sluta larva mig och istället vara nöjd (och tacksam, herregud!)

Nu har ni fått min skam serverad.
Varsågoda.
Ni behöver inte muntra upp mig i kommentarsfältet (tack på förhand) men berätta gärna om DU älskar 50 (och varför i herrans namn i så fall.)

I övrigt idag har jag bytt kattsand, skurat badkaret (eftersom jag tvättar rent kattlådan där innan jag fyller på ny sand), har plockat ned balkongbelysningen och ätit lite.
Senare ska jag bada.
Och måla tånaglarna.
Det är ett av mina tricks för att känna mig lite finare.

Mvh Blek-trött-och tydligen jättegammal.



Den här veckans tredje träning.

Jag räknar från lördag, eftersom det var då jag började om på ny kula.
Idag är det gympa. Wohoo. Jag har så dålig kondis just nu att vissa åttioåringarna skuttar förbi mig små harar när vi ska springa lite.
Men.
Det kommer att bli bättre och jag tar trapporna istället för hissen när jag inte har något att bära på.

(Men ni fattar när utmaningen är att kanske klå en äldre pensionär i en gympasal ...)

Hoppas jag får manuset tillbaka idag så att jag kan börja jobba i det, men livet kom emellan för min förläggare och om jag inte hinner till 15 februari så förlänger vi med någon vecka.
Det är ingen panik men det vore skönt att komma igång ordentligt.

Under de här dagarna har jag förträngt nian, som jag ju har börjat skriva på och skulle förstås kunna jobba med den men det känns inte som jag har lust just nu. Jag måste nog läsa igenom det jag har skrivit för att få tillbaka den.
Det är ju egentligen emot det jag brukar säga om att inte redigera under tiden man skriver, men när det går tid emellan skrivpassen är det nödvändigt att gå tillbaka.
Särskilt om man har fått in ett annat manus i huvudet som jag har nu.

Nåväl.
Jag har först träning och sedan arbete med en viss del av manuset idag. Resten kanske jag kan påbörja i morgon.
Hurra!

onsdag 18 januari 2017

Jag småpysslar med diverse

medan jag väntar på mitt dokument från Teresa som ska komma sent idag i morgon.
Min presentation på Forums hemsida ska uppdateras. Jag ska se över baksidestexten på Gloria, om det här något som behöver ändras där till pocketen som släpps i mitten av april.
Sedan är det alltid bra att ha en kortare och en lite längre synopsis på nya boken. Jag vet att Teresa vill ha det inom kort och då kan det ju vara bra att vara förberedd.

Alltså lite duttgrejer, idag när jag inte behöver lämna hemmet alls.
Däremot behöver jag tända lampor, ser jag nu. Det är så mulet i min förort att det är alldeles mörkt inne hos mig.
Jaja.
Det är bara mysigt.
Misse sover bredvid mig och själv tänker jag nog äta lite mellis.
Är inte lunch-hungrig idag, så lite ost och serranoskinka tror jag räcker.
Tjohej.
Onsdag.
Funkar väl?

Onsdag.

Utanför köksfönstret kommer mammor med barn i barnvagn och bredvid studsar ett storasyskon upp och ned och upp och ned i snöhögarna. Hon ser tålmodig ut.
Jag är så ledsen för att jag aldrig var det. Allt skulle gå så fort. Det finns inte naturligt i mig, det där med tålamod. Om en annan mamma lät sin unge hoppa en snöhög i tio minuter så fick min göra det i tre. Jag har tränat som sjutton på det där och jag måste säga att jag har blivit bättre. Mycket mycket bättre.

Men jag äter fortfarande på en sekund. Handlar på två och skriver böcker på tre.
Skojade bara (böckerna!)
När det kommer just till bokskriveriet hittar jag ett tålamod som jag aldrig gör annars.
Jag skriver fokuserat, störs sällan av måsten om de inte har med manuset att göra.
Men det går ju att se i mina böcker att jag är en tempomänniska och drivet i dem kommer direkt från författaren herself.
Hittills har jag alltid skrivit klart och avslutat mina projekt, till skillnad mot när jag stickade mina tröjor och slutade efter en ärm för att jag blev uttråkad.

Sedan är jag ju en känd latmask, men det är något helt annat.

Men farten kan jag se att jag har i mig jämt. Ser jag på en tv-serie har jag problem med att jag vill spola förbi vissa grejer som går lite långsamt, vilket ofta slutar med att jag missar något viktigt och måste gå tillbaka och se det igen. Jag tenderar också att ha datorn i knäet när jag ser på tv och det funkar ju inte alls, inte för varken programmet jag ser eller det jag gör på datorn.
Där måste jag skärpa mig!

Därför är det jättebra för mig att jag gå på gruppträning på gymmet, för det går inte att göra fort. Man följer gruppens (och ledaren, såklart) i en timma. Och vi pratar ju pensionärer här så takten är dessutom lugn.

Jaja, det var morgonens reflektion för att jag såg den där glada ungen.
Nu ska jag strax jobba. En kopp kaffe till och en dusch, så är jag redo.
Hurra!


tisdag 17 januari 2017

Dagens lunch.

Blomkålsris, baconstrimlor, några små tomater, fetaost.
Och sen gräddost på det, eftersom jag inte blev mätt (eller bara var sugen ...) (Alltså inte OVANPÅ, utan efteråt. Som en dessert).
Fett så att det skvätter om det, men äter man Lchf får man äta så även om jag kanske gick liiiite bananas på osten.
Jag älskar ost och därför köper jag sällan den allra godaste, utan en torrare, lagrad, som jag inte kan äta så mycket av.
På riktigt skulle jag kunna leva på ostmackor. I min värld finns det inget godare. Bröd som är så färskt så att det nästan är degigt. Mums.

Bröd måste man låta bli om man äter lchf, men ost funkar. Är man som jag - mellan 25 och 85 - blir man inte smalare av det.
Inte tjockare heller. Men om jag vill gå ned det jag gick upp under julen är inte ost att rekommendera. Och det vill jag, men ost var viktigare idag.

Sedan var jag på söder och lämnade papper till Jonathan. Han var hos Sony, som har hand om hans publishing och när jag ändå var i närheten av min oljebutik passade jag på att köpa ett par flaskor olivolja. Senast jag var där var de slut, och det är är den enda olivoljan jag tycker om.






"Villa Zottopera, kallpressad ekologisk ofiltrerad jungfruolja från Sicilien.
Detta är en olivolja med stor smak som man inte tröttnar på. År 2016 utsågs den som en av The World's Best Olive Oils i New York. Juryn där beskrev den ungefär så här: Doft av grön frukt, grönt gräs, smör och bakverk, pinjenötter. Smaken lyfter fram fruktighet, grönt gräs, sötma, någon beska, svag bitterhet och toner av mogen frukt; en olivolja med exceptionell harmoni och hög komplexitet.
Färgen är grön, oliverna skördas redan i början av oktober och plockas för hand. Oljan räknas som intenso media med ganska stor fruktighet, lite mindre beska, men ganska mycket pepprighet. Det är en monokultur, oljan är pressad enbart av oliven Tonda Iblea.  
Villa Zottopera har vunnit många priser genom åren och har även fått många viktiga internationella utmärkelser. De har tre olivblad av tre i Gambero Rossos olivoljeguide 2016 och finns med i Slow Foods lista över Best Italian Extra Virgin Olive Oils 2016."




Dagen blir lite blandad.

Träna, hämta papper åt Jonathan, köra dem till honom i stan, kanske vidare till ett annat ställe ...
Och så ska jag väl jobba också kanske. I alla fall lite.
Nu får jag inte dokumenten jag behöver skriva i förrän på onsdag men har fått anteckningar som jag kan gå igenom och fundera på.
Sedan blir det nog jobb mer eller mindre varje dag fram till deadline i mitten av februari.
Underbart.
Jag älskar att jobba.
Nu är jag vansinnigt bra på att vara ledig, ät latare än de flesta jag någonsin har träffat i hela mitt liv, men jag föredrar det här: Innan lanseringen. Förarbetet. Planerna. Redigering.
Allt är öppet, allt kan hända.

Att lansera tycker jag fortfarande är lite läskigt. Vad ska folk tycka?
Och Säljer den? (det sista är tyvärr oerhört viktigt för att man ska kunna försörja sig. Jag önskar hett att det inte var viktigt.)
Man ska kamma sig. Visa upp sig. Vara social, vilket jag är über vet ni som har träffat mig, men jag slocknar som en stjärna efteråt.

Just slocknandet handlar nog mycket om att jag alltsom oftast är ensam nu för tiden. Det var ju annat när Jonathan och Linnéa bodde hemma. Eller när jag jobbade i ett öppet kontorslandskap.
Det enda jag saknar med att gå till ett kontor är att sätta på mig fina kläder varje morgon. På riktigt.
Fina naglar. Frisyrer och sånt ni vet. Vara lite piffig.
Se anständig ut.

Å andra sidan.
Jag skulle verkligen, verkligen, verkligen inte vilja byt ut min tillvaro mot någon annan.
Möjligtvis klä mig i annat än morgonrock ibland. That´s it. Och det är exakt det som lanseringen ger mig möjlighet till.
Det, och att träffa läsare.
Stjärnslockneriet är helt klart värt det.

måndag 16 januari 2017

Jag har fortfarande inte fått dokumentet från Teresa,

men det gör inget alls än så länge. Jag har klippt ut delar som jag jobbar med och får helt enkelt klippa in dem igen när jag är klar.
Utan att säga för mycket kan jag berätta att det är en historia på två plan. Dessa två ska funka ihop, men också separat.
Det är pyssligt och roligt och uppslukande.

Just nu väntar jag på att Jonathan ska höra av sig. Jag har lovat att skjutsa honom när han får tag på firman han ska hämta grejer hos. Förhoppningsvis är inte det mitt i eftermiddagstrafiken för köer är inte min grej när det inte behövs.

Ungefär så.
Måndag.
Helt okej dag, så här långt!




Måndag, och ysterheten vet inga gränser.

Om bara en liten stund börjar jag redigera men först måste jag förstås duscha och parfymera mig. Inget annat funkar.

Och så ska jag titta på min fina jordglob. Den som visar att vi alla är grannar, att vi är sammankopplade i långa kedjor. Sverige med Danmark med Tyskland med Frankrike osv söderut, österut och västerut. Där det inte finns direkt landkoppling har vi fixat broar, tunnlar, båtar och flyg.
Allt för att vi ska kunna mötas.
Vår fina jord.
Jag tycker att vi ska vara rädda om den och människorna som bor här.
Inte låta en del av världen svälta, en annan krossas sönder av sina egna, en tredje inte tillåta kärlek, en fjärde sitta på lokala fiket med en bakelse på tallriken och säga "vad är det som händer i vårt fina land", smask smask.

Alla borde skaffa en jordglob.
Den ger oanade perspektiv.







söndag 15 januari 2017

min bokspellista

har varit ett utmärkt sällskap.
Den rullar fortfarande. just nu med Elvis: You don´t have to say you love me.
I övrigt innehåller den godingar som:
The Girl / Hellberg
Stairway to heaven / Led Zeppelin
Tuesday Afternoon / Stonecake
Go your own way /Fleetwood Mac
You win again / Bee Gees
Someone else´s story / Chess in concert.
Sedan Lena Ph, Adele, Abba, Eagles plus Don Henley solo, Abba, Queen, Beyoncé blandat med klassiska hårdrocksballader och Agnetha Fältskog.

Ni fattar.

Den viktigaste för Sonja 3 var Moon river. Det är något vemodigt med den som tilltalar mig.
Här i Sex and the city, i det bästa avsnittet i hela den serien.

Då var det söndag och jag känner att det är helt nödvändigt att städa.

Jag funderar bra då. Hög musik, idag Laleh tror jag. Eller något blandbandsaktigt som jag satte ihop för skrivandet av Sonja3 men som jag aldrig använde eftersom jag inte kan skriva och lyssna på musik samtidigt.
Men städa och dansa lyssna går bra.

Möjligtvis ska jag också skiljas från balkongdekorationerna. Det är dags, men känns sorgligt på något sätt.
Egentligen är inte våren alls min säsong. Det blir lite för mycket ljus, för många åh, hurra och hejsansvejsan.
Jag är rätt nöjd när vi är framme vid juni, för då har jag hängt med. Vant mig vid både värme och ljus. Inte minst för att jag har varit borta en vecka med min mamma, som är en underbar start på sommaren.
Och sedan är mitt mående stabilt och fint fram till slutet av september då det exploderar i någon slags obeskrivligt lyckorus som håller sig kvar över nyår.

Om jag någonsin får möjlighet skulle det vara roligt att se något annat i januari till och med april. Åka iväg och skriva en bok. Kanske New York? Eller Australien (min väninna sa att det var 38 grader i Brisbane häromdagen). Jag är inte lika sugen på att resa runt som att placera rumpan på ett ställe ett tag.
Å andra sidan vill jag nog inte vara borta från mina ungar (jag har bara en egen men han har ju en sambo) så länge, om nu inte de också hittar ut i världen - som jag ju vet är i alla fall Jonathans mål.

Jaja.
Idag ska jag städa min tvåa i förorten.
Det funkar finfint det också, en januaridag som den här.
Jag älskar min lägenhet och kommer att göra det ännu mer när den här dagen är över!

lördag 14 januari 2017

Och på tal om Sonja3,

så gillar Teresa mina manliga karaktärer.
Men det brukar hon göra.
Kanske är det ovanligt med hyggliga män  i böcker?

Cynikern i mig tycker att de högst levande inte har anammat hygglighet som praxis.
Naturligtvis generaliserar jag rätt grovt, men har ändå en känsla av att gentlemannen är på väg ut och att denna stilige, generösa, varma och snälle man har ersatts av en Fjomp.

En fjomp är en manstyp som suger ut det han kan  - och sedan beter sig som ett arsle. Han tar, men ger i princip ingenting tillbaka. Inte ens när han har möjlighet.
Sådana återfinns både här och där, kan jag meddela. Ni har alldeles säkert träffat på honom.
Man behöver inte alls tänka politiker för att hitta Fjomparna.
De kan gå runt på stan i en vanlig sliten skinnjacka (som någon annan än han själv troligtvis har betalat för) och se ut som en alldeles vanlig man.

Men sedan är det kejsaren utan kläder och en naken liten fjomp som står där med ett belåtet grin utan att förstå att han är bortgjord, feg och inte har ett enda drag av en gentleman.
Men som den fästing har är, hittar fjompen förstås snart en ny värdperson att hugga tag i, och så fortsätter snurren. Nya kläder, nya middag, nya fjomperier.

Gud, vad jag måste skriva om det här människotypen någon gång. En läskig man som in min bok kanske kan möta en lika läskig kvinna.
Det vore riktigt roligt.
Råmodeller saknas ju inte.

Ni som skriver själva, har ni någon sådan karaktär som ni skulle kunna tänka er ha med i ett manus?









Min första veckas återgång till Friskis

är avklarad, och idag går jag på vecka 2 med ett corepass.
Just nu är tanken att fortsätta träna lördag, tisdag och torsdag och det kommer oftast att funka hoppas jag.

Det som återstår är att få lite rutin med mina sovtider och där måste jag helt klart blir strängare nu när jag börjar jobba mot ett mål som förlaget, och inte jag själv, har kommit med.
Men igår, i slutet av säsong två (och då hoppade jag över mycket som jag inte ville se igen) var det både spännande och fint och det gick inte att stänga av.
Så idag är jag trött (igen) men fattar i alla fall vad det beror på.

Tjingenling så länge!


fredag 13 januari 2017

Jag tar ledigt restan av denna underbara fredag,

när jag har fått finfinfinFIN respons på Sonja 3. Teresa är galet förtjust i tredje delen av Sonja och inget kan väl glädja en författare mer.
Wohoo.
Jag kan ha dansat ut från Bonnierhuset på Sveavägen.

Om jag försöker ställa mig utanför mig själv och betrakta det liv som jag har skapat mig själv de senaste åren, så är det rätt hissnande. Tänk att jag kan dansa ut från ett FÖRLAG som ska ge ut min bok. Min sjunde.
Well.
Tillbaka i min morgonrock och vardag, kan jag konstatera att från och med måndag, när jag får tillbaka det digitala manuset med kommentarer, har jag fram till 15 februari på mig att redigera.
99% av jobbet är ju inte mascara och dans på Sveavägen men det är exakt så som jag vill ha det.
Vara anonym men sälja böcker.
Hurra för den kombon.

Nu tror jag att jag ska lägga mig i min säng. Se ett avsnitt eller två av The Newsroom som jag helt glömt fanns på HBO. Sedan sova en timma eftersom mina ögon är sååå trötta.
Jag tar med mig en kopp kaffe som jag just bryggt efter att ha ätit mig proppmätt på Korv Stroganoff. Det är sällan jag är så himla hungrig som jag var nu, så det var helt nödvändigt att äta innan jag gjorde något annat.

Vad säger man.
Jag tycker fredagen den 13:e är jättefin så här långt.

Jag har sovit lite krackigt i natt,

precis som jag brukar göra när jag ska få feedback på ett manus. Det är nu fjärde gången med Teresa som förläggare och jag är inte alls nervös för hon vet hur jag vill få det serverat, och jag vet hur hon serverar.
Jag är bara YSTER.
Det är hela saken.

Få saker är så givande som att redigera. Även om processen ibland är svår (vilket den kan vara om en karaktär kanske ska bort, eller få större utrymme som i ett eget perspektiv till exempel) så är det fantastiskt hur mycket bättre det blir.
Vi ska också prata titel (tror jag) och omslag (där vi redan har vissa idéer) och det finns inget i det här som jag inte lägger mig i. På gott och ont. Jag har verkligen inte alltid rätt (men det har jag förhoppningsvis lärt mig något av.)

Med det nya manuset, kallat nian kanske?, så går det långsamt framåt. Jag har skrivit en tiondel, men behöver lika mycket till för att veta om det blir något alls av det eller om jag ska provskriva något annat.
Förhoppningsvis ska jag kunna ägna mig åt både redigering och produktion samtidigt. Det brukar kunna funka, lite beroende på tajmings som vi också ska prata om idag, såklart.

Jag älskar tajmings och är inte en huxfluxförfattare (det kanske inte ens finns några, förresten.) Inget sker i alla fall på volley här utan jag vill ha stegen mot målet klara och sen ska ALLA har samma fokus och gå i mitt rätt snabba tempo (funkar ibland, ibland inte.)

Ungefär så.

Idag ska jag sminka mig för allas trevnad.
Håll en tumme för att mitt öga också tycker att det är en bra idé.
Wohoo.
Fredag.
Än så länge en finfin dag.






torsdag 12 januari 2017

I dagens nätupplaga av Expressen:

JUST NU: Fullt utvecklad brand i lägenhet

Publicerad 
En fullt utvecklad brand rasar i en lägenhet.
Röken har spridits till andra lägenheter.
Polis, räddningstjänst samt ambulans har skickas till platsen.
Det är oklart om människor kommer behöva evakueras.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------

Visst undrar man var den här lägenheten är någonstans? Det är i ett område som Kvällspressen täcker, men var?
Ibland blir de snabba uppdateringarna tokiga. 

Dagen började med brunt vatten ur kranen, som jag kokade eftersom KAFFE är helt nödvändigt. Sedan tränade jag (wohho, bra jobbat Åsa), konstaterat att det nu ligger en säck (?) med pizzakartonger i trapphuset på mitt våningsplan (så mycket för min lapp ...) och att hissen inte funkar så bra. 
Frågan nu är om jag ska ringa och anmäla eländet (vattnet är okej nu) eller överlåta det till någon annan.

Kanhända att jag överlåter.

Jag har viktigare saker att ägna mig åt, som mitt manus som har fått stå lite åt sidan i några dagar känns det som.
I morgon blir det inget, för då ska jag träffa min förläggare, och i helgen tänker jag gå igång med redigering och då får det vila ännu längre. 
Alltså är det viktigt vad jag gör idag.
Jag har samma mål som igår, att lägga det första kapitlet längre bak.
Det ställer till alltihop, men så måste det bli om det ska bli bra!

Wohoo, nu kör vi!

onsdag 11 januari 2017

Igår fick jag åter kontakt

med en tjej som blev min bästis när jag flyttade till Göteborg som 18-åring (1980). Vi jobbade på restaurang Ally´s in på Avenyn. Carina i köket och jag i disken.
Det tog inte lång tid innan hon flyttade in i min andrahandslägenhet i Majorna som hade dusch i källaren, och vi hade fruktansvärt kul ihop.
Jag har inget minne av hur våra vägar skildes, hon lämnade Sverige för Italien, och vi har nog inte hörts sedan 1982 kanske?

Senast för ett par dagar sedan sökte jag henne på FB utan resultat, men så hittade hon mig igår. Är inte det fantastiskt? Hennes flicknamn, som jag sökte på, dyker fortfarande upp i sökrutan för så färsk är min sökning på henne.
I just de lägena är ju FB makalöst bra.

Numera bor hon i Brisbane sedan nästan 25 år, och det dröjer nog innan vi kan ses, men det är så himla sällan någon från förr dyker upp som jag VERKLIGEN vill träffa och tror att jag fortfarande kan ha mycket gemensamt med. Hon har en syrra i Stockholm, så det finns en möjlighet att hon kommer hit.
Lena från Sälen - som numera bor i Italien - var också en sådan gammal kompis och vi har setts två gånger sedan vi återfick kontakten och det har varit hur lyckat som helst. Jag har haft turen att bli inbjuden till bokhandeln i Borgholm där hon har ett hus, och då har vi setts och ätit middag.
Med vissa har man bara den där extra kemin och den hade jag med Carina, precis som med Lena.

Så idag har jag utöver att jag tvättat och handlat, skickat ett par böcker till Australien, en till Danmark och en klädretur till England.
Och nu sitter jag i soffan i förorten och ska jobba en stund för första gången den här onsdagen. Idag har jag inte lika stora problem med ögat, tack och lov! Det skaver, jag är inte ett dugg sugen på mascara, men är bättre än igår. Hurra! (och pepparpeppar)

Jag ska slänga om grejer i manuset, ungefär på samma sätt som jag brukar när jag har kommit några kapitel på väg. Början ska komma nu istället. Det blir mycket bättre.
Ute blåser det upp, och det är så himla mörkt på himlen att det känns som om det är kväll. Det är bara att hoppas på att det inte kommer snö också.
Å andra sidan har jag nya snöstövlar som jag kanske borde testa.
Så Bring it on. Jag är redo för det mesta just nu.  Jag behöver inte lämna lägenheten förrän på fredag.

I morgon kan jag gott och väl vara inblåst hela dagen om det behövs.

Uppdatering igen. Jag ska ju träna i morgon. Glöm inte det, Åsa!!!



Jag och min tvättstuga.

Vi har någon form av kärleksrelation, faktiskt. Under förutsättning att den före mig har städat, vill säga.
Någon granne har placerat alla sina sopor i trapphuset på mitt plan, det har legat så i två dygn. Mängder med skräp och pizzakartonger blockerar hela trappen och stinker.
Jag har så svårt att förstå det där. Varför varför varför?

Så jag skrev ett meddelande och satte upp i entrén. Inte för att jag tror att det har någon effekt, men då fick jag i alla fall ur mig eländet:

Kära grannar. Gott nytt år! 2017 blir bra, det känner jag på mig.

Någon har, naturligtvis av misstag, dumpat de senaste veckornas (typ) pizzakartonger och annat skräp i trapphuset på plan två. Precis den väg där vi, med barn eller utan, ska försöka ta oss ned i om huset skulle börja brinna.
De som har lämnat sina sopor på tvåan, kanske:

1.   Har fått influensa efter att personen slängde skräpet i trapphuset. Obehaglig sjukdom det där. Den kommer plötsligt. Jag hade den hela julen så jag förstår precis. Man är ynklig. Det enda som talar emot just det är i det här fallet pizzan. Man är inte så hungrig när man är sjuk. Å andra sidan: Alla är vi olika.

2.   Tänker att en granne är hygglig nog att ta hand om det som man själv inte är stark nog för att bära ut (här skulle jag kunna hålla ett helt föredrag om hur olämpligt just pizza är för kroppsstyrkan, men det få bli i ett helt annat meddelande.)

Oavsett så vore det ju helt galet bra om all skit flyttades på så att man kan komma fram i trappen. Är man för sjuk för att göra det själv, kanske man kan ringa pizzerian så kommer de och hämtar kartongerna? Eller så kanske man kan ringa mamma?

Hur det än går till, så Tusen tack!

Ps, någon dumpar, säkerligen också av misstag, sina öppnade kuvert och reklamblad på golvet i entrén. Vore ju supertrevligt om dessa istället placerades i soprummet eller i pappersinsamlingen utanför entrédörren.

(Bara ett förslag … man orkar gå om man skippar pizzan).


Uppdatering: skräp och lappar var borta nu! Hurra!