Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.

Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.

Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.

Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum:


Vår 2020

INSTÄLLD

Samtligt blir förhoppningsvis av i höst istället.


Höst 2020

22 aug Feelgoodfestivalen

24-27 september Bokmässan i Göteborg

29 och 30e oktober Uddevalla och Lysekil Bokens dag.

NYTT DATUM 5 nov Västerås stadsbibliotek


”Med sin åttonde roman Ett oväntat besök befäster Åsa Hellberg sin position som en av landets bättre

feelgoodförfattare.” BTJ


”Varm och välskriven feelgood, en mustig story med överraskande och allvarliga vändningar. Jag bedåras ...”TTTTTara



”Det finns vissa böcker man bara sugs in i direkt. Åsa Hellbergs Välkommen till Flanagans är en sådan bok. Längtar så efter nästa del!!” - Bokmoster

”Det har gått några dagar sen jag slog ihop boken… WOW! Jag tänker inte recensera, mer än att säga till er att detta är en bok som absolut inte går att lägga ifrån sig förrän sista sidan är utläst och att du då blir galen eftersom du absolut inte ville lämna Fjällbacka eller London!” - Kustboktanten

”Hellbergs senaste bok är en riktig feel goodpralin. Som en blandning mellan hennes Sonja-böcker och SVTs tv-serie ”Vår tid är nu!” - Mediaknarkarn

”Åh nej, den är slut … Hade kunnat, och verkligen velat, sträckläsa den förra helgen men tvingade mig att hushålla med den så att den räckte hela veckan! Tack och lov att det är första delen i en serie - vill ha del 2 nu!" - Bokmalenmalin

"I välkommen till Flanagans öppnar Åsa Hellberg portarna till hotellet Flanagans. Hon bjuder samtidigt in till Fjällbacka och London 1949 och kring 1960. Och hon gör det så bra! Jag älskar kvinnorna på Flanagans, drivet i berättelsen, miljön och (sist men inte minst) omslaget!" - Bokenanna


ANDRA DELEN AV FLANGANS, KVINNORNA PÅ FLANAGANS, KOMMER 1 JULI.

onsdag 28 februari 2018

Jag har just pulsat i 30 meter till Ica,

men insåg när jag kom hem att jag hade flera grejer som måste postas och det betyder att jag måste ut igen och gå lite längre. Brevlådan ligger vid vattnet, 2-300 meter härifrån.
Men jag har bra stövlar, det känns inte lika kallt idag trots 10 minusgrader och det tar kanske 10 minuter fram och tillbaka till lådan.

Jag åt frukost först.
Fröknäcke med goudaost.
Så himla gott. Min favvis just nu.
Till mellis kommer jag att äta frukt.
Min kropp är rätt bra på att säga vad den behöver och frukt är en sådan grej.
När jag är strikt med lchf låter jag bli, men just nu är jag mer moderat och då är frukt perfekt och något jag längtar efter.
Min mage styr rätt mycket vad jag petar i mig och frukt och fröknäcke funkar finfint.

Det var dagens mat.
Nu promenad och sedan jobbjobbjobb.

tisdag 27 februari 2018

Tack för alla tummar.

Jag anlände till bibblan en kvart sen, men det fikades där för fullt då så ingen hade nog saknat mig.
Det var jättemycket folk, kul, här kostade det trots allt pengar. Vissa tar betalt (60 kr här) och bjuder på fika och på andra ställen är det gratis.

I alla fall: det var roligt, och jag fick säga hej till en faster som jag aldrig har träffat tidigare. Jag har ju ingen som helst koll på den sidan av "mig" men tack vare en kusin som jag har fått kontakt med via bloggen, så har jag fått veta lite mer.
Hon och hennes sambo körde mig sedan till stationen, där tåget bara var en kvart sent (till skillnad mot en timma och tjugo minuter när jag åkte dit) och en i publiken höll koll på det där så vi kunde dra över med den kvarten vi missade i början.

Jag svettades i skidbyxor på tåget men man vet ju aldrig i sådant här väder, lika bra att vara redo. Det var ruskigt kallt idag, verkligen ruskigt kallt när jag stack hemifrån vid 16-tiden.
Men lite bättre nu efter föreläsningen.
I morgon måste jag handla, men går nog bara till min Ica i huset om det ska bli lika kallt.

Bra dag. Sex timmar av resa och föreläsning är ju perfekt. Mindre än fem om jag inte hade tagit ett tidigt tåg för att vara på den säkra sidan.

Tack Flen, det var roligt!


Tåget står stilla

Jag hade en timma och tjugo minuter tillgodo. Tid som jag skulle fördriva i Flen eftersom det var bättre att vara tidig.
Nu står vi i tågkö i Flemmingsberg. De kallar det för enspårsdrift. Det verkar aldrig bli vår tur.

Om en timme och tio minuter ska jag vara på biblioteket.

Jag vet inte hur många tummar det här kräver.

Jag tänker rätt mycket på kärlek.

Mest för att jag ju skriver om den. Om den som är bra.
Själv har jag ju problem med närhet, som ju är själva villkoret för kärlek förmodar jag ...

Jag tycker att förälskelse är svinjobbig för man tänker bara på den där personen hela tiden. Så 80% jobbigt och 20% mysigt tycker jag om det.
Sedan blir man kär och då blir det lättare, då kan jag tycka att 40% är jobbigt och 60% är bra.

Efter det kan man väl säga att det kommer en vardag, när man faktiskt måste börja anstränga sig och jag tror att det är då jag checkar ut. Oftast har jag lagt så mycket krut på tiden innan att när jag behöver få ett lyft från min partner och inte får det, så är det kört för mig. 99% jobbigt, 1% förhoppning.

Så totalen för mig sett över typ tre år är ungefär 30% bra, 70% kan kvitta.

Jämför det med 95% bra som singel, 5% lite småtrist (fast nästan inte, för det jag längtar efter har jag aldrig fått, haha) så fattar ni att valet är enkelt i mitt fall.

Jag älskar mitt singelliv!

Tjohoo.



måndag 26 februari 2018

Jag kom på att det nog var bäst att boka tågbiljetter ändå.

Enligt kompis är uppmaningen här att hålla sig hemma i morgon.
Jojo.
Det går inte för min del, så jag tar tåget och håller en tumme för att det går på tid. Jag bokade inte det allra tajtaste utan har en timma till godo om tåget går som det ska.

Hem har jag en halvtimma på mig från avslutad föreläsning till tåget går, och senaste i Hylte drog jag över med 45 minuter för det var så många frågor efteråt och i morgon kan jag förstås inte göra det.

Det ska i alla fall bli kul att se andra människor än mig själv en stund.
Det är lätt att tröttna på den där grå människan i spegeln.
I morgon ska jag ha röda kinder och svarta ögonfransar.








Vissa dagar är jag ännu mer tacksam för att jag har mitt jobb hemma istället för i norra delen av stan som jag hade tidigare. Jag saknar lönen varje månad eftersom jag tjänade rätt bra då, men friheten som jag har nu är ju ovärderlig på sitt sätt. Jag hoppas att slipper ha en chef någonsin igen, även om de jag har haft oftast har varit jättebra.

Det var särskilt en som jag uppskattade extra mycket, och jag blev så himla ledsen när jag fick höra för ett tag sedan att hon gick bort i sviter av cancer för mer än ett år sedan. Jag visste inte ens att hon var sjuk.

Senast vi sågs åt vi lunch på vår gamla arbetsplats och köpte massor med godis i personalbutiken (Marabou Estrella), och det var tre år sedan i julas. Sedan dess har vi inte hörts mer än sporadiskt på FB där ju jag aldrig är, jag följer i alla fall ingens liv.

Hon var min chef under mina svåra åren strax innan jag gick in i väggen och livet förändrades för alltid.
Det var hon som skickade hem mig, det var hon som vågade ta snacket om hur jag mådde egentligen, och det var hon som vågade lyssna när jag berättade om allt jag gått igenom som medberoende.

Det är obegripligt att hon är borta.

Det här blev sorgligt trots att det var sprunget ur tacksamhet.
Nu ska jag jobba.


söndag 25 februari 2018

På tisdag åker jag och Fårdan till Flen.

Håll en tumme för vädret. Det är utlovat snö, men jag hoppas att det inte kommer några större mängder för då är det inget kul att köra.
I värsta fall får jag ta tåget, det funkar ju finfint det också.
Jag behöver inte bestämma det förrän på tisdag.

Sedan ska jag till Arboga på lördag. Där var jag senast när Fårdan hade havererat och den snälla Simona körde mig dit. Då tog vi en liten promenad i den vackra staden och klev också in och sa hej på biblioteket.
Jag tror att vi båda pratade om att köpa hus där. Så himla söt stad!

Sedan ska jag till Norrköping den 11:e och Gislaved den 25:e. Båda lördagar.
Ska bli buskul!


Nu fokuserar jag på ungdomar.
Jag kommer inte ihåg så mycket från min egen gymnasietid. Det som har varit jobbigt i mitt liv har jag varit väldigt bra på att glömma (och det kan man verkligen använda i en bok).

Jag minns en sak från när jag var ung och ville skriva dagbok, att jag måste – i den – fokusera på det som är glatt och roligt. Jag minns att jag var väldigt rädd för det som låg under det gladlynta och att jag för allt i världen inte fick släppa ut det. Inte med ett ord.
När jag väl gick i terapi fick jag lära mig att sätta ord på känslor, det hade jag aldrig gjort innan. Jag fick lära mig att känna igen typ skam, skuld, ledsen, orolig och arg. Glad kunde jag ju redan.

Mina elever är mer reflekterande än jag var, för att jag tror att det är okej idag.
Det kanske det var när jag var i den åldern också. Det kan ha varit hos mig den där spärren satt.

Anyhow.
Terapi, wohoo.

Nu manus.


lördag 24 februari 2018

Efter ett låååångt samtal med kompis

är jag nu redo att börja jobba, tjohoo.
Jag måste bara duscha och tvätta håret först.
Helt ärligt så hatar jag min dusch. Det är trångt, glasdörrarna ser för jävliga ut och jag saknar mitt badkar.
Alltså är det skönt när det är över och håret är tvättat.

Det måste göras idag och att börja med det brukar vara bra. Då är håret torrt tills jag måste handla efter avslutat skrivande och så doftar jag gott medan fingrarna gör det som de ska göra.

Det var det.
Lördag.
Bra dag än så länge!

fredag 23 februari 2018

Jag tänker på att det är sådan skillnad på att vara grym på sitt jobb och att leda ett team.

Det var ofta så på mina gamla jobb att den bästa säljare blev utsedd till försäljningschef av något slag. Inte alltid helt lyckat.
Som bästa säljaren drivs du av inre mål, likväl som de självklara yttre, och att då få en bunt människor under dig som inte har samma driv kan bli attans frustrerande.

Idag är en advokat i blåsväder. Att hen gör ett fantastiskt jobb med och för sina klienter är det nog ingen som kan säga emot. Det behöver ju däremot inte betyda att hen är en bra chef.

Jag hade varit usel, tror jag. Jag har haft ansvar för extraarbetare och det har jag klarat finfint, men chef/ledare är något annat.
Nä, för min del räcker det med att ha ansvaret för mig själv. Där är jag grym. Igår visade det sig att jag till exempel gav mig själv skrivledigt.
Det såg jag inte komma när den dagen började.

Well.
Idag måste det vara gaspedal, så är det.

(Och om ni såg inläggen om feelgoodfestivalen igår så fick det läggas in först på måndag. Så jag lägger helt enkelt tillbaka det i feeden då. Häpp.)'

Hoppas att ni får en fin helg!

torsdag 22 februari 2018

Sen romanstart idag,

men det var också planen. Får jag ihop bara lite idag är jag nöjd.
Jag har varit i Farsta och tränat, köpt nya sjukgymnastband (för min nackspärr, detta evighetsprojekt), handlat magbakterier på apoteket (toppen för min mage) och till sist lite mat.
Nu äter jag fröknäcke med ost.
Flera stycken.
Och så kaffe. Gud vad det är gott när man bara har druckit två koppar tidigare på morgonen.
Är jag bara hemma en hel dag, vilket jag ju oftast är, så dricker jag betydligt oftare och borde egentligen vänta eftersom det är godast på morgonen och sedan nu. De emellan kvittar egentligen.

Jaha.
Det var det.
Igår ringde BalkongHans och sa att jag kan förvänta mig att inglasningen är klar absolut senast till Valborg, troligtvis tidigare.
Wohoo.
Visst märks det att det börjar bli ljusare?



onsdag 21 februari 2018

Jag fattar inte det där när man tror att mördare ska känna ånger.

Det finns vissa kolumnister, bland andra, som förvånat uttrycker att hen inte ser någon ånger hos förövare. 
Som om mördarna skulle skulle gråta av förtvivlan över något annat än att de har åkt fast.
Nu frågar man terroristen från Drottninggatan om han ångrar sig.
Men människor som känner ånger snor inte en lastbil och mejar ned människor, det ligger liksom i sakens natur.
Det finns minst tio möjligheter att stoppa sig själv innan man drar gatan fram driven av målet att bli martyr.

Det enda han ångrar är nog att han överlevde.

Visst är det konstigt att man kan bli så trött av att skriva?

Det gick bra som tusan idag, och tvåtusenfemhundra ord senare är jag helt slut. Nu sov jag lite för lite i natt, och det spelar säkert in, men jag har ju samma erfarenhet från andra böcker. Man blir trött när hjärnan jobbar.
Alltså ska jag lägga mig en stund.
'cause I deserve it.

Inget gå ut idag, trots det fina vädret.
Jag har bara ingen lust.
Istället ska jag dra för gardinerna och göra det mörkt och härligt i sovrummet.
Och sova, som sagt.
Wohoo.


Vissa saker i garderoben går bara inte att göra sig av med.

Trots att jag med största sannolikhet aldrig kommer att kunna ha det igen.
En mockajacka från Karen Millen översållad med fransar. En jumpsuit från samma ställe som jag hade på en bokmässemiddag för några år sedan men där bysten nu väller ut och gör att den ser vulgär ut istället för skitsnygg.
Buhu. Jag kommer aldrig att vänja mig vid mina numera stora bröst.

Är ni bra på att göra er av med kläder?

Medan ni funderar på det, så tar jag fram mitt manus.
Efter att ha gjort allt annat igår, fick jag till sist ihop tusen ord men det räcker på långa vägar inte, så idag måste jag dubbla den siffran.
Kom igen nu Åsa. Kämpa!
8 dagar kvar i februari, 15 dagar i mars gör totalt 23 dagar till deadline
Jag borde hinna!

tisdag 20 februari 2018

En kort stund tänkte jag att det skulle vara roligt att äta

på den nya trestjärniga krogen Franzén i Stockholm, så jag gick in på deras hemsida för att kolla lite. Well.
OM man nu är superintresserad av mat (det är inte jag, jag är mer intresserad av hypen runt krogen) så är det säkert värt de 3000 kronor per kuvert som tiorättersmiddagen kostar. Men jag är en slabbedask som slänger i mig mat för att jag är hungrig och det är sällan lyckat på ett sådant där ställe.
Igår slängde jag i mig müsli här hemma under en hungerattack och det skulle jag förstås inte ha gjort. Jag äter aldrig det annars (trots att det är så himla gott!)
Hade jag varit ombord på ett flygplan hade detta skett.

Jaja.
Idag ska jag äta det som magen gillar.

Jag tänkte på det där med flyget.
När jag åkte till USA första gången, med Jonathan, hotade min mage att sprängas så mycket gaser hade jag. Vi hade ätit både mackor och godis på flygplatsen innan vi åkte och jag hade inte en aning om att det ställde till det för mig.
Nästa resa hade jag provat på LCHF och förstått mer av vad min kropp gillade, så då åt jag ägg till frukost - kanske till och med bacon - och då kom det inte en enda gasattack.
(Sedan åt jag bröd i mängder i USA eftersom deras bagels är to die for, men då var vi ju ute hela dagarna och då spelade det ju ingen roll, hehe.)

Det var dagens rapport om min mage.
Kände att ni längtade efter en sådan.

Nu manus.
Mot 40 tusen.
Wohoo.




måndag 19 februari 2018

Tydligen härjar influensan fortfarande.

Peppar peppar peppar peppar peppar peppar tvi tvi tvi tvi tvi tvi tvi tvi.

Nu har jag inte hört att någon har varit sjuk på ett tag, men så är jag inte i särskilt stor utsträckning i kontakt med folk heller.
Nästan aldrig på FB och inte ens Instagram scrollar jag igenom som tidigare (även om jag älskar Instagram fortfarande).

De flesta, jag också, brukar ju annars lägga ut sjukinformation så att man kan få lite sympatier. Det är ju extraviktigt för oss som inte har någon som gör te kaffe och är en gullis. (Det har jag aldrig haft, så jag kan bara tänka mig hur det är).

Däremot har jag alltid varit en omtänksam mamma till min egen sjukling. Jag fick mycket omsorger själv när jag var liten och sjuk och minns bekymrade blickar, klappar och snällhet.

Jonathan sov länge i min säng och när han valde sin egen så tvingade jag tillbaka honom till min så fort han var sjuk. Det blev lättare för mig att hålla koll då, för om han inte sov hos mig sprang jag upp och checkade honom på nätterna.
Han ringer inte mig när han är sjuk nu för tiden, och jag förmodar att han fick tillräckligt med gullegull när han var liten.

Nu jobb för min del. Kanske en promenad om jag är duktig med manuset.
Det snöar här och har nog gjort lite i natt också.
Nästa vecka, på tisdag, ska jag till Flen. Jag har ju tänkt köra dit, så låt oss hoppas att vädret är okej då.

Det var det.
Nu står jag på gasen.
Tjohej!




söndag 18 februari 2018

Jag hade många ljus tända igår.


För mig själv och för Jonathans farmor som gick bort för exakt två år sedan.
Vi hade egentligen planerat att åka till hennes minneslund, men det gick inte igår, så hon fick ljus hemma istället.

Det blev ju ingen skridskoåkning. När jag kom dit var det grönt gräs och fotboll på planen där det i brukar vara en rundbana runt gräsmattan. Eller brukar och brukar. Det kanske det inte är längre. Det var ett tag sedan vi var där, Jonathan och jag.

På insta fick jag många tips på sjöisar men njae, jag är lite osäker på sådana isar.
Jag ska fortsätta leta på Stockholm stads hemsida, det är rätt svårt att hitta tider för allmänhetens åkning. Man hänvisas till sidor som inte finns, typ.

Idag är det jobbjobbjobb som gäller.
Hurra för mig, vilket tur jag har!


lördag 17 februari 2018

Jag "sov ut" idag,

eftersom jag hade ställt in träningen.
Istället för den tänker jag ta mig ut i eftermiddag. Planen är att åka skridskor och jag tror att jag beger mig till mina gamla hemtrakter för det.
Jag har alltid tyckt om att åka men nu var det några år sedan, jag tror att senaste gången var med mitt  ex dotter och det var kanske 2013?

Grejen med det och till exempel med att åka skidor (slalom) är att har man en gång kunnat så kan man fortfarande. Teknik är inget man glömmer, där har kroppen ett fenomenalt minne.
Men jag kan känna sorg över att jag inte har tagit hand om min fysik bättre, alltså hållit igång under åren, för min kropp var så stark och lättränad förr och det har jag bara tappat.
Jag ser ju på andra som har hållit igång över femtio, vilken skillnad det har gjort.

Men gjort är gjort och jag tar ju ändå hand om mig efter bästa förmåga nu för tiden. Både mentalt och fysiskt.
Men fy satan vilken idrottskropp jag hade ...




fredag 16 februari 2018

Fredag, och idag är jag så galet sugen på att jobba.

Jag vaknade yster.
Jag ska äta, duscha, dutta på lite parfym, sätta på mig en pyjamas och gympadojor och ställa mig bakom datorn i sovrummet klockan 10.00.
Wohoo.

Överlag känner jag en enorm arbetslust. Jag tycker att ungdomsromanen är jätterolig att skriva, ser enormt mycket fram emot att skriva nästa vuxenroman och möjligtvis kan mitt hobbyprojekt också bli något någon gång. Så fullt upp, and I löv it.

Men just nu är det bara fokus på ungdom.
Jag tar hjälp av Jonathan och Linnea, för ibland vet jag inte riktigt vad man säger i den åldern. Det kan vara något så enkelt som vänner.
Säger man vänner? Polare? Kompisar?

Vänner och kompisar visar det sig.
Men det kan också skilja sig åt beroende på vem man pratar med.
Väninnor säger bara mammor och tanter, men det visste jag redan.

Det var det.
NU SÅ!



torsdag 15 februari 2018

Jag gav mig själv ledigt idag efter träningen.

Jag behövde sova och göra lite andra grejer, så istället hugger jag tag i manusjobbet i morgon bitti igen och så får vi se om jag kanske skippar träningen på lördag. Jag hade ont i ryggen idag och fixade träningen finfint men jag känner av det nu ändå.

Jaja, det funkar att ligga och skriva också, det har jag gjort förut.

För att ligga den dagen det är som värst är tipset, inte hålla på att provocera smärtan.

När och om jag får ont så kommer det alltid på samma ställe i ryggslutet.
Sedan jag började träna för ett par år sedan har jag inte märkt av det, förrän i höstas då jag inte hade tränat alls.
Då bara det kom när jag satte mig ned och skulle intervjuas för M-magasin.
Jag hade inte lyft inte vridit, ingenting sådant.

Då trodde jag att jag hade belastat fel när jag stod bakom skrivbordet och nu tror jag att boven är att jag har suttit vid köksbordet och jobbat och svankat för mycket.

Jaja.
Det går bort.

Tjohej!


Nu har jag städat (nä, igår)

duschat, gjort en kopp kaffe och så fort jag har satt på mig träningskläderna (kl 8) kan de komma när de vill.
Håll en tumme att de gör det innan 9, så att denna stela kropp kan få sig en omgång träning innan jag ska jobba senare.

En månad till deadline, ungefär hälften kvar eftersom jag inte räknar med att den blir lika lång som mina böcker för äldre. Mitt mål var ju satt sista februari, men det kommer jag inte att hålla utan istället går jag mot det som står i kontraktet, 15 mars.

Sedan har jag två månader med nästa bok (som kommer hösten 2019) innan mamma och jag åker på semester och beroende på hur jag ligger till ska jag kolla med Teresa om jag kanske kan få ett par veckor i ju juni också. Vi får se hur hon ställer sig till det, lite beror det ju på när hon har tänkt att kunna ge mig feedback i en första omgång.  (Jag kan ju jobba på Cypern också, vi ska ju vara där i TVÅ veckor den här gången.)
Jag ska ju också redigera Strejken och den kommer ju ut tidigare, våren 2019 någon gång, och jag skulle tro att jag får feedback rätt tidigt på den men har förhoppningsvis hela sommaren på mig.

Ledig som i LEDIG är jag inte så intresserad av. Jag kan ta en dag här och där, i sommar halvdagar om det är fint väder. Det här jobbet har ju den flexibiliteten tack och lov, och då behöver man jag inget sammanhängande just nu.
Det kanske kommer ett annat år.

Det var det. Torsdag. Veckorna går galet fort!



onsdag 14 februari 2018

Om ni är trötta på att höra att jag är trött,

så struntar jag i det för trots försök till tupplur somnade jag nog knappt, tror jag ... däremot låg jag länge och behövde nog det.
Nu jobbar jag i alla fall ett tag till, sedan tänker jag – om jag orkar ens det – ligga i soffan och se resten av en serie jag började på häromkvällen på C-more: Howards End.
Brittiskt drama i fyra delar som utspelas i början av 1900-talet.
Typ så.

Ny dag i morgon när jag hade tänkt träna, så låt oss hoppas att de som ska kolla lägenheten kommer tidigt, för strax efter nio behöver jag dra.

Typ så.
Hejhej

Idag var det svårt att gå upp när klockan ringde 7,

men jag skulle ta emot nya ugnsplåtar och hade inget att välja på.

Mellan 7.30 och 10.00 blev 08.00 och nu sitter jag är med nya plåter, en kopp kaffe och försöker vakna till ordentligt för att kunna börja jobba.
Lite frukost kanske gör susen.
I morgon måste jag upp samma tid för då ska min lägenhet besiktigas. Mellan 08.00-15.00.
Antingen kommer de tidigt eller sent, eftersom jag bor näst högst upp.
Vad tror ni? Logiskt för mig är uppifrån och ned, men så kanske det inte är i byggbranschen.

Annars är humöret på topp, faktiskt.
Igår skickade jag in mina balkongpapper och om det tar åtta veckor som BalkongHans sa, så är min inglasning klar i mitten av april.
Wohoo, på det.

Nu ska jag jobba.
Tjohej.

tisdag 13 februari 2018

Vilken hysterisk dag, jag är helt slut.

Efter tvättstugan kom jag på att det var redovisningsdag av moms idag (det visade sig vara igår, och jag hade verkligen ingen koll den här månaden, fan), i alla fall så var det ju bara att sätta igång med det.
Men så räknade mitt program inte som jag räknade men när jag la in mina siffror hos skatteverket så protesterades det vilt där, men programsiffrorna funkade perfekt, vilket är jättekonstigt och det känns som jag betalar betydligt mer moms än jag ska den här gången.
Jag har hållit på med det där fram till nu och då var jag hungrig redan halv fem ... Jag har slitit mitt hååååår, känns det som.

Tack och lov gjorde jag klart mitt samarbetsfilm tidigare idag, för den tog ju också en liten stund att fixa (till instagram).

Jaja, den här dagen kom livet emellan.
I morgon jobbar jag igen och därmed är träningen inställd. Jag kan inte vara borta mer än en dag (som jag var idag).
Om jag jobbar bra i morgon får jag  vara med på torsdagspasset istället.
Inget tjoho idag alls.




Stina vann Guld!

Jag så imponerade av dem som håller för favorittryck, för det gjorde hon verkligen.
Heja, så himla kul!

Jag har semiledigt idag, är i tvättstugan, har promenerat till Liljeholmen och handlat, skickat brev och ska göra andra jobb, men lite vill jag ändå skriva för att hålla mig tajt med manuset.
Om det så bara blir en halv sida är det bra (halv sida är annars inte särskilt bra när man gör det här på heltid ...)

Jaha, det var detta korta meddelande tisdag 13 februari.
Tjoho.

måndag 12 februari 2018

Jag blev så stuptrött efter

halva arbetsdagen att jag la mig ett par timmar och efter det har jag inte kommit igång igen. Det får vara okej. Jag kan ta i mer än jag hade trott i morgon, eftersom eftermiddagens grej som jag skulle på är inställd.
I morgon måste jag också tvätta.
Jag rantar ju runt här i ungefär samma plagg varje dag, och det är först när trosor och strumpor tar slut som jag inser att det nog är dags.

Under tiden jag slumrade vann Sebastian Samuelsson ett silver i skidskyttejaktstarten. Såg ni? Jag tittade det efteråt, och det var lika spännande och berörande då trots att jag visste hur det skulle gå.
Idrott kan ju vara så himla kul att titta på!

Det var det.
Måndag.
Bra dag så här långt.




Det är måååååndag morgon,

och inte mig emot.
Men jag älskar av någon anledning helger numera. Trots att jag jobbar som om det vore en tisdag.
Jag tycker särskilt att fredagar är riktigt bra.
Men måndag är inte dum heller, inte alls.
Jag hade flyt igår, låt oss hoppas att jag har det idag också nu när jag är redo att börja.

Har mest larvat runt på en massa internet den här morgonen, i två timmar om vi ska vara exakta
Jaja  jag behövde väl det då kanske (det är en sådan bra chef jag är.).
Men nu så, i ett grått Stockholm.

Wohoo.


söndag 11 februari 2018

Nästan 2, 5 tusen ord senare




det är så enormt tillfredsställande at få ha en sådan här dag emellanåt. Jag har inte en aning om vad som skiljer den här dagen mot igår, och kanske är det ingenting. 

Vissa dagar är helt enkelt flytigare än andra och det viktiga är att ställa sig/sätta sig vid datorn. 
Att gå och vänta på inspiration funkar i alla fall inte för mig, då hade denna nionde bok inte blivit skriven. Jag jobbar vare sig det känns lätt som idag eller lite trögt som häromdagen.

Nu ska jag titta klart på Gaygalan som jag spelade in igår när jag istället valde att se Mamma Mia eftersom jag helt enkelt inte kan låta bli det när den är på tv.
Men på tal om Gaygalan och en parantes: Vi kom på, Jonathan och jag, att Shima Niavarani som leder galan är lillasyster till Shebly – som var den bästa ledaren Jonathan hade på Barnens Ö:s teaterkollon. 

Det var det.
När galan är över ska jag se klart säsong ett, som jag ser för andra gången, av HBO:s The Good Fight, som är en fristående fortsättning på The Good Wife. Säsong två kommer snart.

Nu längtar jag till morgondagens arbetspass.

Jag vaknar till en fin recension

av min Sonja.
Klicka här.

Annars är dagen fylld av Strejken och jag känner mig laddad som tusan.

Fick träffa mina egna barn och deras kompisar och deras lilla barn igår.
En liten på ett och halvt som var modig och framåt, och som till och med mig tog mig i handen när vi skulle gå runt i Jonathan och Linneas 55 kvm.
Hon har för övrigt samma namn som en av karaktärerna i min ungdomsbok; Belle.

Jaha, det var den rapporten. Jag skulle ha fikat med kompis i eftermiddag men tvingas skjuta på det eftersom jag måste jobba.
Nu drar vi igång den här söndagen.
Tjohoo!


lördag 10 februari 2018

Jag lyssnar på en repris på P1,

där Karin Alvtegen, som har skrämt halv ihjäl mig med sina romaner, berättar om sin sjukdom ME.

Här berättar en kvinna till i Aftonbladet:

Fy tusan vilken jobbig tillvaro.
Hur hanterar man det om man är ensam?

Jag är så tacksam för att jag (peppar peppar) kan jobba och leva mitt eget liv.

Ikväll ska jag hem till min lilla familj och äta middag och se på Mello.
Jag frågade om jag fick komma i joggingbrallor och det fick jag.
Vanliga kläder, som i byxor och sånt som sitter åt, kommer jag att ha först den 27e när jag ska till Flen och föreläsa.


Nu jobb.
Hoppas att ni får en fin helg.





fredag 9 februari 2018

Snart tio år sedan.

Det var innan klimakteriet.
I say no more.


Min fina Misse


Alltid bredvid mig när jag skrev. 
Sedan han dog för åtta månader sedan har jag inte skrivit något nytt, alltså som i ett helt nytt manus. Jag har fortsatt på ett, redigerat ett annat och provskrivit på ett tredje. Först i mars påbörjar jag det som ska bli den nya Feelgoodaren. 
Jag hoppas och tror att det ska gå bra även utan min pälsboll vid sidan om dator.

Ser ni på OS-invigningen? Jag har på tv:n i vardagsrummet men själv står jag bakom skrivbordet i sovrummet.
Ska dock flytta mig till soffan snart men då förmodar jag att det är över.

OS är kul.
Särskilt skidloppen nu när vi inte har någon självklart slalomstjärna som Anja Person längre.
Och hockeyn om Sverige spelar final. Inte annars. Jag är en framgångshejare. Motgångar bryr jag mig inte så mycket om.





Nu har jag sagt JA till balkonginglasning,

och får papper att signera så fort som Postnord kan tänkas leverera dem, och sedan tar det åtta veckor enligt BalkongHans. Tolv säger Stockholmshem, men jag tänker att Hans nog vet.
Det kommer att bli underbart.
Jag har sol hela dagarna och i mitten av april, om den kommer då, kan det ju vara jättefint och varmt i lä på en inglasad balkong.
Hurra!

Jag har inte kommit igång än idag, sov länge och sedan pratade jag i telefon, men nu är det dags.
Sedan gör jag kanske en paus för OS-invigningen. Det kan ju vara kul att se, kanske.
Men sedan är jag på det igen.
Idag fokuserar jag bara på ungdomsromanen. Det där andra har jag skickat till min förläggare att titta på. Om hon tycker att det är ren smörja så vet jag det och kan "sticka" någon annan tröja.
Jag har ändå lärt mig något av det, tror jag.

Jaha.
Det var den här morgonen.
Balkonginglasning (kostar ungefär 500 kr) och jag är jätteglad!


torsdag 8 februari 2018

Mitt liv är nu inte ett liv ett tag.

Det är en kokong jag vistas i dygnet runt.

Jag går ut i nödfall (jag behöver ju fortfarande ägg), men de trevliga promenaderna får nu stryka på foten.
Det är så sällan att jag jobbar mot en tuff deadline att det är riktigt intressant.
Än så länge är jag inte stressad, ni vet på det där sömnlösa sättet, men det kommer kanske. Det är alltid sömnen som drabbas när jag är orolig.
Jag har fortfarande två tredjedelar kvar att skriva.

Sedan ägnar jag kvällarna åt det andra, det som jag inbillar utvecklar mig.
Jaja.
Det ena är ett jobb och  det andra är en hobby.
Jag kanske borde börja rida eller nåt istället.

Idag ska jag i alla fall träna. I Farsta. Jag vägrar något annat och älskarmina tanter.
Och det är ett perfekt sätt att lufta Fårdan på.

Todeloo.





onsdag 7 februari 2018

Jag skulle ha tränat,

men Eva var bortplockad från passet och då plockade jag bort mig själv också. I morgon ska hon vara på plats enligt schemat så då åker jag till Farsta istället.

Det är svinkallt ute och jag kommer att gå och handla under protest. Men: Jag har inga ägg hemma.
Det hade jag inte igår heller.
Då och idag åt jag paprikaskivor med räkost på till frukost. Väldigt gott men särskilt mätt blir man inte, alltså vill jag ha mina ägg.

Men först: manus.
Ungdomsroman. Utkommer på Bonnier Carlsen våren 2019. Vi (min agent skriver under för mig) skrev på avtalet igår.
Det har varit en lång process med nu är vi framme och jag har en deadline, på papper, den 16 mars.
Jag behöver dock vara klar innan dess, alltså står jag på gasen allt jag förmår.

Jag har ju en bok till att skriva efter den. Höstboken 2019. Den första i en ny trilogi.
Det är mycket skriv nu, men jag älskart!
Eftersom jag på kvällarna skriver på mitt hobbyprojekt så har jag inget annat i huvudet just nu.

Det var det.
Onsdag.
På lördag är jag bjuden hem till Jonathan och Linnea på mat och mello.
Hurra vad mysigt!


tisdag 6 februari 2018

Balkongen är mätt.

Åtta löpmeter inglasning.
Återstår att få prisuppgift från Stockholmshem. Håll en tumme för att det klarar sig under 1000 kronor som jag känner är min smärtgräns.

När beställningen är lagd tar det 8 veckor, sedan smackar man upp den på max en och en halv dag.

Iiiiiii.


Tisdag, och jag jobbar på.

Eller rättare sagt, jag börjar nu.
Jag törs inte ens titta på datumet uppe i hörnet på datorn och börja räkna på hur många dagar jag har på mig. Istället ska jag försöka mata på framåt så gott det går, så får vi väl se var jag är den sista februari.

Idag kommer balkongmannen och mäter, men fram till det är det bara jobbbjobbbbbjobbbbbbbbb.

Samtidigt som jag skriver på det som är beställt, testar jag annat. Det flyter på det också och är roligt. Såpass att jag kan göra det sent på kvällen. Jag duttar, jag man säga.
Det är så helt och hållet annorlunda att jag inte ens vet om jag skulle ro det i land. Men jag fortsätter för att det är så himla kul, annorlunda och utmanande. Jag hoppas förstås att jag lär mig något nytt. Eller så är det bara obegripligt trams.
Jaja.
Man lär sig väl av det också tror jag.

Jag tycker att det är otroligt kul att vara inne i en skrivbubbla igen, det känns som om jag bara har gått i väntans tider sedan i november och det är inte min grej, inte alls.
Att vara ledig är jag bra på. Jag kan lulla runt en hel dag utan att göra något alls.
Att vänta på andra och bli ledig på grund av det  – not so good for me.

Well.

Tisdag.
Bra dag, än så länge.







måndag 5 februari 2018

Jag nådde hälften av dagsmålet

och sedan kom jag inte igen efter låååångt telefonsamtal med kompis.
Jaja. Ny dag i morgon.
Efter lunch kommer någon hit och mäter min balkong.
Hoppas hoppas att det inte blir så dyrt att jag inte kan göra det, för å vad jag vill ha den där inglasningen.
Håll en tumme.

Jag ser på Rapport där man är i Norge och pratar om en studie som tagits fram som säger att invandrare i högre grad är representerad i brottsstatistiken än infödda norrmän.
Så har det väl alltid varit, tänker jag när jag hör det.
Alltså inte att det alltid är invandrare, utan människor som tillhör – har tilldömts en plasts – i underklassen (i det vi vill hävda är ett klasslöst samhälle).

Förr reste den svenska underklassen till Amerika för att söka lyckan (min morfars pappa kom aldrig hem till Sverige igen, han dog där) och idag kommer människor hit.
I alla tider har människor flyttat på sig, det är inget märkligt i sig.
Det märkliga är hur Framskrittspartiet nu vill lösa det norska problemet med att dramatiskt minska invandringen.
Som om det löser problemet med att det finns klasskillnader. I min värld är det dessa, inte nationalitet, som spelar roll.

Jag tror att för att det ska kunna finnas en överklass så måste det finnas en underdito.
Och i ett kapitalistiskt samhälle är villkoret att vissa har det bättre än andra.
Vi som har det bra vill helt enkelt inte dela med oss av varken pengar, land eller den trygghet vi trots allt har i vårt fina Sverige.

Om underklassen sedan består av fattiga invandrare, norrmän eller bohusläningar spelar ingen roll.
Våra fängelser och domstolar kommer lik förbannat alltid att vara fulla av människor som har ett sämre utgångsläge.
Så länge vi inte löser grundproblemet (samhällsklyftorna) så kommer vi inte att kunna få ett brottsfritt samhälle heller.

Jag tror att det här valåret kommer att bli intressant men rätt obehagligt.


Folk undrar ju lite

såklart. Kvinna i grön jacka har en kamera på en lång pinne och går och pratar medan hon tittar i den (kameran, inte pinnen. Ni fattar.)
Jaja.
Allt för konsten.
Jag har precis vaknat och ska bara brygga kaffe så är jag redo bakom skrivbordet.
Woho.

söndag 4 februari 2018

Tre timmar tog sminkeri, filmeri och skickeri.

Vi får väl se om uppdragsgivaren blir nöjd.

Jag tycker i alla fall att det var kul att göra. Jag gillar ju att filma och att prata framför en kamera. Andra kan bli stumma då, jag går istället igång.
Det är lite samma grej som att släppa ut mig på en scen. Det drar igång något inuti som jag kan göra något bra av förhoppningsvis.

Sedan vill jag alltid gömma mig efteråt och jag har inget som helst intresse av att bli igenkänd, utan jag vill stå där på min scen och göra vad det nu är jag vill göra där, eller plocka fram kameran och göra något där och ha 100 tusen följare på Instagram, men igenkänd utanför scenen eller kameran vill jag inte bli.
Det är verkligen dubbelt.
Distans funkar.
Närhet funkar inte.
Så typ.

Mitt eget uppdrag är nu att tvätta bort mascaran och resten av ansiktet och ta fram mitt manus.
2000 ord ska ned i det innan jag får lov att göra något annat.
Vi hörs!


Söndag. Bra arbetsdag, tycker jag.

Idag ska jag filma mig själv för ett samarbete, och inser att jag nog borde sminka mig lite för det kanske ...
som jag sedan måste tvätta bort när jag ska på del två av den här dagen som då handlar om att skrivaskrivaskriva och det funkar absolut inte att arbeta hemma med smink på (jättekonstigt, men så är det.)

Fram till sista februari har jag inget liv utöver träning (jo, 27:e ska jag till Flen, men jag hinner lite på morgonen innan jag kör).
Inte en lunch,
inte en bio,
ingen fika,
ingenting.
NADA.
Och det är helt perfekt för mig som ju står på någon form av gaspedal hela månaden.

Ut med kameran passar väldigt bra idag, ser jag förresten nu.
Det är SOL på stockholmshimlen!
Wohoo.


lördag 3 februari 2018

Yes box.

Det funkade och jag är nöjd med dagens jobb. Jag ska kolla lite till när jag kommer hem igen.
Nu har jag slängt i mig lunch (ungefär samma som jag alltid äter; grönsaker, kyckling och idag med bea). Jag tycker att det är godare med varma grönsaker på vintern så då köper jag gärna alla möjliga varianter från Findus som man antingen kan steka eller micra. Idag bestod de av blomkål, morötter och någon slags bönor. Jättegott och 4 minuter i micron. Mer än 10 minuter orkar jag sällan på lunchen.

Dags för ögon, kläder och bil till Solna. Jag är sugen på att köra idag.
Vi ska på bio och så här dags är perfekt för mig. Då orkar jag eventuell jobba lite när jag kommer hem och så är det ju MELLO idag.
Jag älskar Melodifestivalen, har alltid gjort.
Det var en högtidsstund att äta middag med Christer Björkman (mycket sympatisk man) under bokmässan och höra honom berätta lite om festivalen.

Ikväll kommer jag sedvanligt att messa med Eva, min väninna som jag alltid ser festivalen med på distans. Hon är en fena på att plocka vinnare, vi får väl se vad hon säger ikväll.

Hoppas att ni får en fin helg!


Jag hade glömt att det var idag som jag ska på bio,

så jag bokade av jympan vilket inte var så svårt val eftersom jag hade "hals-känning" när jag la mig (men som är borta nu).
Någon del av dagen måste jag jobba och det blir alltså nu och kanske en skvätt ikväll (beroende på hur det går idag).

Jag känner mig lite nervös för att jag inte ska komma igång. Det är mest det som det handlar om just nu, men kommer jag bara över det hoppas och tror jag att det rullar på (av erfarenhet vet jag ju det nu).
Det är det långa uppehållet som spökar. Senast jag skrev något på det här, hemliga, manuset var den 15 november.
Nåväl.
Jag står nu och kollar alla sajter som jag gör varje morgon, men ska sätta mig i soffan när jag börjar skriva strax. Sedan får jag växla mellan sitta och stå under dagarna framöver. Inget av det är ju bra i längden utan det bästa sägs vara att variera.

Nu lite äggröra, men sen så ska jag skriva.
Iiiiiiiii.


fredag 2 februari 2018

Vilka fixare det finns på det här bostadsbolaget Stockholmshem

Idag fick jag spiskåpan på plats, nytt lås, höjd kyl/frys så att dörrarna stängs lite lättare och sedan en korrigering av en dörr som satt lite snett.
Nästa vecka kommer nya spisplåtar eftersom de som var här när jag flyttade in var brända och jag kommer också att bli kontaktad av en balkongmontör.

Jag älskar när saker går lätt och effektivt och när det dessutom serveras med trevlighet blir det verkligen toppbetyg. 10 åsastjärnor av 10 möjliga.
Heja Stockholmshem!

Nu måste jag sova en timme, är svintrött eftersom jag släckte alldeles för sent igår och klev ur sängen strax efter sex i morse.

Wohoo.
Fredag.
Bra dag så här långt.

torsdag 1 februari 2018

Då har jag läst igenom manuset, det som finns (typ en fjärdedel)

i morgon ska jag göra anteckningar (för det är nog det enda jag hinner i morgon efter besök av Stockholmshem och annat jobb på eftermiddagen) men på lördag börjar jag SKRIVA.
Så här långt händer det mycket mer än jag minns, vilket är bra för då finns det bra trådar att gå vidare i.

Hurra för det.

Sedan, vid sidan om, provskriver jag något som inte är något, men där jag försöker hitta ett annat språk. Inte av någon annan anledning än att det är roligt och för att det kanske, till sist, ger mig en utveckling. Det är bara en hobby och kanske borde man hitta en annan än just det, och det tänker jag också göra till sist.
Jag skulle vilja ha ett filmredigeringsprogram till min dator men det får bli när jag har tid. Just nu är jag äntligen, efter redigeringen, upptagen av skrivskrivskriv och det är lätt att bli besatt av just det.

Jaha, det var torsdag det.
Rätt bra dag, tycker jag som fortfarande är glädjefylld av möjligheten att få en inglasad balkong!

Igår mejlade jag Stockholmshem

och idag ringde en Gunilla tillbaka. Ni vet en sådan där kvinna som älskar sitt jobb, som brinner för service och som bara fixar utan några som helst problem.
Fasiken vad glad jag blir när jag bemöts av sånt.

Nu har vi fixat helt nya ugnsplåtar, nytt lås  (det får alla nyinflyttade om de vill) och fix av en glasskärm på fläktkåpan som har lossnat innan jag flyttade in (någon kommer och fixar det i morgon bitti!) och nästa vecka kommer någon och mäter balkongen för eventuell inglasning.

Tjoffpoff, så hade Gunilla löst alltihop.

Tänk om jag kan få det inglasat här på min 7:e våning, det vore fantastiskt och absolut värt extrakostnaden som det blir.

Åh, håll en tumme för att det funkar!

Stockholmshem visar sig vara lika grymma som jag upplevde att mitt förra bostadsbolag var.
Hurra.
Jag blev på ett strålande humör efter det där samtalet!

NU måste jag jobba!

Bok9kickoffen

sker utan några större åthävor. Istället går jag igång som om det var igår jag arbetade med manuset senast.
Det var det inte.
Däremot har jag börjat läsa igenom för när man gör ett så här långt uppehåll är det nödvändigt. Planen är ju att jag ska skriva oavbrutet när genomläsningen är klar.

Egentligen skulle jag ha tränat idag, men tränaren Eva var risig på passet igår och varnade för att det kunde bli inställt så då ställde jag in det själv istället för att få infon när jag kommer till Farsta. Jag har ju ändå en liten bit att åka numera och att slösa på min dyrbara tid funkar inte i februari.

Det var det. Nu dricker jag mitt bryggkaffe (är lite trött på kapselkaffet, varför vet jag inte) och ska strax sätta på mig kläder som funkar bakom skrivbordet. Jag växlar mellan mjukisbrallor och morgonrock. Klädkreativiteten i det här hemmet kommer snart att ha nått en ny bottennivå.
Jag tror nämligen att jag är sugen på julpyjamasen.
Den och bryggkaffe och tantaluran är uppstånden.

Förr hade jag alltid tv:n på i bakgrunden men det har jag inte längre. Jag tror att jag insåg att mina vrålhöga elräkningar kom bland annat från den (jag har en stor plasma-tv), men om det var sant eller om det bara var höga elkostnader i min gamla bostadsrätt vet jag fortfarande inte, för när jag flyttade till Fagersjö sjönk priset rejält. Men då hade jag redan vant mig av med tv:n, och nu kommer den sällan på förrän vid 17-tiden typ. Det är oftast då jag är slut och lägger mig och zappar.

Det var det.
1 februari.
Ny bok. Den har fått arbetsnamnet Strejken.
Wohooo.