ONSDAG 16 DECEMBER 2009
2009:
Jag har fått lite kommentarer
hör och där som gärna vill ha det till att "en kvinna som hon inte kan vara ensam utan står ut med vad som helst", och det är klart att man kan tro att det är så.
Ibland kanske det också är så, och jag tror att det är väldigt vanligt att vi inte tycker att ensamhet är särskilt kul.
Själv har jag alltid funkat bäst som solokvist, ingen gång har jag känt mig tryggare än när jag har varit utan manligt sällskap.
Jag är hyggligt duglig på diverse ensamgöranden och har aldrig saknat kärleken när den inte har funnits i mitt liv, tvärtom har jag varit både nöjd och glad.
Däremot har jag oftast fått problem när jag har förälskat mig; det som har gjort att andra har känt sig hela, har kluvit mig.
Så ensamhet skrämmer inte mig, ofta har jag längtat efter det. Det har dock alltid varit behagligare att bli lämnad än att lämna själv.
Tillfrisknandet från medberoendet har för min del mycket handlat om att titta på mig själv, och följa mina livsmönster från nu och bakåt.
Jag är min egen röda tråd och när jag väl förstod mitt medbereonde var det inte särskilt svårt att följa tråden och se vilka val jag har gjort utifrån mitt osunda jag.
Tack och lov har jag, precis som alla andra också ett sunt jag, och det var det jag lät ta över när jag behövde läka mitt livslånga medberoende.
Idag blir jag inte klyvd av kärlek, jag tycker istället att det är rätt fränt.
Tänk att kunna älska och samtidigt ta hand om sig själv, det är en perfekt kombination om du frågar mig.
De som kommenterar frågar förstås inte, de konstaterar; och det är också helt okej. Det betyder troligtvis att de inte delar min erfarenhet och hur skulle de kunna göra det?
Vi är alla olika och har därför inte samma sätt att förhålla oss till det vi går igenom.
Jag kan bara berätta om mig själv.
Ibland kanske det också är så, och jag tror att det är väldigt vanligt att vi inte tycker att ensamhet är särskilt kul.
Själv har jag alltid funkat bäst som solokvist, ingen gång har jag känt mig tryggare än när jag har varit utan manligt sällskap.
Jag är hyggligt duglig på diverse ensamgöranden och har aldrig saknat kärleken när den inte har funnits i mitt liv, tvärtom har jag varit både nöjd och glad.
Däremot har jag oftast fått problem när jag har förälskat mig; det som har gjort att andra har känt sig hela, har kluvit mig.
Så ensamhet skrämmer inte mig, ofta har jag längtat efter det. Det har dock alltid varit behagligare att bli lämnad än att lämna själv.
Tillfrisknandet från medberoendet har för min del mycket handlat om att titta på mig själv, och följa mina livsmönster från nu och bakåt.
Jag är min egen röda tråd och när jag väl förstod mitt medbereonde var det inte särskilt svårt att följa tråden och se vilka val jag har gjort utifrån mitt osunda jag.
Tack och lov har jag, precis som alla andra också ett sunt jag, och det var det jag lät ta över när jag behövde läka mitt livslånga medberoende.
Idag blir jag inte klyvd av kärlek, jag tycker istället att det är rätt fränt.
Tänk att kunna älska och samtidigt ta hand om sig själv, det är en perfekt kombination om du frågar mig.
De som kommenterar frågar förstås inte, de konstaterar; och det är också helt okej. Det betyder troligtvis att de inte delar min erfarenhet och hur skulle de kunna göra det?
Vi är alla olika och har därför inte samma sätt att förhålla oss till det vi går igenom.
Jag kan bara berätta om mig själv.
2010:
En av mina bästa vänner
fick "stolthet & fördom" av mig på dvd i födelsedagspresent och igår fick jag ett sms:
"Var finns Mr Darcy?"
Det trista svaret på den frågan är förstås att han är en romanfigur och sådana finns inte i verkligheten.
Å andra sidan är både hon och jag alltför välbekanta med "mr Wickham" (seriens/bokens Don Juan) och finns han borde ju rimligtivis även motsatsen kunna dyka upp, eller?
Det gäller att lära sig att urskilja vad som är vad, vilket kan vara nog så tricky när pulsen slår.
Högst troligt är dock att vid första anblicken av en Mr Darcy händer inte så mycket i hjärtrakten, medan det med en Wickham troligtvis är en helt annan femma eftersom han inte låter en komma undan.
Ungefär så, på tal om ingenting.
Nu ska jag ta en promenad.
Det ryktas om att det är kallt.
"Var finns Mr Darcy?"
Det trista svaret på den frågan är förstås att han är en romanfigur och sådana finns inte i verkligheten.
Å andra sidan är både hon och jag alltför välbekanta med "mr Wickham" (seriens/bokens Don Juan) och finns han borde ju rimligtivis även motsatsen kunna dyka upp, eller?
Det gäller att lära sig att urskilja vad som är vad, vilket kan vara nog så tricky när pulsen slår.
Högst troligt är dock att vid första anblicken av en Mr Darcy händer inte så mycket i hjärtrakten, medan det med en Wickham troligtvis är en helt annan femma eftersom han inte låter en komma undan.
Ungefär så, på tal om ingenting.
Nu ska jag ta en promenad.
Det ryktas om att det är kallt.
2011:
Jag har inte kommit igång med dagens skriverier,
istället har jag tagit en promenad och gått igenom Farsta centrum till Konsum och kattsandshyllan.
I morgon ryker julen ur hemmet, i alla fall allt utom julstjärnan och adventsstaken, och det kommer att bli både tomt och skönt.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det nya året än.
Det blir bra, ungefär så kanske?
En bok ska släppas, en annan - och kanske en tredje - färdigställas, och dessutom ska jag fylla femtio.
Åh, om jag ändå finge hålla på med detta på heltid.
Det är min dröm och önskan så här inför det nya som ska komma.
Jag tror banne mig att jag ska köpa en trisslott.
I morgon ryker julen ur hemmet, i alla fall allt utom julstjärnan och adventsstaken, och det kommer att bli både tomt och skönt.
Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det nya året än.
Det blir bra, ungefär så kanske?
En bok ska släppas, en annan - och kanske en tredje - färdigställas, och dessutom ska jag fylla femtio.
Åh, om jag ändå finge hålla på med detta på heltid.
Det är min dröm och önskan så här inför det nya som ska komma.
Jag tror banne mig att jag ska köpa en trisslott.
2012:
"När kommer du?"
undrade min väninna som aldrig någonsin tagit ett nej på allvar.
Jag svarade inte utan skickade en bild på min godispåse.
Sedan passade jag på att skicka den till fler, och då blev jag inbjuden till ännu fler partys.
Men det är påsen och jag ikväll.
För att jag vill. Det är inte ett dugg synd om mig, tvärtom är jag en lyckost som kan välja.
Nyårsafton har aldrig varit viktig för mig annat än som en möjlighet att göra nya val
Unge herr Hellberg, och långväga väldigt trevlig och söt gäst, är på galej, och de var väldigt fina när de gick.
Själv tänker jag ligga i min soffa och invänta det nya året.
Jag har förhoppningar på 2013.
Gott slut, mina vänner.
Och ett riktig, riktigt Gott nytt år
Jag svarade inte utan skickade en bild på min godispåse.
Sedan passade jag på att skicka den till fler, och då blev jag inbjuden till ännu fler partys.
Men det är påsen och jag ikväll.
För att jag vill. Det är inte ett dugg synd om mig, tvärtom är jag en lyckost som kan välja.
Nyårsafton har aldrig varit viktig för mig annat än som en möjlighet att göra nya val
Unge herr Hellberg, och långväga väldigt trevlig och söt gäst, är på galej, och de var väldigt fina när de gick.
Själv tänker jag ligga i min soffa och invänta det nya året.
Jag har förhoppningar på 2013.
Gott slut, mina vänner.
Och ett riktig, riktigt Gott nytt år
2013:
Jag kroknade
Har hållit igång för mycket i december tror jag. Slutredigering av En liten värld, sedan skriva klart grovmanuset av Sara betydde jobb varje dag, och därefter flytten har tärt på krafterna. Lägg till ett klimakterium somväcker mig flera gånger per natt.
Än så länge har inte naturpreparatet fungerat, men jag fortsätter äta och hoppas att jag bara behövde lite mer tid på mig än 5-7 dagar.
Slut på klagandet.
I morgon tar jag nya tag.
Klockan tolv ska jag hämta Nisse och hans verktygslåda.
Tjo ho ho ho.
Än så länge har inte naturpreparatet fungerat, men jag fortsätter äta och hoppas att jag bara behövde lite mer tid på mig än 5-7 dagar.
Slut på klagandet.
I morgon tar jag nya tag.
Klockan tolv ska jag hämta Nisse och hans verktygslåda.
Tjo ho ho ho.
2014:
Dagens tråkigaste lapp
satt på bilen när jag kom ut efter att ha burit in fyra fulla matkassar, och haft det dåliga omdömet att ställa mig - utan att förhindra någon trafik - utanför min port medan jag bar upp maten till lägenheten (Jonathan som är nyopererad haltade efter).
Sedan kissade jag, och drog på mig skorna igen innan jag klev in i hissen, åkte ned för att parkera bilen på sin plats och då satt lappen på fönstret.
Vet ni, det där med att vara ensam är inte alltid helt enkelt.
Enligt boten hade ingen rört sig runt bilen på 12 minuter.
Ingen kan röra sig runt bilen när man är ensam.
Det är omöjligt.
Det som också gör mig ledsen är att jag har en plats, bara ett hundra meter längre bort, och det vet parkeringsbolaget. De vet också att jag har betala 800 kronor per månad i ett år i parkeringsavgifter innan jag fick min parkeringsplats den första december.
Jag tutade på parkeringsvakten som åkte iväg när jag kom, men han låtsades att inte höra. Han måste ha sett när jag stannade, för enligt min egen klocka var jag borta 10 minuter.
Europark, så här kunde ni ha gjort istället för att ge mig 650:- i böter för att jag är ensamstående och inte kan ha någon vid bilen.:
Vi förstår att du, så här dagen innan julafton, behöver stanna en kort stund utanför porten. Det är ju både mat och klappar som måste tas in i lägenheten.
Tänk nästa gång på att du bara får vara borta från bilen i fem minuter, annars riskerar du att få böter.
God Jul önskar Europark.
Ni får den av mig.
Ni kan kan underteckna med mitt namn, tillsammans med ert. Vanligtvis tar jag bra betalt för det jag skriver, men ni kan få det gratis mot att ni är lite schystare när det är jul.
Det ni gör i år är osnyggt.
Sedan kissade jag, och drog på mig skorna igen innan jag klev in i hissen, åkte ned för att parkera bilen på sin plats och då satt lappen på fönstret.
Vet ni, det där med att vara ensam är inte alltid helt enkelt.
Enligt boten hade ingen rört sig runt bilen på 12 minuter.
Ingen kan röra sig runt bilen när man är ensam.
Det är omöjligt.
Det som också gör mig ledsen är att jag har en plats, bara ett hundra meter längre bort, och det vet parkeringsbolaget. De vet också att jag har betala 800 kronor per månad i ett år i parkeringsavgifter innan jag fick min parkeringsplats den första december.
Jag tutade på parkeringsvakten som åkte iväg när jag kom, men han låtsades att inte höra. Han måste ha sett när jag stannade, för enligt min egen klocka var jag borta 10 minuter.
Europark, så här kunde ni ha gjort istället för att ge mig 650:- i böter för att jag är ensamstående och inte kan ha någon vid bilen.:
Vi förstår att du, så här dagen innan julafton, behöver stanna en kort stund utanför porten. Det är ju både mat och klappar som måste tas in i lägenheten.
Tänk nästa gång på att du bara får vara borta från bilen i fem minuter, annars riskerar du att få böter.
God Jul önskar Europark.
Ni får den av mig.
Ni kan kan underteckna med mitt namn, tillsammans med ert. Vanligtvis tar jag bra betalt för det jag skriver, men ni kan få det gratis mot att ni är lite schystare när det är jul.
Det ni gör i år är osnyggt.
2015:
Många många har frågat mig om
inte Sonjas sista vilja ska bli film, och hade det varit upp till mig så hade ju det skett för länge sedan såklart.
I dagarna har vi (Grand Agency och jag) i alla fall tecknat ett optionsavtal med ett filmbolag.
Det betyder i sin tur att de kommer att undersöka möjligheten att faktiskt filmatisera Sonja. Ett manus skrivs, man äskar pengar från en massa ställen och när allt sådant är okejat överallt och man har ett produktionsbeslut så köper man filmrättigheterna som är nästa steg.
Därefter kan det bli nåt.
Kanske.
Men jag känner författare som har sålt filmrätten och så blev det ändå ingenting, alltså ropar man hej den dagen allt är klart för start och skådisarna är ombytta och jag står i kulissen och fnissar.
Men.
Någon har tyckt att det är värt att undersöka och bara det gör mig jätteglad!
Det var väl en bra början på en tisdag?
I dagarna har vi (Grand Agency och jag) i alla fall tecknat ett optionsavtal med ett filmbolag.
Det betyder i sin tur att de kommer att undersöka möjligheten att faktiskt filmatisera Sonja. Ett manus skrivs, man äskar pengar från en massa ställen och när allt sådant är okejat överallt och man har ett produktionsbeslut så köper man filmrättigheterna som är nästa steg.
Därefter kan det bli nåt.
Kanske.
Men jag känner författare som har sålt filmrätten och så blev det ändå ingenting, alltså ropar man hej den dagen allt är klart för start och skådisarna är ombytta och jag står i kulissen och fnissar.
Men.
Någon har tyckt att det är värt att undersöka och bara det gör mig jätteglad!
Det var väl en bra början på en tisdag?
2016:
"Hur gammal är du?"
"Mellan 25 och 85."
Alltså, jag tror att jag efter år av funderingar har hittat ett förhållningssätt till min ålder som jag kan leva med.
Jag är lika nära 25 som 85. I alla fall under ett år. Sedan får jag väl ändra resonemanget till 26 och 86 och så vidare.
I alla fall.
Ett slags filosofiskt sätt för att inte känna att tiden går så inåthelvete fort och att jag har så lite tid på mig.
För det är exakt så det känns. Jag har många fler böcker jag vill skriva. Projekt jag vill landsätta. Saker jag vill åstadkomma. Och så känns det som om tiden rinner ut.
Nej, då, känn inte så, säger folk som inte känner så, och det gör mig tokig för det är ju så jag känner. Det går inte att tänka bort känslor. Tankar är en sak, känslor en annan.
Och jag måste få vädra det (det är möjligtvis en väg till att förändra en känsla.)
Det har jag säkert gjort här tidigare, men i så fall så får ni det igen.
Mellan 25 och 85 känns bra.
Ett fin perspektiv.
Jag ska sätta upp det på kylskåpet så att jag kan läsa det varje morgon när det känns som om jag har så bråttom med allt.
Idag ska jag hämta kemtvätt och handla.
That´s it.
Igår var jag sänkt igen, idag pekar det uppåt.
Vi var i alla fall på bio igår, såg Lion.
Vilken film. Vilken historia.
Alltså, jag tror att jag efter år av funderingar har hittat ett förhållningssätt till min ålder som jag kan leva med.
Jag är lika nära 25 som 85. I alla fall under ett år. Sedan får jag väl ändra resonemanget till 26 och 86 och så vidare.
I alla fall.
Ett slags filosofiskt sätt för att inte känna att tiden går så inåthelvete fort och att jag har så lite tid på mig.
För det är exakt så det känns. Jag har många fler böcker jag vill skriva. Projekt jag vill landsätta. Saker jag vill åstadkomma. Och så känns det som om tiden rinner ut.
Nej, då, känn inte så, säger folk som inte känner så, och det gör mig tokig för det är ju så jag känner. Det går inte att tänka bort känslor. Tankar är en sak, känslor en annan.
Och jag måste få vädra det (det är möjligtvis en väg till att förändra en känsla.)
Det har jag säkert gjort här tidigare, men i så fall så får ni det igen.
Mellan 25 och 85 känns bra.
Ett fin perspektiv.
Jag ska sätta upp det på kylskåpet så att jag kan läsa det varje morgon när det känns som om jag har så bråttom med allt.
Idag ska jag hämta kemtvätt och handla.
That´s it.
Igår var jag sänkt igen, idag pekar det uppåt.
Vi var i alla fall på bio igår, såg Lion.
Vilken film. Vilken historia.
Se den. Och ha med näsdukar.
2017:
Jag har tydligen en faster som har dött.
Den som håller i bouppteckningen ringde idag.
När min "pappa" dog fick jag ingenting så karln måste ha dött utan kläder på kroppen.
Men med tre av de åtta "halvsyskonen" på rätt sida av landet så delade väl de på det som fanns, får man förmoda.
Jag har ju aldrig träffa faderskapet. Häradsbetäckaren från Norr som jag kallar honom när jag föreläser.
Alltså har jag inte heller träffat hans syster som nu är död. Familjelös, stackaren.
Jag var väldigt svår att hitta, sa bouppteckningsmannen. Jag sa att det var synd att han inte hade googlat ...
Mina "halvsyskon" hade inte en aning om vad jag gjorde eller befann mig, och det kan ju vara sant.
Men jag vet ju att jag hade kontakt med i alla fall en av dem, en ett par år äldre kvinna, när Casanovas kvinna kom ut (En kille hade jag sagt upp bekantskapen med några år tidigare.)
Å andra sidan sa jag till henne att jag inte ville ha kontakt med den sidan av släkten så hon har nog förträngt mig och mitt bokskriveri.
Bouppteckningsmannen trodde, för det hade någon sagt, att jag jobbade på Kungsörnen (mjöl och pasta ni vet), och sedan hade han hittat en bokförlag som jag verkade tillhöra: plusbok.se
Han hade letat JÄTTELÄNGE efter mig.
Men nu när jag försöker hitta när fastern dog verkar det vara omöjligt trots att jag tror mig vara en mästare på google.
Så det är kanske inte är så lätt det att hitta folk ändå.
Nu är frågan om jag ska åka till Haparanda på bouppteckning, bara för att paradera för de som sket i mig på den tiden jag faktiskt tyckte att det skulle vara roligt med en kontakt.
(Men nä, det är roligare att fantisera om än att göra på riktigt tror jag.)
Min "pappa" hade tio syskon har jag någon gång hört och eftersom fastern verkar ha dött barnlös kan det ju finnas typ 80 "kusiner" som ska dela på silverskedarna - min "pappas" syskon kan ju också ha haft åtta ungar.
Så jag blir nog inte miljonär av det här arvet, men det ger mig ju en utmärkt möjlighet till research i redigeringen jag håller på med.
Nästa bok – Ett oväntat besök – handlar om arv och oväntade släktingar
När min "pappa" dog fick jag ingenting så karln måste ha dött utan kläder på kroppen.
Men med tre av de åtta "halvsyskonen" på rätt sida av landet så delade väl de på det som fanns, får man förmoda.
Jag har ju aldrig träffa faderskapet. Häradsbetäckaren från Norr som jag kallar honom när jag föreläser.
Alltså har jag inte heller träffat hans syster som nu är död. Familjelös, stackaren.
Jag var väldigt svår att hitta, sa bouppteckningsmannen. Jag sa att det var synd att han inte hade googlat ...
Mina "halvsyskon" hade inte en aning om vad jag gjorde eller befann mig, och det kan ju vara sant.
Men jag vet ju att jag hade kontakt med i alla fall en av dem, en ett par år äldre kvinna, när Casanovas kvinna kom ut (En kille hade jag sagt upp bekantskapen med några år tidigare.)
Å andra sidan sa jag till henne att jag inte ville ha kontakt med den sidan av släkten så hon har nog förträngt mig och mitt bokskriveri.
Bouppteckningsmannen trodde, för det hade någon sagt, att jag jobbade på Kungsörnen (mjöl och pasta ni vet), och sedan hade han hittat en bokförlag som jag verkade tillhöra: plusbok.se
Han hade letat JÄTTELÄNGE efter mig.
Men nu när jag försöker hitta när fastern dog verkar det vara omöjligt trots att jag tror mig vara en mästare på google.
Så det är kanske inte är så lätt det att hitta folk ändå.
Nu är frågan om jag ska åka till Haparanda på bouppteckning, bara för att paradera för de som sket i mig på den tiden jag faktiskt tyckte att det skulle vara roligt med en kontakt.
(Men nä, det är roligare att fantisera om än att göra på riktigt tror jag.)
Min "pappa" hade tio syskon har jag någon gång hört och eftersom fastern verkar ha dött barnlös kan det ju finnas typ 80 "kusiner" som ska dela på silverskedarna - min "pappas" syskon kan ju också ha haft åtta ungar.
Så jag blir nog inte miljonär av det här arvet, men det ger mig ju en utmärkt möjlighet till research i redigeringen jag håller på med.
Nästa bok – Ett oväntat besök – handlar om arv och oväntade släktingar
2018:
Idag
skulle min mormor Birgit fyllt 106 år. Hon föddes fem i tolvslaget 1912.
Hon dog 2001, när hon var 88, nästan 89.Min morfar Sven skulle ha blivit 113 i oktober, född 1905.
Han dog 1987.
Jag minns inga nyårsaftnar från när jag var barn, jag tror att det var som vilken dag som helst utöver att det var mormors födelsedag. Varken mormor eller morfar drack så det var nog lugnt och fint på Håkebacken i Fjällbacka där vi bodde. Vi fick nog tårta skulle jag tro, men hur hon gjorde den vet jag inte. Det fanns ju inga färska jordgubbar då.
Annars kommer ju den klassiska jordgubbstårtan från henne.
Den åt vi på sommaren när mamma fyllde år. Sedan tog mamma över och gjorde den till både sin och Jonathans födelsedag. Han fyller i augusti och då var vi sällan i Fjällbacka, alltså hade vi Fjällbackakalas för honom i juli.
Igår, till Linnea, gjorde jag den på fuskvis med frysta bär och jordgubbar från andra länder. När Jonathan fyller i augusti kan jag fortfarande göra den med bara svenska jordgubbar.
Men mormor och mamma bakade tårtbotten, det gör inte jag.
Jag minns jularna med värme. Mormors dekorationer i taket i köket. Det var nog morfar som satte upp dem. Jag har två papperstomtar från den tiden (se nedan) som jag minns så väl från köket. Mamma kom hem då förstås, och min morbror som bara är 15 år äldre jag var också med. Morfar köpte tidningen.
Jag fick med mig jättefina jular, kanske är det därför som jag älskar dem så nu.
Jag har aldrig julångest som många andra, men så tänker jag nog på julen som hela december mycket mer än de där två-tre dagarna runt den 24e. Stämningen sugs in i mig. Musiken, ljusen ... jag blir väldigt lättrörd. (Den allra bästa starten fick jag ju i London på Ritz i år).
Min julkänsla har jag gett vidare till Jonathan. Han älskar också december.
Tack och lov.
Så nu lämnar vi 2018, ett bra år för min del, och blickar framåt.
Själv tänker jag fortfarande mest på jobb, men vilken ynnest det är. Jag vet inte vad jag hade gjort annars.
Min ungdomsroman är nu klar, korrläsning återstår.
I andra halvan av januari ska jag skriva ännu en kortroman, en fortsättning på något. Eller kanske mer en början. Det är i alla fall en feelgood, så mycket kan jag avslöja. Och därefter tar en ny, och förmodligen tyngre, redigeringsvända med Flanagans vid.
Så fort den är avklarad (mitten av mars) börjar jag skriva på nästa del i trilogin. Men det krävs att hela första är på plats för att jag ska veta exakt var ingången till nästa är, även om jag faktiskt har klart för mig väldigt mycket i den.
I alla fall huvudkonflikten.
Hur den ska utspela sig vet jag däremot inte.
Året blir alltså varvningar mellan nytt och redigering, precis som i år, men med en full roman mindre så jag tänker att jag kanske kan vara lite mer ledig 2019.
Jag ska i alla fall se till att jag får min träning och, för mig, rätt kost. Jag mår ju så oändlig mycket bättre av det. Och jag bor i Farsta då. Är inte det fantastiskt?
Nästa år firar bloggen tioårsjubileum. Och jag tio år som författare. Dessutom släpper jag min tionde roman. Det är ett år att fira.
Så önskar jag er till sist ett Gott slut och ett riktigt Gott nytt år.
Vi hörs igen 2019.
____________________________________________________________________
2019:
Då är vi framme vid decenniets sista dag, 2019, efter ett arbetsår som jag nog inte har varit i närheten av tidigare.
Mitt år i bilder hittar ni på instagram, här vill jag mest säga tack för att ni har hängt med ännu ett år. Det är fantastiskt att ha en blogg som går så många år tillbaka och jag ingen avsikt att sluta blogga. Jag tycker att det är kul att se min egen utveckling som både författare och människa. 2009 var jag djupare, men det betyder inte att jag var lyckligare.
Genom åren kan jag dock se hur enormt duktig jag är på att ta mig bort från mörker. Det kan vara becksvart runt mig, men i mitten står jag och håller krampaktigt tag i det som är ljust och som ska få mig att må bra igen. Jag är skitduktig på att leta upp det där ljuset och är det något jag hoppas att jag kan ta med mig även framöver så är det just det.
Om ni mot all förmåga har läst ända hit, så vill jag önska er ett riktigt gott slut. Och säga grattis till mormor, 107 år.
I morgon är det 2020.