Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

tisdag 31 december 2019

Ett decennium av blogginlägg. Här ett från december varje år.

ONSDAG 16 DECEMBER 2009


2009:

Jag har fått lite kommentarer

hör och där som gärna vill ha det till att "en kvinna som hon inte kan vara ensam utan står ut med vad som helst", och det är klart att man kan tro att det är så.
Ibland kanske det också är så, och jag tror att det är väldigt vanligt att vi inte tycker att ensamhet är särskilt kul.

Själv har jag alltid funkat bäst som solokvist, ingen gång har jag känt mig tryggare än när jag har varit utan manligt sällskap.
Jag är hyggligt duglig på diverse ensamgöranden och har aldrig saknat kärleken när den inte har funnits i mitt liv, tvärtom har jag varit både nöjd och glad.

Däremot har jag oftast fått problem när jag har förälskat mig; det som har gjort att andra har känt sig hela, har kluvit mig.

Så ensamhet skrämmer inte mig, ofta har jag längtat efter det. Det har dock alltid varit behagligare att bli lämnad än att lämna själv.

Tillfrisknandet från medberoendet har för min del mycket handlat om att titta på mig själv, och följa mina livsmönster från nu och bakåt.
Jag är min egen röda tråd och när jag väl förstod mitt medbereonde var det inte särskilt svårt att följa tråden och se vilka val jag har gjort utifrån mitt osunda jag.

Tack och lov har jag, precis som alla andra också ett sunt jag, och det var det jag lät ta över när jag behövde läka mitt livslånga medberoende.

Idag blir jag inte klyvd av kärlek, jag tycker istället att det är rätt fränt.
Tänk att kunna älska och samtidigt ta hand om sig själv, det är en perfekt kombination om du frågar mig.
De som kommenterar frågar förstås inte, de konstaterar; och det är också helt okej. Det betyder troligtvis att de inte delar min erfarenhet och hur skulle de kunna göra det?
Vi är alla olika och har därför inte samma sätt att förhålla oss till det vi går igenom.

Jag kan bara berätta om mig själv.


2010:

En av mina bästa vänner

fick "stolthet & fördom" av mig på dvd i födelsedagspresent och igår fick jag ett sms:
"Var finns Mr Darcy?"
Det trista svaret på den frågan är förstås att han är en romanfigur och sådana finns inte i verkligheten.
Å andra sidan är både hon och jag alltför välbekanta med "mr Wickham" (seriens/bokens Don Juan) och finns han borde ju rimligtivis även motsatsen kunna dyka upp, eller?

Det gäller att lära sig att urskilja vad som är vad, vilket kan vara nog så tricky när pulsen slår.
Högst troligt är dock att vid första anblicken av en Mr Darcy händer inte så mycket i hjärtrakten, medan det med en Wickham troligtvis är en helt annan femma eftersom han inte låter en komma undan.

Ungefär så, på tal om ingenting.
Nu ska jag ta en promenad.
Det ryktas om att det är kallt.

2011:

Jag har inte kommit igång med dagens skriverier,

istället har jag tagit en promenad och gått igenom Farsta centrum till Konsum och kattsandshyllan.
I morgon ryker julen ur hemmet, i alla fall allt utom julstjärnan och adventsstaken, och det kommer att bli både tomt och skönt.

Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det nya året än.
Det blir bra, ungefär så kanske?
En bok ska släppas, en annan - och kanske en tredje - färdigställas, och dessutom ska jag fylla femtio.
Åh, om jag ändå finge hålla på med detta på heltid.
Det är min dröm och önskan så här inför det nya som ska komma.

Jag tror banne mig att jag ska köpa en trisslott.

2012:

"När kommer du?"

undrade min väninna som aldrig någonsin tagit ett nej på allvar.
Jag svarade inte utan skickade en bild på min godispåse.
Sedan passade jag på att skicka den till fler, och då blev jag inbjuden till ännu fler partys.
Men det är påsen och jag ikväll.
För att jag vill. Det är inte ett dugg synd om mig, tvärtom är jag en lyckost som kan välja.

Nyårsafton har aldrig varit viktig för mig annat än som en möjlighet att göra nya val

Unge herr Hellberg, och långväga väldigt trevlig och söt gäst, är på galej, och de var väldigt fina när de gick.
Själv tänker jag ligga i min soffa och invänta det nya året.
Jag har förhoppningar på 2013.

Gott slut, mina vänner.
Och ett riktig, riktigt Gott nytt år

2013:

Jag kroknade

Har hållit igång för mycket i december tror jag. Slutredigering av En liten värld, sedan skriva klart grovmanuset av Sara betydde jobb varje dag, och därefter flytten har tärt på krafterna. Lägg till ett klimakterium somväcker mig flera gånger per natt.
Än så länge har inte naturpreparatet fungerat, men jag fortsätter äta och hoppas att jag bara behövde lite mer tid på mig än 5-7 dagar.

Slut på klagandet.
I morgon tar jag nya tag.
Klockan tolv ska jag hämta Nisse och hans verktygslåda.
Tjo ho ho ho.

2014:

Dagens tråkigaste lapp

satt på bilen när jag kom ut efter att ha burit in fyra fulla matkassar, och haft det dåliga omdömet att ställa mig - utan att förhindra någon trafik - utanför min port medan jag bar upp maten till lägenheten (Jonathan som är nyopererad haltade efter).
Sedan kissade jag, och drog på mig skorna igen innan jag klev in i hissen, åkte ned för att parkera bilen på sin plats och då satt lappen på fönstret.

Vet ni, det där med att vara ensam är inte alltid helt enkelt.
Enligt boten hade ingen rört sig runt bilen på 12 minuter.
Ingen kan röra sig runt bilen när man är ensam.
Det är omöjligt.

Det som också gör mig ledsen är att jag har en plats, bara ett hundra meter längre bort, och det vet parkeringsbolaget. De vet också att jag har betala 800 kronor per månad i ett år  i parkeringsavgifter innan jag fick min parkeringsplats den första december.

Jag tutade på parkeringsvakten som åkte iväg när jag kom, men han låtsades att inte höra. Han måste ha sett när jag stannade, för enligt min egen klocka var jag borta 10 minuter.

Europark, så här kunde ni ha gjort istället för att ge mig 650:- i böter för att jag är ensamstående och inte kan ha någon vid bilen.:

Vi förstår att du, så här dagen innan julafton, behöver stanna en kort stund utanför porten. Det är ju både mat och klappar som måste tas in i lägenheten.
Tänk nästa gång på att du bara får vara borta från bilen i fem minuter, annars riskerar du att få böter.
God Jul önskar Europark.

Ni får den av mig.
Ni kan kan underteckna med mitt namn, tillsammans med ert. Vanligtvis tar jag bra betalt för det jag skriver, men ni kan få det gratis mot att ni är lite schystare när det är jul.
Det ni gör i år är osnyggt.

2015:

Många många har frågat mig om

inte Sonjas sista vilja ska bli film, och hade det varit upp till mig så hade ju det skett för länge sedan såklart.

I dagarna har vi (Grand Agency och jag) i alla fall tecknat ett optionsavtal med ett filmbolag.
Det betyder i sin tur att de kommer att undersöka möjligheten att faktiskt filmatisera Sonja. Ett manus skrivs, man äskar pengar från en massa ställen och när allt sådant är okejat överallt och man har ett produktionsbeslut så köper man filmrättigheterna som är nästa steg.
Därefter kan det bli nåt.
Kanske.
Men jag känner författare som har sålt filmrätten och så blev det ändå ingenting, alltså ropar man hej den dagen allt är klart för start och skådisarna är ombytta och jag står i kulissen och fnissar.

Men.
Någon har tyckt att det är värt att undersöka och bara det gör mig jätteglad!
Det var väl en bra början på en tisdag?

2016:

"Hur gammal är du?"

"Mellan 25 och 85."

Alltså, jag tror att jag efter år av funderingar har hittat ett förhållningssätt till min ålder som jag kan leva med.
Jag är lika nära 25 som 85. I alla fall under ett år. Sedan får jag väl ändra resonemanget till 26 och 86 och så vidare.
I alla fall.
Ett slags filosofiskt sätt för att inte känna att tiden går så inåthelvete fort och att jag har så lite tid på mig.
För det är exakt så det känns. Jag har många fler böcker jag vill skriva. Projekt jag vill landsätta. Saker jag vill åstadkomma. Och så känns det som om tiden rinner ut.

Nej, då, känn inte så, säger folk som inte känner så, och det gör mig tokig för det är ju så jag känner. Det går inte att tänka bort känslor. Tankar är en sak, känslor en annan.
Och jag måste få vädra det (det är möjligtvis en väg till att förändra en känsla.)
Det har jag säkert gjort här tidigare, men i så fall så får ni det igen.
Mellan 25 och 85 känns bra. 
Ett fin perspektiv.
Jag ska sätta upp det på kylskåpet så att jag kan läsa det varje morgon när det känns som om jag har så bråttom med allt.

Idag ska jag hämta kemtvätt och handla.
That´s it.
Igår var jag sänkt igen, idag pekar det uppåt.
Vi var i alla fall på bio igår, såg Lion.
Vilken film. Vilken historia.
Se den. Och ha med näsdukar.

2017:

Jag har tydligen en faster som har dött.

Den som håller i bouppteckningen ringde idag.

När min "pappa" dog fick jag ingenting så karln måste ha dött utan kläder på kroppen.
Men med tre av de åtta "halvsyskonen" på rätt sida av landet så delade väl de på det som fanns, får man förmoda.
Jag har ju aldrig träffa faderskapet. Häradsbetäckaren från Norr som jag kallar honom när jag föreläser.
Alltså har jag inte heller träffat hans syster som nu är död. Familjelös, stackaren.

Jag var väldigt svår att hitta, sa bouppteckningsmannen. Jag sa att det var synd att han inte hade googlat ...
Mina "halvsyskon" hade inte en aning om vad jag gjorde eller befann mig, och det kan ju vara sant.

Men jag vet ju att jag hade  kontakt med i alla fall en av dem, en ett par år äldre kvinna, när Casanovas kvinna kom ut (En kille hade jag sagt upp bekantskapen med några år tidigare.)
Å andra sidan sa jag till henne att jag inte ville ha kontakt med den sidan av släkten så hon har nog förträngt mig och mitt bokskriveri.

Bouppteckningsmannen trodde, för det hade någon sagt, att jag jobbade på Kungsörnen (mjöl och pasta ni vet), och sedan hade han hittat en bokförlag som jag verkade tillhöra: plusbok.se
Han hade letat JÄTTELÄNGE efter mig.
Men nu när jag försöker  hitta när fastern dog verkar det vara omöjligt trots att jag tror mig vara en mästare på google.
Så det är kanske inte är så lätt det att hitta folk ändå.

Nu är frågan om jag ska åka till Haparanda på bouppteckning, bara för att paradera för de som sket i mig på den tiden jag faktiskt tyckte att det skulle vara roligt med en kontakt.
(Men nä, det är roligare att fantisera om än att göra på riktigt tror jag.)

Min "pappa" hade tio syskon har jag någon gång hört och eftersom fastern verkar ha dött barnlös kan det ju finnas typ 80 "kusiner" som ska dela på silverskedarna - min "pappas" syskon kan ju också ha haft åtta ungar.
Så jag blir nog inte miljonär av det här arvet, men det ger mig ju en utmärkt möjlighet till research i redigeringen jag håller på med.

Nästa bok – Ett oväntat besök – handlar om arv och oväntade släktingar

2018:

Idag


skulle min mormor Birgit fyllt 106 år. Hon föddes fem i tolvslaget 1912. 
Hon dog 2001, när hon var 88, nästan 89.
Min morfar Sven skulle ha blivit 113 i oktober, född 1905.
Han dog 1987.

Jag minns inga nyårsaftnar från när jag var barn, jag tror att det var som vilken dag som helst utöver att det var mormors födelsedag. Varken mormor eller morfar drack så det var nog lugnt och fint på Håkebacken i Fjällbacka där vi bodde. Vi fick nog tårta skulle jag tro, men hur hon gjorde den vet jag inte. Det fanns ju inga färska jordgubbar då.

Annars kommer ju den klassiska jordgubbstårtan från henne.
Den åt vi på sommaren när mamma fyllde år. Sedan tog mamma över och gjorde den till både sin och Jonathans födelsedag. Han fyller i augusti och då var vi sällan i Fjällbacka, alltså hade vi Fjällbackakalas för honom i juli.
Igår, till Linnea, gjorde jag den på fuskvis med frysta bär och jordgubbar från andra länder. När Jonathan fyller i augusti kan jag fortfarande göra den med bara svenska jordgubbar.

Men mormor och mamma bakade tårtbotten, det gör inte jag.

Jag minns jularna med värme. Mormors dekorationer i taket i köket. Det var nog morfar som satte upp dem. Jag har två papperstomtar från den tiden (se nedan) som jag minns så väl från köket. Mamma kom hem då förstås, och min morbror som bara är 15 år äldre jag var också med. Morfar köpte tidningen.

Jag fick med mig jättefina jular, kanske är det därför som jag älskar dem så nu.
Jag har aldrig julångest som många andra, men så tänker jag nog på julen som hela december mycket mer än de där två-tre dagarna runt den 24e. Stämningen sugs in i mig. Musiken, ljusen ... jag blir väldigt lättrörd. (Den allra bästa starten fick jag ju i London på Ritz i år).
Min julkänsla har jag gett vidare till Jonathan. Han älskar också december.
Tack och lov.

Så nu lämnar vi 2018, ett bra år för min del, och blickar framåt.

Själv tänker jag fortfarande mest på jobb, men vilken ynnest det är. Jag vet inte vad jag hade gjort annars.
Min ungdomsroman är nu klar, korrläsning återstår.

I andra halvan av januari ska jag skriva ännu en kortroman, en fortsättning på något. Eller kanske mer en början. Det är i alla fall en feelgood, så mycket kan jag avslöja. Och därefter tar en ny, och förmodligen tyngre, redigeringsvända med Flanagans vid.

Så fort den är avklarad (mitten av mars) börjar jag skriva på nästa del i trilogin. Men det krävs att hela första är på plats för att jag ska veta exakt var ingången till nästa är,  även om jag faktiskt har klart för mig väldigt mycket i den.
I alla fall huvudkonflikten.
Hur den ska utspela sig vet jag däremot inte.

Året blir alltså varvningar mellan nytt och redigering, precis som i år, men med en full roman mindre så jag tänker att jag kanske kan vara lite mer ledig 2019.
Jag ska i alla fall se till att jag får min träning och, för mig, rätt kost. Jag mår ju så oändlig mycket bättre av det. Och jag bor i Farsta då. Är inte det fantastiskt?

Nästa år firar bloggen tioårsjubileum. Och jag tio år som författare. Dessutom släpper jag min tionde roman. Det är ett år att fira.

Så önskar jag er till sist ett Gott slut och ett riktigt Gott nytt år.
Vi hörs igen 2019.

____________________________________________________________________

2019:

Då är vi framme vid decenniets sista dag, 2019, efter ett arbetsår som jag nog inte har varit i närheten av tidigare.
Mitt år i bilder hittar ni på instagram, här vill jag mest säga tack för att ni har hängt med ännu ett år. Det är fantastiskt att ha en blogg som går så många år tillbaka och jag ingen avsikt att sluta blogga. Jag tycker att det är kul att se min egen utveckling som både författare och människa. 2009 var jag djupare, men det betyder inte att jag var lyckligare.

Genom åren kan jag dock se hur enormt duktig jag är på att ta mig bort från mörker. Det kan vara becksvart runt mig, men i mitten står jag och håller krampaktigt tag i det som är ljust och som ska få mig att må bra igen. Jag är skitduktig på att leta upp det där ljuset och är det något jag hoppas att jag kan ta med mig även framöver så är det just det. 

Om ni mot all förmåga har läst ända hit, så vill jag önska er ett riktigt gott slut. Och säga grattis till mormor, 107 år.

I morgon är det 2020.





fredag 27 december 2019

Godiset är slut



och just nu är jag trött på allt socker (min kropp är svullen som om den var fylld av skumtomtar,  vilket inte är särskilt långt från sanningen heller). Det är två månader kvar tills jag åker till New York och jag vet ju att jag vill promenera väldigt långt och länge när jag är där. Det vill jag orka den här  researchresan också. Annars är det liksom ingen vits. 

Så nu har jag anmält mig till mitt första friskispass på evigheter. Ett corepass, som är så bra för min rygg. Det kommer att vara tufft de första gångerna innan kroppen vänjer sig och skummet inombords börjar ... smälta. Men jag vill och jag måste innan jag helt stelnar till, som det känns som om jag är på väg att göra.

Idag ska jag promenera med Jonathan på stan, det är rea och han ska köpa vinterkläder. I morgon drar han till Linnea i ett kallt och vintrigt Östersund medan jag sätter mig och på riktigt drar igång min redigering.
Sedan måste jag hitta en ny kartong av något slag. Jag behöver förvara alla mina julkulor någonstans. De ryker den 1 januari, och det är både sorg och lättnad i det.

Det blir förstås kalt och mörkt efter min stora fina gran som har glatt mig hela december, men samtidigt luftigare och mer ljusinsläpp eftersom den täcker hela balkongdörren. 
Att ta bort julsakerna är en signal om att det gamla är över och att nytt vill komma in. Det är både vemodigt och lustfyllt.
2020. Helt galet.

Alltså, mot stan och alla reor idag.
Ska ni reashoppa?
Jag passar, men ska väl vara smakråd kan jag tänka mig.

Typ så, denna fredag mitt i helgerna.


torsdag 26 december 2019

Sedan jag och mitt ex gick skilda vägar har jag inte haft ett bollplank gällande mina manus,

så idag fick jag använda Simona att fundera högt inför.
Det gör jättegott att få dryfta saker högt, det öppnar upp boxen jag har stängt in mig i känns det som.
På lördag sätter jag igång redigeringen på allvar och det känns mycket bättre nu än det gjorde innan samtalet med Ahrnstedt.
Tack!

Annars idag är jag ledig och  tänker läsa lite, eller mycket. Vi får se. Jag har inte riktigt ro att fastna i en bok längre, och jag saknar det. Behöver en längre tids ledighet än några dagar för att klara det, tror jag. Mitt mål är att vara ledig hela augusti men vi får se hur det går med det. Jag har deadline på Flanagans 3 sista juli och klarar jag bara att hålla den så är det faktiskt möjligt.

Jag tror inte att det blir någon feelgoodfestival för min del i år, jag har i alla fall inte fått frågan från förlaget och bokmässa blir det inte eftersom jag kommer ut med Kvinnorna på Flanagans redan i juni. Det gör min höst rätt lugn tror jag. Jag vet att jag kommer att ha några bokprat, förhoppningsvis några biblioteksbesök, men jag tror inte att det blir ens hälften så mycket som det har varit i år, alltså kan jag nog redigera Flanagans 3 i lugn och ro hösten 2020.

MEN VAD SKA JAG GÖRA SEDAN?
Det blir ju galet spännande att fundera på.

Det var det, annandag jul.
Bra dag, så här långt!

onsdag 25 december 2019

Första julaftonen som jag inte har bloggat, tror jag.



Jag skyller på mys med min son. 
Vi har haft det störtskönt med mycket musik, filmer, mat och godis sedan han kom hit dagen innan julafton. 100% avkoppling. Jag har sovit som  en stock de två nätterna han har sovit i soffan, som jag alltid gör när han är med. Konstigt det där.

Idag avslutade vi vår gemensamma jul med att se En del av mitt hjärta på biografen i Mall of Scandinavia. Underbar film, jag satt med ett nöjt flin på läpparna filmen igenom.
SE DEN, det är mitt allra starkaste betyg.

Jag funderar på att vara ledig även torsdag fredag. Jag får jobba som en galning från och med lördag istället. 

Hoppas att ni har haft, och kanske fortfarande har, en härlig Jul.

söndag 22 december 2019

Fy fan för den växande skaran

som går i nazistföljet.
INGEN av dem kan säga att de inte vet var det partiet står för. I så fall har de inte läst annat än progagandamedier de senaste åren.

Och fy fan för den makthungriga moderatledaren som gör allt för att nå stadsministertronen. Jag har nog aldrig sett en ledare så besatt av få tillträde till den som han. Det har varit tydligt sedan han tvingades ge upp mot Löfven i valet och det senaste utspelet – där han tar tillbaka det han sagt (som han säger att han inte sa ...) till Hedi Fried – är så genomruttet.

Makthunger på den nivån är fruktansvärt farlig. Den är blind, skoningslös och om man måste dansa med djävulen så gör man det.
Det som återstår nu är inte politik, bara populism. Se bara på kovändningar som nazistpartiet har gjorde den senaste tiden. Moderatledaren vet mycket väl att det var det som gav hans kompisarna längst ut till höger ännu fler korkade, rasistiska, fördomsfulla historielösa följare, trots att de egentligen är ett parti som driver en enda fråga.

Det finns ingen som helst stolthet kvar i moderaterna. Den dog med Reinfeldt.

https://www.aftonbladet.se/svenskahjaltar/a/opm64j/rekordmanga-flyktingar-men-allt-farre-som-vill-hjalpa
____________________________________________________________________

Idag ska jag slå in lite julklappar, köpa fler hyacinter, städa och göra fint inför vårt julfirande.
Vi tillhör den minoritet (vita, snälla människor som bor i Sverige) som har det bäst på vårt jordklot, så att ägna lite tacksamhet åt det faktumet kommer jag också att göra. Jag ger bort pengar, tänker på hur bra jag har det och pratar med Jonathan om det. Vi som är snälla i hjärtat mår ju så oerhört mycket bättre än de som är dumma.

Det känns alltid som om jag borde göra mer, men tänker också att jag i alla mina böcker pratar om det. Det är väl också ett bidrag, på sitt sätt.

lördag 21 december 2019

Min kosthållning just nu är hemsk.


Jag göder min kropp med sådant den helt enkelt inte klarar särskilt bra, som mjöl och socker. Men jag tar nya tag (och nya promenader!) efter nyår.

Dagens korta promenad går till Farsta centrum där jag ska signera böcker klockan 13.00. Att ta bilen är stört omöjligt en sådan här dag och om jag måste handla något får jag helt enkelt bära det.
I morgon ska jag hämta Jonathan klockan 10 och så ska vi julhandla tillsammans. I morgon kväll spelar vi Bingolotto, på julafton äter vi mat och på juldagen ska vi se En del av mitt hjärta. Sedan har han nog fått nog av mammaomsorger ett tag.

Det var det.
Dagen före dagen före dopparedagen.
Ett helt årtionde är snart till ända, kanske mitt mest innehållsrika sedan jag fick barn.

Jag ska försöka göra någon slags sammanfattning när jag har lite tid över.


torsdag 19 december 2019

Så jag kokade knäck




En påse med 10 stycken kostade 69 kronor i Farsta centrum, och det tyckte jag var väl saftigt. Alltså gjorde jag egna. 
De blev lite väl hårda eftersom jag gillar dem mjuka, men hade ingen termometer utan fick göra dropptesten vilket förstås handlar om sekunder egentligen.
Jaja, det är helt klart ätbara och jag har inte slösat bort 69 spänn.

Idag är jag också ledig men i morgon börjar jag redigera. En vecka för sent men det är ju inget att göra åt när någon blir sjuk. Jag har ju varit lite extra ledig tack vare det och det är jag ändå nöjd med.

Tjohej





onsdag 18 december 2019

Uppe tidigt,

sov rätt uselt i natt och jag vet faktiskt inte varför.
Jaja, en natt gör inget.
Idag hoppas jag att Flanagans 2 ligger i lådan så att jag kan börja jobba med det.
Det första jag gör är alltid detsamma, jag sorterar upp det i buntar så att jag kan ta mig an en bunt i taget istället för att ha hela manuset framför mig.

När en bunt är klar lägger jag av för dagen. Oftast brukar det röra sig om max 20 sidor åt gången, lite beroende på hur mycket jag ska lägga till i manuset. Jag tror inte att jag behöver stryka något den här gången heller, det är ju inte att jag beskriver för mycket som är problemet i mina manus, snarare att jag är för snål med antalet ord.

Sedan behöver jag flytta tillbaka ett par kapitel som jag flyttade på i första redigeringen men utöver det är det nog mer som det brukar vara.
Fyll på, mer rosor på kaffekopparna och se till att ingen blir osympatisk som inte ska vara det.
Typ så.

Men först ska jag tillbaka till vårdcentralen.
Jag var där igår och tog ekg och träffade en UTMÄRKT läkare som verkligen tog mina bekymmer på allvar. Den förra jag gick till, i april när jag tappade håret och också klagade på hjärtat, viftade ju bort allt med att det var orsakat av mitt östrogen.
Den här läkaren sa inte ett ljud om det.
Istället ska jag ta alla möjliga blodprover idag och hon har skickat en remiss så att jag ska få göra ett arbets-ekg. Det är det tydligen väntan på men bollen är i alla fall i rullning.

Det var det.
Onsdag.
Idag tänker jag bli lottomiljonär.
Tjohej.


måndag 16 december 2019

Vi pratade om det här igår:

"Hej Åsa,
Som givare hjälper du människor i din närhet. Människor som behöver akut hjälp och stöd för att förändra sin livssituation. Tack för att du bidrar till en mänskligare stad för alla."

Det där att man mår bättre om man är givmild mot dem som har det sämre.

I många år har jag köpt julklappar via något som kallas Farstaklappen som har letts av Stadsmissionen, men i år hade de ingen verksamhet i Farsta och då valde jag att ge genom en penninggåva istället.

Vi hade det fasiken inte fett när Jonathan växte upp, men vi hade alltid till julklappar och mys med mat, musik och skratt. Och jag drack inte alkohol, var arg eller på annat sätt en usel förälder. Men så har många barn det. Det går inte ens att tänka på utan att bli ledsen.
Tack och lov att det finns människor som klarar att arbeta med dem som inte har det lika bra som jag. Jag bidrar med pengar, men de bidrar med sig själva. Det är så jäkla fint gjort!

Igår var alltså Jonathan och Linnea här. När Jonathan var tio katastrofen i Sydostasien just hade hänt gav han sin månadspeng till en av de stora insamlingen som var då. Barn känner med andra barn. 

Idag ska jag jobba med Sonja en stund. Jag skulle ha fått Flanagans 2 i fredags men min redaktör är sjuk och nu vet jag inte riktigt när jag får det. Men Sonjan behöver skrivas innan mitten av mars, typ, så det går inte att dra på längre.
Jag har inte gjort ett jota på en vecka känns det som, så nu är det dags!



lördag 14 december 2019

Dagens fundering handlar om människor som aldrig någonsinn kommer på tanken

att ställa en fråga om någon annan, utan som bara pratar om sig själva.
Jag har råkat ut för det så enormt många gånger och är fascinerad över det sättet att kommunicera.

Jag vet inte om det uteslutande handlar om att man är ointresserad av andra människors liv eller att det också handlar om samtalsträning. Om man förstod att man osynliggjorde den mitt emot, skulle det göra skillnad?
Om man vill ha ett "samtal" med en sådan människa måste man själv flika in kommentarer här och där, men det leder sällan till något annat än att personen lyssnar på det man säger då men sedan fortsätter den prata om sitt.

I mitt fall är jag rätt duktig på att bekräfta den typen av beteenden och det måste jag förstås sluta med.

Det var dagens tanke i Farsta.
Jag har lätt huvudvärk och ska ta piller mot det, sedan äta något.
Kvällen blir en soffvariant. I morgon är det julgodistajm med Jonathan och Linnea!

fredag 13 december 2019

Dagens ros går till Capio i Farsta.

När jag kom hade lättakuten stängt, men jag fick ändå en tid för blodtrycksmätning när jag hade berättat min historia.

Blodtryck och puls var superbra (visste ni att man som kvinna ska ha en vilopuls under 70?) och jag fick en tid inbokad till läkare på tisdag.
"Men då tycker jag att vi ska ta ett ekg på dig innan du träffar henne", sa den underbara undersköterskan (tror jag att hon var).

För att göra en lång historia kort så sa jag upp min listning i våras när jag inte kunde få en tid hos läkare genom att ringa ett telefonsamtal. Istället skulle de ringa tillbaka, värdera om jag skulle kunna få träffa en läkare och sedan skicka en remiss inom tre dagar.
Jag hade beskrivit att det kändes som om jag hade problem med hjärtat och när väl tiden kom hade jag för länge sedan listat mig – och besökt–  en annan vårdcentral. Tiden jag fick låg 6 veckor framåt ...

Men när läkarna började säga upp sig pga ohållbart arbetssätt fick dåvarande chefen gå, en ny anställdes, och hälften av de tidigare läkarna valde att komma tillbaka.

Och nu kom patient Hellberg också.
Hurra!


torsdag 12 december 2019

Jag ska åka till New York i slutet av februari

och medan min firma betalar min resa så har jag med egna pengar bjudit med Jonathan.

Det ska bli såååå roligt att dra med honom runt stan.
Vi var där när jag fyllde 50, och då var Jonathan inte fyllda 18 än. Jag var så enormt fattig efter att just blivit av med ett uppdrag som coach. Men resa och hotell var redan betalt så det var inte så mycket att diskutera. Det gick bra, men varje dollar som jag spenderade (bara på mat och dricks) gjorde ont och mycket av mitt minne av den resan handlar om rädslan jag kände för att pengarna inte skulle räcka.

I alla fall: Jag har saker att göra i New York inför Flanagans 3 och vill inte han hänga med på det så ser han fram emot att roa sig själv. Vi är ju rätt bra på sådant i vår familj.

Jag vet i alla fall vad som ska roa oss tillsammans och det är musikaler.
Dear Evan Hansen är självklart, sedan får vi väl se vad vi mer kan tänka oss. Hamilton ligger bra till. Det vore ju mäktigt att se den på Broadway. Vi har båda sett den i London (vid olika tillfällen), men ny cast är ju alltid spännande.
Jag skulle så gärna vilja skriva en musikal någon gång, dramaturgiskt är ju det världens utmaning. Och jag gillar ju utmaningar!

Idag ska jag jobba med lite Sonja, tvätta och sedan inte göra så mycket mer. Det är bra för mig att sno åt mig vila där jag kan. Jag har skaffat mig ett par extra veckor med Sonjamanuset och det är bra, för det kommer nog att behövas.

Igår vobblade mitt hjärta rätt rejält, sådär så att jag fick stå och hålla i mig en stund.
Jag var på Ica och kände plötsligt att jag var helt slut i kroppen och att det var tungt att andas, som om all kraft bara lämnade mig. Pulsen skenade, och jag fick ställa mig vid en frysdisk och hålla i mig tills den lugnade ner sig ... och sedan var det som om det inte hade hänt. Det var över på ett par minuter. Men under de minuterna kändes det som om jag skulle falla ihop, som om jag behövde påkalla någons uppmärksamhet för jag hade just då ingen möjlighet att ta mig ur butiken själv.
Tänk att det bara kan gå över.
Märkligt.

I morgon tänker jag traska iväg till Vårdcentralen och be dem kolla blodtryck och sånt. Jag hade ett blodtryckspåslag ett tag  innan hjärtrusningen och det kanske hänger ihop?
Jag har återigen listat mig på Capio i Farsta eftersom de har insett att deras tidigare system var helt galet. Nu kan man både boka tid och gå dit akut, som man inte kunde när jag behövde deras hjälp i våras.

Det var det. Idag känner jag mig pigg som en mört, trots mörkret.

Och namnet på Flanagans 2 är klart:
Kvinnorna på Flanagans.

Wohoo




onsdag 11 december 2019

Det var en sorglig dag går.

Jag berördes av det mesta, men allra mest av Marie Fredrikssons bortgång.
Hon var hela min samtid, på något sätt. De var några artister som kom precis när jag blev vuxen och flyttade till Stockholm. Orup, Ratata och några till. Första gången jag såg Roxette var 1987, då hade de precis börjat och inte slagit internationellt än.

Hon måste ha träffat sin blivande man typ sommaren 1991-92 eller något sådant, för jag var i Halmstad på jobb på en krog där han spelade och hans kamrater häcklade honom efteråt för att han pratade med Marie på telefon och då var hon på turné i, tror jag, Japan. De sades vara väldigt kära i varandra.

Jag har aldrig träffat henne, hon var bara en väldigt stor sångerska och artist för mig. Jag minns att jag blev så förvånad när hon och Gessle slog sina påsar ihop, jag såg nog henne som lite mer progggig och politisk (vilket hon säkert inte var) innan det.
Har ni inte sett Svt-dokumentären om det svenska popundret så gör det, otroligt bra. Tror att den finns på svt-play.

Jag läste ett utdrag ur hennes självbiografi igår (kan ha varit DN) och hon berättar om en barndom med både kärlek och umbäranden. Hon var som jag förstod det minst av fem syskon.
Den vill jag gärna läsa.



Kärleken till livet

tisdag 10 december 2019

Golvbrunnen är på, och kylskåpets lampa ska nu funka.



Grym start på den här morgonen.
Sedan är säljtexten klar till Flanagans 2 och jag får tillbaka manuset på fredag. Nu är min redaktör sjuk så det kanske blir ett par dagars förskjutning. Jag ska ändå jobba med Sonja 3 fram till och med söndag har jag tänkt.


Idag vaknade jag till snö. Det visste jag inte skulle komma så det blev en härlig överraskning. Alltså måste jag gå ut. Inte så mycket på grund av snön som på solskenet. Jag ska jobba en stund men sedan sätta på mig nya vinterpjucken och gå en promenad.

Det var den korta varianten av tisdag. Bra dag så här långt.







måndag 9 december 2019

Så jag tog ett bad.

Och när vattnet skulle rinna ut som kom månader av håravfall i vägen, och vattnet rann ut över hela golvet. Och nu får jag inte på rensaren som sitter ovanpå avloppet/golvbrunnen. Det luktar inte direkt parfym från golvbrunnen...
Men Familjebostäder måste komma hit ändå, på grund av mitt kylskåp, så det är ju bara ett felanmäla.

Annars idag sov jag länge, har jobbat lite med nya Sonjan coh nu ska jag ta ledig, kolla på min nya dvd med filmer (eller om det kanske bara är en) som är gjorda efter böcker av Danielle Steel.

Några bilder på peruken som låg i golvbrunnen ska jag bespara er. Låt mig bara säga att plasthandskarna jag köpte häromdagen verkligen kom till nytta.

Måndag. Just det.



fredag 6 december 2019

Mamma är här

Men jag blev tvungen att skriva en säljtext om nya Flanagans ( som man hade glömt att berätta för mig att den skulle varit inne i måndags) och medan jag väntar på feedback från min redaktör så får mamma vänta framför tv:n.
Men vi ska till Farsta centrum idag, och det är ju inte direkt superlångt dit.

Igår var Jonathan och Linnea här på middag innan de åkte vidare till Aviciikonserten i Friends arena tillsammans med alla andra 58 000 som var där.
Jonathans senaste låt är ju tillsammans med Aloe Blacc, som är den som har sjungit flera av Aviciis största hits, och han bjöd in både Jonathan och Linnea. Fint gjort. Bra man, som har varit så lätt att samarbeta med, enligt Jonathan.






De här fina änglarna görs av min kompis EvaKalle och jag har köpt en via Helen som hemma hos Eva i verkstaden häromdagen. Visst är de fina?
Jag köpte den svarta.
Men sedan är det slut på pynt. Det är överfullt i min lilla tvåa.

Det var det.
Fredag.
Bra dag så här långt.
I morgon eftermiddag åker mamma och på söndag signerar jag och Simona i Jakobsberg och på Hötorget.
Häpp!




tisdag 3 december 2019

Nionde landet som kommer att ge ut Flanagans är Hollland.


Superkul!
Hurra!

Annars idag har jag fortsatt med mitt hemmapyssel. Jag har varit på Ikea, köpt bordsben och satt på min bänkskiva som jag tidigare har haft på mitt höj- och sänkbara skrivbordstativ. Det blev så himla bra. Ett helt nytt bord för 600 kronor som benen konstade.

Stativet ställer jag ned i källaren ifall jag flyttar till större någon gång.
Vanligt bord med vanliga stolar precis som jag har längtat efter.
Hurra på det med.

Det är något med det där att skruva själv som ät tillfredsttällande och jag var galet nöjd när jag äntligen fått i skruvarna i bordsskivan.
Det var för tajt för skruvdrragare men jag använde handskar så gick det att få i dem till sist.
Nu kan man sitta sex pers här om man vill och jag har extrastolar så att man till och med kan sitta åtta.

Så glad och nöjd.

Jag orkar nog inte bära ned grejer till förrådet idag, gör det i morgon innan mamma kommer.
Jag ska göra det och handla, typ.

Nu ska jag skruva upp en taklampa i sovrummet.


måndag 2 december 2019

Jag bestämde mig just för att stanna hemma hela dagen idag.

Egentligen hade jag tänkt åka till Ikea och köpa en taklampa till sovrummet, men det kan vänta tills i morgon. Men inte längre än så, för den behövs verkligen. De mörka garderoberna gör det störtmysigt, men det finns inget städljus och vill jag gärna ha.

Istället idag ska jag läsa, tror jag. Jojo Moyes nya ligger och väntar.
Har ni läst den?
Och så tänker jag fortsätta titta på filmer av Danielle Steel. Det är sentimentalt, sorgligt och draaaama, med lyckliga slut. Från 90-talet, som är ett av de decennier som kommer att dyka upp i Flanagans 3.

Tänk att 2010-talet (också) är över nu. Helt galet!

Typ så, denna soliga måndag.
Wohoo

söndag 1 december 2019

Jag har varit en usel bloggare senaste tiden.




Nu har jag i alla fall skickat manus (Flanagans 2) och kan bocka av det. I morgon får jag reda på om vi kan stretcha min deadline för nästa Sonja. I så fall kan jag vara ledig hela kommande vecka. Mamma kommer på onsdag, och det vore ju toppen om jag slapp jobba måndag och tisdag och kan fixa här hemma istället.
Det är stökigt och fullt av julkartonger som ska ned i källaren och jag behöver all ledighet jag kan få.

Idag, efter att jag skickat manus vid 20-tiden monterade jag ihop och klädde granen och nu lyser den så fint vid balkongdörren.

Igår var vi på konsert och julbord, supermysig med svinkallt trots att det bara var en minusgrad. Jag fick köpa ett par tjocka strumpbyxor på och sätta på mig i ett provrum, för med mina tunna byxor kunde jag lika gärna gått naken.