Vaknade typ 2, eller kanske halv 3,

 och kvart i fyra gick jag upp. Tio minuter senare hämtade jag Selma. Hon vill inte gärna sova själv, men ger mig en stund ifall jag kommer tillbaka. Gör jag inte det ställer hon sig vid sängkanten och bara väntar. Det är för högt för henne att hoppa ned (70 cm) och hon litar nog på att jag kommer och hämtar henne. 

Ett hämtat hjärta som somnade om direkt i sin soffa.

Ute börjar det ljusna. Det här fönstret i köket vetter västerut. 

Jag tycker att det är jobbigt med tummen, och det påverkar sömnen. När jag vaknar nödig och fingertoppen är sådär knäpp, känns det obehagligt och när det väl löser sig, alltså går att röra toppen på en smidigt gångjärns-sätt igen (jag vet inte hur det gör det till sist, det bara funkar plötsligt) så vill jag inte somna om utan gå upp för då vet jag att fingret funkar som vanligt. 

Jag har ingen värk, bara lite rörelsesmärta. Det gör inte ont över leden som bråkar, det känns lite tjockt men jag ser ingen svullnad. Den ömma punkten, som jag antar är problemet, sitter vid tumbasen. Det är väl där senskidorna, eller vad det heter, sitter, och som ska vara problemet med ett finger som mitt. 

Och trots att jag inte har ont, fuckar det upp sömnen. 

Jag tror att jag är rädd för att det inte ska hoppa rätt (som det har gjort nu i tre nätter ) och därför vill mitt sinne att jag passar på att gå upp när tummen är i "rätt läge" eftersom det bara är när jag ligger som det kommer. Fastnar den i fel läge blir det ju jobbigt som satan, känns det som.  

Vissa får hjälpa till att räta ut fingret med andra handen, har man berättat för mig. Det verkar vara ett så vanligt problem. 

Min fina kropp är bra på självläkande, jag hoppas på det den här gången också. Har beställt tumskydd, får se om det hjälper. Kanske blir bökigt att jobba med, men före och efter? Perfekt med mina tusen ord då, det går ju ändå rätt raskt än så länge. Om jag sover med det kanske fingertoppen håller sig i rätt läge?

Och bra att jag åker till New York. Där kommer jag inte att skriva som jag gör här hemma, inte heller använda telefonen på samma sätt. Jag tror att det är de upprepande rörelserna som ställer till det. Jag gympar och stretchar händerna för lite, antagligen.

I morgon bitti ska jag till en sjukgymnast med min höft, och förhoppningsvis vet väl han vad tumgrejen handlar om och kan komma med tips. 

(Alltså ska vi träna lämning idag igen, det var ett tag sedan nu. Jag har stora kartonger som behöver slängas och när jag plockar upp en sådan är Selma ändå inte så sugen på att gå med för hon hatar när jag bär på grejer.)

Och i morgon kväll är jag bjuden till en realesefest (Camilla Grebe), vi får se hur det blir med den. Jag har i alla fall tackat ja. Vi känner inte varandra väl men har gjort en liten smålandsturné ihop och vi har samma agent. Jag gillar henne och hennes böcker skarpt. Hon är en av de svenska författare jag alltid läser. 

Men om jag sover dåligt behöver jag lägga mig tidigt (igår somnade jag 21.00, prick) och då orkar jag helt enkelt inte, för det är inte bara att åka till stan: Hellberg ska piffas, hund ska lämnas i Solna, det ska åkas till stan, hittas parkering, det ska hämtas hund efteråt och väl hemma ska sminket av. 

Hur jag vet när jag somnade? Jag släcker och somnar. Jag tror att det hela sker på mindre än en minut, faktiskt. 

Sådan tur har jag. 

Men fem timmar, som i natt, är för lite. Alldeles för lite. Tyvärr måste jag nog somna om senare en stund och då går väl min tumme åt fanders igen.

JAJA.

Idag är jag LEDIG, igår jobbade in det jag missade häromdagen och behöver inte tänka manus alls idag. Jag ska ju enligt min plan vara ledig två dagar i veckan. Det är nytt. 

När jag har skrivit nytt tidigare så har jag jobbat varje dag, men jag vill ju försöka ta det lite lugnare i år. Stora delar av 2025 var hysteriska minst sagt och i år känns det som om jag kan andas igen. 

Så istället ska jag damma. 

HERREGUD, vad damm det är överallt. 

Men det är för att jag aldrig tar riktigt tag i det. Och otäta fönster, inga dörrar plus massor av tyger överallt gör säkert sitt till. Men det är bara damm och därmed bara att torka upp/dammsuga upp. 

Hade jag haft alla mina tavlor här nu, skulle jag satt upp dem också, men den från Fjällbacka saknas. Den är på väg och jag vet inte riktigt hur jag ska placera alla förrän den kommer. De måste ju passa ihop!

 

Jag har redan flyttat flera till väggen med de stora blommorna, för den tapeten är jag redan trött på. Jag ångrar att jag inte använde samma tapet som på Ingarö, men ville "förnya mig." Så onödigt. 

Och jag har fått svar från både auktionshus och transportfirma och ingen av dem har en bit av min tavelram. Allt det här kan jag redan ha sagt, men jag är TRÖTT, glöm inte det!

Typ så, söndag. Tre koppar kaffe senare är det inte längre mitt i natten. Klockan är halv sex.

Tummen bråkade i natt också,

men när jag gick upp la den sig tillrätta, tack och lov. 

Jag drömde om mitt ex, det exet jag skrev om i min debutbok. Jag drömmer om honom ibland, men aldrig jobbiga drömmar utan vi är alltid goda vänner, han har någon ny vid sin sida och det är no har feelings alls.

Men i natt var han en casanova igen och det är inte så han brukar vara  i mina drömmar. Då har han lämnat det bakom sig och är "frisk." 

Även om den relationen bestod av så mycket casanovagalenskap, så tror jag att vi både kände att vi önskade varandra lycka till när vi inte längre kunde höras (för att det blev för jobbigt för båda). 

Min kärlek till honom gick helt över när jag förstod att han sa till andra kvinnor att han älskade dem. Så länge det inte var kärlek inblandat stod jag ut, men i samma sekund det var det, så blev det nästan en lättnad för mig. Då behövde jag ju inte längre stanna kvar och jag fick sluta älska honom.

Det var som om jag var skyldig honom något annars. 

I relationen efter stod jag alltid med ett ben utanför, redo att dra, och det var nog bra det för han hade inte kommit över sitt ex, och någon kärlek från min sida var det aldrig, mer en förälskelse och kamratskap, och båda gick snabbt över. 

Det var mycket tjurande och elefanter i rummet med honom (en ovilja att prata), och det är ju omöjligt att stå ut med. Tjurande är nog det värsta jag vet. Och så kärleksdödande. 

Usch!

Jag är på riktigt glad varje dag för att inte behöva tolka signaler, förhålla mig till andras humör. Det är kanske absolut värst. Jag växte upp utan att veta vilket humör som väntade mig hemma när jag kom från skolan eller på morgonen när jag vaknade, och det har präglat mig enormt. 

Att läsa andra signaler och försöka förhålla sig till det är fruktansvärt dränerande och jag har ägnat alltför många år åt att anpassa mig, först med min familj och sedan med män. Alltid funnits till hands för deras humör och har lagt år på att försöka göra dem glada igen, för trots att humöret väldigt sällan handlade om mig var det jag som fick ta emot det. 

Har aldrig haft mer energi än när jag har slutat göra det. 

Terapi är grejen. Gud, vad bra det var för mig. Jag tänker ofta på saker som terapeuten Eva sa i terapin. Hur hon vände fokus mot mig och ville veta vad jag kände, när det enda jag kunde prata om var hur alla andra kände. För det visste jag ju. Men vad jag själv hade för känslor hade jag ingen aning om. Ingen hade någonsin frågat mig om det. 

Här sitter jag nu i min ensamhet lördag morgon och är fylld av tacksamhet för att det blev så bra, att jag hade någon form av inre styrka, plus en massa tur, som gjorde att jag landade rätt till sist.

När jag fick Jonathan fick jag rötter och sedan har jag skaffat mig ett helt rotsystem som inte handlar om honom. Det är inte så dumt att ha. Han är inte ansvarig för om jag står upp eller inte. Det måste mina egna rötter fixa.

Igår kom hans nyklippte son hit (klippt i Farsta hos min bästa frisörsalong), men alltså så fin han blev. Och stor plötsligt. Han kan inte gå än, men han släpper taget ibland och då står han i ett par sekunder. Plutten. 

Långt i förrgår

Nyklippt och vill till farmor

Hjärtat!

Helt otroligt, såg nu att jag redan hade skrivit det. JAJA!

I augusti ska jag ju passa honom i flera dagar och nu har jag frågat hans mormor om inte hon kan komma hit från Östersund så kan mormor och farmor dela på uppgiften. Det verkade inte vara helt omöjligt, i alla fall. 

Hoppas! Det vore så trevligt, och tryggt för mig att ha någon mer som kan hjälpa till. Plus roligt för Mio!

Idag ska jag fortsätta skriva. Jag utgår som vanligt från mig själv och då blir tankarna på mina egna erfarenheter viktiga. Tusen ord är tanken. Det tror jag går bra!

Då är jag av med det onda i skuldran,

 För jag var hemma hos Linnea igår och hon tryckte på rätt punkt i ryggen, så idag är det borta. 

Istället vaknade jag i natt och då kändes det som om min högra tumme hade hoppat ur led, vid den enda leden som finns just i tummen. Det kändes som om all ledvätska var borta och det enda som återstod var ben mot ben, när jag skulle räta på fingret. Det knäppte högt.

Det gick över, kom igen, och gick över. Och idag är jag öm vid tumbasen, men inte så mycket över leden som var knasig.

Jag tror det kallas triggerfinger, men jag vet inte. Och just nu, när det inte ens märks, är det ju inget att söka vård för, det får jag göra den dagen/natten det kommer tillbaka i så fall.

TACK OCH LOV gick det snorbra att jobba idag och jag har förstås ansträngt tummen i vanlig ordning. Först med att försöka klä om soffan i nya tyget (det visade sig att de hade skickat fel modell, mitt armstöd (man har bara ett i den här modellen) är till vänster och det som de hade skickat är till höger.

Och sedan lät det som om de inte trodde mig, och då blev jag förstås irriterad. 

Nu har jag reklamerat det, satt på mitt bruna igen, det får duga så länge, och då kan vi lugnt säga att tummen har fått jobba.

Och sedan kom världens finaste nyklippta pojke hit och hälsade på, och när han ville vara hos mig  jobbade tummen igen. 

Ikväll ska jag bara vila!

Selma väntar medan jag hämtar grejer.

Felvänt sofföverdrag

Lille hjärtat

Haha, min farmor är rolig.

Men jobbet går bra. Sakta men stadigt framåt. 

Jag begär inget mer än så!

Jag är så glad att jag har

en tid med en sjukgymnast nästa vecka, för nu har jag ont lite överallt. 

Idag vaknade jag med början till samma smärta i överarmen (höger) som jag hade för ett tag sedan (jag kände häromdagen att jag nog sträckte något, så är inte förvånad). Alltså behöver den vila från att bära. 

Min höftsmärta är ju gammal och det är den som leder mig till sjukgymnasten.

Utöver det, så har jag ont vid ett skulderblad  (mycket bättre idag) när jag andas (det är då det har känts som mest) och det kom påskdagens morgon och har gjort rejält ont.

Värktabletssont, och inte ens det har hjälpt riktigt. 

Gissar att det är ett muskelfäste, och att jag eventuellt bar Mio lite fel, eller lyfte upp honom tokigt kanske. Det kom ju morgonen efter vi sågs på middag på Ulla Winbladh. 

Vi ska hälsa på honom i eftermiddag. Han har ju varit sjuk, och är fortfarande, sedan i lördags. Förkyld, över 39 i feber och väldigt slemmig. Lilla hjärtat. Han kommer förstås att sträcka ut armarna mot mig, det är ju det finaste som finns, och jag får väl helt enkelt sätta mig på golvet med honom istället.

Om prick två veckor åker jag till USA. Just nu, om två veckor, är jag på väg, gående, från hotellet till incheckningen. Min gamla vana att alltid vara väldigt tidigt till flyget känns alltid extra viktigt när det gäller resor till New York. 

En gång var jag ju med om att flighten blev inställd när jag redan var incheckad och på väg till gaten. Meddelades med ett sms. Jag antar att maskinen var sönder, men jag vet faktiskt inte. Eller så har jag glömt bort orsaken. Sms:et kom typ 3 timmar innan planet skulle lyfta.

Jag var extremt tidig, ett annat par också. Vi var nog de enda som redan hade checkat in. Jag såg att de fick samma sms, och vi slog följe och gick så fort vi kunde till SAS-disken vid gaterna som kunde boka om oss via London. 

Det räddade vår resa, för kvar i avgångshallen, framför SAS-informationen, stod resterande 200 pers som inte hade checkat in lika tidigt som vi hade gjort.

Vi behövde hämta ut vårt bagage och checka in det igen, flyga till London, springa genom Heathrow som prärievargar medan mannen i andra sällskapet hojtade att vi hade bråttom och till sist rusa in på Virgin Airlines plan som väntade på bara oss och sitta i plusklass (som vi skulle ha gjort på SAS-planet också), som var heeelt enastående. 

Min bästa flygresa. Jag har flugit business sedan dess flera gånger, men just den resan med Virgin var bäst. Underbar personal, påminde mycket om den jag jobbade med på Scanair en gång i tiden. Personlig, rolig, satte sig och småsnackade när de hade tid. Bra stolar, god mat och förmodligen höjdes njutningen ett snäpp eftersom känslan var att jag nästan inte skulle kommit iväg.

Efteråt, på JFK, träffade jag paret igen, och frågade dem om de skulle begära ersättning från SAS, men de ruskade på huvudet. De var så nöjda med Virgin, att alla anspråk på SAS blev ointressanta.

De var nygifta (hade gift sig på Arlanda), hon var  gravid (stor mage) och som hon fick springa för att vi skulle hinna till flighten från Heathrow. Flygplatsen är enorm, man får åka bussar eller tåg till andra änden. Och ändå var paret mer än nöjda med resan. Då förstår ni hur bra Virgin gjorde jobbet. 

Jag hade så gärna flugit med dem igen, men har aldrig hittat biljetter i rätt prisklass. Plus att man måste ta sig till London först och det är rätt krångligt när det inte behövs. Förra gången jag gjorde det var för ett par år sedan då jag skulle flyga Brittish airways men det var lååång väntan på flygplatsen och väldigt segt. 

Och kanske ska jag för en gång skulle inte utmana den upplevelsen. Jag har varit med om att när jag gör något för andra gången, om första var magisk, så går den där första känslan inte att återfå. 

Puls. Stress. Upphetsning och mängder med adrenalin, var ju en del av tjusningen. 

När Jonathan och jag flög till New York och firade min 50-årsdag flög vi också via London, för direktflygen på den tiden var så dyra och på hemvägen fick vi en försening och fastnade också på flygplatsen i flera timmar. 

På ditresan, från London, blev vi också sittande i kabinen ett tag. Då ställde sig en ungdomskör av killar upp och sjöng. Så coolt. De var på väg till en kör-tävling i New York. Jonathan var inte fyllda arton och var förstås inte imponerad. Mer generad över att jag var så entusiastisk. Jag PRATADE ju med killarna. Så pinsamt.

Jag har säkert bloggat om det också. Tack och lov bloggar jag om allt. 

50-års resan, från TJUGOHUNDRATOLV (herregud), finns förstås i gamla bloggen. Jag bytte typ 2014. Forfarande Blogger men lite uppdaterad. 

Nu har jag inte uppdaterat på år och dag. Bloggen ser exakt likadan ut sedan år tillbaka. Jag borde byta ut min header nu när tvåan kommer, det är så långt jag kan tänka mig en uppdatering. Ska be förlaget göra en ny.

 Det är ju roligt för mina två läsare att se något nytt då och då. 

Jag brukar ta researchledigt på min födelsedag den 27e, och ta mig en drink på The Plaza. 

Det hade vi inte råd med 2012. Då var jag så fattig att jag inte visste hur jag skulle klara månaden när jag kom hem. 

Jag hade förlorat ett stort coachinguppdrag månaden innan, vilket var chockerande och helt oväntat, och hur jag överlevde därefter minns jag inte riktigt. Men det gjorde jag ju på något sätt. 

Och just nu har jag råd med en alkoholfri drink på Plaza men det är möjligt att jag avstår. Jag tror eventuellt att jag struntade i det förra året. Då minns jag inte vad jag gjorde på min födelsedag. Men det står väl i BLOGGEN antar jag.

Typ så. 

1000 ord står på menyn denna torsdag, innan hårtvätt och en liten inspelad snutt till Bokklubbarna. Ske din vilja, är en av två huvudböcker i Bonniers bokklubb, och jag är så glad och tacksam för det!

Men först ska min plutta ut. Hon har just vaknat efter en timmas sömn i soffan. Om hon inte somnar om igen. Det kan vara så.

Just nu

Det var nog Selmas läskigaste blåsdag igår.

Det gick inte att få henne lugn, hon ville helst vara i min famn, eller ute för där kan det blåsa storm utan att hon bryr sig ett dugg. 

Jag försökte få henne att tänka på annat. Vi spelade fotboll, en favvis, letade godis, en annan favvis, men det kan man ju inte hålla på med i evighet.

En gammal kompis, Susanne Boll, var här med sin dotter och då gick det bra en stund, men i samma ögonblick som de gick hörde hon stormen utanför igen. Till sist la hon sig i badrummet, pluttan. Jag la in en stor kudde så att det skulle vara lite bekvämt och på den låg hon, vaken, i ett par timmar.

Mitt skrivande gick därför inte så bra igår, alltså blir det jobb även på lördag. Däremot är jag entusiastisk. Det känns som om det än så länge finns en ton och jag hade kunnat fortsätta igår utan problem om inte Selmisen hade behövt mig. 

Mindre än 4 veckor kvar tills tvåan kommer ut i Sverige och ungefär samtidigt släpps ettan i Norge och Tyskland. Spänningen är olidlig. Kommer andra länder att ta till sig den? Håll tummarna! Det skulle betyda så mycket om den går bra där också.  

Idag ska stormen dra vidare, de gamla resterna efter någon form att blomster i balkonglådan vajar förvisso, men inte på samma sätt som de senaste dagarna. Just där vi bor är ett blåshål. Runt våra hus viner det som satan samtidigt som det kan vara lugnt på gatan nedanför. 

Jag hoppas att verkligen att tätningen av fönster hjälper. Det här är svårt för vår hund. Jag vill ju så gärna att hon ska stortrivas hela tiden. 

Än så länge är det bra!

Igår bokade jag ännu en teaterbiljett.

Sångaren jag hade velat se i Gatsby är med i en annan föreställning, Just in time, och då ser jag helt enkelt den också. 

Jeremy Jordan. Se honom på Youtube!

Nu är jag fullbokad vad det gäller föreställningar jag vill se. Totalt olika scenografier, historier och hur de berättas. Det ska bli så spännande!

Idag jobbar Selma och jag. Vi ska skriva tusen ord (henne bidrag är att hon är lugn och sover i stolen bredvid mig) och det går inte fort så här i början, men vi har heller ingen brådska – om vi bara håller schemat.

Det är ett snällt schema, skulle jag säga. Alla missade dagar måste tas igen på helgerna som jag har obokade, men 1000 är lagom tempo, och den här dagen, nummer 3 av 81, ligger vi på plan. 

En dag i taget är alltid tricket, försöker jag se längre än så blir det rätt förlamande eftersom ett skrivprojekt är så förbenat långt.

Senare idag kommer en kompis hit och utöver det – och jobb – har Selma och jag inga planer. Så skönt. Vädret är uselt även idag, men det gör oss inte särskilt mycket, det är ju bara att klä på sig. 

Nu ska jag sätta på ungnen, stoppa in lite frunch, och sedan sätta igång med mitt arbete. 

Morgonen har tillbringats vid Youtube och en brittisk ekonomikille som pratar om hur stater har förlorat sina resurser, hur de allra rikaste (han är själv rik) blir allt rikare på krigen eftersom de äger resurserna. 

Olja, inte minst just nu, matindustrin inte minst just nu, allt ägs av the rich ones, som tjänar allt mer medan vi vanliga betalar mer och mer för det vi konsumerar/måste konsumera - pengar som går rakt ned i fickan på de redan svinrika). 

Och istället för att låta de rikaste betala skatt, sätter sig staterna i skuld för att de har tömt kassorna. 

Jonathan skickade länken till mig och det är så värmande när han vill visa mig något. 

Det händer då och då. Det kan vara en diskussion, en låt han vill att jag ska lyssna på eller en film/tv-serie han vill tipsa om. 

Och jag slänger mig över det direkt, såklart. 

Vid två tillfällen har jag inte velat se mer än första avsnittet av serietips från honom, men efter lite påtryckning fortsatt se ändå (för att han är min son), och minsann, det blev otroligt bra till sist: Game of Thrones och Succession. 

GoT skulle jag kunna tänka mig att se om, faktiskt. 

Nu har jag precis sett om alla mina egna favvisar igen: Grey´s (första säsongerna), Vänner, Sex and the city, Bridgerton, Dowton abbey, Gilmore girls och Will&Grace (som jag ju köpte alla säsonger av). 

Har börjat se The Mentalist, det var ett tag sedan och såg aldrig alla avsnitt. Får se om jag fortsätter. 

Jag är exakt noll intresserad av datingprogram (som det ju finns hur många som helst av). Har inte sett ett enda avsnitt av Love is blind och kommer nog inte att göra det heller, trots att Jonathan och Linnea rekommenderar det varmt. 

Däremot tycker jag om de där serierna på Netflix från New York där de säljer lägenheter. Det är kul och då coh då. Och Robinson kan jag tycka är roligt när jag kommer in i det. Men det är nog all reality jag gillar. 

Jag vill ha manus, skådisar och skapad dramaturgi!

Typ så. Nu måste jag äta något, tjohej.

Lite drygt två veckor kvar tills jag åker

till New York. 

Jag hoppas på bra promenadväder, för det är ju så man tar sig bäst fram i den där staden. Plus tunnelbana. 

Jag bor på samma hotell som jag har gjort två gånger tidigare, av flera skäl. Främst för att det ligger i ett område jag känner till, det blir lättare att utgå från det då, även om det är lätt att hitta i New York. 

Central Park är nära, Hudson River är nära och när jag ska gå hem från teatern är det nära. Men det finns också kaffe på rummet. Båda med och utan koffein. Jag har skippat hotell som inte har det. 

Den enda teatern som inte är nära är den där Hugh Jackman spelar. Den ligger i West Village, nära Union square, dryga 50 minuters promenad från hotellet.  

Om det är fint väder är det helt okej att gå, det är mycket folk ute så rädd behöver man inte vara,  MEN då får man inte ha gått massor redan den dagen för fötterna blir ju så oerhört trötta och svullna. Dessutom är man trött i sig själv eftersom det är första dagen (dagen efter jag landar), och man kan vara rätt jetlaggad. Men en tupplur på eftermiddagen, kan hjälpa.

Så det får bli tunnelbana, både fram och tillbaka, som är både enkelt och smidigt. Den ligger 3-4 minuters promenad från teatern och tar 15 minuter och stannar ett par minuters promenad från hotellet.

Jag skulle vilja passa på att äta sushi när jag är i det området, åt den bästa någonsin förra året, det var sååååå gott! Ett litet ställe, Nami Nori, där jag inte planerade att äta utan bara att gå på toa innan teatern. Men blev hungrig när jag såg ett sällskap äta vid ett bord och fick en riktig smakupplevelse där jag satt ensam vid baren (det är ofta mysigare än ensam vid ett bort, tycker jag). Herrejössesgott. 

Men kanske tar det en annan dag, till lunch, istället. 

Jag är ju oftas ointresserad av mat när jag är ute ensam, ge mig något som gör mig mätt så är jag nöjd. Jag kan precis lika gärna äta ur en bunke jag köpt runt hörnet, som på en restaurang. 

JAJA. Det kan jag ju göra hemma också, faktiskt. 

Det viktiga den här resan är planen. Vart ska jag, hur tar jag mig dit utan att sabba ben och fötter alltför mycket. Det finns så mycket att se på väg till ställen där jag ska göra research, och plötsligt har jag gått alldeles för mycket. Jag gör samma misstag varje gång. 

Förra årets höjdpunkter var teatern med Jackman, inte bara för hans skull utan för att själva föreställningen var så bra och smart berättad. Och jag såg jag ju också Clooney och Audra McDonald (henne såg jag från första raden, så fantastiskt bra!)

OCH besökte FN. Det var väldigt starkt. Dit promenerade jag tvärs över alla avenyer. Det tog ungefär 35 minuter en väg. 

Vi pratar ofta om berättande, och om det kommer att finnas kvar i bokform. 

Jag tror att vi som författare kanske behöver bredda oss till sist. Lära oss skriva för film/tv/ljud. I år ska jag se Chess och The Great Gatsby. Chess har fått kritik för sin story, det ska bli så intressant att se. De har ändrat den flera gånger genom åren och det kanske är ett tecken på att de inte har hittat riktigt rätt från början. 

Musiken är förstås enastående och jag är övertygad om att den kommer att få mig att gråta mer än en gång. 

Gatsby är ju en äldre historia, berättat på många sätt genom åren. Det ska bli intressant även om den skådis/sångare jag hade sett fram emot att se, byter föreställning innan jag kommer. Det är ju så de gör, de där stjärnorna på Broadway.

Det är otroligt lärorikt att gå på teater för mig som är en dramaturginörd. I år ska jag köpa med mig flera manus hem, det finns en sådan butik på en tvärgata till Broadway. 

JAJA. 

Nu ska jag jobba i några timmar med min nästa bok, resten av veckan är helt och hållet dedikerad till den, sedan ska jag sola och hämta Selmisen. Det blåser fortfarande, om än inte lika mycket som igår kväll då jag la mig tidigt i sovrummet istället för att vara i vardagsrummets VINDDRAG. 

Min balkong är inte direkt inbjudande som den ser ut just nu.

Vi får väl se om jag gör något alls med den. Jag skulle kunna plantera nya växter, förstås. Men inte nu, sen.

Mio hade fortfarande över 39 igår, men var pigg och lekte, tydligen. Vi får väl se om han har smittat sin farmor, det borde väl visa sig idag eller i morgon i så fall, kan jag tänka mig. 

Annandag påsk. Bra dag, så här långt.

"Du har tilldelats P-plats med nummer 14 på Farstavägen 91 Farsta med tillträdesdag 2026-05-01. I samband med tilldelning har din plats i kön P-plats tagits bort."

Jag är sååå nöjd, har fått en ny P-plats (min tredje sedan jag flyttade hit) och den här gången har jag bara bilar på ena sidan. På den andra sidan finns en liten plantering. Min förra plats var nummer 17, så det är inte så långt mellan dem men min bil är så bred och det ska bli ljuuuuuvligt att inte behöva vara rädd för att slå min dörr i någon som jag gör nu. 

Parkering kostar 400 kr. Det kostade 500 på Ingarö. Det går att parkera på gatan om man håller koll på städdagar men det här är närmare mitt hus och väldigt värt de 400. Det finns också garage men jag är osäker på om min bil ens kommer in, och funkade det att stå ute den här vintern så gör det nog det nästa också. 

Igår var vi på Ulla Winbladh och hade sådan tur att när vi skulle ses utanför Åhléns sprack det upp och det blev promenadväder efter att ha snöat och regnat från alla håll. Så himla mysigt.

De hade ordnat så vi kunde sitta med barn, hund och barnvagn i ett hörn. Väldigt trevlig personal som var gulliga mot de små. Det räcker ju för mig. 

Mio var på strålande humör, åt och skojade. Han sträcker ut armarna mot mig och då blir jag glad såklart. Men han är tung och att bära runt på honom är för mig omöjligt. En liten stund går men sedan får en stark förälder ta över.

Vi skildes åt utanför Dramaten och när Selma förstod att jag var på väg bort, skrek hon så högt att folk vände sig om. Det var ett förtvivlat skrik och hjärtat brast ju nästan. 

Pluttan, det är svårt när vi skiljs åt ute. Inne går det mycket bättre. När jag lämnar henne till dem i Solna är hon inte ledsen alls. Men nu hade hon varit hos dem ett par dagar och hade säkert inbyggt i sig att eftersom jag kom så skulle hon följa med mig, inte dem. 

När Mio kom hem till Solna blev han varm och plötsligt från ingenstans hade han 39, 2 i feber. Han som hade varit så pigg och glad. Farmors hjärta. Hoppas att det är något som snabbt går över. 

Idag ska jag på 70-års uppvaktning av en gammal väninna, på ett hotell en kvart härifrån. Från 14-18 står det i inbjudan, och antar att man får komma när man vill. Jag planerar att vara där vid 14-tiden ändå. 

Just nu är det väldigt fint väder i Farsta, men det ska väl gå över tror jag. 

Typ så, påskdagen 2026. 

 

Tjohej, jag vann den här auktionen. 4 fina små tavlor för 600 kr (plus lite procent och frakt). Jag tycker om alltihop med de här, både ramar och motiv. De översta har ingen konstnär, verkar det som (men så välgjorda tycker jag som inte begriper något alls) och strandmålningarna är gjorda av en Bengt Bengtsson.  

De är knappt 40 cm breda och 33 cm höga. 

Eventuellt över min säng, kanske? Vi får se. 

Nu har jag köpt klart och vilka FYND, tycker jag själv!

Idag ska vi ut i ovädret, den lilla familjen, hunden och jag. Vi ska till Ulla Winbladh på Djurgården och äta lunch. Det är ett jävla väder, men det får ju gå. 

Jag ska också skriva pyttepyttelite för att ha kontakt med den inledning jag har skrev igår. Det saknas 200 ord, för att vara på banan efter dag 1. Men starten är alltid lite trög. Man ska sätta konceptet, på något sätt. Jag skrev och tog bort mycket igår. Energin måste ju in rätt omgående. 

___________________________

Så. Öppnade manus och flowet kom direkt, så jag fick stoppa mig själv och hoppas att det finns kvar på måndag när jag ska skriva 1000 ord igen. Kontakt varje dag, håller det levande.

Jag öppnade också kartongen med de begagnade lampkuporna jag köpte på Tradera till mormors lampa i sovrummet, och GRRRR. Jag visste att en av fem hade en spricka, men nu var kupan helt trasig. Så länge tejpade jag ihop den, men jag behöver ju hitta en ny, så småningom. Det blev i alla fall väldigt fint!

Jag tycker att jag är rätt duktig på att handla second hand, det jag inte klarar är det som ska sitta på mig, som kläder eller lakan, filtar, kuddar och sånt. Men gärna (vissa) möbler (inte säng längre och soffa längre, men när jag var yngre hittade jag säng i soprum) och lampor, och uppenbarligen tavlor då. 

Typ så, när det snöar och regnar lite om vartannat. Det är nollgradigt ute såg jag och inte roligaste vädret en påskafton. MENMEN, vi ska på krogen, tjohej!

Jag hade lagt ett bud på den här,

och vann auktionen över nio andra budgivare. Jag blev så glad. Det här är Fjällbacka, och den här målad från ett håll som jag aldrig har sett förut. Här är inte havet med, men Vetteberget, som samhället är byggt runt. På berget finns små sjöar, och vi åkte skridskor på Faster Klöva som var den största (om det nu stavas så vet jag inte). På sommaren fångade vi grodyngel. 

Det står inte att det är Fjällbacka, men jag såg ju det direkt.

På tavlan ser man Rickardssons lilla gula hörnhus (de var farmor och farfar till Mia) i en smal passage som är enkelriktad och som leder mot det som vi kallade Centrum men som nu heter Ingrid Bergmans torg. Till vänster, 10 meter max, ligger havet och man går också till vänster om man vill gå ut till Badholmen.

Till höger, vid det röda huset, går en stig upp till Håkebacken där jag växte upp. Vid stigen fanns brännässlor och man fick gå väldigt försiktigt, ännu mer så om man hade cykeln med sig. På toppen av stigen låg också skolan, som jag bodde hundra meter från. 

Konstnären måste ha suttit i ett hus som ligger  vid vägen som leder åt andra hållet, mot Sälvik. 

700 kr (plus några procent i slagavgift och sedan frakt). Ett fynd, för mig i alla fall. Konstnären heter Bertil Brolin (1913-2002).

Nu har jag 4 små tavlor kvar som jag bjuder på, 150 kr per styck. Vi får ser hur det går. 

Sedan är jag klar och ska jag börja sätta upp mina nya tavlor, det ska bli så spännande att se var jag kan placera dem bäst. Jag behöver ju till sovrummet också. 

En av dem jag har köpt måste ju tyvärr lagas, men det är inget att göra åt. Ramen till den här är i alla fall inte i guld, det är ju tur det. 

Kul, Fjällbacka, tjohooo. Nu ska jag jobba. Tusen ord, tjohej. 

Skärtorsdag

Inte så mycket jobb idag, men jag ska skriva lite i alla fall. Planen som jag gjorde igår säger 81 dagars jobb med lediga helger (totalt 20 dagar, typ), och skrivandet startar i morgon som är dag 1. Sedan är det bara att följa schemat jag har gjort. 

Med lediga helger kan jag bolla lite med dagarna om det behövs.  Min plan är att skriva 1000 ord varje arbetsdag, så ett grundmanus på 80 000. 

På lördag, påskafton, har vi planerat en mysdag på Djurgården med långpromenad och lunch på Ulla Winbladh eftersom Selma får följa med dit. Men vädret ska ju bli urkasst så den där promenaden får vi nog strunta i, är jag rädd. Prognosen verkar inte vara ett dugg osäker: det ska verkligen bli skitväder!

Men lunch kan vi ju äta. Hoppas att solnagänget fortfarande är på det. De ska ha Selma från och med idag och hela påskhelgen och jag ska köra dit henne vid 14.00.

Min lilla loppa!

Jag har noll påskpynt, eftersom påsk är en sådan där vårhelg som är fin men inte pyntig för min del. 

I skåpet har jag en äggömma, eller vad det heter, som är från mormor i Fjällbacka, men den står kvar där jag ställde den. Ibland har jag påskris, men inte i år. Jag har ett fång tulpaner, det får duga. Kanske hade jag gjort mer om familjen skulle komma hit, men jag ska ju vara här ensam och träffa familjen ute. 

På bilden längst till vänster ser ni min bruna soffa. Den ska få ett ljust överdrag, som jag hämtade igår. Och jag ska köpa hissgardiner, sådana jag hade på Ingarö, som jag tror blir fina i mina fönster. Lite mer sommarkänsla. 

När jag flyttade till Stockholm 1986 var påsken hemsk. De flesta hade familjesammankomster, och stan tömdes i princip på folk. Det var en oehört märklig tomhetskänsla. Jag var väldigt glad varje år när påsken var över och alla var tillbaka där de skulle vara, i baren på Café Opera.

Innan jag skjutsar Selma (här skulle de flesta författare skriva före det, men jag är en innantjej) ska Skräphämtarna komma hit och hämta grejer i mitt förråd (någon gång mellan 11 och 14). 

Annat som ALLA andra skriver är sist vi sågs. Jag skriver senaste gången vi sågs, eller förra gången. Men aldrig sist. Det är som om senast har raderats ut från författares ordbok. Kolla får ni se. 

Utöver det är förstås mitt ordförråd erbarmligt och jag verkar inte kunna utveckla det ett enda dugg. Och strunt samma. Jag är bra på att berätta en historia. Det är min talang. 

Igår var vi på Ingarö, Selma och jag, och träffade grannen, och Selma var inte alls sådär hoppig och glad som hon brukade vara när vi träffade henne. "Hon känner inte igen mig", sa Anne-Marie, men det tror jag nog att hon gjorde, hon var bara lite upptagen med att ta in allt. 

Vi passerade också en trädgård där hon varje gång vi har gått förbi har stannat och tittat in genom staketet eftersom det finns hundar och katter där, men hon gick förbi utan att skänka gården en blick, och då var ändå hunden ute. 

Men hon måste ju känna igen sig? Vi flyttade i november och har inte varit tillbaka, men det är ju inte mer än 4 månader. 

Jag tror på lite överväldigad.

Själv är jag bara glad att jag har fått flytta därifrån, MEN, lägenheten var superfin och modern. Det kan man ju inte riktigt säga att den här är. Jo, fin, men inte modern. 

Igår kom ett månadsbrev, eller vad det är, från styrelsens om sa att stambyte är på gång. Det ska kallas till informationsmöte, en projektledare ska berätta om hur detta ska gå till, och sedan får medlemmarna rösta om stambyte. 

Det där med röstning fattar inte jag. Grejen är ju att det inte finns några alternativ. 

Ska vi låta byggnaden förfalla? En relining (ett plåster på insidan rören så länge, kan man säga) gjordes för 15 år sedan kanske och det är inget alternativ att göra det igen.

Sedan är det förstås komplicerat, det finns många äldre personer (90+) i husen, men inte ens de kan väl tycka att förfallna rör, med kommande vattenskador i hela huset, är önskvärt? Då får de ju verkligen flytta härifrån. 

Och sedan ska fönster renoveras, stod i samma brev. I vilken omfattning vet jag inte, inte heller när det ska startas. 

Inget av detta informerades jag om när jag köpte lägenheten i juli (det säger mäklarna i annonserna nu), men jag tänker att det blir bra och värdehöjande när det är klart. 

DÄR sätter jag punkt.

Arbetsdag i Farsta!

Hurra!

För att preppa städade jag bordet igår, för där låg tametusan allt. En brandsläckare (present från Helen), batterier, tömd handväska, papper, reklam, gamla kuvert etc. Istället står där nu fräscha blommor, de ljusstakar som ska stå där, pappersservetter som jag snyter mig med då och då, och tandpetare eftersom allt fastnar när jag äter. 

Jag sitter alltid i windsorstolen till vänster. I stolen bredvid ligger Selma på en filt.

Jag ska börja med att skicka 2 fakturor, sedan planera projekt 3, som i: hur många dagar har jag till mitt förfogande, hur mycket behöver jag skriva varje dag. Det är prio ett.

Sedan måste jag hitta en ny anteckningsbok. Jag minns inte om jag använde samma till ettan och tvåan (eftersom jag av någon anledning bara antecknar i första rundan), i så fall kan jag ju använda samma även till nummer tre. 

Jag hittade den stora väggkalendern jag använde för att planera Gloria, och minns vilken hjälp den var då när jag hade kapitel som utspelade sig en hel dag. Det var så smart att använda den och få ett helikopterperspektiv. Den var ju indelad i en ouvertyr plus fyra akter och jag minns att vi också skrev så i boken. Kul! 

Det var ett av mina bästa projekt, men en av mina minst sålda böcker då i mitten av 10-talet när de andra av mina böcker sålde 30 tusen fler exemplar. 

Jag solade inte igår, jag får helt enkelt göra det under påsken istället. Torsdag till måndag. Det blir perfekt!

Idag när jobbet är klart ska Selma och jag åka till Ingarö och hämta ett paket med böcker från Norge som har landat fel, och passa på att träffa grannen. Det ska bli kul! 

Efter det ska vi hämta mitt nya sofföverdrag till vardagsrumssoffan, ett beiget som ju blir fint nu när det är vår/sommar. Det bruna behöver tvättas. Selma ligger i soffan och tuggar på sina ben och även om jag tvättar av det med lite vatten efteråt så behövs en tvätt av överdraget då och då. 

Pluttan sover i fönstret. Det sitter så högt upp att jag har varit tvungen att pallra upp en kudde med kuddar, filtar etc. Allt är extremt fult men hon gillart. Och jag sitter i soffan och dricker mitt kaffe. Morgonmys, kallas det!

Onsdag, Sverige har gått till VM i USA, Mexiko och Kanada. Jag sov och läste nyheten först i morse. 

Jag minns ju -94, såklart. Höggravid, som jag var. Det var nattmatcher, i alla fall sena eller brutalt tidiga. Och vad jag minns så såg jag flera av dem. 

Jag undrar om de som inte kan tänka sig att besöka USA, kommer att se VM? Är man selektiv så att man inte besöker landet, inte köper amerikanska produkter men ändå inte vill missa fotbollen i landet? Blir det till och med en TV-bojkott? Kommer protester mot att Sverige alls deltar? 

Fast de som avstår allt amerikanskt kanske inte är intresserade alls?

Ah, well. 

Tre veckor kvar till min resa. Om den blir av. Det återstår att se, men jag planerar för det i alla fall när jag sätter mitt schema. 

Vem av mina karaktärer som befinner sig i New York får ni se i den bok som kommer i april 2027. 

Den här morgonen tänker jag på Fjällbacka,

 och Stockholm. 

Jag försökte mig ju på att ha ett andra litet hem i Fjällbacka och trivdes en sommar men sedan var det inte roligt längre. 

För en person som aldrig känner sig ensam, var det en förvånande upptäckt att jag skulle göra det just i Fjällbacka. Lägenheten var så mysig och jag hade allt jag behövde där, ändå ville jag bara därifrån och hem.

Jag tror i alla fall att det var ensam jag kände mig, å andra sidan var det kanske mer en icketillhörighet, eller en obefintlig hemmakänsla, jag hade. 

Men så är det väl kanske efter 40 år i någon form av exil. Trots storleken på den här stan, och att människor knappt hälsar, är jag hemma här. I stan och i förorten. Jag trivs med anonymiteten, att ingen bryr sig. 

Idag är det tisdag minsann. Sista mars. En månad som jag på sätt och vis tycker är härlig för att den leder fram till vår och sommar, men den är också tröttande med allt sitt ljus som plötsligt väller in. 

1a april brukar jag inviga mina balkonger, men jag vet inte hur det blir här. Jag har inte riktigt löst solfrågan. Dels vilken tid som solen kommer in på balkongen, men också hur mycket sol det blir. Jag antar att jag kan sola överkroppen en stund i alla fall. Men jag tänker nog mer att jag ska kunna lämna Selma ett par timmar till sist och gå till badstranden. Men det är ju inte aktuellt än på ett par månader. 

Idag ska jag i alla fall lämna henne och gå till solariet, det är en bra början. 

Igår klipptes hon, den lilla snorpan, och plötsligt ser hon liten ut igen. 

Efteråt åkte vi till Mio som hade haft en jobbig dag på förskolan. Linnea fick hämta honom, för han var ledsen. Och när han såg henne började han storgråta, lilla älsklingen. Nya tag idag. Inte så lätt när man är en plutt. 

Han var i alla fall på strålande humör när jag var där. Jag fick också klart för mig att jag tydligen har tagit på mig att passa honom torsdag till söndag i augusti. Inte fredag- söndag. Det blir ju intressant med hund och barn. Inte ens de har varit ensamma med Selma och Mio mer än en kväll möjligtvis (Linnea). Jonathan har verkligen inte varit det. 

I morgon måste jag åka till Ingarö och hämta ett paket som har kommit fel, och ska passa på att fika/ta en promenad med grannen som jag inte har sett sedan jag flyttade. 

Men först i morgon ska jag jobba. Semestern är över, ny bok ska skrivas, och jag längtar! 

Först av allt ska jag göra en arbetsplan. Något att hålla i handen fyra månader framåt. Ett synopsis har jag svårt att tro att jag får ihop. Jag får lita på min gamla teknik som trots allt har funkat i 23 böcker, att bara börja skriva. Jag har ju mitt universum (som vi kallar det) med karaktärer ledda av den eminenta Vega Varg och hennes flock. Nu ska jag bara tillföra offer, förövare och en gåta att lösa. 

På torsdag ska Selma till Solna efter att Skräphämtarna har varit här och i helgen blir det jobb och ledigt i en kombination. Påskafton ska min lilla familj promenera på Djurgården och äta lunch där, och på söndag fyller en kompis 70 och då är det uppvaktning. 

Men däremellan ska jag arbeta. Tjohooo. Jag kommer inte att ha någon mer semester innan manus är klart, däremot lediga dagar här och där. 

Gott så!