Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman. De slitsamma åren. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum.

Hösten 2018

Aug 4:e Feelgoodfestival Mariefred

Sept 1:a Skiljebo bibliotek /Västerås

28-30:e Bokmässa Göteborg

Okt 6:e Skärhamns bibliotek / Tjörn

Nov 22:a Fristad bibliotek /Borås


lördag 23 juni 2018

Först bus och skratt, sedan en kram




Jag har inte skrivit  på mitt manus sedan jag kom hem från New York, det betyder att jag har tagit LEDIGT i TRE hela dagar. Det är ju inte klokt.
Men idag är jag sugen som tusan och kommer att sätta igång nu direkt.

Igår var störtmysigt med Jonathan och Linnea på Kolmården. Det kom häftiga skurar men det gjorde inte ett dugg. Jag hade med mig två regnrockar som jag köpte när jag skulle till Dalarna på Carmen för ett par år sedan, och de låg oanvända i garderoben. Tips: Typ 10 spänn styck på Rusta.
Och sedan köpte vi ytterligare en i djurparken, alltså klarade vi oss finfint.

Bäst igår: Schimpanserna. De som lekte med sina föräldrar och skrattade, det var fint att se. Och Elefanterna eftersom en djurskötare var pratsam och berättade om allt vi ville veta.
Det finns en 50pluselefant där som inte riktigt förstår att hon är elefant. Hon har troligtvis (det vet man inte riktigt) vuxit upp med bara människor och elefanter begriper hon sig inte riktigt på. Det gör att de andra är lite elaka mot henne, så på dagarna får hon gå med hannen (tjuren?) och på nätterna vara själv. Det är bäst för henne eftersom de andra två honorna är taskiga.
Pluttan.
En elefant kan bli 60 år typ, så hon är gammal, hör lite illa och ser också sämre nu. Hon älskar fortfarande människor.

Kvällen avslutades här hos mig med film och jordgubbar och glass, innan de unga tu tog en taxi till stan för att kolla läget.
Själv såg jag några avsnitt av Will & Grace innan jag somnade och sov till halv 10.
Lite väl länge men det är ju LÖRDAG idag!

Hoppas att ni också har har en fin helg!


torsdag 21 juni 2018

Nästan där igen. Fortsätter fixa i morgon Puh, jag blev rädd att allt var borta!

jag skulle göra något.

Det gick som ni ser ÅT HELVETE.
Tänk om allt mitt trix och fix med bilder är borta!
Suck.
Jag ber att få återkomma ...

Jag har inte kommit igång på två dagar.

Men har gett mig fram till på måndag, för då måste jag skriva. Då är det ungefär fem veckor kvar till min deadline och jag har halva manuset kvar att skriva. Det är en bra press.
Det går om jag bara får jobba hela den tiden utan avbrott mer än en dag här och där.

Jag har faktiskt ingen jetlag.
Har somnat sent och uppe vid halv tio, men ändå. Det funkar ju när det är sommar och jag är ledig. Jag ska pressa den tiden nedåt nu. I morgon ska jag hämta Jonathan och Linnea före 9, så ikväll kan jag inte titta på tv till klockan ett.
Det är bra det.

Annars då?
Tävling på  FB och Insta om ni vill vara med!
Det är ungefär det jag har pysslat med idag, jobbmässigt. Annars har jag mest ägnat dagen åt att titta på lägenheter på lagenhetsbyte.se. Jag vill ju tillbaka till Farsta så småningom. Frågan är väl om någon Farstabo kan tänka sig att flytta hit.
Jag har inte lagt in någon egen annons än.

Jaha, det var det.
Jag har precis packat ned regnrockar till i morgon. Det verkar behövas även på Kolmården.

Hoppas att ni får en fin midsommar!

onsdag 20 juni 2018

Taxichauffören som körde mig från Newark till hotellet

sa: "Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."
Han var från Liberia. Kom till USA när inbördeskriget bröt ut i hans land.
Sonen, som var liten när familjen flydde, bodde nu i Brooklyn. "Skulle jag själv aldrig ha råd med", sa pappan stolt.
När jag sa att jag var från Skandinavien och berättade vilja länder som ingick, utropade han: "Min son är i Danmark just nu. Han jobbar där för sitt företag i en vecka."

Det som sker i USA nu när man separerar barn från sina föräldrar vid gränsen är så hjärtskärande att det är svårt att se bilderna som kablas ut.

Det här är min treåring.
Att han skulle fått lämna sitt hem, utan sina saker (sina gitarrer), sitt dagis, sin fröken, sin trygghet som var hela hans liv. Det vore stort nog för en treåring.
Att han sedan skulle slitits ur mina armar och sättas i stora burar tillsammans med andra barn han inte känner ...


Jag följer många amerikanska stjärnor på Insta. Alla säger samma sak: ring din kongressman och säg ifrån. Det är tydligen så man gör där. Man pratar om att det här inte längre är partipolitiskt, att det inte spelar någon roll just nu. Bara stoppa det som sker. Nu.

Camilla Läckberg skrev om det på Insta (hon är i NY ) och i kommentarsfältet ser man de 20% som kommer att rösta på nazistpartiet i höst. Det är de som säger: Ja men föräldrarna har väl ett ansvar som tar med barnen till gränsen. De är väl de som är skyldiga. De begår ju en kriminell handling. Punkt. Inget mer. Ingen emapati. Ingen förståelse. Inget mänskligt. Iskallt, som om Camilla pratar om leksaker utan liv.

Nazistpartiet, de som kallar sig svenska och demokrater, värnar enbart om vita heterosexuella män.
Så tillhör man på något sätt en annan grupp kommer man att få problem om man ger det här partiet utrymme.
Jag önskar att alla som röstar i höst kunde förstå det, att man kan se till historien som partiet kommer ifrån.
Eller så gör man det och tycker att det är rätt väg att gå.
Man dricker sin öl, eller sitt glas vin, på sin semesterveranda och säger: "vart är Sverige på väg", innan man lägger sig i sin trygga säng i sin villa i den lilla staden, kvällen innan semesterresan till ett annat land.

"Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."



tisdag 19 juni 2018

HEMMA!

Alltså jag har inte längtat hem ett dugg, men när jag väl är på väg vill jag helst att det ska gå fort. Vilket det ju inte gör. Å andra sidan har allt gått oerhört smidigt så jag har inget alls att klaga på!

Så jag kom hem vid ... halv tolv, tolv kanske? Handlade snabbt (tack gode gud för Ica i huset) och sedan la jag mig och sov fram till fem. Jag sov inte en blund på resan så det fanns inte en möjlighet att jag skulle hålla mig vaken när jag väl kom hem.
Förhoppningsvis kan jag somna igen vid vanlig tid ikväll, hoppas hoppas.
Min kropp är så svullen att tuttarna har dubbel storlek. Bara sömn kan fixa det.

I morgon måste jag försöka rensa i alla bankuttag och reserveringar, det är lätt att tappa kontrollen och inte veta vad som är vad.
Och så ska jag jobba, hurra! Det är verkligen dags nu. På midsommarafton är jag ledig med Jonathan och Linnea, men annars är det bara jobb framöver.

Ännu en fantastisk resa till New York, jag har hur mycket material som helst med mig hem.
ENDA minuset var blåsorna under fötterna som hindrade mig men då var ju själva jobbet gjort. Jävla skit att det blev så. Förra året hade jag ont i fötterna men bara på grund av att jag hade gått så mycket. Jag var barfota i skorna då också. Då hade jag mina Converse. I år superbekväma gympadojjor.
Jaja.
Nu har jag lärt mig. ALLTID strumpor när jag ska gå långt.
Typ på fredag när vi traditionsenligt åker till KOLMÅRDEN!

Tjohej. Nu kaffe!

lördag 16 juni 2018

Att komma in i det här landet tar tiiiid.

En och en halv timma den här gången. Då blev jag flyttad från kö ett (som var enorm), till kö 2 som inte rörde sig alls, till en tredje för oss som hade haft samma Esta (ett slags visa) förra besöket. Den sista kön hade jag gärna blivit tipsad om direkt, så nu gör jag det här:
Har ni varit i USA redan och har en giltig ESTA (man måste ansöka om en ny efter två år), så finns det automater där man kan få sina fingeravtryck kollade, bli fotad och kontrollerad mot föregående gång. Automaten spottar ut en papper som man sedan ska visa fram för en kontrollant (polis tror jag). Den kön, till den polisen, går FORT.

Där har ni det.
Bråttom får man inte ha.
Man måste genom den här kontrollen och hämta sitt bagage även om man ska vidare med ett annat flyg och flera i köerna var desperata för att de missade sina anslutningar.
Men samma regler gäller alla.
Så ska man vidare är det bra att ha några timmar på sig, det skiljer sig inte om man åker till Newark eller JFK. Jag har testat båda.
Jag checkade in på hotellet tre och en halv timma efter att jag landat. Köerna till stan från New Jersey var enorma (jag tog taxi).

Idag ska jag byta hotell till det jag bodde på förra året och som jag älskade.
Att jag inte bokade det direkt berodde på att priserna var så höga då.
Nu är de dumpade och jag får två nätter till priset av en och det är det värt. Jag får väl låta bli att köpa en handväska helt enkelt.

Till frukost idag åt jag Kanelbagels med Philadelphiaost. Och en stor kaffe. Jag köpte med mig ute och tog med till rummet.
Frukost på hotellet kostade 44 dollar. Sedan vill de ha dricks på det.
Hutlöst eftersom de inte ens har det jag gillar.
Nästa hotell har ALLT.
Så värd frukost även om den också är dyr (men inte jämfört med den här).

Mitt enda problem just nu är blåsorna på fötterna. Jag har köpt blåsplåster men det hjälper ju inte egentligen eftersom jag måste gå på blåsorna.
Jävla skit att jag struntade i strumpor i förrgår när jag kom hit och tog en jättepromenad.

Jaja. Jag har inget att välja på, det är bara att gå. Bättre skor kan jag inte ha.


Tjohej från New York.

fredag 15 juni 2018

Huset börjar långt där nere







Än har de inte byggt klart.
Och jag har tagit bilderna från 40e våningen. Helt galet.
Nu frukost.
ÄNTLIGEN.
Klockan är 06.20 här.


onsdag 13 juni 2018

Storytelfrukost med den här fina bönan, Anna Fredriksson



Nu är jag hemma, packar, har tvättat av sminket, lunchen står i ugnen och om tre timmar ska jag spela in en podd i en studio på Söder.

Fullt ställ idag alltså.
I morgon åker jag rätt tidigt till Arlanda, även om flyget inte får förrän mitt på dagen. Men USA betyder vara där i Mycket god tid.

Igår fick jag feedback på Ungdomsromanen, och dagen innan på kortromanen. Till NY tar jag bara med mig Flanagans. Innan jag ens tittar åt de andra ska den skrivas klart. Det ska bli mig ett sant nöje, även om jag gör research nu mer än skriver.

Tjohoo.
Vi hörs från New York!


måndag 11 juni 2018

Jag läser tyska recensioner och smackar förtjust

när någon säger något fint.
De gör de flesta, måste jag erkänna, för jag har aldrig någonsin sett en rejäl sågning i Tyskland. I så fall är den väl motiverad.
I Sverige skriver man på vissa sidor "jävla skit" och inget mer.
Det kanske händer på Tyska sidor också, men jag har inte sett det där än i alla fall.

Annars idag mest möte.
Jag ska träffa Bonnier Bookery för första gången. Vi har hittills avhandlat allt per telefon. Utgivningen av min kortroman är i november och idag ska jag få feedback inför redigering.
Det här är ju det konstigaste jag har skrivit så det ska bli väldigt intressant. Omslag och inläsare är i alla fall klara, återkommer när jag får berätta vilka det är och visa omslaget.

Det var det.
Mascaran och parfymen är på. Idag ska jag ta Fårdan till stan. Jag umgås så lite jag behöver med folk på tunnelbanan just nu innan jag ska åka till NY (på torsdag. Jag är by the way galet yster !)




söndag 10 juni 2018

Jag kommer inte att hinna till 50´innan jag åker.

Jag landande ju lite i redigering och har fortsatt med det, och har en liten bit kvar innan jag är framme vid att fortsätta skriva. Så just nu ligger jag 4 dagar efter plan skulle jag säga, för på måndag-onsdag är jag i stan på möten och diverse och kommer inte att hinna jobba.
Jaja.
Jag tar igen det.
Tycker bara inte om att missa mina egna deadlines.

Nu ska jag i alla fall klara av gå igenom det som återstår  har jag tänkt, innan jag sticker iväg och lägger mig i solen någonstans.
Efter att ha varit sjuk har jag blivit likblek igen och mina två veckor på Cypern – där jag ju var sjuk en av dem – känns långt borta.
Har jag råd åker jag igen i sommar. Kanske en restresa någonstans där jag kan skriva och ta igen att jag inte badade första de första dagarna på Cypern.
Vi får väl se.

Min målsättning resten av sommaren är att skriva klart Flanagans till sista juli.
Redigera Långnovell och Ungdomsroman i augusti och september.

Typ så.
Hoppas att ni har en fin helg!




lördag 9 juni 2018

Degdragen förkylning det här,

men under de kommande dagarna hoppas jag att jag ska slippa snyta mig och låta som om jag är helt täppt.
Jag ska ju för bövelen åka till AMERIKA.

Jag ska bo i ett rum with a view.
Precis vid Central park. Högt upp. Någonstans mellan våning 33 och 50. Att ha en utsikt är ju så himla viktigt i den där staden, tycker jag. Det är liksom halva upplevelsen.
När jag åkte på min operaresa (inför Gloria) bodde jag inte så högt, men likväl såg jag över takåsar och var supernöjd. Då åkte jag inte ensam. Men när jag är solokvist har jag lite högre krav på boendet.
Allra helst hade jag velat åka tillbaka till hotellet jag bodde på förra året, men just när jag bokade var det för dyrt och jag tordes inte ha is i magen.

Förra året bokade jag resan sent.
Två dagar innan Misse skulle åka till katthimlen.
Idag är det ett år sedan den där förfärliga dagen. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit så ledsen. Jag var förtvivlad.
Men samtidigt kändes det viktigt att få låta sorgen vara så stor och jag lät den ta den plats den behövde.
En vecka senare gick jag på gatorna i NY och var ledsen och det var exakt som det skulle vara.
Det nya livet presenterade sig direkt, samtidigt som jag kunde sörja min bästis. Det var fint på väldigt många sätt.
En stark resa, eftersom den ju handlade om min nya Sonjabok och hennes sista färd.

Misse finns med i nya boken Ett oväntat besök. Där samsas han med både hundar och hästar.
På tisdag kommer den i ljudbok. (Och Sonjas andra chans kommer samma dag i pocket.)

Det här är kanske min finaste bild av prinsen.
Jag känner fortfarande hur hans päls känns mot min hand.