Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.

Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.

Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.

Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum:


Vår 2020

23 mars, Borensbergs bibliotek INSTÄLLT.

18 april, Torsvi gård INSTÄLLT

23 april, Västerås stadsbibliotek


Höst 2020

Feelgoodfestivalen 22 aug

Bokmässan i Göteborg 24-27 september

Uddevalla och Lysekil Bokens dag. 29 och 30e oktober


”Med sin åttonde roman Ett oväntat besök befäster Åsa Hellberg sin position som en av landets bättre

feelgoodförfattare.” BTJ


”Varm och välskriven feelgood, en mustig story med överraskande och allvarliga vändningar. Jag bedåras ...”TTTTTara



”Det finns vissa böcker man bara sugs in i direkt. Åsa Hellbergs Välkommen till Flanagans är en sådan bok. Längtar så efter nästa del!!” - Bokmoster

”Det har gått några dagar sen jag slog ihop boken… WOW! Jag tänker inte recensera, mer än att säga till er att detta är en bok som absolut inte går att lägga ifrån sig förrän sista sidan är utläst och att du då blir galen eftersom du absolut inte ville lämna Fjällbacka eller London!” - Kustboktanten

”Hellbergs senaste bok är en riktig feel goodpralin. Som en blandning mellan hennes Sonja-böcker och SVTs tv-serie ”Vår tid är nu!” - Mediaknarkarn

”Åh nej, den är slut … Hade kunnat, och verkligen velat, sträckläsa den förra helgen men tvingade mig att hushålla med den så att den räckte hela veckan! Tack och lov att det är första delen i en serie - vill ha del 2 nu!" - Bokmalenmalin

"I välkommen till Flanagans öppnar Åsa Hellberg portarna till hotellet Flanagans. Hon bjuder samtidigt in till Fjällbacka och London 1949 och kring 1960. Och hon gör det så bra! Jag älskar kvinnorna på Flanagans, drivet i berättelsen, miljön och (sist men inte minst) omslaget!" - Bokenanna


ANDRA DELEN AV FLANGANS, KVINNORNA PÅ FLANAGANS, KOMMER 1 JULI.

lördag 30 juni 2018

Underbara moln täcker solen idag,



och möjligtvis är det därför som arbetet har gått som en dans just idag.

Jag läste några recensioner av Ett oväntat besök på Storytel. Egentligen försöker jag undvika det eftersom man kan vara så elak där, men jag tordes i alla fall idag.
Fina omdömen blandas med sämre, men det är jag van vid.

En kommentar jag fäste mig vid var i alla fall att boken var förutsägbar.
Då kan jag berätta att det är det minst förutsägbara jag någonsin har skrivit, tror jag.

Så här är det ju med den här genren: vi vet vem som får vem. Vi författare har liksom lovat läsarna tidigt i berättelsen att just de där två ska få varandra till slut.
Alltså måste man jobba med vägen dit så att den fylls av svårigheter. Ju fler tvära kast desto bättre. Det ska allra helst vara guppigt och svårt hela vägen till slutet och det ska kännas nästan helt omöjligt även om man, likt i en feelgoodfilm, innerst inne kan lita på ett lyckligt slut.

Och jag vill bestämt påstå att just det har jag lyckats med i den här boken.
Mycket annat kan man säkert klaga på, men inte att den är förutsägbar.
Antingen har man inte lyssnat eller så kan man inte genren om man gör ett sådant påstående.
Och så kan det ju vara såklart.

Jaja. 
Jag blev inte ett dugg nedstämd. 
Ville bara förklara hur det går till.
Men ni är ju extremt begåvade och fattar det redan.

Tjohej!

Vaknar tidigt,

läser instakonton och inser att tystnaden bland män fortfarande är så stor. Om det inte gäller fotboll, förstås, då kan man ge support och stöd till någon som råkat ut för hat och hot (som är bra, det ska man göra). Men det är bara då empatin och orden kommer. De finns andra tillfällen när de också behövs.
För att:
Det är inte män som delar om barn som far illa,
om kvinnomisshandel eller
om flyktingar som kommer hit för att det är elände i deras länder.

Ändå är det oftast män som är pedofiler, misshandlar kvinnor och har antingen startat krig eller låtit bli att föda sin befolkning.

Män håller käften och det blir så tröstlöst för om vi ska komma någonstans så måste ju männen förihelvete på tåget och visa var de står.

Det går ju när det gäller fotboll.



fredag 29 juni 2018

För ett ögonblick tänkte jag att det inte var en bra bok,

den där första delen av Flanagans. Men nu har jag ändrat mig.
Väldigt bra bok. Och kul att skriva om annat är 50plusare den här gången.
Persongalleriet är brett, vi får väl se vad min förläggare tycker om det. Hon är vanligtvis inte särskilt förtjust i det.

Frågan är hur många perspektiv jag kan ha. Hittills har jag fyra, men det känns som om fler skulle behöva komma till tals här. I så fall måste jag ge dem det tidigare i berättelsen, men det kan jag göra i redigeringen i så fall.
Ibland blir det så mycket bättre om man kan ge en karaktär en egen röst, istället för att den ska tecknas genom någon annans öga.

I senaste Sonjan hade jag sex perspektiv. Susanne, Rebecka, Maggan, Paul, Michael och Sonja själv i sin himmel.
Och i Ett oväntat besök har jag lika många ungefär, tror jag. Ibland bara i något kapitel.
I den är Nikki huvudrollsinnehavare. I Sonjan är det ju alla tre tjejer (fyra inkl Sonja) som har lika stort utrymme.
Det är lite olika sätt att skriva på.

Nikki skrev jag ju innan tredje Sonjan och jag har inte riktigt haft en känsla för om någon annan än jag själv skulle gilla den, hehe. Men de små recensioner om ljudboken som hittills dykt upp ser tack och lov bra ut

Snart dags för visning igen.
I morgons ska jag promenera till posten och köpa kuvert. Jag har en massa böcker som ska skickas hit och dit och jag glömde köpa kuvert när jag var i Farsta igår.
En mulen helg är precis vad jag vill ha för på måndag kommer solen igen och med det min oro i kroppen.

Tjohej.
Hoppas att ni får en fin helg, vad ni är gör/inte gör.
Ibland är ju inte gör det allra bästa!


Då var det skrivtajm.

Men jag startar som alltid med att kolla runt på nätet. Ungefär samma rutin varje dag. Jag är ju en människa som trivs med sådant.
Det gör nog de flesta, tror jag,  för även om jag känner mig lite rastlös just nu så gör jag på samma sätt varje dag. Ett enahanda men behagligt liv.
Idag består livet av jobb och visning av lägenhet. I morgon ska jag själv titta på en, men jag är ju väldigt förtjust i den jag såg häromdagen så det ska mycket till för att slå den.

Sedan fajtas jag med det första hotellet jag bodde på i New York.
De har debiterat mitt konto 1850 kr typ (tre dagar efter checkout) och jag vet inte varför eftersom hotellet var förbetalt.
Jag har fått tag på någon på FB som hjälper mig men vi kan väl säga att det gick lättare att boka hotellet än att få klarhet i det här.

Igår morse sas det att jag skulle få mejl från någon, well, det har fortfarande inte kommit.
Kvittot jag fick när jag checkade ut var på en av tre sidor såg jag först när jag kom hem, så den här summan (och ett par mindre) finns inte med.

Så lite varning för Park Lane Hotel New York i nuläget. Jag återkommer när och om de har gjort rätt för sig.
Annars blir det en allmän varning på alla sociala medier, banne mig.

Jaha, vänner. Det var väl det.
Bra fredag så här långt!

torsdag 28 juni 2018

Då har jag bokat en skrivresa.

Tillbaka till Cypern.

Helt ärligt vet jag inte ens vad jag har bokat mer än platsen och vilket hotell. Jag kollade så att det fanns någonstans att sitta och skriva, och utöver det så löser det sig väl.
Det fanns ett pentry och det är bra.

Det är nästan skönt att det inte ska bli så fint väder de kommande dagarna här för det stressar mig när jag inte har någonstans att ta vägen när jag vill gå ut. Idag åkte jag till Farsta igen, besökte bokhandeln och på H&M tog de bort ett larm som jag fått med mig hem från USA på en klänning. Hurra för det!

Annars fick jag en bra skrivdag idag och jag har en PLAN för resten av manuset.  Absolut inte på detaljnivå men på konflikterna som trappas upp allt mer.
Hurra för det också!

Det var det.
I morgon 15 grader och MOLN!




Så. Jag var på lägenhetsvisning igår,

och den var så fiiiin.
Störtmysig 2,5 rummare i mitt första Farstaområde Hökarängen. Vi bodde där i andra hand tills Jonathan var ett år, då vi fick ett förstahandskontrakt i Farsta strand.

Helt okej närhet till Farsta centrum (OCH FRISKIS som jag inte har varit på sedan flytten trots höga ambitioner) och promenadavstånd till ett av Farstas två bad.
Gud, vad jag saknar strandbad här. Nu kör jag ju till Farsta  när det är fint väder (som igår).
Bryggorna på Liljeholmskajen är superfina, det är bara det att jag passar bättre på en filt i Farsta.

Sedan är hyran betydligt lägre – vilket skulle kännas tryggare framöver. Man vet ju aldrig hur det här författariet går (trots att bok 8 är ute och jag har försörjt mig, emellanåt knappt, på det här sedan 2013).
Man tappar förstås i modernitet, men det känns helt okej.  Den jag tittade på igår hade ett avdelat litet matrum som jag skulle kunna ha som kontor. Det vore helt suveränt!

Jaja.
Håll en tumme.
Det här är en kedja på tre som ska bestämma sig. Jag törs inte vara för entusiastisk.
Då vet jag i alla fall att det här området är perfekt för mig och kan söka en annan lägenhet där vad det lider.

Jag funderar på att åka bort i slutspurten av Flanagans nu. Sätta mig ensam på ett charterhotell de två sista veckorna i juli. Det funkade så jäkla bra på Cypern, trots att jag var där med mamma då. Nu skulle jag kunna öka takten. Jag räknar mina pengar och får se hur det går.
Det känns som om jag kan koppla bort allt här hemma om jag är borta. Ingen tv, inga mathandling, ingen ÅKA till solen (bara kliva rakt ut), jobba morgon och eftermiddag och resten läsa och ta några dopp som ju verkar vara min nya grej.

Tidigt uppe idag i alla fall, och nu börjar jag jobba!

onsdag 27 juni 2018

Jag ska visa min lägenhet idag,

men gör ingen stor grej av det. Främst måste jag faktiskt jobba. Det gick bra igår, och jag la av på rätt ställe hoppas jag.
Så: ett par timmars jobb nu, sedan visning, sol, och gå på visning själv.
En halvdag här, men så får det bli ibland.

Tjohej!

tisdag 26 juni 2018

Jag vaknade klockan 8, tjohej



efter att ha sovit tungt ännu en hel natt.
Jag är van vid att vakna (och gå på toa), men inte den senaste tiden. Wohoo på det.

Nu kaffe, lite googling och sedan jobb. Det ska bli fint väder idag och då vill jag gärna ut och sola ... men det blir inget av med det om jag inte gör det jag ska först!

Tisdag morgon.
Bra dag, så här långt!

måndag 25 juni 2018

Jag har satt in en bytesannons om min lägenhet,

och blir alldeles svettig av alla uppdateringar, lägenheter och ja och nej överallt.
Och inte hör folk av sig eller svarar trots att vi alla har sagt ja till ett intresse (mer triangel än direktbyten). Nu ska jag i alla fall på en visning onsdag kväll i Hökarängen. Och på något sätt måste ju den tredje delen i kedjan också komma hit och titta. Sedan ska det ju stämma för alla.
Puh.

Jaja.
Jag har ingen panik.
Så länge skriver jag på min bok. Idag gick det bra och intrigen tätnar (nä, kanske inte men vi anar konflikt av stora mått. Gott så).
Fortsättning följer i morgon!
Då MÅSTE jag försöka gå upp tidigare. Det enda jag har känt av sedan jag kom hem från NY är att jag vill vara uppe en timma till= sova en timma till på morgonen. Än har jag inte lyckats rubba det, men gör ett nytt försök i kväll/morgon bitti.

Det var det denna måndag.
Hoppas att ni har det bra!

Det här är minen på någon som funderar.



Alltid med en massa glasögon överallt.
Idag handlar allt om manus och next step. Vi får se om jag klurade ut något. Jag har precis just nu en känsla av att jag kom på något igår kväll som jag skulle minnas idag ... vilket betyder att jag måste ha min anteckningsbok i sängen, det har jag inte haft på ett tag.
Jaja. Var det tillräckligt bra så hoppas jag att det kommer tillbaka.

Tjingeling!

lördag 23 juni 2018

Först bus och skratt, sedan en kram




Jag har inte skrivit  på mitt manus sedan jag kom hem från New York, det betyder att jag har tagit LEDIGT i TRE hela dagar. Det är ju inte klokt.
Men idag är jag sugen som tusan och kommer att sätta igång nu direkt.

Igår var störtmysigt med Jonathan och Linnea på Kolmården. Det kom häftiga skurar men det gjorde inte ett dugg. Jag hade med mig två regnrockar som jag köpte när jag skulle till Dalarna på Carmen för ett par år sedan, och de låg oanvända i garderoben. Tips: Typ 10 spänn styck på Rusta.
Och sedan köpte vi ytterligare en i djurparken, alltså klarade vi oss finfint.

Bäst igår: Schimpanserna. De som lekte med sina föräldrar och skrattade, det var fint att se. Och Elefanterna eftersom en djurskötare var pratsam och berättade om allt vi ville veta.
Det finns en 50pluselefant där som inte riktigt förstår att hon är elefant. Hon har troligtvis (det vet man inte riktigt) vuxit upp med bara människor och elefanter begriper hon sig inte riktigt på. Det gör att de andra är lite elaka mot henne, så på dagarna får hon gå med hannen (tjuren?) och på nätterna vara själv. Det är bäst för henne eftersom de andra två honorna är taskiga.
Pluttan.
En elefant kan bli 60 år typ, så hon är gammal, hör lite illa och ser också sämre nu. Hon älskar fortfarande människor.

Kvällen avslutades här hos mig med film och jordgubbar och glass, innan de unga tu tog en taxi till stan för att kolla läget.
Själv såg jag några avsnitt av Will & Grace innan jag somnade och sov till halv 10.
Lite väl länge men det är ju LÖRDAG idag!

Hoppas att ni också har har en fin helg!


torsdag 21 juni 2018

Nästan där igen. Fortsätter fixa i morgon Puh, jag blev rädd att allt var borta!

jag skulle göra något.

Det gick som ni ser ÅT HELVETE.
Tänk om allt mitt trix och fix med bilder är borta!
Suck.
Jag ber att få återkomma ...

Jag har inte kommit igång på två dagar.

Men har gett mig fram till på måndag, för då måste jag skriva. Då är det ungefär fem veckor kvar till min deadline och jag har halva manuset kvar att skriva. Det är en bra press.
Det går om jag bara får jobba hela den tiden utan avbrott mer än en dag här och där.

Jag har faktiskt ingen jetlag.
Har somnat sent och uppe vid halv tio, men ändå. Det funkar ju när det är sommar och jag är ledig. Jag ska pressa den tiden nedåt nu. I morgon ska jag hämta Jonathan och Linnea före 9, så ikväll kan jag inte titta på tv till klockan ett.
Det är bra det.

Annars då?
Tävling på  FB och Insta om ni vill vara med!
Det är ungefär det jag har pysslat med idag, jobbmässigt. Annars har jag mest ägnat dagen åt att titta på lägenheter på lagenhetsbyte.se. Jag vill ju tillbaka till Farsta så småningom. Frågan är väl om någon Farstabo kan tänka sig att flytta hit.
Jag har inte lagt in någon egen annons än.

Jaha, det var det.
Jag har precis packat ned regnrockar till i morgon. Det verkar behövas även på Kolmården.

Hoppas att ni får en fin midsommar!

onsdag 20 juni 2018

Taxichauffören som körde mig från Newark till hotellet

sa: "Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."
Han var från Liberia. Kom till USA när inbördeskriget bröt ut i hans land.
Sonen, som var liten när familjen flydde, bodde nu i Brooklyn. "Skulle jag själv aldrig ha råd med", sa pappan stolt.
När jag sa att jag var från Skandinavien och berättade vilja länder som ingick, utropade han: "Min son är i Danmark just nu. Han jobbar där för sitt företag i en vecka."

Det som sker i USA nu när man separerar barn från sina föräldrar vid gränsen är så hjärtskärande att det är svårt att se bilderna som kablas ut.

Det här är min treåring.
Att han skulle fått lämna sitt hem, utan sina saker (sina gitarrer), sitt dagis, sin fröken, sin trygghet som var hela hans liv. Det vore stort nog för en treåring.
Att han sedan skulle slitits ur mina armar och sättas i stora burar tillsammans med andra barn han inte känner ...


Jag följer många amerikanska stjärnor på Insta. Alla säger samma sak: ring din kongressman och säg ifrån. Det är tydligen så man gör där. Man pratar om att det här inte längre är partipolitiskt, att det inte spelar någon roll just nu. Bara stoppa det som sker. Nu.

Camilla Läckberg skrev om det på Insta (hon är i NY ) och i kommentarsfältet ser man de 20% som kommer att rösta på nazistpartiet i höst. Det är de som säger: Ja men föräldrarna har väl ett ansvar som tar med barnen till gränsen. De är väl de som är skyldiga. De begår ju en kriminell handling. Punkt. Inget mer. Ingen emapati. Ingen förståelse. Inget mänskligt. Iskallt, som om Camilla pratar om leksaker utan liv.

Nazistpartiet, de som kallar sig svenska och demokrater, värnar enbart om vita heterosexuella män.
Så tillhör man på något sätt en annan grupp kommer man att få problem om man ger det här partiet utrymme.
Jag önskar att alla som röstar i höst kunde förstå det, att man kan se till historien som partiet kommer ifrån.
Eller så gör man det och tycker att det är rätt väg att gå.
Man dricker sin öl, eller sitt glas vin, på sin semesterveranda och säger: "vart är Sverige på väg", innan man lägger sig i sin trygga säng i sin villa i den lilla staden, kvällen innan semesterresan till ett annat land.

"Ingen vill lämna sitt hem. Ingen. Man gör det för att man måste."



tisdag 19 juni 2018

HEMMA!

Alltså jag har inte längtat hem ett dugg, men när jag väl är på väg vill jag helst att det ska gå fort. Vilket det ju inte gör. Å andra sidan har allt gått oerhört smidigt så jag har inget alls att klaga på!

Så jag kom hem vid ... halv tolv, tolv kanske? Handlade snabbt (tack gode gud för Ica i huset) och sedan la jag mig och sov fram till fem. Jag sov inte en blund på resan så det fanns inte en möjlighet att jag skulle hålla mig vaken när jag väl kom hem.
Förhoppningsvis kan jag somna igen vid vanlig tid ikväll, hoppas hoppas.
Min kropp är så svullen att tuttarna har dubbel storlek. Bara sömn kan fixa det.

I morgon måste jag försöka rensa i alla bankuttag och reserveringar, det är lätt att tappa kontrollen och inte veta vad som är vad.
Och så ska jag jobba, hurra! Det är verkligen dags nu. På midsommarafton är jag ledig med Jonathan och Linnea, men annars är det bara jobb framöver.

Ännu en fantastisk resa till New York, jag har hur mycket material som helst med mig hem.
ENDA minuset var blåsorna under fötterna som hindrade mig men då var ju själva jobbet gjort. Jävla skit att det blev så. Förra året hade jag ont i fötterna men bara på grund av att jag hade gått så mycket. Jag var barfota i skorna då också. Då hade jag mina Converse. I år superbekväma gympadojjor.
Jaja.
Nu har jag lärt mig. ALLTID strumpor när jag ska gå långt.
Typ på fredag när vi traditionsenligt åker till KOLMÅRDEN!

Tjohej. Nu kaffe!

lördag 16 juni 2018

Att komma in i det här landet tar tiiiid.

En och en halv timma den här gången. Då blev jag flyttad från kö ett (som var enorm), till kö 2 som inte rörde sig alls, till en tredje för oss som hade haft samma Esta (ett slags visa) förra besöket. Den sista kön hade jag gärna blivit tipsad om direkt, så nu gör jag det här:
Har ni varit i USA redan och har en giltig ESTA (man måste ansöka om en ny efter två år), så finns det automater där man kan få sina fingeravtryck kollade, bli fotad och kontrollerad mot föregående gång. Automaten spottar ut en papper som man sedan ska visa fram för en kontrollant (polis tror jag). Den kön, till den polisen, går FORT.

Där har ni det.
Bråttom får man inte ha.
Man måste genom den här kontrollen och hämta sitt bagage även om man ska vidare med ett annat flyg och flera i köerna var desperata för att de missade sina anslutningar.
Men samma regler gäller alla.
Så ska man vidare är det bra att ha några timmar på sig, det skiljer sig inte om man åker till Newark eller JFK. Jag har testat båda.
Jag checkade in på hotellet tre och en halv timma efter att jag landat. Köerna till stan från New Jersey var enorma (jag tog taxi).

Idag ska jag byta hotell till det jag bodde på förra året och som jag älskade.
Att jag inte bokade det direkt berodde på att priserna var så höga då.
Nu är de dumpade och jag får två nätter till priset av en och det är det värt. Jag får väl låta bli att köpa en handväska helt enkelt.

Till frukost idag åt jag Kanelbagels med Philadelphiaost. Och en stor kaffe. Jag köpte med mig ute och tog med till rummet.
Frukost på hotellet kostade 44 dollar. Sedan vill de ha dricks på det.
Hutlöst eftersom de inte ens har det jag gillar.
Nästa hotell har ALLT.
Så värd frukost även om den också är dyr (men inte jämfört med den här).

Mitt enda problem just nu är blåsorna på fötterna. Jag har köpt blåsplåster men det hjälper ju inte egentligen eftersom jag måste gå på blåsorna.
Jävla skit att jag struntade i strumpor i förrgår när jag kom hit och tog en jättepromenad.

Jaja. Jag har inget att välja på, det är bara att gå. Bättre skor kan jag inte ha.


Tjohej från New York.

fredag 15 juni 2018

Huset börjar långt där nere





Än har de inte byggt klart.
Och jag har tagit bilderna från 40e våningen. Helt galet.
Nu frukost.
ÄNTLIGEN.
Klockan är 06.20 här.

onsdag 13 juni 2018

Storytelfrukost med den här fina bönan, Anna Fredriksson



Nu är jag hemma, packar, har tvättat av sminket, lunchen står i ugnen och om tre timmar ska jag spela in en podd i en studio på Söder.

Fullt ställ idag alltså.
I morgon åker jag rätt tidigt till Arlanda, även om flyget inte får förrän mitt på dagen. Men USA betyder vara där i Mycket god tid.

Igår fick jag feedback på Ungdomsromanen, och dagen innan på kortromanen. Till NY tar jag bara med mig Flanagans. Innan jag ens tittar åt de andra ska den skrivas klart. Det ska bli mig ett sant nöje, även om jag gör research nu mer än skriver.

Tjohoo.
Vi hörs från New York!


måndag 11 juni 2018

Jag läser tyska recensioner och smackar förtjust

när någon säger något fint.
De gör de flesta, måste jag erkänna, för jag har aldrig någonsin sett en rejäl sågning i Tyskland. I så fall är den väl motiverad.
I Sverige skriver man på vissa sidor "jävla skit" och inget mer.
Det kanske händer på Tyska sidor också, men jag har inte sett det där än i alla fall.

Annars idag mest möte.
Jag ska träffa Bonnier Bookery för första gången. Vi har hittills avhandlat allt per telefon. Utgivningen av min kortroman är i november och idag ska jag få feedback inför redigering.
Det här är ju det konstigaste jag har skrivit så det ska bli väldigt intressant. Omslag och inläsare är i alla fall klara, återkommer när jag får berätta vilka det är och visa omslaget.

Det var det.
Mascaran och parfymen är på. Idag ska jag ta Fårdan till stan. Jag umgås så lite jag behöver med folk på tunnelbanan just nu innan jag ska åka till NY (på torsdag. Jag är by the way galet yster !)




söndag 10 juni 2018

Jag kommer inte att hinna till 50´innan jag åker.

Jag landande ju lite i redigering och har fortsatt med det, och har en liten bit kvar innan jag är framme vid att fortsätta skriva. Så just nu ligger jag 4 dagar efter plan skulle jag säga, för på måndag-onsdag är jag i stan på möten och diverse och kommer inte att hinna jobba.
Jaja.
Jag tar igen det.
Tycker bara inte om att missa mina egna deadlines.

Nu ska jag i alla fall klara av gå igenom det som återstår  har jag tänkt, innan jag sticker iväg och lägger mig i solen någonstans.
Efter att ha varit sjuk har jag blivit likblek igen och mina två veckor på Cypern – där jag ju var sjuk en av dem – känns långt borta.
Har jag råd åker jag igen i sommar. Kanske en restresa någonstans där jag kan skriva och ta igen att jag inte badade första de första dagarna på Cypern.
Vi får väl se.

Min målsättning resten av sommaren är att skriva klart Flanagans till sista juli.
Redigera Långnovell och Ungdomsroman i augusti och september.

Typ så.
Hoppas att ni har en fin helg!




lördag 9 juni 2018

Degdragen förkylning det här,

men under de kommande dagarna hoppas jag att jag ska slippa snyta mig och låta som om jag är helt täppt.
Jag ska ju för bövelen åka till AMERIKA.

Jag ska bo i ett rum with a view.
Precis vid Central park. Högt upp. Någonstans mellan våning 33 och 50. Att ha en utsikt är ju så himla viktigt i den där staden, tycker jag. Det är liksom halva upplevelsen.
När jag åkte på min operaresa (inför Gloria) bodde jag inte så högt, men likväl såg jag över takåsar och var supernöjd. Då åkte jag inte ensam. Men när jag är solokvist har jag lite högre krav på boendet.
Allra helst hade jag velat åka tillbaka till hotellet jag bodde på förra året, men just när jag bokade var det för dyrt och jag tordes inte ha is i magen.

Förra året bokade jag resan sent.
Två dagar innan Misse skulle åka till katthimlen.
Idag är det ett år sedan den där förfärliga dagen. Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv varit så ledsen. Jag var förtvivlad.
Men samtidigt kändes det viktigt att få låta sorgen vara så stor och jag lät den ta den plats den behövde.
En vecka senare gick jag på gatorna i NY och var ledsen och det var exakt som det skulle vara.
Det nya livet presenterade sig direkt, samtidigt som jag kunde sörja min bästis. Det var fint på väldigt många sätt.
En stark resa, eftersom den ju handlade om min nya Sonjabok och hennes sista färd.

Misse finns med i nya boken Ett oväntat besök. Där samsas han med både hundar och hästar.
På tisdag kommer den i ljudbok. (Och Sonjas andra chans kommer samma dag i pocket.)

Det här är kanske min finaste bild av prinsen.
Jag känner fortfarande hur hans päls känns mot min hand.








fredag 8 juni 2018

Min blogg för en tynande tillvaro.

Ändå håller jag ett krampaktigt tag om det som är min dagbok. Det enda stället där jag är mer öppen än på mina andra sociala medier.

Jag tänker överge FB.
Har aldrig hittat hem där, förutom med min författarsida, och den personliga sidan – som jag tänker skippa att vara på alls – är jag helt enkelt inte intresserad av.  Jag tror inte att jag kan lägga ned den privata och sedan bara behålla författarsidan? Man kanske kan inaktivera den? Jaja, jag struntar bara i den så länge.

Så. Trots många "vänner", skippar jag FB till förmån för Bloggen där jag har ytterst få följare.
Det gör inget alls. Den har alltid varit liten och i relativt privat och jag gillar det.
Skulle jag vilja växa den behöver jag nog ta in hjälp och det är jag exakt noll intresserad av, i alla fall just nu.

Det var det.
Nu ska jag läsa kommentarer på ungdomsmanuset från min förläggare.
Iiiiiiii.



torsdag 7 juni 2018

Jag känner mig rastlös,

kanske inte just nu när jag har varit sjuk, men ni fattar.
Jag har funderat på vad det är symptom på, och jag tror att det handlar om att jag tidigare – fram till för ett år sedan – hade något hemma. Något levande, som väntade och som behövdes tas hand om.
Det här nya livet har inte riktigt satt sig än. Möjligheterna är så många att jag vrider på huvudet konstant och sitter inte särskilt lugnt i båten.

Det kan också bero på att jag inte riktigt trivs här.
Först och främst är lägenheten är för dyr. Inte för ögonblicket, men jag oroar mig för framtiden.
Och så saknar jag andra delen av stan, den där jag bodde i 25 år. Farsta, Hökarängen eller något annat jag känner till.

Så jag kommer nog att börja söka lite mer aktivt snart. När USA-resan är över. Jag är kallad till 2 visningar via interna byteskön redan nu, men kan inte gå.
Jag tänker ändå tacka ja, för hyrorna är väldigt mycket lägre (och lägenheterna större) och även om det inte är så modernt så är jag en hemmafixare av rang.
Inte för att jag tror att jag får någon av dem, min plats är 30 typ, men det kan vara bra att kolla var man landar till sist.
Till den här låg jag på plats 23.

Ungefär så.


Jag blir förvirrad av de här röda dagarna.

Det känns som helg idag, eller hur? Men det är det inte, om jag har förstått det rätt. Det är en alldeles vanlig torsdag. Eller? Korrigera mig gärna om jag har fel!

Den här dagen börjar i alla fall feberfritt och det ska bli mig ett stort nöje att ARBETA idag.
Jag ska inte dra igång några grejer alls, inte gå ut inte träffa folk, ingenting som kan störa tillfrisknandet.
BARA JOBBA!
Vilken ynnest!

Men först ska jag göra mig ren och smörja in min extremt torra stackars hud.
Och göra en hårinpackning.
Egentligen skulle jag vilja till frissan men törs inte än. Vi får se om det hinns med innan jag reser igen om en vecka.

Det var det.
På det igen.
Hurra!



onsdag 6 juni 2018

Skrivprocess.

Det finns förstås lika många som det finns författare, och jag skulle passa mig för att rekommendera det ena eller det andra, för det beror förstås på vem man är och var ens begåvning ligger.
Jag har en kollega, Caroline, som stirrar på mig när jag berättar hur jag gör. "Det där går inte", säger hon som behöver något helt annat än jag.

Jag kom att tänka på det här jag läste ett inlägg hos Elisabet Nielsen och hennes Romanceportal.

Så om jag har någon begåvning (det kan naturligtvis också vara inbillning), så ligger den i att berätta något. Jag har lätt för att hitta till dramaturgin, det som man också kallar en dramatisk kurva. Utan att jag behöver tänka alls, faktiskt.

Just nu sitter jag med Flanagans och inbillar mig ju att jag kanske har skrivit något som är tråkigt, så idag har jag gått tillbaka och tittat men med några korrigeringar så är jag på den banan jag vill vara.
Jag vill att den här boken ska ha lite mer av drama i sig och jag hoppas att jag kan säga att jag har lyckats när jag sätter punkt.
Drama betyder egentligen fler och större konflikter. Inte sådana som borde klaras av med ett samtal mellan parterna, det blir för simpelt. Jag vill göra det svårare för mig än så.
Jag säger inte att jag kommer att klara det, men det är ditåt jag strävar.

Den här gången "tvingades" jag att skriva ett trebokssynopsis för att förlaget skulle kunna skriva kontrakt på det som måste betraktas som något nytt från mig.
Jag har lämnat mina 50-åringar ett tag, ska skriva en helt ny trilogi och förlaget ville förstås veta vad den skulle handla om.

Well.
Jag visste var vi befann oss, jag visste också vem som var huvudkaraktär i första boken, jag visste tonen och slutet som är ingången till nästa bok.
Men jag hade inga konflikter. De fick jag slänga ihop (läs ljuga ihop) i synopsis, för sådana växer ju fram för mig när jag lägger till karaktärer.

Jag har aldrig någonsin haft mer än en karaktär när jag börjar och det är så jag har skrivit snart tio böcker.
Men huvudkonflikten kommer till mig fort (utan att jag har en aning om den innan jag börjar skriva, kanske det som är den största skillnaden mellan mig och många andra författare), och där har ni dramaturgin då, för läsaren vill ju snabbt känna vad boken handlar om. Sedan ändrar konflikterna karaktär, kan bli fler, under resans gång, men huvudkonflikten löser sig aldrig förrän mot slutet (om det inte är finlitteratur. Där ältas samma sak på sidan ett som på den sista).
Som i vilken deckare som helst.

Det betyder att trots min egen variant av hur man skriver en bok, så vet jag efter den första skrivna sidan vad boken ska handla om.
Ni kan öppna vilken bok av mig som helst så ser ni det.

Mycket av redigeringsarbete för andra handlar om att stryka, stryka, stryka. Man förklarar för mycket, berättar om sådant som inte driver storyn vidare, gör utvikningar som är helt onödiga hur vackert beskrivet det än är. Många dras med upprepningar eftersom de vill förklara massor och de då är lätt hänt att man återigen berättar samma sak.

Jag behöver lägga till, aldrig stryka. Och det är ett pyssel i sig när texten är så tajt som min.
Men. Jag gör mitt bästa för att fylla den så mycket jag bara kan, utan ett redaktörsöga. Och jag tror att jag blir bättre för varje bok, men det kan vara bara jag som märker det. Å andra sidan är det allt jag behöver.

Så påpekanden jag har att förvänta den här gången är på
Tempus i tillbakablickar: jag går gärna in med pluskvamperfekt (hade) men i själva stycket använder jag gärna imperfekt. Det bli färre haden då. Min redaktör Lena som jag ska ha nu är inte ett dugg förtjust i det. (Min gamla hade inga problem med det, det är tycke och smak även i detta).
Ordföljd: Jag slänger tydligen om orden i meningarna och det kan jag faktiskt inte göra annorlunda för jag tycker att det låter rätt (för mig). Om det är dålig kunskap från min sida eller dialektalt låter jag vara osagt. Ändra måste jag ändå göra.
Konsekvent. Uppför eller upp för. Jag får inte använda båda sätten. Timma eller timme. Massor med sånt (eller sådant).

Aldrig påpekanden.
Japp, på mina dialoger. 
Däremot kan jag få påminnelser om att lägga in grejer i dem. Som att de som pratar kanske förflyttar sig så att vi får lite action samtidigt.

Jag skriver ju fortfarande bara för mig själv och för den första genomläsningen  – som jag förstör lite av nu när jag går tillbaka, men så är det ibland när jag har varit från manuset ett par dagar som nu.
Idag har jag i alla fall kunnat jobba, hurra.
Jag håller mina egna tummar för att det håller i sig och att jag är i ännu bättre form i morgon.
Jag måste nå 50´ senast på söndag.

Hoppas att ni får en fin nationaldag.
Och om du skriver: det sättet du använder som det blir ett komplett manus av är det enda rätta!




Jag är uppe utan längtan efter att lägga mig igen.

Galet skönt att det i alla fall just nu (pepparpepparpeppar) känns som om det går åt rätt håll.
Jag äter från och med igår gröna piller jag köpte på Cypern mot hostan, men använde till sist de mamma hade med sig. Igår läste jag mer om de gröna och de verkar mest innehålla timjan och jag kör med dem tills hostan är över om det är så att de funkar.
Hoppas hoppas.

Igår när jag lagt mig kom jag på en manusgrej och rusade upp, öppnade manuset och gjorde en anteckning på förstasidan så att jag skulle komma ihåg vad jag hade tänkt.
Idag ska jag jobba med det hade jag tänkt, för det känns verkligen som jag kan jobba en stund idag. (pepparpepparpeppar) Hurra!

Det var väl det.
Igår slog det mig att det väl är helgdag idag, eller?
Jag har ingen som helst koll, men det är ju nationaldag och det är väl en röd dag? 

Jaja.
Jag är ensam här resten av veckan och ska bara ta hand om mig och bli frisk. Hela nästa är fylld av möten och resor.
Heja Sverige och grattis på dagen!

tisdag 5 juni 2018

Sedan första april

har jag alltså haft en influensa och två förkylningar.
Innan det var jag förkyld i september -17 och hade influensan i dec -16.
Blogg är ju en underbar dagbok!

Just nu är jag rädd för att åka på alla möten jag har nästa vecka (måndag tisdag och onsdag som det ser ut just nu).
Kanske ska ta taxi (eller Fårdan) istället för tunnelbana?
Jag måste ju vara frisk på torsdag när jag åker till USA för just nu känns det som jag är en dammsugare när det gäller bakterier.

Jaha.
Det var det.
Inget jobb än så länge.
Men det är jag som har bråttom, inte förlaget, men det är för att
1. det blir bäst när jag hetsskriver och är helt inne i manusetdygnet runt som jag är just nu.
2. jag har böcker att redigera i sommar (höstlångnovell för Bonnier bookery och Ungdomsromanen för Bonnier Carlsen)
3. Jag får pengar när jag levererar manus.

Men just nu känns det som om det jag har skrivit hittills är tråååkigt. Gäspigt på något sätt. Det behöver jag dock inte tänka på just nu för jag tror egentligen  inte att jag är tråkigare nu än tidigare. Det är bara en känsla jag har (hoppas jag). Det visar sig när jag har skrivit klart och börjar redigera.

Vissa passager passar inte mig lika bra som det passar läsaren, så är det ju. Utvikningar är inte min grej, men jag gör dem ändå för att boken blir bättre. Just det är en balansgång, tycker jag.
En snärtig dialog är ju roligast att skriva. Miljöbeskrivningar ofantligt långtråkiga.
Men ni vill ha blåblommiga koppar och det ska ni få!

Typ så.
Vi hörs!


Det blir lite upp och ned när man är sjuk.

Igår sov jag otroligt mycket första delen av dagen, vilket förstås påverkade nattsömnen så att jag vaknade klockan två i morse. Sedan fyra och då gick jag upp och åt frukost. Nä, förresten, jag åt den i sängen.
Sedan somnade jag om tills klockan ringde kvart i sju eftersom mathem ska komma med sin leverans mellan sju och nio.
Jag vill gärna somna igen nu, men det går inte för de kommer först vid 8 fick jag just veta.
Jag får väl kolla Downton som jag gjorde i natt. Jag har min dvd-spelare i sovrummet eftersom det inte finns någon scartkontakt i den stora tv:n och det är där jag tänker ligga tills mathem kommer.

Igår skrev jag kanske en halv sida. Jag hoppas så att jag är bättre idag så att jag kan jobba senare.
När jag har sovit igen ...

Det är i alla fall svalt idag, alltid något!

måndag 4 juni 2018

Jag väntar på att svettas klart,

sedan ska jag duscha tvätta håret och byta lakan.
Inte för att jag mår bättre idag, utan för att jag tror att det kommer att kännas bättre. Ren, liksom. Man blir helt ärlig lite äcklig av allt snor.

Och så ska jag beställa hem mat från Mathem.se. Om jag gör det nu, borde det kunna komma senare. Allt sånt jag gillar just nu, frukt, är slut och jag orkar bara inte gå ned till affären. Återfår jag lite energi ska jag jobba, det är allt.

Update; nä, ingen leverans idag.
I morgon, men då kan jag lika gärna gå och handla själv.

Jaja.
Typ så,
här regnar det just nu.

Hurra för det i alla fall!

söndag 3 juni 2018

Jag roar min förkylda kropp

med att titta på gamla blogginlägg.
Det här är från 2015, och så mycket har väl inte hänt sedan dess.

Roliga saker på sociala medier.


  • Man nöjer sig inte med att berätta att man är sjuk, man fotograferar sin digitala termometer och drar hela historien från första nysningen (själv ringer jag min mamma. Ja, vad är det med det då?)
  • Man uppmanar människor att NJUTA (jag ryser av den, som ni vet, eftersom jag inte gillar när människor talar om för mig hur jag ska känna. Dessutom är det väl självklart att man njuter på, till exempel, en semester. Eller? Skippa det där ordet om det råkar ha fastnat hos dig också. Hu. Lika illa som unna sig. Hur fjantigt det ordet är kan jag skriva en uppsats om.)
  • Jag Man fotar sin tevebild för att visa vad man ser på just då eftersom man inte har mycket till liv.
  • Man visar upp sina nystrukna ansikten och ingen mer än jag verkar undra vem bilden föreställer alla andra skriker "Vackra du."
  • Man ska skicka vidare meddelanden om att man gillar sina barn. Uppenbarligen gör inte jag det, eftersom jag aldrig delar de där.
  • Man ska gilla skrytsamma författare som ligger på tyska topplistor och tycka att det är jätteroligt, trots att det bara är kul för mig författaren själv.
  • Man ska gilla, och gilla och gilla och gilla. Och gillar man inte någons sida är man inte en bra kompis.
And on it goes. På riktigt. Själv har jag mycket viktigare saker för mig.
Ernst "bryter spontana tussar" av bröd. Hahahaha.

Vi kan nu konstatera att den febertermometer

som jag köpte på Cypern visar en hel grad fel.
Jag som hade så viktiga möten i morgon!

Men jag hoppas att de går att flytta, förmodligen smittar jag som satan och det är dessutom inte kul att ha möte när man känner sig så här.
I så fall har jag en vecka hemma när jag bara kan krya på mig. Veckan efter är det ju lite mer med releasefrukost, poddinspelning och resa till NY ...

Varför bli man frisk från en förkylning och sedan sjuk igen? Jag googlade. Olika virusstammar.
Jag tror att jag blev smittad när jag var på apoteket häromdagen och köpte grejer till Jonathan. Jag har ju inte direkt umgåtts med någon sedan jag kom hem, bara handlat och det där kan väl gå snabbt förmodar jag.

Jaja.
Igår blev det inget jobb alls, vi får väl se hur det blir idag. Tar jag alvedon piggnar jag väl till.

Inte så många tjohej härifrån idag.

lördag 2 juni 2018

Jag tog en promenad över bron igår.


Till Hornstull som ligger på andra sidan. Det tar typ tio minuter.
Någon dag när värmen är lägre ska jag prova att gå in till ännu mer centrala delar, tänkte jag. En bro till, så är jag på Kungsholmen. Men man kan också gå Södermälarstrand som är så fint. Eller hela Hornsgatan.

Men inte igår. Jag gick bara till Tantolunden. Fotot vetter mot min förort, Årstadal, som väl knappt räknas som förort med sin postadress Stockholm Men den ligger utanför tullarna i alla fall. Gränsen för innestaden går ju vid HornsTULL.

Idag ska jag förstås jobba igen. Jag tänkte ett ögonblick vara wild & crazy och kanske ta ledigt en dag, men nej. Det blir inte så.
Dels känner jag mig snuvig igen (hoppas verkligen att det bara är en tillfällighet) och sedan så behöver jag ju jobba på.

Jag kolla temperaturen i New York på klart.se och den dagen jag landar är det 36 grader.
Wohooooo.
Jag minns förra årets tryckande värme med hög luftfuktighet och då kändes det som om jag inte hade rätt kläder. Det kommer jag att se till att ha i år.

Det var det.
Lördag.
Vilken grej!



fredag 1 juni 2018

Nä, det blir nog ingen ny bil i år.



Men jag drömmer om en begagnad sådan här.
Nissan Juke. För runt 80 tusen får man en jättefin bil.
Jag kan omöjligtvis dra på mig fler månadskostnader än jag har idag, så det är kontant eller inte alls.

Det var morgonens drömmar.
Realiteten är att jag ska börja jobba så fort som möjligt för att sedan ta mig ut. Min bröstkorg tycker nog att sol är så där, men jag får väl täcka den då om den kliar.
Nu har jag varit inne i fyra dagar och behöver påfyllning av ljus igen.

Tjohej.
1 juni.
Snart är det höst.
Hurra!