Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

torsdag 14 augusti 2014

Alltså det där med karaktärer.

Jag gillar mina. Allihop. Även de som gör misstag, de som är kompletta egon och de som är dramatiska.
Mina manus är helt och hållet karaktärsdrivna, vilket betyder att handlingen är viktig men att den skulle vara totalt ointressant om inte mina människor fanns i den. Det är bara deras handlingar, tankar och känslor som driver handlingen framåt.

Om jag får beröm för något så är det just människorna i mina böcker, att de är lätta att tycka om. Och jag tänker att vi ska prata om just det idag; vad man kan tänka på när man vill skapa en karaktär som andra kan tycka om. Alltså i underhållningslitteraturen, är bäst att säga, för det är där karaktärer måste vara lätta att ta till sig.
Och som vanligt är jag inget facit, jag dryftar bara mina egna tankar. Okej?

Om vi tänker oss till exempel flygvärdinnan Susanne, från Sonjaböckerna, så har hon tillräckligt mycket emot sig från början för att läsarna INTE ska gilla henne.
Hon är snygg som tusan, rapp i käften, ligger runt med gifta män, blir snorrik, flyttar till ett annat land och så vidare utan att avslöja för mycket för er som inte har läst boken.

Svårigheten med en karaktär som hennes är att behålla allt det som är uppseendeväckande - som läsarna kan hata henne för - och samtidigt ge henne egenskaper som blir viktigare än hennes långa ben och tjocka långa blonda hår (hur nu något kan vara viktigare än det suckar författaren som har drömt om både och i hela sitt liv) eftersom de flesta irriterar sig på det alltför perfekta.

Tankar, känslor och handlingar är det som avgör.
Tankarna ska vara självreflekterande men utan att karaktären gör sig själv till ett offer. Om man vill göra en karaktär omtyckt får den tycka synd om sig själv i en enda mening (lite överdrivet men ni förstår.)

Typ 1: En person som har brutit båda benen kan inte bara ligga still på sjukhuset och vara ledsen, den måste med jävlar anamma upp och gå.

Typ 2: En person som har gjort slut med Pia kan inte bara sitta och tänka på vilken dålig människa den är som har gjort slut med Pia (det är både offer och ego, hu!) utan måste tänka/säga eller göra något som visar att det kanske var synd men uppenbarligen det enda rätta, och förhoppningsvis kommer Pia över det.

Typ 3: Din gifta älskling har gjort slut. Att gråta över en gift älskare/älskarinna är en Nejnejnej. I en sekund möjligtvis, sedan måste reflektionen och lärdomen komma. Fastna inte i att det är så synd om frun/mannen (offer och ego igen, tro mig) utan låt din karaktär borsta av sig karlfan och gå vidare med högt huvud och "aldrig mer."

Allt ska inte vara som i verkliga livet, vi beskriver en fantasi i underhållningslitteratur. 

Om vi fortsätter att ta Susanne som exempel, så är hon en jättebra kompis, en doer som rätt osentimentalt tar tag i saker och ting . Hon står upp för sig själv och hon säger ifrån när någon gör något som hon inte gillar.
Det är en dimension av henne; om du ska skapa en karaktär som andra gillar, så måste den ha fler:

Susanne är också djupt osäker, känner sig tryggast ensam (igenkänningen på det) och vågar inte riktigt ta steget in i en famn. Hon är rädd för att bli sårad, rädd för att inte kunna tillräckligt och rädd för släppa taget om det gamla.

Och av våra känslor så är rädslor är bra (så länge de inte beskrivs offriga), det gör att vi andra kan känna igen oss. Sårbarhet är otroligt attraktivt (även i verkliga livet, men det är ett helt annat inlägg.)
Omtanke är bra. Jättebra.
Jävlar anamma är bra.

Ödmjukhet är också jättebra. Men inte så att det patetiskt. Om din karaktär gör något bra, så undvik till varje varje pris "tänk att lilla jag ..." Hu. Att förminska sig själv och en prestation är inte bara larvigt, vi gillar inte sådana karaktärer helt enkelt. Och det är ju gillandet vi pratar om här.

I dialog är egentligen det mesta tillåtet (ja, alltså nästan i alla fall), så länge din karaktär tar ansvar för det den säger.
Alltså kan det fara elakheter ur munnen, det viktiga är vad som händer efteråt, om din karaktär förstår att den har gjort fel, och att den - UTAN ATT VARA ETT OFFER - ställer saker och ting tillrätta.

Om du har en karaktär som är ego, så måste vi som läsare förstå varför. På riktigt förstå varför. Det måste, måste, måste finnas skäl till att en person gör saker som vi som läsare upplever som egoistiska (eller kanske elaka). Och de skälen måste vi författare berätta om. Vi måste alltså ge personen en ursäkt för sitt beteende. Återigen utan att göra någon till ett offer.
Vuxna människor har ansvar för sina egna liv och beteenden, och det vet läsaren och det måste du veta när du låter din karaktär vara egoistisk.

Underskatta inte handling när det gäller att göra en karaktär omtyckt. Små små gester. En klapp på en kind och några snälla ord kan göra en person varmare. Ett skratt, leenden, en omtänksam present likaså.

Ungefär så, tänker jag, lite kort eftersom jag har nya karaktärer att ta hand om.
Hur tänker du?




11 kommentarer:

Annika Estassy sa...

Jag tänker precis som du! Vägrar låta mina kvinnor vara offer. De vet vad de vill även om det de vill inte alltid är det rätt eller moraliskt.
Jättebra text!

Simona sa...

Intressant text, ser fram emot dina nya karaktärer!

Susanne Jonsson sa...

Alltså jag tänker så här: (som jag lärde mig av min lektör) att även elaka karaktärer måste ha något gott i sig som kommer fram i berättelsen, annars blir karaktären inte trovärdig. Och samma gäller förstås för de goda karaktärerna. Jag tycker det är jättesvårt att ge en elaking drag som är positiva eller snälla, och vice versa... men det går efter en hel del klurande.
Något som jag också har lärt mig av lektören, är att karaktärerna måste utvecklas under berättelsens gång, så att de inte står och stampar på samma ställe personlighetsmässigt när berättelsen slutar som när den börjar. Det lyckades jag med riktigt bra i manuset som jag nyligt skickat in till förlag. I det manuset utvecklas huvudpersonerna väldigt mycket och lär sig av sina misstag och problem som de brottas med under tiden. Jag har byggt flera karaktärer på personer i min omgivning som jag knyckt drag ifrån och mojat ihop dem till lämpliga personer i mina berättelse. Himla spännande.
Din beskrivning av hur man bygger upp karaktärerna från början är jättebra, där fick jag mpnga tips på hur jag ska tänka när jag nu börjar med nästa manus...Tack för det!

Snäckskalsdalen. sa...

Intressant läsning. Och det är lite lustigt hur du som författare tänker att vi som läsare skall uppleva dom personer du beskriver. Hur det kommer att stämma med dina intentioner, väldigt intressant fråga! Jag tror, näsch, jag vet, du har lyckats. Fast att hata någon perfekt, det kan jag inte om inte den personen är riktigt dum mot andra eller mig....Kram

Anonym sa...

Väldigt bra beskrivet, har bråkat med en karaktär nu ett tag och nu blev det klarare varför. Tack!

Unknown sa...
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Unknown sa...

Va bra tips!!! Fick en konkret "spark i baken" att ta tag i någon form av skrivande nu! Tack Åsa! Kram <3 mvh Carina på fb

Åsa Hellberg sa...

Bra om ni fick med er något, som sagt, det här är mina egna tankar och de handlar bara om hur man kan göra en karaktär omtyckt, inget annat.

Puss!

Skriviver sa...

Vilket bra inlägg! Många intressanta tips. Har haft lite problem med en karaktär som jag verkligen haft svårt att tycka om, och som jag därför inte alls lyckats beskriva på ett bra sätt. Det handlade nog väldigt mycket om att jag inte lyckades ta mig in i karaktärens huvud, och inte lyckades få fram karaktärens sårbarhet.

För mig ledde det här problemet till att jag funderade mycket på vilken typ av karaktärer jag gillar och oftast väljer att skriva om. Jag insåg att jag faktiskt har otroligt svårt att skriva om personer som inte liknar mig själv, som exempelvis den här problemkaraktären som i mycket är min totala motsats. Det var väldigt bra funderingar och jag tror att jag kommer behöva tänka mycket mer på det. Ibland är det inte bara skrivteknikaliteter som hindrar mig från att lyckas, utan helt enkelt jag själv, mina fördomar och mina egna, personliga svårigheter. Vet inte i hur stor utsträckning andra upplever det, men för mig är det något som är viktigt att lägga på minnet.

/Linda

Åsa Hellberg sa...

Hej Linda.

Är avsikten att läsaren ska gilla karaktären?
I så fall kan man alltid mjuka upp med bra drag som man kan ta från sig själv:)

Alla mina karaktärer har drag av mig, även de som är svåra att gilla, men efter många år i terapi har jag koll på mina sämre sidor också:)
Utmärkt karaktärsmaterial.

Skriviver sa...

Jo, jag förstår precis vad du menar - terapi är bra till många olika saker :)

Avsikten är absolut att läsaren ska gilla karaktären. Mitt problem är dock just det att den här karaktären är min absoluta motsats i princip när det gäller allt (huvudkaraktären är väldigt mycket jag, så jag uppfann den andra karaktären från början lite som en motvikt, och nu får jag äta upp det...), och därför är det nästan omöjligt att ge hen bra drag från mig själv. Det fungerar på något sätt inte med just den karaktären. Men jag jobbar på det och försöker komma fram på andra vägar. Och det går bättre och bättre!

/Linda