Ingen rast och ingen ro,

nu är jag på det igen.
Idag Sjuan, i morgon ledig, måndag och tisdag novell och införsäljningstexter till Gloria (hurra!).
Ett halvår kvar tills den kommer, och nu går det fort.

Nionde november ska jag till Forum och Bonnierhuset på Sveavägen för att få Kerstins (redaktörens) alla tusentals påpekanden om ditt och datt. Uttryck, kommateringar, upprepningar. Det är alltid ett sant nöje. Jag älskar det där sista finslipet (jag älskar förresten allt slip. Det blir ju så mycket bättre!), sedan har jag några veckor på mig att föra in ändringarna.

När sedan Kerstin har lagt in allt i en PDF, och satt den i "bokformat", får jag och några till ett korrektur. Det är då man hittar detaljer som har missats, som punkt, citattecken etc. Sådant som gärna försvinner under redigeringar när man stryker, flyttar eller lägger till. Inga större ingrepp då (oftast), utan smådetaljer.
Sedan lägger Kerstin in det hon får in från alla oss som korrekturläst, och vysch, så åker manuset till tryck. Troligtvis efter jul, den kommer ju inte ut förrän i maj, men jag älskar att vi har en färdig bok att skicka ut så tidigt. Det betyder att månadstidningar och andra med lång pressläggning hinner läsa en text som till och med är korrad.
För jag hoppas ju att de läser Gloria, såklart, men det hoppas jag ju med alla mina 250 tusen böcker. Hahaha.

Ungefär så.
Nu kör vi.
Lördag.
Himla bra dag, så här långt!

Jag skrev inte ett ord till,

istället har jag räknat sålda böcker eftersom min agent och jag pratade om det häromdagen.
Vissa rapporter man får slutar sista december, andra sista mars.
I mitt fall betyder det att Sonjorna i pocket som har fått ny design inte är medräknade eftersom de kom ut i slutet av februari och det får jag inte redovisning på förrän nästa år. Men om jag jag räknar med det jag vet av det så har jag redan nu nått

En kvarts miljon böcker.
250 tusen.
Två fem noll noll noll noll.

(Och med utlandet är det ungefär 100 tusen till, men vem räknar, liksom.)

Det slog mig idag vilka helt surrealistiska grejer jag får vara med om, som gårdagens möte med min agent.
Är inte det helt galet att jag träffade personer som jag beundrar enormt, och vi hade mötet för min skull.
JAG var huvudpersonen.

Jag borde banne mig skriva en bok om mig själv.

Jag är så trööött,

men måste till Farsta centrum eftersom mitt kaffe snart är slut (!).
Jag har åstadkommit lite idag i alla fall och om jag kan tupplura senare, kanske jag kan få till ännu lite mer framåt eftermiddagen.

Nisse har lite pyssel i morgon på dagen, så jag snor åt mig en extra skrivdag bara sådär. Annars brukar jag ju försöka vara ledig de helger han inte jobbar, men i morgon blir det perfekt att få lite mer tid innan jag lägger bort manuset några dagar.
På måndag och tisdag ska jag jobba med novellen, sedan får vi se när Gloria är klar hos min redaktör.

Jag älskar mitt jobb, har jag sagt det?

Jag vaknade kvart i sju

och då var det ju lika bra att kliva ur sängen. Ju tidigare jag kommer igång att jobba desto bättre är det för Sjuan. Mindre omskrivningar skapar mer tid för NY konst.

Så det är där jag är denna fredag, den sista fredag i oktober (OMG!)
Nästa vecka tänker jag sätta på vinterdäcken.
Ni vet hur det är i den här stan. Rätt som det är bestämmer sig vintern för att landa om så bara för en dag eller två (det är de enda dagarna jag gillar att det är snö. Resten av vintern får det vad mig anbelangar gärna vara både barmark och plusgrader.)

Det var väl det!

Möte om grejer,

och date med Nisse som blev middag.
Jättemysigt.

Nu är jag hemma, avsminkad, i morgonrock, och ska bläddra på teven tills jag ska lägga mig och se ett nytt avsnitt av Grey´s anatomy som jag ser på femman play.

Och så ska jag börja läsa Carina Berfeldts nya bok, Fotografiet, som kom i lådan idag.
Den första boken Fadersmord var otroligt bra.

Jag fick lära mig fixa

håret lite, när jag piffade inför fotograferingen.
Nu ska jag tvätta det, men lockarna håller fortfarande dag tre.
Tack Jessica.
Jag hade helt glömt vanlig locktång, och det räcker med typ fyra fem lockar,  så är det klart.
Och det är exakt vad min arm klarar om jag böjer på mig ordentligt!

Idag ska jag på möte i stan, men först har jag tid att skriva lite.
Tjohej!

Nä, så mycket skrivet blev det inte.

I alla fall inte så mycket som jag hade tänkt, men jag har gjort research, tvättat och ändå fått till sisådär 1200 av de 2500 som var målet. Den första stora vändningen är p g, men jag fick inte till det när jag skrev nu ikväll, så jag tar den på fredag.

Nu ska det klippas och målas naglar.  Jag får ingen feeling av tangenterna när de är långa.
Och feeling är ju störtviktigt!

Ps, gjorde en åsavariant på äppelpaj idag, eftersom the real thing är lite för kaloririk för mig:

Ett äpple eller två.
Dela i skivor, ringla aningen med olja/smör över (kanske en matsked), kanel på det och vysch in i ugnen tills äpplena är stekheta och mjuka (typ 13 minuter.)
Finkrossa (med händerna) ETT osötat Digestivekex och strö över äpplen när du har plockat ut dem ur ugnen.
En klicka Alpro vanilj (soyabaserad) på det.

Jättegott och sisådär 250 kalorier om man som jag tar två äpplen och äter upp alltihop själv.
Jag kan inte äta äpplen med skal (kunde i alla fall inte, vågar inte testa igen. Något med gallan har jag för mig) men tillagade funkar finfint.

Tvättdag hos Hellbergs.

Vanligtvis är det något av en högtidsstund, måste jag säga.
Jag börjar klockan tio och måste vara klar klockan ett.

I mellantiden skriver jag.
Jag ligger lite efter, det blir en kamp om jag ska nå 30 tusen på fredag.

Nu kör jag!

Inte ett blogginlägg idag,

jag har helt enkelt glömt det.

Nå väl, nu är jag här och har just bokat en tvådagarsresa till London, åker om ett par veckor om inte armen blir sämre.
Ingen handväska den här gången eftersom jag inte kan bära, får väl ta en stor jacka med fickor för plånbok, telefon och pass.
Typ.
Att bära på högeraxeln går helt enkelt inte av någon anledning.

Jag ska kolla grejer som jag inte kan berätta om, och till de där grejerna ska jag promenera. Jag kommer inte att ägna mig ett dugg åt shopping, utan åt grejer och stadskunskap.
Datorn får följa med, om det är så att axeln ballar ur. Då kan jag i alla fall jobba på hotellet.

Den här gången ska jag bo i Notting Hill. Ett litet och rätt billigt hotell på bra promenadavstånd till det mest om det bara kan låta bli att spöregna.

Portobello House. Någon som har bott där?

Kungen.

Han rör sig inte särskilt ofta ur soffan. Dagtid alltså.
I natt gal han som en tupp halv fyra, tio i fem och halv åtta.
Då var han vaken, minsann.

Och jag också. Adrenalinet gasade genom mina ådror, och jag skulle lätt kunna ge bort honom alternativt slänga ut honom genom fönstret precis då.

Men så fort det är morgon är jag glad att han finns. Gulleplutten. Jag hoppas att ökad medicindos gör något åt gaphalsen.
Annars har jag ett bra julklappstips. Transportbur och kisslåda ingår.

Om jag inte vill äta fisk eller kyckling till frukost,

måste jag handla innan jag får i mig något idag.
Grrrr.
Min butik, Lidl, öppnar klockan nio, och fram till det lyxiga att kunna handla mat när jag behöver, så förbereder jag dagens arbetspass. Anteckningsbok, kalender och blyerstpenna.

Häromdagen fick jag den här i brevlådan och jag skulle ha gjort paketfisken i helgen, men saknade förstås ingredienser. Jag kom ihåg kokosmjölken, men glömde currypastan och fisksåsen.
Jag siktar på den här veckan istället.
Något annat jag vill testa är pizzan med blomkål istället för mjöl. De gjorde den i Vardagspuls på fyran och det såg så himla gott ut.

Jaja, ni hör att jag är hungrig.
Det här är verkligen inte en matblogg i vanliga fall.

Kristin Kaspersen
Good Food
Fitnessförlaget

Nu har jag läst ut den braiga,

ätit väldigt grönt, och redan lagt mig.
Misse kommer nog gapande någon gång vid sju, och då tänkte jag faktiskt se till att vara lite pigg.
(Vi har inte riktigt samma syn på när det är lämpligt att jag går upp men idag får jag hålla med honom om att jag sov liite för länge.)

Ungefär så. Söndag. Det var en bra dag.

Snart 25 000

och det får jag ändå vara nöjd med. Målet den kommande veckan är att passera 30, gärna lite till. Veckan efter kommer jag nog att få tillbaka Gloria (jag minns inte tidsplanen exakt) och jag ska dessutom jobba med novellen en omgång till, och då får Sjuan vänta lite.
Alltså är den här veckan viktig för att ha landat ungefär en tredjedel, innan jag tar ett kort uppehåll för annat.

Men nu är jag trött för idag och tänker ägna mig åt min braiga (varför finns inte det ordet när det är så braigt) bok.
Och naturligtvis ska jag se på tv. I love tv.

Nu sitter jag i skrivsoffan,

äntligen.
Det har återigen varit en seg morgon, och Misse har skrikit på mig sedan sju ungefär.
Men nu är jag uppe sedan ett tag, har ätit frukost och ska hälla upp ännu en kopp kaffe.

Igår gick jag tillbaka i bloggen för att se hur långt jag hade kommit på Gloria när jag var i London i början av november förra året. Då hade jag tydligen skrivit en tiondel, vilken är mindre än det jag har skrivit nu, och jag har samma leveranstid på det här manuset (mitt feb), så jag har faktiskt ingen brådska. Jag måste påminna mig om det, eftersom jag mår lite dåligt när jag inte uppfyller mina mål (som att skriva igår.)
Nu mår jag toppen igen.
När det gäller det.
Tidningar orkar jag faktiskt nästan inte läsa för ögonblicket, och det skäms jag för. Människor far så illa och jag orkar inte ens läsa om det.
Men jag måste jobba.
Jag läser senare.

Och jag har tänt ett ljus, som så många andra har gjort idag.

Jag hade verkligen tänkt att jobba idag,

men orkade helt enkelt inte.
Och vad gör vi i den här familjen när vi inte orkar?
Just det, vi vilar (ähum, läs sover i mer än två timmar mitt på dagen.)

Men tre tidiga mornar (utom idag) har satt sina spår, så istället läser jag "Kvinna inför rätta." Fantastisk bok som jag inte har en aning om vart den ska ta vägen. Jag-personen står inför rätta och vi får historien berätta för oss genom hennes brev till den älskare som också ska vara involverad på något sätt. Vad som har hänt vet jag inte när jag har läst en tredjedel.

Författare Louise Doughty
Kvinna inför rätta.
Forum förlag.

"Vid 52 års ålder verkar Yvonne Carmichael, framgångsrik genetikforskare, ha allt man kan önska sig – ett vackert hem, ett lyckligt äktenskap och två vuxna välartade barn. Men när hon en dag blir inbjuden som föreläsare för medlemmarna i ett parlamentariskt utskott gör hon något som vanligtvis skulle vara henne helt främmande: när hon möter en främling, som hon inte ens vet namnet på, drabbas hon av en så överväldigande attraktion att hon en stund senare har sex med honom på offentlig plats. De inleder ett förhållande och passionen frigör krafter som hon inte kan kontrollera. Krafter som leder henne och hennes älskare in i en mordrättegång.

Från förhörsbåset berättar Yvonne sin historia och växlar mellan rättegången och händelserna som föregick den. Vittnen kallas in och ger sin version. Bit för bit kartläggs förloppet och när vi tror att vi vet vad som hänt kastas nytt ljus över skeendet.

Det är psykologisk spänning på högsta nivå där författaren ställer skarpa och intelligenta frågor kring moral och 

konventioner, lust och passion, trygghet och fasad, jämlikhet och karriär, självbedrägeri och överlevnadsinstinkt. Kvinna inför rätta är en oroande bladvändare om hur en impulsiv handling kan ödelägga allt. - See more at: http://www.forum.se/bocker/utlandsk-skonlitteratur/k/kvinna-infor-ratta/#sthash.aXRMVElY.dpuf

Fotografering och middag.

På samma dag.
Så mycket har jag inte gjort sedan Hedenhös.
Men trevligt som tusan. Båda grejerna.
På middagen babblade jag till halv ett innan jag insåg hur väldigt trött jag var.

Idag känner jag mig nästan bakis, men det är för att jag åt en massa grejer hela dagen igår som min kropp inte längre gillar särskilt mycket.
Så idag promenerar jag till Farsta för att få lite höstluft i mig innan jag sätter mig med Sjuan.

Jag ska hämta nya mediciner till Misse. Värdena är mycket bättre än veterinären hade trott, sa hon när hon ringde igår (hurra), men vi ska ändå ändra dosen en aning.
Han ska få en rejäl skjuts i morgontabletten, och lite mindre på kvällen.

Ungefär så.
Här är en bild till från igår.

Foto Daniel Milton

Från dagen fotografering.

Det gick fort och lätt och vi var klara redan klockan ett. Då hade Jonathan ringt och hans studio ligger i samma kvarter som fotografens, alltså åkte jag till honom och pratade live istället för i telefon.

Smart va?

Nu ska jag sova en timma, 

tjohej!

Anna-Lena Ahlström, som också fotade Marian Keys häromdagen! Bilden får inte lånas!

Foto Anna-Lena Ahlström, bild är INTE tillåten att låna!

Fotodag.

Vi får se om jag kan ta någon bild backstage.
Jag såg att LENA PH som var i samma studio, samma fotograf, gjorde det igår.
(Alltså, ibland är det här jobbet obeskrivligt lyxigt.)

Jag är tyst resten av dagen

Efter dagens hemskheter i Trollhättan har jag inget muntert att säga, inget att säga alls faktiskt.

Stackars, stackars alla familjer.

Har jag sovit som en stock?

Verkligen inte.
Men, det kan inte hjälpas. Jag ska jobba, men innan det tvätta håret (denna fasa!)

Och manus: Just nu centrifugeras det i huvudet. Jag vill få till något utan så mycket väsen (!) och då måste jag kanske stuva om. Ta bort ett par kapitel.
Ny början.
Eller inte.

Ja, där typ är jag.
Nu ska jag bli ren.

Läser i inredningstidningen (älskar sådana magasin)

om paret som "kände in husets själ" innan de möblerade.
Blahablaha, säger jag om det tramset.
Ett hus möblerar man väl efter 1. sin egen "själ", 2. sin budget?

Men vad vet jag.
Jag hade en kort period ett hus i Fjällbacka, men det hann jag aldrig sätta någon egen prägel på. Min nuvarande lägenhet är störtmysig nu, men var total själlös när jag flyttade in, det kan jag bestämt säga.
Nu är den däremot fylld av goa gubbar som Misse och mig.
Det är själ, det.

Jag pratade tidigare med en kompis om att jag är lösningsinriktad, och det är förstås drivet av en stor ångest över att vara i limbo.
Det har jag aldrig klarat utan min hjärna går igång direkt för att hitta lösningar på problem som många gånger säkerligen hade mått bra av att få vara just problem en stund.

Men oh no.

Min lägenhet var just en sån, om än en positiv (för det var galet mycket negativt innan det löste sig med att sälja den gamla, bo i andra hand i tre månader och inte veta vart jag (och då två ungdomar) skulle ta vägen. Snacka om limbo att vara i händerna på hyresmarknaden).

Anyway.
Jag ville flytta in tidigare än första januari, löste det genom att med detektivarbete hitta den som stod på kontraktet (lägenheten var uthyrd i andra hand) och övertalade henne om det absolut braiga med att jag fick flytta in redan före jul. Sedan såg jag till att allt från IKEA och Mio levererades dagen efter inflyttningen (22 dec.)
Gjorde i ordning kök och vardagsrum inom loppet av 24 timmar ( i alla fall nästan), inklusive tavlor och annat som skulle upp på väggen.
Tv:n var nog det första jag kopplade in.

Vänta in lösningar är helt enkelt oerhört svårt för mig.

Och att då känna in ett hus själ, som i reportaget.
Det kan ju ta precis hur lång tid som helst!
Never.

Jag var i London två gånger förra året.

Det här var min första ensamresa.
Och det var lika trevligt som om jag hade haft sällskap. Båda gångerna, faktiskt. Det där med att slippa ta hänsyn är inte att förakta.
Å andra sidan är det fantastiskt att få dela en upplevelse med någon, som i våras när jag reste både med Nisse, mamma och Jonathan. Trots jobb så hinner man ju också se massor.

Men som sagt. Mina ensamLondon var fab, och researchen MAGISK. Särskilt den jag gjorde för exakt ett år sedan.
I boken jag läser just nu promenerar huvudpersonen exakt där jag gick då - förbi Savoy, genom den lilla parken mot Embankment (där jag tänkte ta tunnelbana, ångrade mig och promenerade istället till Trafalgar Square). Så coolt att känna igen sig.
Synd att jag inte gick bara ett par gator till för då hade jag landat vid Downing street, vilket hade varit kul.

Bra armdagar tänker jag att jag kan åka ett par dagar redan nu. Sämre dagar, som idag, att jag aldrig mer får resa någonstans.
Det troliga är nog att jag helt enkelt får skita i att det gör ont, ta värktabletter och åka ändå.
Jag har ett par grejer som skulle vara fantastiska att få kolla på plats innan jag gör sista putsen på Gloria.


(I blogginlägget jag har länkat till vet jag idag nästan till hundra procent att sångerskan vid bordet bredvid var Rita Ora.
Jag googlade bilder när jag kom hem.)

Över för den här gången.

Trots tre veckors ständigt ätande har han inte gått upp i vikt, men jag tror att han gick ned en hel del de där dagarna han vägrade äta innan jag började med tabletter.
Vi får se vad provsvaren säger när de kommer tillbaka inom ett par dagar.

Jag sov en stund. Lång stund. Är ändå så trött och har sådan värk att jag nog tar ledigt idag. Jag ska jobba hela helgen och kommer att ta igen det jag missar.

Dessutom har jag en manusgrej jag måste fundera på alternativ till.
Som det är nu krossar det mitt hjärta.

Att göra honom hungrig gjorde susen.

I dag slukade han sitt piller, hehe.

Det är märkligt med katter hur de känner på sig när något ska hända.
Nu ligger han i soffan med ett öga öppet och frågan är om jag kommer att kunna hugga honom innan han springer och gömmer sig under den. Förhoppningsvis, för kattjakt med bara en fungerande arm känns så där.
Vi ska vara hos veterinären klockan åtta, det tar en kvart dit inklusive att parkera, så jag hugger Misse och stoppar in honom i hans bur vid halv.
Håll tummarna!

Annars då?
Jo tack, galet trött.
När vi är klara hos veterinären kan det hända att jag somnar om igen. Men sen ska jag skriva. Jag längtar!

Jag har en bedrövlig armdag,

men jag orkar inte anpassa mig till det just idag när jag har haft tvättstuga och sånt att ta hand om. Så jag skiter i det och så får det helt enkelt göra ont. Nio månader senare är jag liksom van.

Det är värre att jag inte har fått i Misse kvällsmedicinen idag.
Han kan ha genomskådat min list med att stoppa det i godis. Jag får se om jag orkar bråka med honom.
I morgon ska vi tillbaka till veterinären och ta prover igen och om han inte får sin medicin ikväll så må det väl vara hänt.

Manusskrivandet går däremot lysande.
Det är min stora glädje just nu.
Hurra för det och för att jag är frisk nog att skriva!

Tisdag.

På instagram kan man vinna Toscana tur och retur i storpocket. Ifall ni har missat och vill vara med i leken. Efter tolv dras tre vinnare.

Annars återgår jag till mitt arbete idag. Det blev ingenting sådant alls igår, men nu är jag laddad som tusan. 2000 ord ska präntas innan jag ska till tvättstugan klockan ett. Vi får väl se om jag får ihop det på fyra timmar eller om jag fortsätter jobba mellan tvättarna.

Idag är invägningsdag i min lilla klubb och för mig går det nedåt lite grann i taget. Jag börjar hitta en matsedel som passar mig (läs magen), verkar det som. Mycket fisk och kyckling. Rött kött har jag inte ätit på evigheter. Jag tänker ju fortsätta äta så här, det är hela idén med att jag är med i tremannaklubben som tar tag i kosten.
I lördags blev det en hel del socker och annat (bullar, pommes, äppelkaka och litervis av vaniljssås) men tricket verkar vara att återgå till det normala dagen efter och det kan jag utan problem. Magen är upprörd nästa dag, men det går över om jag inte fortsätter på samma sätt.

Just för ögonblicket har jag en matbesatthet (det får jag ofta) och det är stekt paprika med lite fetaost på. Perfekt till kyckling.
Det här tänkte jag testa idag. Jag återkommer med recension.
Nu ska jag skriva bok!

Måndag.

Jag hänger med Jonathan idag, lyllos mig.
Han har tillbringat helgen i Amsterdam och jag fick en första rapport igår kväll, idag kommer jag att få höra resten medan vi ska ta en biltur tillsammans.

Om jag orkar ska jag jobba också, men den där katten jag har - vars galande har börjat om igen efter att han har varit tyst som en mus i över en vecka - väckte mig först fem, sedan tjugo över, tjugo i, klockan sex, tjugo över ... Åtta gick jag upp och kunde SE att han blev glad och då gick det ju inte att vara arg längre.
Men trött!
Jag har å andra sidan planerat den här dagen som ledig, så varje bokstav är en bonus. Den här veckan går också fredagen bort eftersom jag ska ta ny pressbilder, så mitt veckomål på tiotusen kommer jag att nå först på söndag skulle jag tro.

Jag tycker verkligen om de här intensiva arbetsperioderna. Nu har jag redigerat Gloria hela sommaren, men jag har inte upplevt det som alls pressande eftersom det inte var några stora ingrepp. Men en redigering är en redigering och tar ändå oceaner av tid att genomföra eftersom även småsaker påverkar hela manuset, däremot kunde jag lätt ta en ledig dag här och där, och ändå bli klar före deadline.
Så.
Jobb, men inte intensivt som nu när jag har mål varje dag och tre projekt på gång: Slutredigering av Gloria, långnovell till Året runt och Sjuan.

Snart ska vi dessutom skriva baksidestexter, katalogtexter och annat smått och gott som behövs när man lanserar en bok. Det kan tyckas vara långt till maj när den kommer ut, men Gloria säljs in november och då ska allt vara klart (det är inte alltid det är, och då får man höfta lite. Men vi är ju i galet god tid med det här projektet.)

Ungefär så.
Nu MÅSTE jag duscha.
Tjohejsan!

And she did it!

Jag hade bestämt mig för att jag inte fick se det sprillans nya avsnittet av Downton Abbey förrän jag hade klarat dagsmålet, och nu är jag framme, hurra.

Följer ni Downton?
Jag älskar den och är så ledsen för att det är sista säsongen. 

Men jag ska njuuuuuuta av att se den, och jag börjar nu.

Tjillevippen!

Sen start idag,

men nu drar skrivarverkstaden igång och den slutar inte för än jag är i alla fall snuddande nära 20 tusen.
Jag återkommer senare.
#tjohejsanhoppsansöndagjojatackarjag

På Waldermarsudde.

(Nisse påpekade att det stavades med dubbel-w. Så, då är alla nöjda och glada!)

Ser utställningar och har en bra lördag på Djurgården. Himla fin  stad det här.

Lördag,

och jag sov till halv tio.
På riktigt!
Nio och en halv timma.
Tjohej, vad bra och vad jag antagligen behövde det.

I morgons ska jag jobba (eftersom jag inte nådde 20 tusen i fredags) men idag är jag ledig och ska umgås med min särbo.
Vi ska upptäcka en ny stadsdel. Alltså typ ta en promenad på något nytt ställe.
Antingen i city eller i någon park.
Hagaparken har inte jag varit mer än och nosat på, så det är ett förslag från mig. Djurgården ett annat, då kan man dessutom slinka in på något museum (som väl förmodligen är störtfulla, men ändå.)

Fårdan ska stå utanför hans port om en och en halv timma och nu ska jag duscha.
Vi hörs sen!

Till Lina

Jag stoppar in dem och döljer dem i mjuka godisbitar och det har funkat. Bäst när han är lite hungrig, då drar han i sig den direkt. 

Ibland pluppar tabletten ut och då ger jag honom bara en bit till. 

Godiset köper jag i djuraffären.

När det är svårt lägger jag på lite godiscreme på toppen (också djuraffären), det är hans absoluta favvisgodis och med lite lock och pock går det ner.

Jag har efter två veckor inte behövt tvinga i honom något.

Lycka till!

Ps, han är betydligt piggare och gladare. Inga biverkningar än så länge peppar peppar ta i trä tvi tvi tvi.

work work work

jag blir inte alls klar med veckomålet idag eftersom gårdagen schabblades bort i ett trötthetstöcken och när jag väl var pigg hämtade jag Nisse och bjöd honom på middag, så hårt jobb idag OCH på lördag eller söndag är nödvändigt (och roligt, såklart) om jag vill hålla mina mål.

Nästa vecka går måndag och fredag bort.
På fredag ska jag ta nya pressbilder, så igår fick Nisse hjälpa mig att testa om man kan tråckla på mig en sommarfavvisklänning som jag inte får på mig själv.
Och det kunde man om  jag lutade mig framåt med armarna rakt fram (lite dykposition), då kunde den liksom dras på mig. För framåt med armen funkar hjälpligt. Uppåt, utåt, inåt - över till andra sidan, eller bakåt, inte alls.
Tjoho.
Jag är ombedd att ta med mönstrat (det är den jag provade), svart och något färgglatt (tror på rött).

Innan dess ska jag ha gått ned fem kilon och bli sommarbrun.

Låååångt inlägg. Jag fick en fråga på instagram om synopsis,

jag har betydligt fler följare där än här, så jag antar att hon som kämpade med sitt inte har läst om hur jag inte kämpar ett dugg eftersom jag inte har några synopsis.

Jag hör det där med synopsiskämpandet ofta, och min fundering är att om man måste kämpa redan där, kanske man ska tänka om.

Synopsis är till för att underlätta skrivprocessen, inte stjälpa en gryende skrivglädje.
För att skriva en bok måste det vara roligt, hur ska man annars kunna jobba timma in och timma ut med sitt alster?
Så, systrar och bröder, härmed befriar jag er från det som inte leder någonstans.
Av ett synopsis blir det ingen bok.
Det blir bok av att skriva ett manus.

Så här gör jag istället.

Jag ser en bild framför mig.
I den bilden finns en karaktär.
Den tar jag och gör något av.

Ungefär så.

I Sonjas sista vilja såg jag en bild av tre kvinnor i London, som gick i en fjärdes fotspår.
I Sonjas hemlighet såg jag en man på ett hotellrum och han såg väldigt mycket ut som en fotograf.
I En liten värld plockade jag fram Elsa, som jag hade i ett annan lite påbörjade idé. Hon stod vid ett övergångsställe och följde efter folk för att hon var uttråkad.
I Toscana tur och retur såg jag en liten kvinna på en stor motorcykel.
I Gloria såg jag en scen som egentligen skulle ha varit början, men som efter lite ändrade planer blev slutet (och så jädra bra det blev då!)
Sjuan kan jag inte säga mer om än att jag hade en en konflikt för en gång skull. Lite annorlunda för mig att börja så.

Alltså.
Synopsis var det.
Inte min grej.
När jag börjar skriva händer något. Inte innan dess.
Inför varje bok har jag förtvivlat försökt att hitta en story, men icke sa Nicke.
Det är först i kontakt med tangenterna som hjärnan släpper vad det nu är den håller så jävla hårt på, jag kan inte förklara det bättre än så. 

Så fort jag är igång brukar slutet dyka upp och med det kommer konflikterna som ska leda dit.
Just nu är jag på kapitel tio i nya manuset och nu har jag helt klart för mig hur det ska utvecklas framöver. Det finns inte nedskrivet någonstans, men jag skulle kunna göra det på mindre än en A4. Det är ett synpsis gott nog.

Jag gör noteringar i efterhand om persongalleriet: Pia, 53, tre barn, grått hår. Sekreterare. Lång. Gillar kanelbullar.
Det är allt som finns att läsa om mina karaktärer. De utvecklas helt och hållet i manuset och fler anteckningar än den ovan finns inte om dem.
Men det finns förstås i mitt huvud.
Varje karaktär blir en person som jag är rätt klar över hur den funkar.  Hur de är och varför de är/gör/tänker/säger som de gör är förstås superviktigt, men inget jag behöver skriva ned. När de är med i manuset vet jag vem jag har att göra med, om ni förstår vad jag menar.

Vad jag däremot gör när ett kapitel är klart är att göra en kort notering om vad det handlade om. Det är viktigt, så att jag i redigeringen vet var jag skrev vad.

Jag är bara på kapitel 10 än, hehe.

Jag gör inga kurvor om jag inte behöver rent logistiskt, för så kan det ju vara ibland.
I Gloria behövde jag följa ett visst mönster, och då skaffade jag hjälpmedlet jag behövde till det (nej, jag kan ju inte säga än vad det var.) Och just det är ju också en del av ett synopsis. Även all research, bilder, länkar, youtube-klipp är en del av det.
Jag vill utvecklas, skriva nytt, och det är inte alltid att ni som läsare märker det, men jag vet det när jag skriver.
Det enda jag inte verkar kunna förändra är att jag inte kan komma på särskilt mycket innan jag börjar.

(Sedan har jag fördelen av att göra det här på heltid, vilket betyder att jag håller mig helt ajour med var jag är. Det blir onekligen ett annat flyt om man kan skriva i alla fall lite varje dag.)

Slutligen.
Det ska vara roligt att skriva en bok (i alla fall oftast), oavsett genre.
Är synopsis ett hinder skit i det.
Är det bra för dig, så använd det för tusan.
Det ska bli en bok, det är hela grejen.

Jag fick svar på ett sms 04.23.

Det var Jonathan som sa att han var på väg till centralen.
Mitt lilla moderliga tips hade jag messat i går kväll: Glöm inte att ställa väckarklockan.
Uppenbarligen funkade det.
Han är på väg till Amsterdam på en mässa/festival i ett par dagar. Jätteroligt för honom att han kom iväg (tror jag i alla fall, planet ska lyfta 6.30) och att hans vapendragare åker med: Richie som han delar studio med, och deras gemensamma manager Steven.

Jag kunde inte somna om, hade ont i armen och är fortfarande vrålhungrig trots att jag har ätit ett par ägg och lite skinka.
Well.
Jag tänker att jag försöker jobba lite nu, så får jag väl helt enkelt somna om när jag har ätit en frukost till. Värre saker har hänt.

Ungefär så.
Torsdag.
Heja!

Hen.

Jag fick ett påpekande om hen, i en kommentar till mitt förra inlägg.

Det här har jag klippt från Transbloggen, som säger det bäst i ett inlägg från 2013.

"Vi i RFSL Ungdom har ju väldigt länge använt oss av ordet "hen". Under det senaste året har "hen" hamnat på tapeten och diskuterats flitigt. Oftast har diskussionen i media handlat om att "hen" kan användas istället för att säga "han eller hon". Det är jättefint att många fler verkar har fått upp ögonen för att språket kan förändra vår syn på världen, på kön och kroppar. Däremot glöms det tyvärr ofta bort att "hen" också är ett pronomen som väldigt många identifierar sig med, på samma sätt som många ser sig som "hon" eller "han". Det är så vi oftast använder ordet i RFSL Ungdom: vid pronomenrundor får deltagarna t.ex. berätta vilket pronomen de föredrar, för att alla ska kunna bli väl bemötta och kallade det de själva vill. "

Det är därför hen är så fantastiskt. 

Jag tycker att vi som aldrig har tvingats ens tänka tanken på var vi hör hemma, eller behövt kämpa för att få en inte alltid så varm omgivning att acceptera oss, ska jubla och säga äntligen slipper du kämpa för något som jag själv alltid har tagit fullkomligt för givet. 

Att det sedan är användbart i dagligt tal är toppen. Ju mer vi använder ordet desto bättre, tänker jag.

Jag kommer absolut att använda det där det passar bäst, både här och i mina böcker. För mig är det alldeles självklart och odiskutabelt. 

Idag är det

göra-åsa-lite-piffig-inför-pressbilderdag, som i att göra nya slingor. Det var tre månader sedan jag gjorde det senast och klippte av det sista av mitt långa hår.
Buhuuuuu, säger jag fortfarande om det. Så dumt gjort!
(Det handlar inte om passar i, eller om snyggt eller fult, bara trivsel. Jag vill att det ska vara längre.)
Några toppar kommer inte att klippas, inte på länge om det går att undvika. Jag är ju oförmögen att göra något med det just nu, så slitet blir det ju inte som det kan bli annars.

Håll tummarna att jag kommer till en frisör som vet vad hen gör.
Eftersom jag byter salong igen har jag förstås inte en aning om vems händer jag landar i.
Senast hade jag en praktikant.
Det tog eeeeevigheter. Och blev inte riktigt bra bak. Trots övervakningen.
No more sådant i Åsas hår.

Ungefär så.
När jag är klar där efter några timmar ska jag handla och sedan skriva ett halvt dagsmål. Ska jag nå 20 tusen den här veckan måste jag kämpa lite.
Jag har tänkt att vara ledig hela helgen, halleluja.

Det här är en kille som har ordning på frisyren.
Jonathan var hos frissan första gången när han var tre månader. Han kom ut med långt hår och till sist hängde det ned i ögonen.
Själv hade jag inte ett hårstrå. Jag tror jag har en bild på mig själv som ettåring där man med nöd och näppe fick i en rosett mitt på huvudet.
När Jonathan fyllde ett kunde man göra flätor.

Slut för idag.

Jag gick rakt i i köksstolen armen så att den fick ett ryck, och det räcker en sådan här dag när den vaknar och är sur.

MEN, jag har skrivit och det har gått strålande. Jag börjar lära känna karaktärerna och hur de funkar, och de är i lite nya miljöer vilket är roligt att skriva om.

Nu stänger jag av allt och lägger mig och vilar.

Vi hörs!

Jag somnade om fram till mitt andra alarm.

Så idag startar jag senare, men det känns inte som om det gör något.
Jag behövde uppenbarligen sova och armontet jag hade vid första ringningen känns lite bättre nu tycker jag.

Jag är på kapitel nio. Har skrivit 13 tusen ord, 26 A-fyra utan marginaler, 75 tusen tecken (inkl mellanslag.) Gloria är på ungefär 95 tusen ord, och om den här blir ungefär lika lång (det brukar mina böcker bli) så återstår dryg 80 tusen. Om vi som jag gör, bryter ned det till skrivmål så landar vi på på effektivt åtta veckors arbete till.
Det är ungefär det jag har räknat med.
Jag kommer att hålla min egen timeline (15 februari), som det ser ut nu i alla fall.

Om jag tycker att Sjuan är bra?
Jag kan tyvärr inte säga det än.
Men känslan är god.

Bra måndag i Farsta.

Men jag har varit hungrig sedan jag åt lunch. Tror att det är en sådan dag idag.
Skulle lätt kunna ringa pizzerian i bottenplanet på mitt hus, men det kommer jag naturligtvis inte att göra, bara för att jag ska vara så jäkla duktig.
Kanske lite för att jag får ont i magen också.

Istället kommer jag att äta kyckling (så överraskande!) och jag hoppas att jag har kikärtor hemma, för det är jag galet sugen på.
Med olivolja och lite örtsalt.

Något helt annat.
Jag tittar på hemma hos doktorn, eller vad det heter på ettan.
Just nu intervjuas Meta Welander, som förlorade sin man, Ingvar Kjellsson, efter 70 år tillsammans.
70 år.
De gillade verkligen varandra.
Jag tror att det är mycket viktigare än kärlek. I alla fall om man vill vara tillsammans länge.

Nu pratar vi barn, tycker jag!

Varje dag fattas beslut som berör barn i utsatta situationer. Men barnen själva får sitta på bänken och se på när vuxna fattar beslut som kommer att påverka hela deras liv. 

Det är nog nu. 

Barnen måste få höras. 

UNICEF Sverige har tagit fram en poddserie, Röster från bänken, där barnen själva får komma till tals. Lyssna på barnen och ställ dig bakom kravet att barn ska få rätt att klaga när deras rättigheter kränks, på unicef.se/rösterfrånbänken. #rösterfrånbänken

Det är lite kallt just när jag lägger mig.

Och när jag går upp.
Men jag sover gott som tusan under mitt tjocka täcke.

Måndag. Hurra. Nu börjar jag jobba.

Min snälla, snälla förläggare

ska skicka nya böcker till mig.
Suzanna Dilbers Förlist, Anna Fredrikssons Tisdagsklubben, Katarina Bivalds Livet motorcyklar och andra omöjliga projekt och Caroline Erikssons De försvunna.

Jag försöker hålla igång läsningen (och är rätt bra på det just nu) trots att jag skriver själv, men det är inte alltid så lätt. Jag blir trött av mitt eget kreerande, och ögonen gnisslar efter en skrivdag. Då känns det lättare att se en bra tv-serie eller en film, som för mig också är oerhört inspirerande även om läsning förstås ger mer till mitt emellanåt fattiga ordförråd.

Lunchrast, det är viktiga grejer det. Mycket viktigare än middag för mig. Idag blev det sent, men Sjuan höll mig fast (tack och lov, det är jobbig när man vill fly från manuset.)
Jag har lite kvar att skriva idag, och sedan vet jag att jag tänkte att jag måste åka till Farsta centrum. Men nu minns jag inte varför,  och när jag kollade kylen så har jag mat så det räcker. Möjligtvis var det för att beställa en frissa-tid, men det kan jag göra i morgon.

Istället för att promenera tänker jag ta ett bad när jag har skrivit klart.
Jag skiter i att gå ut idag.
Jag hade öppet fönstret i natt, det räcker med frisk luft.

Vi pratar inte om det,

så har vi klarat av dagens fysik.
Det kommer jag att strunta fullkomligt i eftersom jag ska få jobba idag, hurra vad roligt för mig!
Hela min kommande vecka är blank och det enda som ska klämmas in utöver arbete är ett frisörbesök eftersom jag ska ta nya pressbilder snart.

Idag slänger jag dessutom in en promenad senare. Det ska bli 10 grader och jag har nytvättade vinterjackor.
Och så blev jag så glad häromdagen när jag kom på att jag köpte en jättetjock jacka (och stor, jag gillar herrvarianterna mycket mer än de fjantiga dam som är alldeles konstiga i midjan) på rean förra året innan vi åkte till New York (där det var svinkallt, som i typ 15-20 minusgrader, men sol varje dag.)

Jag skulle gärna åka dit i slutet av februari igen, visst var det kallt men inte alls olidligt. Dessutom var det halva priset på hotellen så bara det är lockande.
Bilder på min research får ni inte än.
Men ni kan få se andra bilder (som ni säkert har sett tidigare.)

Jag hittade bilder från London förra hösten och började nästan gråta när jag insåg att jag inte får åka dit på länge.
Jag älskar London lika mycket som New York.

Promenad runt Soho

Kallt som tusan, jag tog av mig luvan för bilden minns jag

Flatron. Symbolisk New York-byggnad.

Central Park

The Boat house.

Grand Central.

På onsdag börjar nästa säsong, tolv, av Greys anatomy.

Utan Dr Mc Dreamy.
Honom kommer man att få se i nästa Bridget Jones som spelas in just nu om jag har förstått det rätt.

Jag såg första avsnittet på kanal5 play, idag. Älskar Greys, och kan verkligen inte vänta tills avsnitten sänds på teve.

De sjöng lite ur My fair lady igår.

Jag var med och gjorde en skoluppsättning av den, 1976-77. Jag spelade Freddie (det var dåligt med manliga sångare i min högstadieskola), som Eliza får ihop det med ( i alla fall ett tag.)

Vi som spelade i föreställningen fick åka till Stockholm och se musikalen på Oscarsteatern.
Jag har inga som helst minnen av det (men jag har det av vår egen föreställning), men jag hade en känsla av att Jarl Kulle spelade Higgins.
Och säg det som inte Wikipedia kan ge svar på:

1977 Oscarsteatern, regi: Henny Mürer

Higgins: Jarl Kulle, Eliza: Anna Sundqvist, Doolittle: Olof Thunberg, Överste Pickering: Sigge Fürst, Mrs Higgins: Barbro Hjort af Ornäs, Premiär 23 september.

Det var en bra uppsättning vi gjorde. Carina, vår föreställnings Eliza, spelade framgångsrikt revy med Kjell Kraghe i Strömstad senare, och Agneta som gjorde professor Higgins är musiklärare. 

Tillsammans med dem två, och Anita, hade jag en sånggrupp som hette 6F. Fyra Fantastiskt Fräkniga Flöjtister Från Fjällbacka. Vi hade en aktiv musikskola i kommunen och under många år var jag med på det mesta, från diverse konserter, till marchorkestrar och sologrejer. Teater och musik. Kul som tusan och min dröm var aldrig att skriva, det var att stå på en scen. 

TUR då att jag kan kombinera det där nu.

Min scen idag är tvättstugan. Jag svor förstås som vanligt men när jag hade städat efter alla andra lugnade jag ned mig. Nu ska jag strax tillbaka och börja torktumla min dunjacka. Jag har exakt två timmar på mig att få den torr.

Jag kan ha ont i halsen av att jag jublade och skrek igår.

Det kan också vara så att bara för att jag umgicks med människor (!!) så fick jag baciller.

Anyhow, så var Simona och jag i Västerås och såg I love musicals, med Helen Sjöholm, Peter Jöback, Emmi Christensson (ny bekantskap för mig, ska spela mot Peter i Fantomen på Operan) och den amerikanske sångaren och från Scandal välkände Norm Lewis (spelade Olivia Popes pojkvän som var senator.)
Det var precis så bra som jag hade hoppats.

Jag tror inte att jag fick några bra bilder, ni får nöja er med Simona och mig igen.

Vi är på en grej.

Jag ska jobba lite nu, strax,

men sedan åka till Farsta och handla tvättmedel som jag behöver i morgon.
Då ska orangea dunjackan och min vita höst/vinter-jacka tvättas.
1,7 grader var det här för en liten stund sedan och bilrutan är frostig ser jag från mitt fönster, och frysa tänker jag verkligen inte göra.

I år ska jag också skaffa broddar. Förra året gick inte att gå i min förort när snön kom och om jag ska komma ut i vinter utan att vara rädd för att ramla behöver jag något som biter på halka.
För snart är vi där.
Om två veckor börjar vintertiden!
Snö och sånt.
Hoppas, hoppas att vi slipper snö i år.
Jag kan tänka mig ett par upphetsande kaosdygn, när all nyhetsrapportering handlar om den totala kollapsen för att två meter kom på ett dygn mitt i Stockholm.
Men sedan kan det regna bort, om ni frågar mig.

Nu ska jag ta fram manus och sedan prata med förläggare.
Vi har omslag på g.

Fredag.
Himla bra dag än så länge.

Ett gäng pengar senare

har jag fått nya bromsklossar och ett nytt broms-ok.
Så nu är det bara att tuta och köra ett tag till.
I morgon till exempel.

Jag kunde inte somna, så jag antar att jag kan lägga mig lite tidig idag. Det vore tooooppen, för då kan jag skriva i morgon bitti. Jag tror inte att det blir så bra om jag gör ett försök nu.
Men jag är i fas, och den första tiondelen är avklarad.
Gott så.

Nu ska jag äta torsk.
Visst är det fantastiskt gott?

Blir ni upphetsade av att det eventuellt

finns liv på andra planeter?
Det blir inte jag. Inte ett dugg, faktiskt. Det känns som om jag har fullt upp med det som händer på jorden, i Europa, Sverige, Stockholm, Farsta och i min soffa i Fagersjö.
Just nu är jag dessutom så trött att jag inte ens hade ryckt på axlarna om någon från Mars hade knackat på fönstret (det är så jag tänker mig det, snarare än att någon därifrån ringer på dörren.)

OM det blir något skrivet alls i soffan idag, så blir det i eftermiddag. Det ska städas här och dessutom ska jag tillbaka till Söder och hämta Fårdan.
Och nu måste jag sova en timme.

(Om någon lite marsgubbe är ute och flyger tar jag tacksamt emot skjuts, kan jag meddela. Runt två tror jag blir bra.)

Sju är okristligt tidigt för mig numera.

Min kropp är inställd på en timma mer men nu ska den plåååågas.
Jag ska åka en mil, till Söder, och lämna bilen (och först sitta i kö säkert en halvtimme, jag har ingen koll eftersom jag vanligtvis undviker vägar så här dags), sedan ta en promenad till tunnebanan i Skanstull. Åka så långt jag kan med den(Högdalen eller Farsta) och därefter ta bussen till min förortsförort.
Jag är laddad med frukost men tänkte klara mig utan pillren.
Ungefär så, torsdag morgon.
Vi hörs sen.

Jag får lämna in bilen i morgon bitti,

och så hoppades han att han skulle hinna göra något med den under dagen.
Vi får se och hålla en tumme.
Den kan få sova kvar till på fredag vid ett-tiden om så behövs.

När jag ändå var på Söder i rätt kvarter passade jag på att köpa en flaska olivolja, Villa Zottopera, hos Olja & Oliv. Den enda jag tycker om på riktigt.
Hos mig räcker en sådan här flaska väldigt länge, ändå duttar jag på lite på salladen mest varje dag.

Än så länge har jag inte skrivit ett ord, jag ska det senare idag. Först måste jag slumra en timme.
Jag vill gärna nå 10 000 ord på en vecka (må-fre), och jag är strax där. Det vore toppen om jag kunde klämma 1500 sen när jag är lite piggare.

Med det tempot - ett lysande om jag får säga det själv - kan i allra bästa fall ett råmanus på 100 tusen vara klart på tio veckor (jag tror att Anna Jansson skriver sina på åtta.) Men så enkelt är det sällan.
LIVET kommer alltid emellan.
Dessutom har jag en omgång Gloria kvar (älskar Gloria, har jag sagt det? Jag kan gärna jobba mer med den boken) att redigera. Småpysslet. Det som Kerstin hjälper mig med.
(Enligt mail från min förläggare så är hon very pleased med bearbetningen jag gjorde över sommaren.
Jag tror till om med att hon klämde till med ett litet OMG!)

Ungefär så.
God natt.

Idag har jag en liten agenda.

Först skriva lite (inte minst skriva ned SLUTET på sjuan som dök upp i natt under min kisspaus), sedan åka förbi verkstaden med min bil och höra om han kan göra något åt visslandet innan jag ska åka på en grej på fredag.
Har man på radion hörs det inte, och det är ingen åkfara, men jag vill ändå kolla om han kanske kan fixa det i morgon eller på fredag förmiddag.
Så är det liksom gjort.

Annars då?
Jo tack,  behöver värktabletter idag också men sov betydligt bättre.
Tjohej.

Jag undrar om värken jag fick kvällen/natten till igår hänger ihop med att jag bara åt inte-bra-mat i söndags. Vetemjöl, socker och sådant som jag ju har undvikit helt och hållet i fyra veckor.
Kanske.
Eller inte.
Jag har i alla fall återgått till socker/vetemjölsfritt, eftersom jag för övrigt mår bra av det.

Nu frukost.
Ägg och skinka.
Det är grejer det.

Rysligt bra film på elvan ikväll, 21.00.

Crazy, stupid, love.

Nu har jag utöver att ha färdigställt ett kapitel,

börjat på nästa.
Jag vet inte riktigt vad jag känner än så länge. Att jag skriver lite styltigt tror jag. För att få veta säkert måste jag gå tillbaka i texten och det gör jag i morgon.
Egentligen skulle jag tvätta klockan ett men avbokade, har ingen lust att röra mig överhuvudtaget (även om jag veeet att att en promenad gör gott trots värk.)
Däremot har jag duschat och tvättat håret, hallelujah!

Det kan hända att jag tar ett varv runt huset. Jag måste ändå gå ut med sopor.
Jag rotade i frysen och hittade både lax och grönsaker, tjohej, så något butiksbesök behöver det inte bli idag heller.
Galet bra.

Och sedan undrar jag om inte katten har lagt på sig lite.
Det vore ju grymt!

En jävla skitnatt,

som jag är glad är över.
Alltså börjar jag dagen med värktabletter och innan de kickar in blir det varken dusch eller hårtvätt.
Istället skriver jag lite på Sjuan.
Jag är så lycklig över att det funkar att jobba!
(Och över att sådana här nätter är extremt sällsynta.)

Nu kör vi.
Kapitel sex.
Tjohej.

Jag är stolt Bloggare för varenda unge.

Kämpa för varenda unge!

Varje dag, året om kränks och utnyttjas barn medan omvärlden tittar på – eller bort. Så skulle det inte behöva vara. Alla har vi ett val. Antingen gör du ingenting – eller så gör du någonting. Tillsammans kan vi förändra förutsättningarna för miljontals barn världen över.

Det går att skydda barn mot våld, övergrepp och exploatering. Det går att ge dem trygghet, utbildning och mat för dagen. Och det går att befria barn från ett liv som soldat, gatubarn eller prostituerad.

UNICEF, världens ledande barnrättsorganisation, finns på plats i regeringskorridorer, slumområden, flyktingläger och avlägsna byar och arbetar dygnet runt för att ALLA barn ska få den barndom som de har rätt till. Det handlar om så självklara saker som till exempel rent vatten, vaccin mot dödliga sjukdomar, bra hälsovård, skola och skydd mot våld, övergrepp och diskriminering.

På unicef.se kan du vara med och kämpa för varenda unge, eller sprid budskapet du också genom att blogga, twittra eller "facebooka" om barns rättigheter.

Vi kanske inte kan förändra världen idag, men allt stort börjar med något litet.

Du kan göra större skillnad än du tror.

Ps. Vill du gå med i vårt nätverk bloggare för varenda unge - läs mer här!

Här kan du läsa mer!

Unicef/Georgina Cranston.
Smutsigt vatten tar livet av fler barn än krig gör.

Henning Mankell är död.

Min allra första bokmässa 2009.
Jag skulle sitta på en stol i en monter, med en mick i handen, och berätta om min första bok. Den allra svåraste att prata om (även nu.)
Mankell satt där innan mig, stolen var varm från hans rumpa. Han log och såg snäll ut när han gav mig mikrofonen.
Det var ett starkt ögonblick för en nervös debutant.

Jag tänker i så stor utsträckning som möjligt

ha exakta tider varje dag.
Det betyder att jag börjar jobba senast klockan nio och slutar vid vid ett-halv två.

Jag trivs med rutiner, har alltid gjort. Det är något med det där upprepandet av exakt samma sak som känns tryggt. Som att ha en gammal tickande klocka på väggen.
Tick-tack-tick-tack.
Jag gillart.

Idag kommer jag att ta en paus för att äta frukost, än så länge är magen rätt kass sedan igår.
Det är bra att ta en sådan där bedrövlig mat-dag (men underbar på alla andra sätt, som i SMAKERNA, sällskapet och frosseriet), för det betyder att jag gör något rätt alla andra dagar.
Så seg och trött som jag var igår är jag inte vanligtvis och jag skyller det på maten.

Nu har jag tagit fram anteckningsblocket, kalendern och en bra blyertspenna (bläck går inte, jag ändrar ju massor.)
En snabb koll på DN, sedan drar jag igång. Vi hörs sen.
Tjoho.

Jag har ätit upp allt bröd.

Och ost.
De sista grova småbaguetterna åt jag med skinka till middag för att osten var slut.
Jag orkade bara inte laga mat en gång till efter den där brunchen.

När alla hade åkt iväg med BUSSEN (stora bokstäver, det händer nästan aldrig att jag inte sjutsar hem de stackarna som har tagit sig så långt som till min förort till förorten) tvättade jag av mig makeupen och läste ut min bok, sedan var jag så sockerkomig efter våffelsylten att jag bara var tvungen att sova i en och en halv timma.

Vaknade till kväll, mörker och en tevetablå som säger att jag nog måste se Pitch Perfect på trean 21.00. Har ni sett den?

Det var väl det.
I morgon är det måndag och jag får jobba igen.
Hurra!

Ps, vi såg en bra film igår.
The Judge.
Netflix.
Bra grejer.

Ungarna kommer hit på brunch,

och jag ska bara bjuda på grejer jag inte äter:
Våfflor med sylt och vispgrädde, frallor med ost och marmelad, ägg och bacon. Färskpressade apelsinjuice (alltså färdigpressad av någon fabrik) och förstås kanelbullar.
Jag äter ägg, det gör jag ju.

(Men nä, idag skiter jag i kosthållningen. Jag får ta eventuella konsekvenser (ont i magen).
Det är min toalett och "folk" får väl helt enkelt gå på sin egen.)

När alla är hemskickade (kanhända hemskjutsade) så ska jag läsa ut min bok. Den är mycket svår att släppa.
Martina Haag och Det är något som inte stämmer.
Läs.
(Ja, jag sa det igår, men nu säger jag det igen.)

Lööördag morgon.

Jag ska snabbt läsa igenom kapitlet jag skrev igår och påbörja nästa, mer än så ska jag inte jobba idag. I eftermiddag ska jag träffa Nisse och fram tills dess ska jag läsa ut Martina Haags nya bok Det är något som inte stämmer.
Läs, läs, läs!

Man hör om hur det händer andra. Man tycker synd om dem. Och man vet, innerst inne, att det aldrigkommer att hända en själv. Men man har ingen aning.

Det här är en roman om överlevnad. Om betydelsen av en rödrutig jacka. Om tama järvar med eldkastare. Om en bottenlös fjällsjö, dit ingen får gå, och om hur man reser sig, trots att man är helt säker på att man inte orkar längre.

En bra fredag.

Pillret slank ned i Misse, han har ätit massor, jag har skrivit ett kapitel på Sjuan, tvätten är upphängd och promenaden avklarad.
Det som återstår är att hämta allt torrt i tvättstugan (som JAG förstås har städat efter alla andra), skaffa almanackor och köpa mat, innan jag lutar mig tillbaka i la sofa och kollar på bland annat Idol.
Än så länge har jag ingen favvis, jag tycker att allihop är jätteduktiga.

Ska ni göra något kul i helgen?

I april har jag blivit medbjuden på 30-års fest.

Det är alla som började flyga på Scanair 1986 som firar det med att åka på kryssning med Cinderella. Herrejösses, så roligt.
Väldigt många flyger fortfarande (jag slutade efter drygt två år, numera heter bolaget Thomas Cook airlines) och några har jag kontakt med fortfarande, en av dem är min bästis sedan vi träffades på kursen vi gick då.

Jag ser fram emot det enormt mycket, trots att det är långt bort i kalendern, men jag hoppas att jag är frisk nog då och bara det är ju något att se fram emot, eller hur?

Första tabletten i Misse mage.

Jag bakade in den i en godisbit, så den slank ned utan att han märkte det. Kan jag få det till en ritual morgon och kväll vore toppen, och så håller vi väl alla tummar för att han slipper biverkningar.
Okej?
Jag kommer nog att vara hemma varje natt närmaste halvåret, och om han inte skulle få medicinen på ett dygn så klarar han sig ändå om jag har förstått det rätt.
Om tre veckor ska vi tillbaka till veterinären för att ta nya prover.

Idag har han i princip bara ätit och sovit. En hel burk mjukfoder. Nästan en skål med torrt. Och så godis då, förstås.

Min sjuanstart gick precis som jag hoppades och i morgon måste jag skaffa en månadsalmanacka för 2016, då romanen utspelas.
Inte för att datum är särskilt viktiga just i den här, men jag använde en jättestor till Gloria och vill ha en likadan nu.

En sådan här, sisådär 30 x 40 cm. Perfekt storlek för att kunna göra små noteringar.

Då var man igång.

Men nu måste jag äta något. Troligtvis skriver jag inget mer idag, är trött efter fyra timmar i soffan. Nu behöver jag MAT.
Efter 18 finns medicinen till Misse att hämta på apoteket.
Han har redan ätit upp en hel burk av sitt favvisfoder, och nu sover han igen. Han är nog proppmätt, plutten.

Det har varit kämpigt för både honom och hans matte.
Vi behöver nog båda sova en stund.

Jag tog bort fodret.

Ikväll hämtar jag ut tabletter. Vissa veterinärer säger okej till att krossa dem, andra inte. Vi får se vad som passar oss bäst.

Nu äter han och jag gråter.
Av lättnad tror jag.
Man ska inte behöva äta äcklig mat när man är en gammal katt.

Jag är orolig för min Misse

som inte äter alls så mycket som han ska.
Jag väger hans mat efter ett dygn, och han får väl i sig lite drygt hälften av det han ska.

Vet ni hur katter funkar?
Dör han hellre av svält än äter det som erbjuds?
Han bara ligger och ligger och nu tycker jag att han verkar deppig (även om jag säkert läser in min egen reaktion.)

Alltså fy tusan för att alltid behöva äta det man inte tycker om.
Det är möjligt att jag ringer veterinären i eftermiddag och ser till att han får tabletterna istället,
men får han biverkningar av dem så finns det inga alternativ kvar.

Så.
Projektstartsglädje, men oro för familjemedlem.
Där ungefär.