Alltså, jag visste inte

att jag var så grym på att göra lussebullar, men oj oj oj vad de blev bra.
Jag tror att tricket var rumsvarmt smör som jag knådade in sist i degen.

Vad jag däremot inte har koll på är ugnar.
Jag ville bara få knäcken att mjukna så att jag kunde få bort den från kastrull, slevar och sånt, så jag la dem på en plåt och vyschade in det i ugnen.
Alltihop.
På 225 grader.
Och sen gick brandlarmet.
Kanske inte just sen, men efter ett tag när jag hade glömt bort det tillräckligt länge.

Nu vädrar vi, äter fantastiska bullar, ser på Hairspray (som vi också har sett i West End i London) och har en skön första advent.
Hoppas att ni också har det bra!

Full speed.

Är redan en timma sen.
Fan.
Bakdag är inte min grej, men vad gör man inte för la familia.

Nu MÅSTE jag handla och sätta deg.
Hejhej.

Jag har glömt att rekommendera

en störtmysig film. Underbar musik.
"Sånger från Manhattan" med Keira Knightley och Marc Ruffalo.
Se den är mitt mycket starka betyg.

TOLV TIMMAR!

Ni fattar att jag är utvilad.
(Och att jag har missat mer än en halv dags skrivande...)
Jag var så trött igår att benen värkte och hade kryp, ni vet.
Tricket för att få bort det är att ta ett par Ipren (eller vad du vill föredrar.)

Jag tar nya tag vid tretiden då sonen är skjutsad och klar, men jag hinner ta en snabb koll på manuset innan vi åker.
Dessutom hinner jag ta en promenad om jag går direkt.
Perfekt, eftersom det är så fint väder idag.

I morgon är det bak och kakdag, och då kommer jag inte att ha tid med något annat än att torka upp mjöl.

Idag Bridget Jones dagbok,

i morgon Sleepless i Seattle (19.20)  som följs av The Holiday, och på söndag Love Actually.
Trean 21.30

Vilken helg!

Det bästa med choklad

Att man inte kan äta så mycket.
Om man ändå envisas,  köpte jag hem lite för säkerhets skull.

God morgon

Fredag. Första adventshelg.
Hoppas att den blir fin för oss alla!

I morgon ska jag äta lunch med gamla arbetskamrater

i Upplands-Väsby.
Och så ska jag shoppa i butiken.
Marabou.
Jättemånga sorters choklad.

Jonathan köpte aldrig godis när han var liten, jag handlade alltid på jobbet. Då var Estrella ett av varumärkena, så helgerna var liksom räddade utan sega grodor.

På jularna fick vi en presentkarong från företaget där årets nyheter var med, även från norska Freiafabriken. Och kaffe, Gevalia såklart, och chips och/ eller nötter.
En jättekartong.

När vi fick den tog jag hem den till Jonathan och så spred vi ut allt på golvet för att han skulle kunna välja sina favoriter.
(Sen åt vi ändå upp alltihop.)

Det var tider det.
Vid årsskiftet 2007-2008 gick jag in i väggen och sedan kom jag aldrig tillbaka igen.
Jag sa upp mig, utbildade mig till coach och har skrivit fem böcker sedan dess.
7 år.
Det har gått skrämmande fort!

Då var det rast.

Under den tiden ska jag skjutsa Jonathan, handla och sedan krypa in i julkojan igen.

Jag har köpt en gran, en liten i plast.
Den stora fick Nisse förra året, den fick inte plats här där varje centimeter är använd.

Med den lilla tänker jag nytt; att den nog kanske kan sitta på väggen.
Jag har inte riktigt tänkt klart, men har en idé om hur det skulle kunna gå till.

Hade jag inte blivit författare kunde jag startat en liten firma som ägnade sig åt finurligheter.
Som ensamstående mamma var det rent nödvändigt att vara uppfinningsrik när jag varken hade pengar eller hjälp, och det har jag nytta av nu.
Dessutom är det kul.

Jag återkommer när den sitter som jag har tänkt.

Det känns som om jag har

ett program året ut, i alla fall fram till 20 december då jag signerar böcker i Farsta centrum.

Nästa vecka ska jag på evenemang både tisdag och torsdag, och på fredag kör jag till Västkusten för att fira min brorsa som fyller 40 år, den lilla plutten.
Jag vet inte hur jag tänkte där, men på något sätt ska jag väl få ihop det, hoppas jag.
Min enda önskan är att det fortsätter vara snöfritt.
Vill det absolut snöa på julafton så är det okej.

Nu skriver vi lite, okej?

Nu är granslingorna på plats.

Naturligtvis alldeles för tidigt, men jag skyller på förra årets flyttångest och kartonger.
I år får jag pynta och man kan säga att jag tar i.
Det är det värt. Det är hög mysfaktor hos Hellberg just nu.

Jag är sugen på att göra om den här sidan,

alltså utseendet på den. Jag tycker att texterna bli så små och ihoptryckta, och det är trots allt det som står skrivet som är det viktigaste.
Jag gör det någon dag när jag har tid.
Det har jag inte för tillfället.
Jag är fortfarande skjutsare/mamma, författare, tvättare och adventspyntar, i precis den ordningen just nu.

Och där har ni min prioritetslista för ögonblicket.
Det ska upp granslingor runt fönstren.
Jag tror att det blir grymt!

Jag vill inte säga att det bästa med julen är att plocka bort den, men det är så det brukar kännas när det är över och tomtarna åker tillbaka in i sin kartong.
Det är då det börjar ljusna ute bara en aning dag för dag och någon form av vår är på väg, även om den fortfarande är långt borta.
Visst är det härligt?

Nu skjutsa.
Puss på er allihop.

Igår kväll

fick jag det franska omslaget (kommer i februari) messat från min agent som hade träffat mitt franska förlag i Paris.
Ni ska få se det så fort jag får ok på att publicera det.
Titeln är, mycket fritt översatt (det är Sonjas sista vilja vi pratar om)
"Ha kul
och tänk på mig"
En mycket bra och berörande titel, tycker jag.

NU hänger tvätten på tork och jag ska fortsätta skriva på min fantastiska roman.
Stackars Nisse.
Han hinner inte ens lyssna klart på hur fantastisk Toscana tur och retur är, innan han måste lyssna på mitt orerande om manus sex och hur makalöst bra det blir.

Att vara ihop med en författare in action kan inte vara lätt.
På riktigt.
Därför ska jag bjuda honom på middag i New York. På den snurrande restaurangen högst upp på Marriott, där jag firade min 50-års dag med Jonathan.
Jag har redan beställt bord (för det är så jag gör. Alltid i god tid.)
För att säga tack för tålamod, omtanke och hjälp med allt möjligt; särskilt i Toscana där en motorcykel figurerar.

Ungefär så.
Hej då en stund.

Ps.

Om exakt en månad är det annandag jul.
Om exakt två månader ska jag vara klar med mitt manus.
Om exakt tre månader är jag i New York på den grymmaste research jag någonsin har gjort, och då var London exceptionellt bra. Och den jag har gjort i Stockholm.
Iiiiiii.
Gode Gud, låt mig förvalta det här väl

Jag umgicks igår kväll.

UMGICKS, som i att Jonathan och Linnea var i min del av lägenheten och satt i soffan och pratade med mig.

Vet ni hur sällan jag umgås?
Jag är ofantligt osocial.

Nu har jag en bok att skriva och gårdagskvällens umgänge uteslöt ett andra arbetspass, alltså MÅSTE jag jobba på idag (ni hör ju att jag är en enstörig galning som är besatt av mina manus. Sweet Lord, var ska detta sluta?????)
Jag ska också tvätta och skjutsa, men jag hinner förhoppningsvis med allt om jag KÖR nu.
Tjohej.

När jag har lagat mat

ska jag fortsätta jobba. Halv tre tog jag slut, alltså däckade jag i soffan och sov fram till halv fem, och jag har bara gjort hälften av det jag ska.
Det är ett HÅRT liv att vara författare, som ni förstår.

Utöver att skriva har jag skickat en kort inspelad snutt med mig själv (mobilkamera, trevligt leende, en kort hälsning och upphållande av bok) till Polen, och de blev jätteglada eftersom de frågade efter det redan förra veckan.
Polen är en aktivt land, de ber mig om grejer och jag tycker att det är jättekul. Nya bilder kom till på deras initiativ och jag har också gjort en intervju som de har skickat runt som en form av pressrelease, typ.
Kul.

Min förlagskompis Catharina Ingelman-Sundberg hade aldrig hunnit med det. Hon har 25 länder att hålla reda på, nya tillkommer varje dag.
Hennes något åldriga rånarliga erövrar världen, och det är galet roligt att följa hennes resa.
Idag är vår gemensamma agent i Paris och diskuterar fransk film (enligt FB) och jag håller alla tummar för att det går vägen!
Ps, hennes böcker och inga andra!

Nu ska jag laga mat.
Tjohej!

Den här dagen startade tidigt,

och efter diverse ärenden, promenad och sedan mina älskade Kesoplättar (alltså hur goda som helst!) till frukost, har jag nu tagit på mig skrivrocken och slagit mig ned med min kaffekopp på mig arbetsplats i soffan bredvid katten.
Jag försöker vänja mig av med att alltid ha teven på - eftersom den är jättestor och drar jättemycket ström -, så istället lyssnar jag på radio Stockholm. Det måste vara någon form av action runt mig när jag skriver och radio verkar faktiskt funka. Kim Kärnfalk pratar bohuslänska(hon är från Uddevalla) och det känns riktigt hemtrevligt.

Tisdag.
Dagens mål:tvåtusen ord.
Börjar nu.

"Hon grät okontrollerat",

kan man läsa i Expressen.
Hur gör man då, tänker jag.
Är det motsatsen till snyfta lite och dutta med en näsduk i ögovrån?
Okontrollerat.
Vilket otroligt onödigt ord.

Har ni också varit med om att

LIVET kommer emellan er och era ... tja, till exempel, romanbyggen?

Ny dag i morgon.

Snart ska jag och barnet äta tacos och sedan ska jag se ett nytt avsnitt av The Newsroom. Jag är alldeles till mig.
Måndag levererar trots allt.

Jag försökte ta en bild

av mig själv med min mobilkamera, men det blir bara fånigt eftersom den har något filter som tar bort varenda rynka.
Inte ett dugg fint, faktiskt.
Jag la upp en på instagram, men tänker inte förstöra min fina blogg med sådana bilder.
Det är inte heller den versionen av mig själv jag vill sprida. Min skrynklor är fina och jag vill gärna ha med dem på bild.
Punkt.

Fotograferingen beskrivs bäst som Fångad av en stormvind.
Både halsduk och dunjacka krävdes för att inte frysa ihjäl.

Nu ska vi till Farsta på lite doktorsåterbesök och sedan kan jag äntligen tvätta av mig mascaran och sätta på mig skrivrocken.
Jag BRINNER av skrivlust!

Min kropp,

som jag travar runt med i med lite fart allra helst varje dag, bråkar lite med mig tycker jag.

Särskilt underbenen på framsidan. 

Nu har jag lyckats lista ut att det nog är musklerna som gör ont, inte benhinnorna, och att det nog är dags för nya skor. Jag går i en gammal springvariant och det ska tydligen inte vara så bra när man går.

Sedan är min vänstra överarm inte ett dugg sugen på att klia mig på ryggen, och det vet jag inte hur jag ska lösa eftersom jag bara tänker på det när det kliar.

Att fingrarna är stela är jag van vid, och jag gör min fingergympa för att hålla dem i skrivform.

I övrigt är jag i prima skick, är inte det fantastisk? Det är en jäkla tur, och peppar peppar peppar vill jag gärna lägga till tillsammans med tvi tvi tvi och knack knack knack.

Idag börjar jag med fotografering i stormen ute, sedan ska jag skjutsa sonen och därefter ska jag skriva.

Jag tror att det blir en fin dag.

Jag har ju tänkt att fira jul i år.

Inte med särskilt många julklappar. Lite till barnen men Nisse och jag är helt överens om att vi skippar till varandra.

Nej, jag tänker mig mer med pynt, musik och sånt, eftersom förra julen försvann i flyttkartonger.
Min plastgran gav jag bort t, för den var ändå för stor för den här lägenheten. Istället vill jag ha en liten, och den ska vara så full med pynt att man inte ser barren.
Typ så här som på bilden som jag har lånat från Sköna Hem.

Jag vet inte riktigt hur man får till den så, men det är väl bara att köra på med så mycket pynt det bara går. Den här verkar ju ha allt från blad i olika färger, till rosetter kulor och kors (?).

Vanligtvis pyntar jag lite i taget, tomtar och gran kommer fram först när vi närmar oss julhelgen, men i år ingår det i mitt lite julextraallt att vara tidig.

Nästa helg är det första advent, och vi ska baka både bullar (har jag bestämt) och julgodis (Jonathan och Linnéa). Nisse och hans dotter kommer också hit.

Jul i mitt hus (förortslägenhet, men ändå), and I love it!

Jag börjar få exakt den rätta strukturen,

och nu är det mer eller mindre så att jag kan skriva på.
Jag använder den stora kalendern jag köpte igår och det funkar finfint att skriva en liten notering varje dag, precis som jag behöver göra för att hålla ordning på storyn och tajmings.
Vet ni hur bra det här blir, va va va?

I morgon ska jag fotograferas.
Inte mitt största intresse.
Däremot är jag såklart glad för att Metro, som det här gäller, vill skriva om mig och min pocket som kommer i mitten av december, men själva plåteriet är jag inte så förtjust i.
Det har inte ett dugg med utseende att göra, jag är bara ointresserad. Tycker helt enkelt inte att det är särskilt roligt.

Min man Nisse, som inte alls är min man utan min pojkvän men det kan man väl inte säga när man är 52 år, är gammal modell.
Eller gammal och gammal, han gör fortfarande jobb och tycker att det är buskul att ranta runt på stan med en annan kvinna under armen och låtsas att de är på lägenhetsjakt tillsammans, allt medan en fotograf dokumenterar varje steg.
Men han får betalt, det kanske är skillnad då?

Jaja.
Jag ska sätta på mig massor med smink och le glatt.
Resultatet kommer 5 december.

Åsas musikblogg presenterar ...

Carola.

Vad bra hon var igår.
Och sårbar (det där som gör att vi tycker så mycket om, ni vet.)
48 år. En mogen kvinna som är snyggare än någonsin.

Jag är så glad att jag skriver om kvinnor i den åldern. Och precis som Carola, finns det många som har varit ensamma i många, många år efter en skilsmässa.
Jag skriver oftast om dem, av så oerhört många skäl.
Mest kanske för att jag känner igen mig i både rädslan, övergivenheten och i att man blir rätt bekväm efter många år som ensam.

Själv har jag inte bott tillsammans med någon sedan 1986, inte ens när jag fick barn.

Så kan det också vara, och jag gillar att skriva om oss, även om det finns de som säger "så omogen är man inte i den åldern."
Eh.
Jo, det det är jag man.
Också.
Andra gånger är man så mogen att sonen, 20 å, himlar romcomaktigt med ögonen.

Carola.
Du är grym!

Nu ska jag skriva bok.
Hej så länge.

Bandage bytt,

gårdagens drama är ett minne blöott.
Min unge ligger i sängen i sitt rum och själv har jag stekt kyckling till mig. Han ville ha pizza och han får allt han vill ha just nu.

Jag längtar till i morgon bitti då jag ska jobba igen, idag har jag köpt en jättekalender som kommer att vara oerhört hjälpfull när jag ska ha koll på att allt funkar tidsmässigt.
Det är lika viktigt i alla manus, men här är jag inne på något som jag inte har en aning om, och då känns det tryggare om jag kan skriva i den här.
Många har stora ritrullar, själv har jag tidigare gjort smålinjer i min anteckningsbok.
Nu provar jag kalender, så får vi se hur det går.

Ikväll ska jag se på Carola och Dowton Abbey.
Om inte Jonathan vill hänga med mig i soffan, då blir det nog ingetdera skulle jag tro.
Som sagt, han får allt han vill just nu när jag är curlingmamma i en vecka.

Nu har jag börjat

som Simona, med postisar på köksluckorna, främst för att hålla koll på tajmingar.
Senare idag ska jag köpa en stor kalender ... och nya blyertspennor.
Intervjun var så bra att jag står och studsar för att få fortsätta skriva, men jag måste vänta till i morgon. Jag har för många to do kvar på dagens lista och när den är avbockad är klockan för mycket för att min hjärna ska fungera.

Ikväll är det bara Jonathan och jag, eftersom Linnea ska jobba.
Det kan bli en film till. Igår bestämde jag att de skulle gilla En oväntad vänskap, och det gjorde de förstås. Häromsistens bestämde Jonathan att jag och Linnea skulle gilla Gravity, och det gjorde vi också.
Alltså står det ett-ett i bestämma, och vi får väl se vad det blir ikväll.

Lördag. En finfin dag i förorten.

Klockan tio har jag en telefonintervju

som ska bli väldigt spännande, och som kommer att betyda massor för manus sex.
Sedan ska jag skjutsa till doktorn som ska titta till Jonathans operationssår, och förhoppningsvis packa in det bättre än igår. Enough said.

Dessutom vill jag ta min snabba promenad, den som jag störtgillar och helst vill ut på varje dag. Nu var det två dagar sedan, och kroppen längtar efter att få trava iväg. Det som gör skillnad mot tidigare är musiken i öronen. Varför har jag aldrig tänkt på det? På riktigt? Alla i min familj har fattat det där med hörlurar utom jag.
Spotify har ju faktiskt varenda låt som är bra att gå i takt till.

Ungefär så.
Blir det någon tid över tänker jag fortsätta läsa "Lejontämjaren." Än så länge är den snorbra!

Jag läser medan vi väntar...

Idag är jag ledig,

eftersom Jonathan är här och jag ska skjutsa honom till och från operationen.
När den är klart ska jag bara mamma, det var ju ett tag sedan.
Linnea och han flyttade ungefär första juli och vi har inte setts särskilt mycket sedan dess, för när han är här är jag oftast bortrest.
Däremot messar vi ofta, ett utmärkt sätt att kommunicera kort med ett väldigt upptagen son.

I morgon ska jag göra en intervju per telefon.
En sådan där som kommer att ge sådana svar att jag kan låta min nya story rinna ur fingrarna in i dokumentet när jag återupptar berättandet på söndag. Hoppas jag.

Nästa vecka har jag en fotografering på måndag förmiddag, men när jag har sminkat av mig från den så har jag fyra obrutna skrivdagar.
På fredag ska jag äta lunch med mina gamla arbetskamrater på Maraboufabriken, där det som då hette Kraft Foods huvudkontor ligger (numera heter det Mondelez)
De har en personalbutik.
Slut på meddelandet.

Bluff sms.

Från Telia.

"När det gäller sms så kan det handla om att en ovanlig aktivitet har skett på ditt konto och att du ska följa länken för att kontrollera att inget konstigt har hänt."

Nu vet ni att ni bara ska radera sådana.
Okej?

Nej, jag märkte ingen som helst skillnad,

och det är ju jättebra för jag vill verkligen inte vara allergisk mot min lille katt.
Nu ska jag fortsätta städa.
Toddeloo.

Hellberg junior

är på väg hem en vecka. Han ska opereras (helt ofarligt) i morgon, men behöver sövas och då känner han att han gärna vill vara här efteråt. Sövning gör honom dålig, men förhoppningsvis ska de kunna ge honom andra värklindring (som jag tror är det som gör en dålig. Det är en Hellbergsk åkomma. Båda mamma och jag reagerar på det.)
Och sedan behöver han skjuts lite hit och dit kommande vecka, och jag mammar så gärna så.
I en vecka, alltså.

I alla fall.
Han ska in i det som idag är ett gästrum, men som tidigare var hans.
Ett rum som Misse gillar. Så väldigt mycket att han ligger i den sängen ofta.
Nu har ju sonen meddelat att han är lite allergisk mot vår pälsplutt, alltså städar jag nu bort så mycket jag kan.
Allergenerna sitter inte i pälsen, har jag läst, utan är luftburna och omöjliga att slippa, men ändå.
Rent känns ändå ännu viktigare nu.

Själv undrar jag om jag också känner av Misse.
I många år har jag klagat på att mina ögon har känts torra.
Tänk om det är katten? Det har aldrig ens slagit mig.
Igår och idag har ögonen varit skitjobbiga, så nu har jag tagit en av allergitabletterna jag har här till Jonathan och Linnea.
Vi får väl se om den hjälper.

Annars då?
Jo tack, jag älskar manus sex.
Tjohooo.
I slutet av vecka 49 får jag tillbaka Toscana tur och retur.
Den älskar jag också. Min bebis som blev så bra!!
Då är det slutredigering, sedan korr och vips iväg på tryck i slutet av januari.

Ungefär så, torsdagen den 20:e november.

Om sju minuter meddelas tydligen Svt:s julvärd

Jag tror på Pekka Heino!

Update: jag hade fel. Henrik Dorsin! Kul, grattis!

Ur Damernas värld.

När vi vill skryta men packar in det.
Bättre att säga Hurra. Tycker jag, alltså.

Onsdag,

en väldigt konstig men produktiv dag, mitt i veckan.

Ikväll tänker jag bara ligga helt stilla och titta på kanal fem.
I sängen.
Sedan kanske läsa första kapitlet av Camilla Läckbergs "Lejontämjaren."

Vad läser du just nu?
Jag ska ha semester i februari (har ändrat det lite) och vill ha lästips så att jag kan önska mig julklappar!

(Mitt julklappstips till er är förstås En liten värld i pocket. Kommer 17 dec.)

Alltså, det här med att jag just nu inte sover på nätterna

börjar bli irriterande. Inte minst för att jag inte förstår varför.
Klarvaken vid två är min nya grej, tydligen.

Igår kunde jag somna om någonstans på morgonkvisten, men idag var jag tvungen att kliva upp klockan 7 och tvätta.
Jag beklagade mig för Nisse, som vaknade och sedan vände sig om.
"Du snarkade i alla fall."

Va?
Moi?
Snarkade?

Ursäkta mig, men det gör inte jag.
Möjligtvis snusar lite. Sådär sött. Små puffar.
Puff, puff.

Snarkar?

Nu ska jag göra frukost.
Till mig själv.

"Nej, inte alls".

Emellanåt önskar jag att jag i någon intervju fick höra att någon blev ledsen, men just det där ordet stökas över så snabbt att det nästan inte har nämnts.
Det gäller allt.
Dåliga recensioner (inte alls ledsen), skilsmässor (inte alls ledsen), sparken från jobbet (inte alls ledsen), näthat (inte alls ledsen), sjukdom (inte alls ledsen, vill inte vara utan.)

Sårbarhet, detta svåra, svåra.
För er som skriver manus och vill göra era karaktärer attraktiva, så måste ni göra dem sårbara. De måste ha soft spots.
Det är ingen skillnad på karaktärer och människor i det verkliga livet; de som vågar visa sårbarhet är dem vi gillar.

Sedan är det en fin gräns innan vi börjar tycka att någon är patetisk, men det är ett helt annat blogginlägg.

Nu ska jag och Nisse skriva en stund.
Hurra!

Björn och jag.

Vi har varit på abba-museet idag.  The Björn stod plötsligt mitt framför mig och jag blev så stjärndrabbad att kameran skakade när jag skulle ta en bild.

Jättefint museum.  Väl värt ett besök.

Tillbaka från upphetsning till verklighet:

(En parentes, men ändå.)
Vattnet i min toastol, alltså i vattenlåset i sjävla stolen, rinner ut.

Det skapar en doft som inte är av denna världen.
Tricket är att ha balkongdörren öppen, då stannar vattnet kvar (!!! det har något med trycket i lägenheten att göra, uppenbarligen)
Men det blir kallt att ha det så dagtid. På nätterna under duntäcket är det bara skönt.

Förra veckan sjönk det undan på fem timmar, nu går det fem gånger så fort, alltså måste jag stressa på Familjebostäder lite (i fredags visste de inte riktigt vad de skulle göra, det är nog inte ett vanligt problem.).
Jag vill inte lämna balkongen öppen när jag inte är hemma, även om vi bor högt upp.
Det har kommit in fåglar förut och det vore inget kul att komma hem till, om jag är ute en stund.

Ungefär så.
Annars är jag ledig i dag och i morgon, eftersom Nisse är det.
Vi ska hitta på något, typ långpromenad), men sedan tänkte jag locka hit honom.
Han skriver ju också (och har fått lektörsömdömen från förlag, hurra, det betyder att de har läst och gillat, men att han inte har räckt ända fram den här gången), och kan väl sitta bredvid mig i skrivsoffan. (Alltså HELT ledig är nog inte min grej riktigt. Inte nu när jag mentalt är i manus sex)

Ungefär så, en måndag.
(Ska vi ta tag?)

Jag är gaaaalet uphetsad.

Jag ska åka till New York, där jag ska göra den grymmaste researchen hittills i min författarkarriär.
Nisse åker med, han ska titta på gitarrer (!).
Jag åker 26 februari och kommer hem 1 mars, precis i tid för lanseringen av Toscana tur och retur.
Biljett, hotell och kattvakt är bokade.

Nu ska jag handla och sedan skriva.
Tjohej.

Slottet

Igår när jag var i stan kom en karavan av polisbilar och emellan dem låg två limousiner.
Uppenbarligen förfärligt fina människor som var på besök i stan.

Jag förstår att de kommer hit.
Jag älskar Stockholm och kom hit för att jobba fösta gången för 30 år sedan.
För 28 år sedan flyttade jag hit permanent när jag började flyga.

Numera hänger jag mest i förorten, men det är också Stockholm.
Med poliser,  utan limousiner.

Jag kan säga så mycket som

att utsikten var något begränsad och att jag kände av min höjdrädsla.
Dagens research var utöver detta, alldeles lysande.

Vid femtiden var jag klar och då tog jag ett litet varv på stan och sedan åkte jag till Nisse och åt middag.
När jag kom hem vid nio klickade jag hem en klänning som kräver sin fest, så varsågoda och bjud in mig. Eller be mig gå upp på en scen för där skulle den också göra sig utmärkt.

Ni vet väl att jag ÄLSKAR fina kläder?
Gärna sådana som sticker ut lite.
Jag behöver inget hus, ingen stor lägenhet, äter inte oxfilé, har en jättegammal bil (som förvisso har fått nya vinterdäck efter elva år).
Men jag älskar fina kläder.

Egentligen skulle jag behöva åka på turné så att jag äntligen får använda allt tjusigt, och jag skulle behöva sälja ett par klänningar som jag aldrig använder.
Men så länge öppnar jag garderobsdörren ibland och bara tittar.

Jag kan inte vara klok.

Kapitel sex av sextio,

och jag är så galet nöjd att jag packar ihop för idag och kliver iväg med Schlager i lurarna.

Både Jonathan och Helen (en av mina bästa vänner) har föreslagit Run Keeper, en app man tydligen kan ha, som säger hur långt och fort man tar sig fram.
Om jag fattar hur man laddar ned den, så kanske.
Hittills är apptjänsterna okända för mig.
Jag använder dem som kom med telefonen, that´s it.

Hos mig är det grått, grått, grått men jag behöver luft trots att det i princip inte finns något dagsljus.
Vi hörs sen.
Tjohej.

Lördag.

Fantastisk dag om ni frågar mig som har parkerat mig i skrivsoffan tillsammans med Ring så spelar vi (alltså, jag har bara EN soffa, men den nöts bara på att ställe; mitt emellan två sittkuddar där min rumpa är placerad. Kuddar bakom ryggen. Alltså skrivsoffa. En jag ligger i på kvällarna.)

Jag ska få in jobb, en 30-minuters snabb promenad (har utvecklat ett beroende, jättebra! Tack, Spotify), research i stan och sedan ska jag äta middag med min söderfamilj.
Min helg består av jobb, istället tar jag ledigt måndag och tisdag när Nisse också är ledig.

Vad ska ni göra?

Jag har haft några

noveller liggande och nu har min agent sålt två av dem, en tredelad och en kortare till Norge, och den kortare även till en svensk tidning.
Kul tycker jag.
Heja, Grand agency!

Ikväll ser jag Idol och därefter  Camilla Läckberg i Hellenius hörna.
Hennes nya Lejontämjaren släpps 17 november, och jag längtar efter att läsa den.
Hurra för henne och för Fjällbacka!

Fått ett och annat gjort.

Pratat och pratat på frukost med Månpocket, och bytt till sprillans nya dubbdäck.

Sedan åkte jag via Ica och fredagssvullohyllorna hem och tvättade av mig sminket jag satte på mig för att se ut som en människa tidigt i morse, och så tog jag på mig bekväma kläder.
Iklädd min rosa fluffmorgonrock (inget annat är på riktigt bekvämt) bröt jag sedan en av mina rigorösa julregler (jaja, jag har aldrig sagt att jag måste följa regler, det är NI som måste) och åt en (kan ha varit två) lussebullar. Till det drack Hellberg julmust.

Den här julen ska firas på riktigt, alldeles för tidigt och med så många ljus överallt att ögonen får spader någon gång efter annandagen.

Och i år ska det bakas lussekatter i det här hushållet.
Jonathan kommer hem och hjälper till.
Störtmysigt.

Nu måste jag sova.
Av någon anledning lät jag bli det i natt.

Morgon i Vasastan

Frukost med Månpocket och jag är jättehungrig sedan typ fyra i morse.
Tjohej för fredag!

Jag har fått lite siffror,

och sånt är ju uppmuntrande.
I Sverige har Sonjas sista vilja sålt över 17 000 inbundet och över 30 000 i pocket.
Hurra på det.

I morgon ska jag på frukost till mitt nästa pocketförlag, Månpocket, som släpper En liten värld 17 december
Jag hoppas att hon klarar sig fint i konkurrensen, min ljusblå fina bok, och att jättemånga kvinnor får den i julklapp!
(Och män som gillar kvinnor som har fyllt 50.)

Jag är så glad.

Snudd på odrägligt glad.

Jag vet vart jag är på väg.

Det är tidigt för att vara jag men jag behövde uppenbarligen hitta ramen, temat, knuten, problemet, mysteriet, konflikten, motivationen eller vad vi nu väljer att kalla den, och nu sitter den som en smäck.
INramningen är banne mig av guld!
På riktigt!
Åh, det blir så bra.

Nu ska jag bara skriva den här lysande berättelsen också.

Hoppsan.

Lite så var det när jag släppte Sonjorna och de gick bra. De klättrade på listor och ingen hade räknat med det.
Nu börjar det bli lite annorlunda. Det finns förväntningar.

Min son sa till mig, när han gick i typ sexan eller sjuan, att det inte var så lätt att ha en förälder som trodde att man var duktigare än man kände själv att man var.
Jag fattar precis.
Förväntningar är verkligen tudelat.
Det vore förfärligt trist om ingen trodde på en, å andra sidan ...

Jag har två svenska boksläpp inom fyra månader.
I mitten av december en pocket och i mars en ny roman.
Det är galet roligt, men också - numera - lite nervigt.
Jag vill ju så gärna lyckas, så att alla vi som är involverade blir lika glada som vi blev av framgången med Sonjorna 2012.

Egentligen är den här perioden när jag bara skriver på ett nytt manus, den bästa. Jag kan vara i min egen värld, har ingen press och ingen som förväntar sig något alls.

Nu ska jag gå in i min låtsasvärld.
Jag tror att huvudkaraktären ska få äta praliner.

För en vecka sedan

vaknade jag långsamt i en hotellsäng i London.. Jag skulle serveras frukost, åka på "en grej" och dricka kaffe på Starbucks (det sista hände aldrig, det blev liksom inte läge.)
Idag var jag uppe sju och hivade in de första fem maskinerna tvätt.
Jag älskar kontrasterna och är så glad att jag får göra både och.

Idag ska jag skjutsa Jonathan på en grej, så OM jag orkar ska jag arbeta med manuset i eftermiddag. På förmiddagen hinner jag bara lite och jag måste ha en rätt hög fart framöver om jag ska hinna till sista december.
Mitt trött styr.
OCH min idé om att jag inte kan skriva efter klockan två.
Jag kanske borde utmana den.
Sluta skylla på gammal erfarenhet och istället skaffa mig en ny.

Jaja,
i morgon kanske.

Istället för att byta däck

så beställde jag nya. För att jag var tvungen. De gamla var torra och elva år. Till och med jag kunde se att de inte såg bra ut.
Jag åker tillbaka när de har kommit.

Jag har gått igenom kvällens tablå och det landar i att jag nog ser en film.

Och SVT. Vi måste verkligen prata.
Sveriges städmästare.
Hur sjutton tänkte ni där?

Bildäcksbyte.

Jo då, jag kom ihåg det i år också.
Min bil är fjorton år. Fövisso yngre än min katt, men i bilår är den gammal.
I somras passerade den lilla mörka gumman 20 tusen mil.

Egentligen hade jag tänkt att ta henne till Västkusten till helgen, men jag har lite för mycket att göra här hemma.
Sedan fyller min lillebror 40 i början av december och då vill jag gärna åka dit om inte vädret sätter stopp.

Ungefär så.
Tisdag.
Hos mig är det en bra dag.

Två ägg,

en matsked keso, en dl mandelmjöl.
Vispa ihop.
Klicka i smeten (blir ungefär 4 fina plättar) och stek på medelvärme. Det tar en liten stund, men vänd inte på dem förrän undersidan är helt stelnad.

Om man som jag har en katt som gärna äter upp resterna, så kan man ju undvika att ha i kardemumma som annars är gott. Eller saffran, som Suziluz lärde mig.
Själv har jag lite, lite lingonsylt på, eller så värmer jag frysta bär.

Jag kommer inte att vara hungrig förrän i kväll.
Och det är bra.
Jag har nämligen en ny bok att skriva och jag tror att jag är klar med strukturen, tjohej.
Det här blir lite annorlunda och det är ju så det ska vara.
Vi författare vill ju "utvecklas" (inte nödvändigtvis bli bättre, men kanske i alla fall lite nymodiga även om det möjligtvis är så att vi själva ser det mer än läsaren.)

Så här ser min temautveckling ut.
I Sonjas sista vilja skrev jag om att göra.
I Sonjas hemlighet om att jaga.
I En liten värld om att våga.
I Toscana om att upptäcka.

I manus sex ... säger jag inte, eftersom det fortfarande kan ändras.
Häpp!

Herrejösses,

vad hjärnan jobbar.
Just nu har jag fastnat i struktur, och med det menar jag nog egentligen tempo.
Hur långa kapitel ska det vara, hur fort ska storyn gå. Ska den utspelas under ett år, eller en månad?

En struktur som jag har använt mig av tidigare är ju att jag skiftar perspektiv, att jag har flera huvudkaraktärer som jag växlar mellan kapitelvis.
Hur blir det om jag skulle välja att bara ha en?
Hur påverkar det cliffhangers (I love cliffhangers.)

Det är väsentligare än man kanske kan tro att tidigt sätta den strukturen, för det kan på verka en hel del mer, inte minst det som är min egen favvis;
rytmen.
Att rytmen är densamma genom en hel bok gör den läsvänlig.
Och skrivvänlig.
När jag känner rytmen går det bra, när jag har tappat den så går det trögt.
Rytm i meningar, rytm i stycken, rytm i kapitlet.
Det är mycket viktigare för mig än hur jag uttrycker mig.
Rytm, inte ord. Viktigt, viktigt.

(Inte minst när någon sedan ska läsa in din bok som ljudbok. Läs det du har skrivit högt ibland, det är jättenyttigt.)

Så utöver att ha skrivit och tagit bort det jag ska idag, så har jag strukturfnulat.
Och sett det första avsnittet av The Newsroom.
Finns på HBO Nordic nu.
Och de har i första avsnittet lagt ut tre-fyra trådar som jag skulle tro kommer att löpa genom hela seriens tredje säsong.
Den är exakt samma strategi som man använder sig av som författare.
Jag säger ju att teve är bra inspiration!

Äggröra, avocado,

två koppar kaffe.
Jag är redo för en ny roman, för jag tror att jag kommer att ändra det mesta jag har skrivit hittills.
Om tio minuter kör jag.
Hurra!

Jag har aldrig haft någon pappa att gratta på fars dag,

har aldrig träffat mannen som bidrog till min genuppsättning.
Det gör inte något, jag kan inte minnas att jag saknade honom.
Jag tror att det är mycket värre att förlora något man har haft.

Däremot kunde jag sakna att vara som de andra barnen och jag var ett rätt tacksamt offer att ge sig på tack vare att jag bodde hos min mormor och morfar. Det var det ingen annan som gjorde.

Jag pratade med en kompis idag om hur man förhåller sig till sin omgivning, och jag har alltid brytt mig om vad mina allra närmaste har känt och tyckt, men inte lagt så stor energi på vad andra än de tycker.
Jag tror att det var så redan när jag var liten. Retningarna gick aldrig riktigt in och jag borstade snabbt av mig elakheter så länge de inte kom från familjen eller någon pojkvän.

Avlaren dog när jag var 40. Inte sörjd av särskilt många trots att han hade åtta biologiska barn.
Mamma har berättat att han skrev fantastiska brev, ljög massor, så min skriv- och fantaisförmåga kanske kommer därifrån.
Inte vet jag.
Jag bryr mig inte heller.

Så fars dag?
Nä, det får andra familjer fira.

Söndag,

och i morgon börjar en ny och sista säsong av The Newsroom.
Så jag gör en Simona, och tittar igenom förra säsongens avsnitt för att vara ännu mer redo och laddad i morgon.

Annars då?
Jo, tack. I morgon drar jag igång manus sex igen. Det börjar brinna nu om jag ska kunna ha semester i januari.
Jag funderar, funderar och funderar på hur jag ska lägga upp den, har fått många nya tankar sedan London.

Ungefär så, den här teve-söndagen.
Vad gör du?

Idag är en funderingsdag.

Jag tänker mest på alkohol, faktiskt.
Vi pratade om det vid frukosten och Nisse tycker nog att jag är svart eller vit gällande det (när jag pratade om att inte dricka mer alkohol. Alls. Ever. Nada), och jag tog med mig den funderingen när jag tog en långpromenad för mig själv.
Jag kände att jag inte lyckades förklara hur jag tänker och behövde formulera det för mig själv eftersom det bara är känsla som inte kan förklaras med sunt förnuft.

Och så slog det mig:
Jag har varit stolt över min hundraprocentiga nykterhet.
Stolt över att tagit den ställningen.
Stolt över att jag har kunnat säga nej, och också vågat säga varför.
Stolt över att ha bestämt själv, inte först frågat som så många gånger tidigare i mitt liv,

Det är därför jag känner att jag har svikit mig själv. Inte bara på torsdagens fest när jag blev snurrig, utan också när jag bara tagit ett glas vin.

Jag hade tagit ställning, pratat om det och utifrån mitt eget ställningstagande också levt som jag har lärt.
Det bröt jag när jag började dricka alkohol igen, hur måttligt det än har varit.
Just det är smärtsamt, faktiskt.
Jag hatar falskhet i alla dess former, och att leva som jag lär är otroligt viktigt särskilt som jag tidigt profilerade mig i den här typen av frågor.
Om jag ska fortsätta dricka alkohol, om så ett glas en gång i halvåret, så måste jag hålla truten.

Jag begär verkligen inte att någon annan ska förstå men jag behöver förstå själv.
Nu gör jag det och då kan jag göra nya val igen oberoende av andras åsikter..
Det känns fint.

Ps: Igår såg vi Hotell Marigold.
Jag har sett den förut och den figurerar som inspiration för Elsa i "En liten värld."
Den finns på SF Anytime, och är gaaalet sevärd!

Nu är jag nästan mig själv igen.

Om en timma ska jag möta min Nisse i Farsta centrum, men först kommer någon hit och mäter köksluckor.
Jag ska byta ut dem och bänkskivorna till lite varmare färg än vitt. Cappuccino. Tror att det blir jättefint till mitt stora teakbord.
Har jag tur blir det klart innan jul, tjohej. Och tjohej igen på att Jonathan är hemma då.
Alltså måste jag förstås få in en gran någonstans.

I London såg jag i vissa skyltfönster smalare (plast) granar, och jag önskade att det fanns att köpa här också.
Alltså hög men smal.

Vet ni om det säljs någonstans?
Det är det enda som går in här.
Varje centimeter i min lägenhet är nämligen upptagen av något.
Men smal går in vid sängen.

Vi måste ju ha riktig jul det här året!
Förra året satt jag i en massa flyttkartonger medan Kalle dansade på teven.

Jag visste att det var en dålig

idé att dricka alkohol, och igår fick jag beviset.
Eller förresten, idag.
Jag har huvudvärk och är så glad att jag kan såsa runt hemma utan att behöva prestera på en arbetsplats. Jag är min egen chef och idag har jag gett mig ledigt!
En promenad är säkert också bra.

Men jag hade roligt. Jätteroligt!
Forum är ett fantastiskt förlag, och festerna är legendariska!
Vilka fantastiska människor jag skrattade med igår.

Men jag festar lika bra utan alkohol, och tror faktiskt på åtta nya år av inte en droppe.
Hej hopp (nåja.)

I februari

får mina pocketar en lite ny kostym för att passa ihop med En liten värld och Toscana tur och retur.
Visst blir det fint?

Hemma!

Det är jätteroligt att komma hem, jag går runt och kollar alla (två) rum, kliar Misse på det där stället som han älskar - precis under hakan där det vita blir grått - och så packar jag upp nytt som i en lilaaktig trasa, choklad från Harrods och parfymer från Gatwick.

Från London tar jag med mig massor, men kanske mest allt promenerande. Jag måste ha gått mil.
Det är jättebra, för det är bara att fortsätta med det här hemma.
Jag börjar i morgon med att gå till Farsta.
Och i morgon kväll är det Forumfest.

Jag vilar på fredag.

Själv har jag gjort en Isabella.

Jag har druckit champagne i baren på Harrods.
Det var gott, som vi säger i England.

På tallriken ligger krabba. 

Fint ska det vara.

Har just ätit frukost.

Ägg och sånt som är bra för min mage när det är bra om den håller sig lugn.
En och en halv kopp kaffe. Vanligtvis dricker jag mer, men jag tror att det kan bli fler koppar idag, alltså väntar jag tills mitt första "möte" är över, sedan kan man ju gå till någon av de hundratals Starbucks som finns i den här staden.

Nu ska jag sätta upp stör inte-skylten på hotelldörren, och jobba en timme.
Vi hörs.
Tjohej, som vi säger här i England.

Hämtade hemliga dokument

Och tog en promenad i regnet. De har börjat julpynta. Här selfridges.
Hej hopp.

Jag är fortfarande vaken.

Det är ett smärre under, men så har jag ännu inte lagt mig ned i soffan, och tanken är att jag ska lägga mig i sängen istället.
När nagellacket har torkat.

Jag ska upp tidigt i morgon. Planet mot London lyfter 10.10, men först ska jag ta mig genom måndagsmorgontrafiken till Arlanda.
Det är alltid lika spännande att se hur det går.
Jag gör som vanligt, åker i myyyycket god tid.

Du är tragisk säger mannen som också säger att han älskar mig, jag vet inte hur han får ihop de där två, men då vill jag i alla fall säga att det är skönt att åka själv. Då kan man vara precis hur tidig som helst. Fika, titta på resenärer, stoppa näsan i flaskor på taxfree, köpa en trevlig tidning till resan.
Och så ska jag läsa igenom manus sex. Det går fort. Jag har skrivit en tiondel, kanske.
Målet är att skriva två kapitel under tiden jag är i London, men det kan lika gärna vara så att jag istället gör en massa anteckningar från min research, och skriver om hela början när jag kommer hem.

Toscana har jag i alla fall redigerat klart för den här gången.
Nästa omgång är det mer pillgöra, och sedan är den näst intill klar för korrläsning.

Hurra,
nästa gång hörs vi från London.

Jag är så galet trött

att jag nu kommer att redigera sovande.
146 sidor kvar, som måste fixas idag.
Jag hade trott att jag bara skulle läsa igenom. Hah hahaha hahahhaha.
Igår satt jag fastlåst i soffan i åtta timmar.

Det är tur att jag bara ska vara i London i två dagar, för det är inte lika hiskeligt mycket att packa då, och väsentligheterna ligger redan framme. På resväskan. För att jag inte ska glömma.

Igår kväll firade vi en av mina bästistar som fyllde år. Det gör vi varje 1 november sedan urminnes tider. Alltid samma gäng.
Vanligtvis är vi hemma hos födelsedagsbarnet men igår var vi på Taverna Brillo och åt pizza.
Galet gott.
(Men också galet ont i magen. Det är bra att emellanåt få en påminnelse om att min kropp inte alls gillar vetemjöl längre.)

Vi hade året servitris.
Diddi.
Otroligt duktig.
Lugn, supertrevlig, delade notor utan problem, gav tips, skojade, hade fullständig koll på tolv personer utan att anteckna! 
Nu var det Nisse som betalade för oss, men jag hoppas att han gav henne brutalt med dricks!

Nu mer kaffe.
Sedan är det en kamp mot klockan.
Kämpa Åsa Kämpa!!

Jag träffade ju Anette häromdagen.

Hon har inte läst någon av mina böcker (så jag skickade med henne alla fyra, med någon form av order om att genast ...) men berättade att jag för många år sedan hade pratat om att jag skulle vilja skriva. Barnböcker tydligen. Och att hon skulle illustrera (hon är grym på att hantera pennor/penslar och sånt som det blir fina bilder av.)

Jag har inga klara minnen av det, men jag ser mig som en historieberättare och hittade på många egna sagor för Jonathan, så jag tror att det var därför jag tänkte på att skriva ned dem.
Till skillnad från andra har ju jag aldrig försökt mig på att författa något innan jag skrev Casanovas kvinna, men det var kul att höra att jag hade tänkt på barnböcker även om det stannade vid en (glömd) tanke.

Nu ska jag läsa min senaste skapelse, som verkligen inte är barnvänlig.
De här medelålders kvinnorna kräver 15-års gräns.