Mina föreläsningar.

VAD JAG GÖR UNDER FÖRFATTARBESÖKEN

Föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.

Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.

Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.

Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.

För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.

Bokning sker via Författarcentrum

ALLT INSTÄLLT I NULÄGET.

Deltar gärna digitalt, och även dessa bokningar går via Författarcentrum.



”Med sin åttonde roman Ett oväntat besök befäster Åsa Hellberg sin position som en av landets bättre

feelgoodförfattare.” BTJ


”Varm och välskriven feelgood, en mustig story med överraskande och allvarliga vändningar. Jag bedåras ...”TTTTTara



”Det finns vissa böcker man bara sugs in i direkt. Åsa Hellbergs Välkommen till Flanagans är en sådan bok. Längtar så efter nästa del!!” - Bokmoster

”Det har gått några dagar sen jag slog ihop boken… WOW! Jag tänker inte recensera, mer än att säga till er att detta är en bok som absolut inte går att lägga ifrån sig förrän sista sidan är utläst och att du då blir galen eftersom du absolut inte ville lämna Fjällbacka eller London!” - Kustboktanten

”Hellbergs senaste bok är en riktig feel goodpralin. Som en blandning mellan hennes Sonja-böcker och SVTs tv-serie ”Vår tid är nu!” - Mediaknarkarn

”Åh nej, den är slut … Hade kunnat, och verkligen velat, sträckläsa den förra helgen men tvingade mig att hushålla med den så att den räckte hela veckan! Tack och lov att det är första delen i en serie - vill ha del 2 nu!" - Bokmalenmalin

"I välkommen till Flanagans öppnar Åsa Hellberg portarna till hotellet Flanagans. Hon bjuder samtidigt in till Fjällbacka och London 1949 och kring 1960. Och hon gör det så bra! Jag älskar kvinnorna på Flanagans, drivet i berättelsen, miljön och (sist men inte minst) omslaget!" - Bokenanna


ANDRA DELEN AV FLANGANS, KVINNORNA PÅ FLANAGANS, KOMMER 1 JULI.

lördag 31 oktober 2020

Lördag.

 Jobbet är avklarat, jag gör inte mer än min målsättning på 10 sidor än så länge, möjligtvis får jag öka takten när jag närmar mig deadline.

När jag har ätit lunch ska jag skura badrummet. Jag fick en bok på posten häromdagen, la den )och påsen den kom i) en stund på toahyllan och när jag öppnade boken låg det en silverfisk och sprattlade i den. Den kom garanterad från den blå papperspåsen den skickades i, men blä vad äckligt. Jag dödade den mellan boksidorna och slängde påsen direkt, men man vet ju aldrig – alltså är det golvskrubbning som gäller idag. 




Kanske också en tupplur. Jag sov kanske 6 timmar i natt, men var helt pigg när jag vaknade vid 7. Det är nu det börjar bli gäspigt och efter maten vore det ju super med en stund i sängen innan jag städare. Det är ju ändå helg!


Igår gick jag tillbaka i bloggen till förra året. Då hade jag verkligen full kalender. Där skrev jag att planen för hösten 2020 var att ta det lugnare, enbart redigera Flanagans 3 och att jag hoppades kunna vara ledig hela augusti. Så blev det ju också. Även om lugnet också har tvingats på mig på samma sätt som hos de flesta andra, är jag tacksam över att bara vara hemma. Jag behöver det, och tydligen visste jag det redan förra året.

Hoppas att ni har en fin helg, i morgon blir det virusskrivskola igen!



onsdag 28 oktober 2020

Ett dygn borta, och störtmysigt

 att tillbringa det med Jonathan och Linnea.

Vi var på det smått berömda Steam i Västerås, och jag måste säga att jag var måttligt imponerad, men så har jag bott på väldigt fina hotell – och har egna tankar i mina böcker om hur ett sådant ska fungera – så fläckar på matta, inget ljus i badrummet så att man sminka sig, ingen möjlighet att göra kaffe, prydnadskuddar i sängen (som naturligtvis inte tvättas efter varje gäst), handikappanpassat rum – vilket betydde att det var duschdraperier i badrummet (usch, känns sunkigt just nu) och att mitt rum kostade 800 mer än Jonathans bara för att det var större tack vare rullstolsanpassningen. 

För det högre priset borde något vara skillnad (de kallas också olika saker, typ Superior och Deluxe - som borde ha kallats handikapprum), men inget utöver storleken och en högre toalett (inget för kvinnor och barn, alltså) skilde dem åt.

I restaurangen tyckte man att vi skulle sitta hopträngda 3 pers i en soffa och äta vår trerättersmiddag och servitrisen blev skitirriterad när vi vägrade. 

Jag tillhör inte Jonathans och Linneas hushåll, och att sitta så nära skulle aldrig falla mig in. I bilen är det okej att sitta bredvid varandra, det är trots allt några decimeter emellan oss där, i en soffa hade vi fått trängas. Och hur pratar man med varandra om man inte kan titta på den man pratar med?

Så sura miner men vi fick ett annat bord. Och maten var supergod. Vi fick skicka ut det som Jonathan och Linnea hade beställt för deras kött var kallt, men det ordnade man direkt. 

Det är möjligt att pooler och sånt är mysiga och läckert, men där var vi aldrig.

Biografen var cool och man skulle visa Pretty Woman, men vi valde att titta på tv på rummet istället. 

Som research var det värdefullt. Det var med de ögonen jag såg på hotellet och jag hade gett det betyget 3 av 5 om jag vore en hotellspion. Kanske högre betyg om jag hade använt alla aktiviteter de erbjöd, men jag vill få exemplarisk service och ett tipptopp rum. Det fick jag inte här.

Men det bästa var ju ändå sällskapet. Det är alltid lika roligt att vara med dem. 2 av 2 möjliga stjärnor.







I morgon biltvätt och sedan besiktning. På eftermiddagen lite jobb.

Hoppas att ni har en fin vecka!









måndag 26 oktober 2020

Posttraumatiskt stressyndrom

 PTSD, mer allmänt kallat, är en konsekvens av att man har varit med om en traumatisk upplevelse.

I mitt fall kan jag känna ångest när jag tänker på vissa platser i Stockholm, ställen jag aldrig någonsin skulle kunna bo på efter min dåvarandes framfart där. Det är små saker som kan framkalla det, som blir tydliga först när jag funderat på det lite. 

Jag tänker på hur utsatt jag blev av hans andra kvinnor, hur de förföljde mig, bland annat här på bloggen. En av dem kunde gå in här 30-40 gånger om dagen (till honom sa hon att jag var så spännande att följa). Så obehagligt att känna att jag blev stalkad på det sättet. En annan, som påstod att min pojkvän gjort henne gravid, försökte få kontakt med mig på telefon och ljög och sa att jag hade sagt bla bla bla. Ett annat av hans ex ljög om att hon varit min klient och att jag var en fruktansvärd coach som man skulle passa sig för. Det här la hon ut på forum, bloggar, i chattar etc. Först när jag hotade med att gå ut med hennes namn och yrke slutade hon. 

Jag var så enormt utsatt då och det är förstås en del i att jag tycker så oerhört mycket om att vara ensam nu. För mig blir det tryggt. Jag har haft några män som har jagat mig efter det, män jag aldrig har träffat, för att de har läst någonstans att jag är singel och har tolkat det som om jag vill ha sällskap. 

Det är fruktansvärt obehagligt om folk vill komma mig nära som jag inte känner. 

Vissa män kan man inte ge ett dugg utan att de ska ta hela handen (man gillar en kommentar på insta och sedan kommer direktmessen minuten efter). Men inte bara män. Vissa kvinnor vill veta allt om en och ställer tusen frågor. Därför svarar jag nästan aldrig på frågor på direktmess, däremot gärna i kommentarsfältet för då känns det som om andra ser och då är det okej. 

Jag är rätt övertygad om att alla de här känslorna är sprungna ur trauma, ett jag har bearbetat så långt det går. I kombination med mitt redan från början stora behov av ensamhet så funkar det ju, tack och lov. Jag behöver inte utsätta mig för något dylikt igen och tacksamheten jag känner för det är oändlig.

Tänk att jag kunde vända det livet till det här, från så ledsen och nedgången till framgång på en arena jag aldrig trott varit möjlig. 

De gånger jag reflekterar över det kan det tyckas nästan omöjligt, å andra sidan tror jag att jag nu är mitt helt autentiska jag, ett jag som jag tog en paus från  i väldigt många år trots att jag alltid innerst inne känt att jag har haft annat att ge. 

Så länge all kraft och energi låg på att tillfredsställa andras behov av att jag skulle vara som de ville var inte det möjligt. Om jag hade gått på andras linje hade aldrig Casanovas kvinna kommit ut, och jag hade inte skrivit någon av böckerna efter det. 

Så vad lär vi oss av detta?

Stå dig själv närmast!

Lev det liv som du vill och om andra försöker hindra dig så är det de andra, inte dig själv, du ska göra dig av med.


Nu har jag satt mig i en bra stämning för att jobba lite! I morgon ska jag åka till Västerås med de bästa människorna jag vet, Jonathan och Linnea. Hurra!





lördag 24 oktober 2020

Två månader till julafton.

 Fast en månad till jul, eftersom jag börjar fira den redan första advent. Då kommer allt fram, gran, tomtar och sådant som jag vill omge mig med i december. Första januari åker allt ut, då är jag trött på julen och musiken och ser fram emot ett nytt år. 

Alltså, vanligtvis är det så. Jag vet inte hur jag kommer att känna i år när 2021 är så ovisst.

Jaja. Det är ett par månader kvar av året. Jag har ingenting, förutom bibblan i Borensberg, inbokat 2021. Det är ovanligt tomt, måste jag säga. Det mesta är avbokat men jag hoppas att det går att få igång författarbesöken nästa år – kanske på hösten? Jag ser att en hel del vänner gör biblioteksbesök nu, inte minst för barn. Men små barn kanske man tänker annorlunda runt? Min besökare är ju mer i min egen ålder.

Jaja2. Jag har jobb ändå, tack och lov. Nästa år ska (minst) en ny bok skrivas och det känns ju skönt att ha oceaner av tid till det. 

Den här lördagen har jag lite oroats av min mage som gjorde lite ont igen, men det gick över efter ett toabesök och är säkert en reaktion på mitt intag av fast föda, sedan några dagar har mag ju inte mixat något alls. Dessutom är jag hyperkänslig och överkänslig för jag vill inte sitta på akuten i 11 timmar igen, det pallar jag inte. För säkerhets skull kör jag en dag med bara soppor, yoghurt och sånt. 

Och nu mår jag finemang så ingen behöver ringa och höra hur jag mår! (MAMMA:) 

Det var det, lördag, jag har inte kommit igång med jobbet än, men det ska jag göra NU.




Tjohej!



fredag 23 oktober 2020

Fredag i Farsta.

 Jag fattar inte vart oktober tog vägen. Om en månad har jag deadline och det finns inga luckor i min plan, inte mer än det som redan är planerat: Västerås nästa vecka och Västerås 5e november (föreläsning på stadsbibblan).

I natt vaknade jag halv tre och det var svårt som satan att somna om. Möjligtvis drack jag kaffe för sent. Om jag gör det kan jag vakna mitt i natten, så jag skulle tro att det är det som spökar. Nu är det ju ingen fara på taket eftersom jag är hemma och kan gäspa hur mycket jag vill. Däremot är det bra om jag kommer igång med jobbet så fort som möjligt eftersom jag förmodligen kroknar tidigare än vanligt idag.

Igår åt jag som vanliga människor gör, det vill säga kokt fisk, kokta grönsaker till lunch och till middag ugnsstekt kyckling, med grönsakrester, till detta beasås. Jag vet inte hur lång tid magen ska ha på sig att reagera på detta men jag har för mig att man tömmer tarmen på tre dagar eller något sådant. Well, håll en tumme för nu tänker jag äta så ett tag framöver.

Sa jag att jag har fått en tid med min läkare i Farsta? Planen från sjukhuset var rektoskopi och ännu en röntgen för att se att magen är som den ska. Nu har jag fått en kallelse till ett VIDEOMÖTE. I slutet av november. Don´t ask me why. Det kostar 400 kronor att utebli, och en länk till mötet skickas strax innan utsatt tid ... Spännande minsann. 

Det var de upphetsande nyheterna från förorten. Nu ska jag äta yoghurt och mag-iform-medicin. Tjoho.



Hoppas att ni får en fin helg!





torsdag 22 oktober 2020

Torsdag,

 telefonmöte och redigering är det enda jag ska ägna mig åt idag. Det är mörkt som natten i Farsta, regnar och att vara inomhus känns inte som någon som helst uppoffring. 

Gårdagens middag med min lilla familj var störtmysig och nästa vecka åker vi till Västerås tillsammans och bor på hotell en natt. Jag ska researcha, och Jonathan och Linnea hänger med. Vi hade ju hoppats på att kunna åka till London, en tradition jag har haft för mig själv som jag förra året tog med dem på, men av förklarliga skäl är ju det inställt i år. Västerås är en utmärkt ersättare! Tar en timma att köra dit härifrån.

Idag tänker jag ge mig på att äta mat utan att mixa den. Jag PEPPAR PEPPAR känner inte något särskilt i magen längre, så det är nog dags att testa. Det är två veckor sedan jag blev sjuk och jag borde vara frisk nog nu. Blir det något knas får jag väl helt enkelt återgå till det mosade ett tag till. 

Igår åt vi tacos och jag kryddade och stekte köttfärs till mig som jag blandande med gräddfil som jag åt tillsammans med mitt grönsaksmos. Blev helt okej, det får ju gå liksom. Nachos, tortillas och sånt som Jonathan och Linnea åt kommer jag kanske att äta någon gång men är inte ett dugg sugen på det just nu.

Sedan såg vi film på Netflix; The trial of the Chicago 7, av Aaron Sorkin. Superbra! Rekommenderas verkligen! Bygger på en sann historia.




Det var det, denna morgon. Strax möte, sedan i i REDIGERINGEN. Så roligt just nu. Wohooo!


 

onsdag 21 oktober 2020

Ledig dag,

 har städat hjälpligt med min dammvippa och dammsugare, och ska åka och handla inför kvällens tacomiddag med Jonathan och Linnea. Det ska bli så himla mysigt. Vi ska göra som vi brukar eftersom vi alla tre gillar traditioner; först äter vi – och sedan ser vi en film. Något filmgodis är inte att tänka på för min del, men det är ett val jag gör för att behålla magen och figuren i finfin form. 

Andra väljer annorlunda och det bryr inte jag mig ett dugg om. 

"Bara lite" har aldrig varit min grej, det är allt eller inget som gäller. Det betyder att jag äter massor med bröd om det serveras, massor med godis och alla bullar jag kan få. Jag måste blir MÄTT på allt jag äter. Och då är det bättre för mig att avstå helt och bara äta sådant som jag vet funkar med min kropp, och där jag kan äta mig mätt utan att varken lägga på mig eller springa på toa 18 gånger. 

Det är inte helt enkelt att avstå, men för mig personligen är det värt det. Jag måste ställa det mot att INTE trivas i min kropp, vilket var fallet i rätt många år.

Fler kostprogram borde faktiskt säga som det är: du måste förändra din kost för alltid om du ska behålla en viktnedgång. Idag säger de: du kan äta av allt om än inte lika mycket. 

Säg den som kan hålla det!

Jaja, mitt problem, mitt ansvar, mitt liv. Jag gillar´t, det är allt som betyder något för mig. 

Nu ska jag handla, tjohooo






tisdag 20 oktober 2020

Det är så intressant hur hjärnan funkar.

 Jag tänker på en sådan sak som vikt, till exempel.

När jag hade en våg kunde jag gå upp på morgonen och känna mig fin och bra, och så ställde jag på vågen och då kunde de känslorna jag haft om mig själv bara en stund tidigare försvinna i ett nafs. Som om siffrorna bestämde hur jag skulle se på mig själv och må den dagen.

Så vågen rök, såklart. Jag är inte intresserad av att ställa till det för mig själv, tvärtom vill jag underlätta mitt liv och synen på mig själv. Jag har gjort ett försök till med våg efter det, men nä, inte min grej alls. 

Man frågade på sjukhuset hur mycket jag väger och det kunde jag ju inte säga eftersom jag inte har en aning. Men fem kilon hit eller dit spelar roll när det gäller medicinering, alltså fick jag väga mig där - så nu vet jag. Men jag kommer aldrig mer att ha en våg hemma om det inte av någon medicinsk anledning är nödvändigt. 

Det är ungefär samma spratt som den (hjärnan) utsätter en för med recensioner. Det bästa är att inte läsa dem alls, eftersom man tenderar att bli mer ledsen för en dålig än glad för tio bra. 

Ni fattar.

Har ni också sådana där konstiga hjärnidéer som ni tar tag i på något sätt?

Tisdag. Jag ska handla. Just nu är jag lite besatt av Yoghurt, naturell 4 %. Himmelskt god. Som glass, fast lite surare. 



Och när jag har handlat ska jag jobba. Jag har fått en deadline, tjohoo. 23 november. Det borde gå. Jag gillar när det är liiite pressat (utan att jag för den sakens skull känner stress, för det vill jag inte) och det är på håret skulle jag tro. Perfekt. Förmodligen får jag tillbaka det igen i december och har fram till mitten av januari på mig till nästa omgång ska in.

Rutiner. Så himla viktiga ändå. I alla fall för mig.



måndag 19 oktober 2020

Måndag, 19e oktober,

och idag börjar jag redigera Flanagans 3.

Planen är 20 sidor om dagen, men i det här allra första skedet så är det en hel del som ska skrivas till, alltså den typen av påfyllning ("jag vill ha mer", som Teresa brukar säga ) som jag brukar få göra, och då blir det svårare att jobba med 20 i taget. Men det är målet och ett sådana gillar jag ju att ha även om det inte funkar hela tiden. Jag piskar inte på mig själv om jag inte når ett mål. Det är en strävan, inte mer än så just nu.

Så in i bubblan för första gången sedan 1a augusti då jag gick på semester. Sedan dess har jag inte skrivit ett ord, jo, men på annat än det här manuset. Jag älskar att redigera och ser fram emot en höst/vinter när jag får grotta ned mig i Flanagansvärlden igen.

Alltså är allt från och med nu som vanligt; jag redigerar och har virusskrivskola. 

På onsdag kommer Jonathan och Linnea hit och äter middag, och vad jag själv ska äta vet jag inte. Det beror lite på vad de vill ha. Jag är försiktig en vecka till, tänker jag, och mixar det mesta så att det inte behöver tuggas i alla fall. Alltså kan det hända att vi äter helt olika, vi får väl se.

Halvfabrikaten är jag trött på, det är svårt att veta vad man får i sig med dem, så nu kör jag ren mat. Kokt fisk, grönsaker, köttfärs, smör och sånt. Och fet yoghurt. Jag har nog gått ned något kilo men inte mer än så, och det behöver jag inte heller. Jag ändrade ju kosten i somras och har sedan dess gått ned såpass att mina kläder passar. Det räcker för mig.

Typ så, denna måndag som så här långt är riktigt bra!

En finfin dag utanför mina fönster!





lördag 17 oktober 2020

Lördag, ledig,

 "vilar ut" efter en lång bilresa. 

Efter ett par nätter i Åre och en i Östersund, är det skönt att vara hemma. Men jag har sovit som en stock varje natt, trots hotell, vilket är skönt. Annars kan det få mig lite vinglig i sömnen, men inte den här gången.

Det har varit en fin resa och naturen är ju enastående. Det var kul att vara med på bibblan också. Intressanta gäster och fint bemötande från alla inblandade.



Och magen har betett sig väl, ända till igår hemma då den fullständigt kajkade ur av någon anledning. Ont som satan med många toabesök. 

Jag har försökt att se om jag har ätit något konstigt på resan hem, men allt har ju varit rinnande så jag vet faktiskt inte. Jag tog en sked Glucosoft, om det kanske var det som reagerade så snabbt.

Det gör inte ont idag men jag känner det där stället i magen där jag har den där fickan, var så jag tar det lugnt matmässigt. Eftersom jag är trött på sötade konstiga drycker har jag handlat hem naturell fet yoghurt och torsk som jag ska koka och mixa i min mixer med kokta grönsaker och smör. Det kan jag äta i några dagar om det behövs. Ren mat, som min mage gillar. Och så måste jag dricka mer vatten än jag gör. Jag är sällan törstig och glömmer det.

I morgon ska Simona och jag sända vårt sista avsnitt av Söndagslive, och sedan ska jag få ihop en ny lektion till Virusskrivskolan.

På måndag börjar jag redigera Flanagans 3. Jag väntar fortfarande på deadlines men har insett att jag måste börja utan dem.

Typ så denna i alla fall halvlediga helg. 

Hoppas att ni har det finfint!


onsdag 14 oktober 2020

Listan på sveriges mest utlånade

 författare 2019 har kommit och på plats 200 ligger en person som har lånats ut 74 tusen gånger under året. Jag lånades ut strax under 70. Jag vill ju in på den där listan, det vore så himla kul, men som jag sa en annan gång: det tar tid att bygga upp ett sådant bibliotek.

I Åre där jag befinner mig är det mysigt, lite folk och jag har tagit ett varv med bilen, det är allt idag.

Nu har jag petat i mig en varma koppen, en chokladproteingrej och kaffe, och tänker ta en promenad på byn. Jag skulle också vilja åka uppåt fjället mer, får se om jag hittar en bra väg dit.

I morgon bitti efter pifferier, drar jag till Östersund. Jag ska vara där på en lunch 12.00, sedan börjar programmet vid 13.30 inför 40 pers i publiken. Jag räknar med att vara tillbaka på hotellet där kl 17.00 då jag ska träffa Elin Olofsson som ska intervjua mig för sig podd.

Fredag åker jag hem och förhoppningsvis går det lite snabbare än det gjorde att åka till Åre.






söndag 11 oktober 2020

Söndag, och efter 48 timmar på sjukhus

njuter jag enormt av att bara vara hemma. 

Det här blir långt eftersom jag vill ha allt antecknat så som jag minns det.

För er som inte läser Instagram så har jag har jag en inflammerad tarmficka, Divertikulit, som har gjort mig sjuk. Något som jag bloggade om i torsdags (förra inlägget) men som jag inte insåg då var av den graden att jag inte ens skulle komma hem efter läkarbesöket. 

Nu blir det dagbok och mycket klockslag eftersom jag är lite besatt av sådana:

1177 sa "åk direkt till Rosenlunds närakut på Söder," så det gjorde jag. Jag beställde en taxi  och kom dit 10.45. 

I fem timmar var jag där totalt. Alla fick gå före mig. Timme fyra fick jag hjälp. 

När läkaren knappt fick röra min fruktansvärt ömma mage, insåg hur snabb min puls var och att min snabbsänka var alldeles för hög, fick jag veta att jag måste till SÖS, till akuten, och röntgas för att bekräfta den misstänka diagnosen. "Det vore tjänstefel att skicka hem dig", sa han när jag insisterade.

Till SÖS, lite tvärs över gatan, tog jag en taxi, kom dit vid 16,30, och så fort jag kom in på akuten tog man min temp, blodtryck och urinprov, sedan fick jag sitta och vänta fram till klockan 21.00 el 22.00, minns inte riktigt. 

Då var jag gråtfärdig, jag hade inte ätit sedan 17.00 dagen innan, och var matt som tusan. 

Så när jag frågade om det var okej att jag åkte hem och tog mig till Huddingeakuten dagen efter istället, blev det lite mer fart. 

Det var ny personal som hade gått på sitt pass och sjuksköterskan tittade på min remiss från närakuten och insåg att jag inte hade fått dropp eller tagit nya blodprover, och satte genast full fart. Jag fick en brits att ligga på, dropp (det mår man mycket bättre av när man får) och en eget rum på akuten.

Läkaren kom och undersökte mig 23.30, sa att min sänka hade gått upp rejält, att vita blodkroppar också visade på att jag var sjuk, att man skulle göra EKG på grund av att min hjärta jobbade så hårt. Jag hade en vilopuls då på 118. På grund av smärtan, sa doktorn. 

Jag tycker själv inte att jag har haft så förtvivlat ont, men kroppen har nog känt det mer än jag. Jag har haft ett par omgångar krampaktig smärta som har varit för jävlig, men det har ju rört sig om minuter bara. 

Jag somnade där på britsen, för jag kände mig trygg med att jag var omhändertagen. Alvedonet i droppet hjälpte direkt. Jag sov riktigt gott  fram till 02.30 då jag skulle röntgas för att fastställa misstanken om Divertikulit. Vad man ville utesluta var en varböld, för i så fall hade det blivit operation. Det diskuterades penicillin, men kirurgen som min läkare konsulterade sa att man skulle avvakta med det. 

Man satte in en ny infart i nästa armveck för där skulle jag få kontrastvätska och sedan blev jag körd av en snäll person till röntgen. Kontrasten sprutades in och kändes konstigt varm i hela kroppen. Man hade varnat för att det känns som att kissa på sig och det gjorde det. Men det var snabbt över. Tog kanske fem minuter om ens det.

Sedan tillbaka till mitt rum, jag sov ytterligare en stund, men blev väckt vid fem då någon annan behöver rummet mer än jag, och jag flyttades ut till ett slag sovutrymme med bara skärmar runt varje patient.

Jag somnade gott igen och vaknade sedan vid halv sju, tror jag, och då frågade jag sköterskan om jag fick dricka för jag var helt uttorkad. Då hade jag inte fått dropp sedan klockan 02.00. Nope, sa hon, det får du inte, du ska hålla dig helt fastande och det var nog först då jag insåg att jag inte kommer hem det här dygnet heller. För hemma kan man ju inte bara om man inte ens får dricka vatten.

Suckande, lite låg och ledsen, traskade jag tillbaka till min brits på akuten och la mig somnade om.

När jag vaknade nästa gång var det för att jag skulle flyttas på. Då var nog klockan 8 på morgonen kanske? Jag frågade om det var omöjligt att få åka hem och personen som körde mig bara log åt det. 

De är väldigt bra på att inte säga ja eller nej på sjukhus, har jag kommit på. De liksom lirkar kvar en där, trots att man vill därifrån.

Well. 

Det var en annan värld jag kom till. Eget rum med dusch, tv och bekväm säng. Ronden kom bara en stund senare, då hade jag fått vätskedropp, alvedon i dropp (hade 38,1 i feber), det låg kläder till mig på sängen: trosor, byxor, t-shirt och rock OCH en tandborste och tandkräm. 

Läkaren sa att jag i alla fall behövde stanna ett dygn till, men att hon hade förhoppningar om att jag skulle kunna åka hem på lördagen om inget oförutsett inträffade med min tarmficka.

Det enda som man behandlade mig med var flytande kost.  Jag fick aldrig penicillin, utan den flytande kosten gör tydligen att tarmen läker av sig själv när den får vila

Och en stund efter ronden kom en sköterska och sa att jag får äta och dricka. Hon föreslog yoghurt från köket, och när hon sa ja till kaffe var det som om jag slappnade av och faktiskt kände att jag var sjuk och inte VILLE åka hem. Jag VILLE stanna och bli ompysslad. Jag var på toa och det var fruktansvärt smärtsamt men utöver det var det bara skönt att bara där.

På eftermiddagen kom Jonathan farande med en mobilladdare och blommor. Jag tog min droppställning och promenerade och mötte honom i huvudentrén, storbölande. Jag var inte kaxig då, inte, och så lycklig över att se honom där. 

I min väldigt lilla familj hjälps vi åt, vad det än gäller. Jag har tutat i honom det sedan har var liten. Det har varit superviktigt för mig att han alltid ska känna att jag finns där utan att kritisera eller döma honom om han behöver hjälp, vad det än är han har gjort eller behöver hjälp med. Han har bara haft mig att gå till och jag är så tacksam att jag uppfostrade honom så för idag när han vuxen ger han utan att blinka tillbaka. Jag hoppas han för det vidare till sina barn om han får några. 

Jag hade frågat om att låna en laddare på avdelningen men man hade nog glömt det. Istället åkte alltså Jonathan och köpte en åt mig. Så snällt.

Jag åt en tallrik soppa (det fanns en MENY att välja från, helt galet. Bland annat två olika soppor), och resten av dagen sov jag mest. När jag vaknade senare åt en tallrik yoghurt till, och drack typ två koppar kaffe (och vatten), såg lite på tv men somnade 23.00 och vaknade av att jag blev väckt 6.30 för nya prover.

Då var jag pigg! Jag hade sovit i kapp all sömnbrist från de två nätter jag hade haft ont i magen hemma, och visste innerst inne att de skulle låta mig åka hem den dagen (lördag). Jag hade fått alvedon 20.00 kvällen innan men inget sedan dess. Magontet var så mycket bättre (utom vid ett toabesök) men värken hade lagt sig. Ingen direkt feber, normal puls på 68.

När resultatet på blodprovet kom hade de vita blodkropparna blivit normala, sänkan var fortfarande hög men på nedåtgående (den släpar en dag tydligen) blodtrycket var perfekt (det hade det varit hela tiden) och det fanns inga hinder för mig att åka hem. Så med förmaningar om att alltid äta flytande om jag känner av det här igen så kan jag kanske läka det själv hemma, fick jag ta en taxi och åka hem.

Min värk, långt ned på vänster sida, började natten mot onsdag, men jag visste ju inte vad det var jag hade så jag åt precis som vanligt på onsdagen. Massor med ost, kyckling och grönsaker som jag ju älskar. 

Det är vanligt att det kommer tillbaka, men nu vet jag hur jag kan göra. Tillstöter feber ska man alltid ta sig till sjukhus. Bra för er att veta som har läst ända hit.

I pappren från sjukhuset står det flytande ett tag (tills magen känns läkt) och sedan börja med puréer. Jag ska googla barnmatsburkar, det är ju perfekt! På tisdag åker jag till Åre som planerat, är så glad att jag kan det trots det här. Jag vilar i morgon också, och sedan borde jag vara i form. 

Ömheten i magen är betydligt bättre idag och jag ska fylla en kylväska med grejer att dricka på resan norrut, och en termos med slät varm soppa av något slag. På fredag när jag åker hem tänker jag att det är dags för puréerna!

Jag har en plan och känner mig trygg med den.

Tjohoo.








torsdag 8 oktober 2020

Herregud, jag har inte bloggat på flera dagar!

 Igår städade jag lite, kollat på feedbacken från Teresa, och samtidigt såg jag Emma Hart-seriens första del, idag ska jag se resten. 

I huvudet maler redigeringen. Det är bra det, för då vet jag hur jag ska gå tillväga när jag sätter tänderna i det och faktiskt börjar jobba i dokumentet "Flanagans 3". Nu har den ett namn, Nya tider på Flanagans, men det känns bra att kalla den trean så länge.

På tal om Emma Hart, så är ju hela hennes drivkraft hämnd. Det är en bra kraft, som jag hittills aldrig har använt hos mina huvudkaraktärer, däremot hos deras motståndare. men det är bra, då har jag ju något kvar att sätta tänderna i.

Jag fick ont i magen natten till igår, hade ont hela dagen och även natten mot idag. Har 37,9 i feber just nu. 




Jag har googlat mig fram till att det nog är en tarmficka och jag ska ringa 1177 och höra vad man gör, om jag kan avvakta en dag till. Jag har ont långt ned till vänster, är öm som tusan över området.

Men det betyder att jag måste avboka frissan, biltvätten och besiktningen. Frissa och biltvätt går inte att få tag på, jag skickade ett mejl till tvätten, vi får väl se om de läser det eller inte. Besiktningen var inga problem att boka om.

Frissan ska också avbokas 24 timmar innan, men jag hoppas få tag på dem och boka om tiden.

Har en känsla av att det blir mycket ligga i soffan idag, men Alvedon gör ju underverk, det gjorde det igår också. I natt var jag helt övertygad om att det onda var borta efter ett par tabletter och ett toabesök, men nä, det var det ju inte. 

Det var det torsdag (och onsdag!)





måndag 5 oktober 2020

Dagens projekt har varit att köpa spackel.

 Och spackla.

Nu ska det visst torka länge, så jag sandpapprar och målar i morgon. Mer i morgon: hämta däck och köra dem till ny däckfirma som sätter på vinterdäcken inför min resa till Åre nästa vecka. Em mer eller mindre enstämmig kör har sagt att det är en bra ide´. Så i morgon är jag också ledig, har jag bestämt, så kan jag göra klar tdet som ska göras hemma när jag kommer hem från däckskiftet. Inte minst behöver jag STÄDA. Det är dammigt som satan.

På onsdag jag börjar jag i alla fall med mitt manus, på torsdag ska jag till frissan (och samtidigt tvätta bilen, bra grej att göra två saker på en gång) och sedan hela helgen bara ägna mig åt mitt manus.

Jag kom på att jag nog behöver snacks till bilresan så det har jag googlat på. LCHF snacks. Allt med socker får mig så trött att jag somnar, så här behöver jag något annat. Vad sägs om:

Ost och skinkrullar.

Små ostar, Baby bell typ.

Mat-muffins.

Ägg

Salami, lufttorkad skinka.

Det kommer inte att gå någon nöd på mig med sådant här i kylväskan. Tur att jag snodde en sådan hos mamma när jag var där på blixtvisit i somras.

Måndag. Bra ledig dag så här långt.








söndag 4 oktober 2020

Jag är KLAR med all feedback.

 I morgon tar jag ledigt och städar och på tisdag börjar jobbet med Flanagans 3. 

Åh, vad det ska bli roligt!

Det har varit kul att ge feedback också. Jag visste inte om jag kunde det eller inte, men jag hoppas att jag gav eleverna något att ta med sig. Det kändes rätt direkt var de kunde hitta saker att jobba med.

I nästa lektion i virusskrivskolan, som kommer nästa helg, ska jag prata om det mer. 

Idag sände Simona och jag avsnitt 14 av vår instapodd, och jag tror vi sa att vi har två avsnitt kvar, att den 18e oktober lajvar vi för sista gången tillsammans. 

Det var väl bara det idag. Jag somnade alldeles för sent, vaknade alldeles för tidigt, och nu är jag trött. Eventuellt sover jag en stund. Det är mörkt som natten i Farsta idag, det gör säkert sitt till. Ut har jag ingen som helst lust att gå. I morgon måste jag, men idag tänker jag bara vara inomhus. Hurra för det!



Farsta söndag 13.42

fredag 2 oktober 2020

Handlat inför helgen,

 hämtat ett par coola byxor som jag har skickat efter, gjort en pizza till frukost/lunch på superbra färdig glutenfri botten. Jag lägger på färdig pizzasås, skinka el om jag orkar steka kyckling, ananas (burk), curry och ost. 10 minuter i ugnen på 210 grader.

13 av 14 dagar äter jag helt och hållet LCHF sedan ett bra tag, men har testat den här pizzan flera gånger och min mage mår inte dåligt av den. Däremot blev den kass efter gräddsås häromsistens, trots att den var laktosfri, så det kommer jag att fortsätta att undvika. Utom vid födelsedagar, då är det värt det onda. Synd, för jag är grym på gräddsås.

Kolla mina gula tulpaner!




Det var det. Idag är jag mest ledig. Jag ska läsa två förstakapitel, men det är allt. Resten sparar jag till lördag och söndag.

Ännu ett dödstrist blogginlägg, jag har tappat stinget under all denna ledighet som jag har skaffat mig. Jag återkommer MED MER SKÄRPA när jag börjar jobba på riktigt, alltså med manus. Nästa vecka, tjohooo. 

Hoppas att ni får en finfin helg!







torsdag 1 oktober 2020

Jag har gjort det jag skulle idag,

 eftersom jag kom upp i TID idag. 8.00 för att vara exakt. Bra tid för mig. 

Så jag har läst några förstakapitel och gett feedback på dem, har svarat på några mejl, planerat in en tripp till Åre eftersom jag ska föreläsa i Östersund (istället för Simona). Jag ska promenera, titta på hotell och samla på mig information. 



Resten av dagen här hemma ska jag fixa med smågrejer. Skriva lite, läsa lite, lyssna lite. Boka frissa vore nog också bra innan jag ska visa mig för folk igen.

Så min hela oktober hemma blir inte av, men det gör inget. Jag jobbar ju gärna på annat håll om jag får. 

Just nu sitter jag också med en förfrågan från en skola, 4 x 60 minuter för elever. (35 st i varje grupp) Det vore hur kul som helst om det gick att genomföra! Det betyder också övernattning eftersom jag inte kör i mörker och vägrar SJ och flyg just nu. 

Typ så, torsdag. Bra dag, så här långt!