Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

lördag 31 december 2016

Idag fyller mormor 104 år.

Hon var 50 när jag föddes och hon och morfar, som var 57, tog hand om mig. Jag har tänkt på det själv, om man skulle ta hand om en spädis i den här åldern, och det är i alla fall jag inte rustad för längre.

Några barnbarn ska det inte bli för min del på ytterligare minst tio år, enligt Jonathan. Om det ens blir några. Vi får  väl se.

Dagen tillbringas hemma med Misse. Han har blivit allt räddare för fyrverkerier med åren och jag tänkte att han kanske är för döv nu, men det smäller tillräckligt högt för att han ska reagera även i år. Det provskjuts ju en hel del och gårdagen var inget undantag ...

Inte för att jag är inbjuden till någon nyårsbaluns (som i partypartyparty.) Det har jag inte varit på väldigt många år. Jag har inte heller bjudit hem någon (utöver familjen) de senaste åren.
Däremot har jag ju inte alltid varit hemma på nyår och jag har mått skitdåligt av att lämna Misse ensam även om det har handlat om bara timmar.
Förra året var jag hemma innan tolvslaget.
Det känns fantastiskt att inte kompromissa i år. Jag stannar hemma och behöver inte känna oro.

Igår såg jag klart på den norska, omtalade, serien SKAM, och ett par saker slår mig.
Ett: tjejer förändras fortfarande, mer än killar, när de blir kära (precis som vi gjorde, 1978.)
Två: skvaller och skitsnack dominerar fortfarande de ungas liv (precis som det gjorde vårt, 1978.)
Tre: det är en sluten värld, utan vuxen insyn (precis som 1978.) Man löser sina egna problem utan att be om hjälp.

Jag ser också en rätt kul fransk serie om skådespelaragenter (Netflix, kommer inte ihåg vad den heter), har hittills sett ett och ett halv avsnitt, men så långt är den bra.
Och så House då. Har ungefär en säsong kvar. Tror att jag kommer att hata slutet ...

Det var väl det. Nu ska Misse få medicin och jag ska åka till Farsta och köpa nyårssupé till oss.
Hurra!


fredag 30 december 2016

Vanligtvis ryker den på nyårsdagen.

Jag behåller adventsstakar coh sånt, men granen och tomtarna brukar jag packa ned då eftersom jag har tänjt på mina egna, rätt rigida, julregler och låter granen komma upp ur sin kartong redan första advent numera.
Troligtvis blir det samma sak i år. Jag ska ju börja skriva något den första men att ta bort grejer går fort och jag kan göra det när jag har fått första kapitlet på pränt.

Annars då? Jo tack, jag hostar och snyter mig som satan så här dags men igår var första gången på 10 dagar som tempen var under 37. 
Wohoo.
Idag måste jag ut, som i att ta en kort promenad. Jag tror att jag lider av en allvarlig form av syrebrist efter så många dagar utan varken rörelse eller luft.
Har jag tur så är hosteriet helt borta när mina gympa och core-pass på friskis är tillbaka på schemat 6-7:e januari. Jag längtar efter att se en trappa och känna att jag tar den istället för hissen.

Några nyårslöften ger jag inte, däremot tycker jag alltid att första januari är en nystartsdag och förra året började jag träna. Det var jättehärligt att känna sig i form under förra våren och jag vill tillbaka dit i år också.
Annars handlar min närmaste framtid mest om nyproduktion ihop med redigering. Det är en bra kombo och jag ser verkligen fram emot båda!



torsdag 29 december 2016

"Hur gammal är du?"

"Mellan 25 och 85."

Alltså, jag tror att jag efter år av funderingar har hittat ett förhållningssätt till min ålder som jag kan leva med.
Jag är lika nära 25 som 85. I alla fall under ett år. Sedan får jag väl ändra resonemanget till 26 och 86 och så vidare.
I alla fall.
Ett slags filosofiskt sätt för att inte känna att tiden går så inåthelvete fort och att jag har så lite tid på mig.
För det är exakt så det känns. Jag har många fler böcker jag vill skriva. Projekt jag vill landsätta. Saker jag vill åstadkomma. Och så känns det som om tiden rinner ut.

Nej, då, känn inte så, säger folk som inte känner så, och det gör mig tokig för det är ju så jag känner. Det går inte att tänka bort känslor. Tankar är en sak, känslor en annan.
Och jag måste få vädra det (det är möjligtvis en väg till att förändra en känsla.)
Det har jag säkert gjort här tidigare, men i så fall så får ni det igen.
Mellan 25 och 85 känns bra. 
Ett fin perspektiv.
Jag ska sätta upp det på kylskåpet så att jag kan läsa det varje morgon när det känns som om jag har så bråttom med allt.

Idag ska jag hämta kemtvätt och handla.
That´s it.
Igår var jag sänkt igen, idag pekar det uppåt.
Vi var i alla fall på bio igår, såg Lion.
Vilken film. Vilken historia.
Se den. Och ha med näsdukar.



onsdag 28 december 2016

Onsdag.

Jag vaknade av halsont och sedan tog det mer än en timme att hosta igång den här dagen. Seg historia det här. Men jag ska i alla fall åka till stan senare. Jag har ingen feber och jag förmodar att jag får dras med halsont och hosta ett tag till.

Jag snor åt mig mer tid med Jonathan innan Linnea kommer hem i morgon, så vi ska på bio.
Lion.
Alla säger att det här en fantastisk film.
Den handlar om en adopterad pojkes sökande efter sina biologiska föräldrar.

Nästa vecka börjar jag jobba igen.
Det ska bli mig ett sant nöje efter den här lååånga semestern som jag har haft. Jag lämnade Sonjamanuset 15 november, så i mer än en månad har jag gjort allt för att inte göra ett enda dugg.
Bra jobbat, Hellberg. Du har verkligen lyckats!
Jag smyger igång ett nytt manus, på prov, innan jag får tillbaka Sonja för redigering någon gång i mitten av januari skulle jag tro.
Wohoo! (Två o:n, Elisabet:)

Hoppas att ni får en fin dag!


tisdag 27 december 2016

En bättre dag, äntligen.

Febern var mer eller mindre redan borta igår, men inte huvudvärksklumpen som satt stenhårt mitt i pannan. Idag är jag bara hostig och snuvig, men det gör inget när huvudet känns prima. Jag tycker verkligen inte om att ha ont.
Så.
Idag ska jag tvätta alla kläder, sängkläder, handdukar, morgonrockar. Allt som känns som sjukbesudlat, hehe.
När Jonathan var här pratade vi om att ses på stan i morgon och det vore ju störtmysigt om det funkar.

En vanlig vecka, men många har väl semester fortfarande? Eller?
Hoppas det.
Vi har det ju fint ordnat i Sverige med alla våra semesterdagar, vab, föräldraledighet etc. Ett land som USA, som jag ju ofta ser i alla mina tv-serier, har det inte alls lika bra som vi, stackarna. I gårdagens avsnitt av House adopterar en av huvudkaraktärerna en liten flicka men är tillbaka på jobbet bara någon vecka senare.

Det var det från soffan där jag och min alltmer döva katt hänger denna morgon. Ett visst klös går dock att finna idag. Hurra!





måndag 26 december 2016

Så sorgligt med George Michael.

Sicken popsnickare han var.
Den allra första carpool som James Corden gjorde (googla om ni inte vet vad jag pratar om, och se han carpools. Så kul!) var med just honom inför en hjälpgala för många år sedan.

söndag 25 december 2016

Så här hade vi det igår (här sover Jonathan som en stock.)


Första delen av dagen.

Den andra pratade vi om det mesta, även om fokuset låg på vår ENIGHET om att människor inte är snälla nog, förvränger sanningar och hävdar rätten att få säga vad de känner (allt annat är CENCUUUUR), men inte ger andra samma rättighet.
Bra unge, det där.

Igår hade jag ont i halsen och var superhes, idag är det mycket bättre och jag är snuddande nära feberfrihet. Jag hostar, men hurra för att det går åt helt rätt håll i alla fall
Jonathans pappa kommer strax och lånar bilen och då kör han hem Jonathan med alla julklapparna, medan jag vilar bort resterna av flunsan.
De får ta med allt godis som finns kvar för nu återgår jag till mina andra vanor. Magen var inte så nöjd med varken mjöl eller socker, kunde jag (återigen) konstatera.

Mina fina jul med min fina familj.
Vilken tur jag har!


lördag 24 december 2016

GOD JUL,

mina bloggvänner.
Hoppas att ni får en fin julhelg och slipper stress och sånt som så gärna smyger in.

Jag tror personligen att en stressfri jul är den allra bästa, så jag avförde själv alla stressmoment för många år sedan, långt innan jag var smart nog att byta karriär.
Jonathan och jag har myskläder, äter lite när vill och ligger utslängda i varsin soffa medan Misse har lagt sig bakom en av dem. Jag har mer eller mindre tappat rösten, men någon dans runt julgran hade det inte blivit ändå.
Det fanns en tid då vi tillbringade julen med andra, men jag umgås hellre vid andra tillfällen. Är så glad när det är bara den lilla familjen. Vi kan varandras rutiner, uppskattar ungefär samma saker och skrattar mer än vi bråkar. OCH vi får varsin soffa. Hoho.

Sedan har jag ju haft mina jular ensam och det har också varit fint men visst har det då varit skönt när det har blivit juldag. Det finns så mycket inbakat i julafton, så många förväntningar, och jag tror att jag numera har blivit hyfsat duktig på att sprida julen över hela december istället.
Jag lyssnar på musik, tänder ljus, pyntar, äter mjöl och får ont i magen i en månad istället för i tre dagar.

Så. Ho ho. Var rädda om er.
Vi hörs i morgon!


fredag 23 december 2016

04.39

och vaknade med 38, istället för 39, graders feber. Wohoo (tvi peppar och ta i trä)
Nu äter jag en macka och dricker kaffe och planen är att gå tillbaka till sängen om en stund igen.
Igår åt jag:
En rostad macka med bregott (har inget pålägg hemma, äter ju inte bröd vanligtvis.)
Två ägg.
Fem pepparkakor (och av de färdigköpta, att baka ut degen jag har i kylen var inte att tänka på.)
Det var det.
Idag kommer leveransen av mat mellan två och fem och sedan har jag både pålägg och färskt vörtbröd.
Alltså, jag hoppas att det är färskt.
I don´t do not färskt bröd. Not even a day old.
Jo, kanske en dag.
Men när jag plockar med det från butiken ska det vara bakat dagen innan. De nya bröden ligger alltid längst ned, längs bak. De gamla placeras över och en gammal brödälskare som jag går naturligtvis inte på sådant lureri.

Oansett hur tempen är senare, måste jag handla medicin till Misse och mig, mat till Misse och en luftmadrass till Jonathan. Ju bättre han sover här desto längre stannar han, tänker jag.
Jag tävlar mot en ny dator.
Mamma. Göra musik på ny dator. Mamma. Göra musik på ny dator.
Det säger väl säg självt vem som är vinnare där?

torsdag 22 december 2016

Jaha.

Här händer inte mycket. Jag är vaken en liten stund, försöker ta piller innan frossan kommer för när febern blir för hög mår jag illa och sedan sover jag. Ungefär så. Det går faktiskt ingen nöd på mig alls. Jag är van att klara mig själv och van vid att slöa. Haha.

När Jonathan var riktigt liten var jag aldrig sjuk, och när jag blev det någon gång senare blev vi det aldrig samtidigt. Det är något med det där att hålla en vårdnadshavare på benen. Vi hade ingen annan och då var det bara att stå upp.
Psyket är en skön grej, måste man ju ändå säga.

Annars då?
Jo tack. Jonathan skulle behöva skjuts idag för att få hem en större grej från posten, men hoppas att han kan ta en taxi, alternativt får hjälp av någon annan.
I morgon ska vi ha uppesittarkväll, och då måste jag vara bättre så att jag kan spela Bingolotto som vi har gjort i alla år.
Vi skulle egentligen sätta ljus på farmors grav, men vi gör det så fort jag orkar.
Maten kommer mellan två och fem och jag behöver åka till apoteket, men det är nog allt i morgon. Skinkan är färdigkokt och jag struntar i egna köttbullar, så allt som behöver på julafton är småsaker.

Och Aladdin.

onsdag 21 december 2016

Det går inte så bra just nu.

Men jag kämpar!
I morgon måste jag till ett apotek. Hål en tumme för att jag orkar.
Tjohooo.

Jag fryser och hackar tänder,

men sparar på pillren en timma till. Man får visst bara ta åtta om dagen, och jag tar två åt gången.
Jaja.
Jag sover mest idag.
Närjag vaknade nu trodde jag att jag var sugen på glögg,  men det var jag verkligen inte visade det sig. Inte ens kaffe är gott idag. Kanske ska prova te om en stund. Vatten får jag i mig i alla fall. Och jag lyckades att duscha och tvätta håret i förmiddags.
Armarna känns som bly just nu, så jag tror att jag återgår till soffan sängen soffan sängen.
I sängen finns House.
Min nya favvis.
Så otroligt osympatisk och varm på en gång.
En sådan man gör sig absolut bäst på tv.
Men där gör han sig galet bra!


Den här sköningens provsvar



Veterinären har ring med det glada beskedet och blomsteraffären har levererat blommor.
NU kan jag lägga mig igen!

Herrejösses ,vad jag har frusit under mitt jättetjocka duntäcke i natt.

Jag hade trettionio när jag vaknade så det var inte så konstigt, kanske.
Däremot konstigt att det inte kom snabbare om det nu är influensa jag har fått. Jag kände halsrasp redan i söndags kväll.
Vilken tur att jag handlade i förrgår.
Nu har jag petat i mig piller för att få ned tempen och sedan ska jag beställa hem mat från mathem.se. Det blir superbra!

När jag har svettats klart efter medicinerna kanske jag kan ta en dusch och lägga mig igen.
Jag gör ju lite som jag vill med det där.
Tänk, vilken tur jag har ändå.

tisdag 20 december 2016

Jag väntar på två grejer.

Blommor som ska levereras någon gång under dagen (de måste ringa för att komma in) och veterinären som skulle ringa om provresultaten.

Så för säkerhets skull svarar jag inte om någon annan ringer (förlåt, Eva, ringer sen) men förmodar att Evidensia i Farsta helt enkelt glömde höra av sig.
Det är naturligtvis inte okej.
Jag är orolig och behöver dessutom ett nytt recept. Nu måste jag ringa dit i morgon igen och det är galet irriterande när de lovar att en veterinär ska ringa tillbaka och så sker inte det.
Tyvärr ligger de närmast och jag vill inte utsätta Misse för längre bilresor, för annars hade jag bytt.
De är bra med honom, men dåliga på att ringa som de lovar. Betalt tar de i alla fall. Nästan 1700 idag.

MissePisse är i alla fall lugn igen. Han har ätit och druckit i flera omgångar och nu sover han så gott bakom soffan.
Pluttisen.
Han var så rädd idag att han kröp ihop som en boll i transportburen när vi lyfte av locket. Bilresan gjorde honom stressad och han pep alldeles förfärligt ynkligt.
Han blev i alla fall vägd och har gått upp ett halvt kilo sedan första besöket för drygt ett år sedan. Munnen luktar sådär, men veterinären sa inget om att Misse kanske hade ont. Däremot är han lite för torr och jag ska se till att det finns vattenskålar utsatta lite här i rummen och där så att han tar en slurp extra när han promenerar förbi.

Sedan tog de prover och då gick jag ut eftersom jag bryter ihop när det blir jobbigt för de mina.
När Jonathan vaccinerades första gången frågade barnmorskan om hon skulle se till att jag fick träffa en psykolog, haha.

Anyhow, man behöver se att inte njurar och lever har tagit skada av värkmedicinen, Metacam, som han får mot ledvärken varje dag. Den kan tydligen förgifta kroppen!
Min gullefis.
När jag måste ta bort honom ska det ske hemma, om det inte är något krisartat som behöver snabb hjälp från djursjukhuset.

Så.
Nu fortsätter jag väl att vänta då.

Om en timma ska vi vara hos veterinären.

Misse har ätit, kissat och nu lagt sig på nygamla favvisplatsen bakom soffan. Den fick stryka på foten när jag hade hjälp med städningen tidigare i år, för när dammsugaren kom dit blev katten livrädd och la sig aldrig på kudden igen.
Nu verkar allt glömt, tack och lov, och jag tror inte att han har upptäckt transportburen i hallen för då skulle han ranta runt i lägenheten och vara lätt orolig.

Jag tror att han är frisk utöver struman och ledvärken.
Hoppas hoppas!

Ps, jag säger inget om Tyskland. Jag tänker desto mer.

Jag har sovit som en kratta

eftersom förkylningsklumpen i halsen har hotat att kväva mig. Alltså har jag snarkat till, högt och fint som sig bör när man heter Hellberg, varpå jag har vaknat.
Ungefär tusen gånger.
Jag måste till posten strax och till veterinären, men annars är jag klar med klapparna och sånt. Återstår julmat.
Utom skinkan, den köpte jag igår. Om det var förra eller året innan det, jagade jag skinka dagen innan julafton för den ekologiska var slut överallt.
Sedan kan man väl beställa hemkörning av resten. Jag ska kolla det för säkerhets skull.

Tja, det var väl det.
Ingen dans runt granen idag direkt, men jag tror inte att jag har varit förkyld på ett par år så det var väl dags nu då.

Misse och jag.


måndag 19 december 2016

Misse piper,

och sitter vid mina fötter och ser väldigt bedjande ut. Jag har försökt borsta, klia och gulligulla men inget passar monsieur.
Han ska strax få medicin och sedan annan mat än den han fick tidigare.
I morgon ska vi till veterinären. Håll en tumme vid halv ett.

Själv har jag ont i halsen och i huvudet, men inte mer än att jag misstänker att det kan vara min gamla hormonsväng som spökar igen. Numera gör den nästan aldrig det, men under mina fertila år rätt regelbundet. Två tre dagar när jag har trott att jag ska bli sjuk, och sedan har det bara gått över.
Jag tror att jag har glömt min östrogen någon dag nu, och det kan räcka för att kroppen ska komma i obalans.

På partyt i lördags träffade jag en kvinna som inte hade sovit okej på tre månader tack vare klimakteriet och hon var helt slut. Kunde inte använda hormoner eftersom det fanns bröstcancer i familjen och var uppe flera gånger per natt.
Jag minns mycket väl när jag hade det så för exakt tre år sedan. Såklart man blir knäpp till sist.

Vi pratar för sällan om klimakteriet, tycker jag. Som om det var något hemligt, fult och något att skämmas över.
Nu räds ju jag inte att prata om det i alla fall, så hugg in i kommentarsfältet.
Hur var/är det för dig?






Måndag.

Jag är lite raspig i halsen, så min plan är att få klart julklappsinköpen idag. Och efterlysa något som DHL  Postnord skulle levererat i fredags, som vanligt utan att ringa först. Ingen avisering, ingenting.
Vid något tillfälle klagade jag på det där och då sa de att det är för att de levererar till företag och där finns alltid någon.
Well.
Inte alltid uppenbarligen!
Så. Lite jobb idag, trots semester.
Jag har svarat på mejl, ska gå igenom lite papper senare, men först sticka iväg och handla.
När jag har fått tag på DHL Postnord.

Wohoo.
Vad gör ni så här dagarna innan jul. Har ni tagit semester?

söndag 18 december 2016

Jag ser på Stolthet och fördom

och slås återigen, vare sig jag läser romanen eller ser BBC:s tv-serie, hur perfekt dramaturgin är i det här dramat.
Mr Darcy, hans syster, Mr Wickham, Elisabeth Bennets syster. Hur det trappas upp upp upp och när man äntligen känner att de är över krönet och börjar pusta ut, blir allt ännu värre.

Om du själv skriver och tycker att just dramaturgi är svårt, så är ett tips att läsa den här.

(Colin Firth är as handsome as ever.
Har ni inte sett Bridget Jones baby så spring genast iväg och gör det. Ta med en tjejkompis.)

Det är sådana här leenden som vi författare beskriver som oemotståndliga. 



Vi är lite ovänner just nu,

katten och jag.
Jag klippte hans klor och det passade inte herrn så nu ligger han bakom soffan och tjurar.
Eftersom han är 150 år så kommer han dock att ha glömt det snart, det är det bästa med att han är så här gammal.
Mindre bra med det är att det på tisdag är veterinärbesök och att jag är lite orolig för det. Jag har lovat mig att ta bort honom om han har några fler problem, i alla fall om de innebär sövning. En medicin till kan vi väl hantera, men inget mer än så. Jag är orolig för hans tänder, att veterinären ska säga att vi behöver ta bort fler.
Jag håller en tumme för att han är i fin form, bara gammal och alldeles förfärligt trött.

Igår var det Carolas (pappas tjejs) 50-årsparty och jag hängde mest med Jonathan (och hans pappa, som ju bor på Mallis sedan många år och inte är hemma särskilt ofta.)
Jättekul att få en helkväll ihop med min stiliga son. Vi planerade vår jul, pratade musik (bra DJ) och jag dansade (kan ha varit till Barry White.)
Härlig kväll. Tack Carola!




lördag 17 december 2016

Sonjas hemlighet

i Rumänien.

Fin, eller hur?


Det där med ord är ju märkligt ändå.

Ska vi för enkelhetens skull bara kort säga något om stolt (som jag nog för ögonblicket irriterar mig mest på.)
Ett ord som det flesta svänger sig med numera. Vi är stolta över andra människor i så hög grad att jag undrar hur folk hinner sova. För att vara stolt handlar väl om att man har gjort något? Inte bara latmaskat sig och tittat på?
Eller hur använder folk det ordet?
Det börjar bli lika irriterande som unna, och då vet ni att det är illa.

(Jonathans framgång är naturligtvis helt och hållet min förtjänst och jag får därför vara extremt stolt. Intill fånighet, faktiskt.)

Så ni som går runt och är stolta över mig: Sluta genast med det (Mamma och Jonathan undantagna.)
Har ni inte bidragit, kan ni heller inte lyfta på huvudet och malla er.
Ord och inga visor från det Hellbergska palatset.

Nu ska jag sätta på mig obscent mycket smink och åka till centrum och signera böcker. Förhoppningsvis signera alltså, för man kan aldrig veta sådant på förhand. Det har hänt att jag har sålt noll. Man kan väl säga att stoltheten där uteblev. Det var en gång i Göteborg - på Hisingen - en varm eftermiddag när det samtidigt var en viktig fotbollsmatch på tv.
Jag skyller på det.

Lördag.
Bra dag än så länge.


fredag 16 december 2016

Det var nog tur att jag inte bakade fler igår,

man kan säga att jag provbakade en liten del (den på fotot under) och vips hade jag ätit upp allihop.

Vi ska då tänka på att jag inte äter socker sedan i juni. Jag gjorde ett undantag vid bak och kakatillverkningen den andra advent, men sedan dess ingenting.
Så en större mängd pepparkakor kan man ju tänka får igång ... allt, men tack och lov så reagerade inte kroppen nämnvärt. Ingen plötsligt längtan efter att sova för att insulin sköt i höjden och inget buller.
Nästa omgång gräddas när Jonathan kommer hit den 23:e.

Igår köpte jag nytt Friskiskort. När jag vrålskrev Sonja3 under hösten tappade jag den regelbundna träningen men i januari tänker jag komma igen.
Eftersom Sonjan släpps i höst kommer våren att ägnas åt redigering och det funkar finfint ihop med Friskis. Det är vrålskrivandet, som måste ske på morgonen för att bli bäst, som inte gör det. Jag tränar med mina pensionärer på förmiddagen och det vill jag fortsätta med.

Jag vill ju provskriva nytt också, men jag verkar skjuta på det. Kanske för att jag är lite rädd. Jag vet inte riktigt.
Tanken är ju att det ska bli något nytt och för första gången har jag en idé, så jag börjar i en okänd ände. Vanligtvis har jag ju en "Gloria" som jag bygger en story runt under tiden jag skriver, så det här blir annorlunda.
Om det blir något.
Jag tycker att idén är stark men den ska ju presenteras väl också. Kanske är det där rädslan kommer in.
Klarar jag att leverera något bra som inte inkluderar mitt vanliga romcom-tema?

Jag behöver sätta ett startdatum.
Vad säger ni?
Första januari?
Då hinner jag komma en liten bit på väg innan jag får tillbaka Sonja för redigering efter trettonhelgen någon gång. Förhoppningsvis så långt att jag kan känna om det bär eller inte.

Jag tror att vi spikar det.

torsdag 15 december 2016

Jag har ätit så många

Middag är därmed uteslutet.

Pocket. I mitten av april.

Jag är återigen lite dagvill,

men efter att ha konstaterat att det är torsdag lutar jag mig tillbaka i soffan. Jag har inte ett dugg bråttom förrän på lördag då jag ska jobba och gå på 50-års fest.
Det enda jag behöver fundera på fram tills dess är vilken av alla mina urtjusiga kreationer jag ska använda på festen. Lila, rött, svart? Klänning eller jumpsuit?
Jag förmodar att humöret kommer att bestämma.

Istället för att stressa iväg för att köpa papparkaksingredienser nu direkt, så dricker jag finkaffe från Nespressomaskinen. De säljer kapslar i Mall of Scandinavia, och när jag ändå pladdrade mig runt där igår så...
Nespresson är min tredje maskin. Den jag använder mest är Tassimon från Bosch/Gevalia som gör jättegott kaffe. Gevalia mörk är bäst.
Sedan har jag också en vanlig bryggare från Mocca Master som jag har haft i mer än tio år, sedan jag jobbade med Gevalia på Kraft Foods. Den funkar fortfarande finfint och brygger i exakt rätt temperatur. Det händer att jag brygger kaffe i den på morgonen och just nu gillar jag Zoegas Mollbergs blandning bäst.
Dagens expertråd: Stäng av plattan kannan står på direkt när kaffet är klart. Ska du inte dricka det direkt så häll upp i en termos. Kaffe på platta blir dåligt nästan direkt.

Det var det.
En kaffemorgon från förorten.
Torsdag, och jag har tydligen fortfarande semester.




onsdag 14 december 2016

Just som jag backade ut bilen

för att åka till Mall of Scandinavia för att verkligen ta tag i Hellbergs julsäck, hörde min bästis Helen av sig och ville hänga med.

Ja, men det säger sig ju självt att det inte blev några klappar inhandlade.
Vi pratade ju bara.  Oavbrutet, om oerhört viktiga saker som mina nya bokomslag (från och med Gloria i pocket är inte jag längre på omslaget, hurra!), och vips var klockan mycket mer än jag hade tänkt eftersom jag hade planerat att slippa köerna hem.

Nu fastnade jag i dem, såklart, och jag försökte verkligen fokusera på hur tacksam jag är för att jag inte behöver sitta i dem mer än en gång i kvartalet. Det slutade ändå med att jag blev halvt galen.
Hur orkade jag sitta så varje dag, i flera år?
Det är fantastisk vad vi klarar om vi måste.

Men jag hann i alla fall förbi förlaget, så en sak kunde jag bocka av från listan.
I morgon ska jag baka pepparkakor.

Det känns som om jag har väldigt mycket att göra.

Jag vill gärna åka förbi Bonniers i ett snabbt ärende, måste köpa julklappar och så borde jag väl packa upp och installera nya datorn.

Utöver dessa enormt ansträngande sysselsättningarna har jag bestämt att det här är året då jag ska baka egna pepparkakor, istället för att köpa de färdiga som oftast innehåller palmolja.
Jag ska göra sådana som mamma gör varje jul. Jag hittade ett utmärkt recept på nätet. Man skär dem från en rulle istället för att använda formar. Smart va?
Franska pepparkakor kallas de.
Så jäkla goda!



Men nu vet jag inte vad jag ska börja med.
Möjligtvis klarnar allt om ännu en kopp kaffe.




tisdag 13 december 2016

Den här ungen.

Här håller vi hårt i traditionerna.

Jag är ju en julälskare av rang och hela december gillar jag som tusan. Själva julhelgen är inte viktigare än någon annan dag egentligen. Det är hela grejen med musik, ljus och mörker som jag gillar.
I morse väckte jag mig tjugo i sju för att kunna ha kesoplättarna (med varma bär och lite grädde) klara tills lucian började sjunga klockan sju.
Väry mysigt, men nu är jag trött. Vi får väl se om jag orkar packa upp ny dator idag, det känns som om man behöver vara väldans pigg för att orka installera det som måste installeras, överföra det som måste överföras och leta reda på allt annat som koder och lösenord.

Anyhow.
Lucia.
Det är fint, det.




måndag 12 december 2016

Heja Ikea.

De ville ge mig ett tillgodokvitto, men när jag sa att jag ville ha pengarna tillbaka var det inga problem efter ett snack med chefen.
Enkelt, smidigt som gör att jag gärna handlar där igen. Jag är en stor fan av Ikea.

Vad jag däremot aldrig kommer att handla igen är Coops kattsand, den som inte klumpar sig. Det var min första och sista påse.
Den var röd, vilket jag förstås reagerade på igår när jag bytte sand, men jag tänkte aldrig att den skulle färga av sig på hans vita tassar.
I morse var han alldeles röd om fossingarna, och jag blev rädd att han hade gjort illa en klo innan jag såg att det var på alla tassar och kunde koppla det till sanden.
Den stackaren som har vita möbler skulle inte vara glad.
Nu är eländet slängt och ersatt av Icas som är vit.

Och så har jag en ny dator, ouppackad.
Det får bli i morgon om jag orkar.
Den här ska jag lämna in på rensning så att jag kan ha den som en extradator, men först måste jag ta tillvara mina många bilder och filer. Just bilderna är tyvärr helt okategoriserade vilket gör att jag måste gå igenom dem för hand ... typ.

Men det är väl ett bra jobb när jag nu ändå är ledig.
Wohooo


DoftÅsa

Varje kväll har jag gått upp för att se om det brinner någonstans, för det har luktat liksom bränt i mitt sovrum, och igår kom jag på att det är madrassen som stinker.
Jag är doftkänslig som tusan, men har alltid stått ut med uppackade saker som luktar plast för det är rätt vanligt både i kuddar täcken och soffor från Ikea, men den här känns som om den har stått i en lokal som har brunnit.
Eftersom jag inte står ut med det åker jag tillbaka och reklamerar den idag och jag tänker inte köpa att doften går över. Det kanske den gör, men inte i mitt sovrum. Lakanet som låg på luktar också pyton, och i mitt sovrum ska det vara FRÄÄÄÄSCHT!

Annars är det en strålande vinterdag i Stockholm. Snö, solsken och fem minusgrader.
Tjohej.




söndag 11 december 2016

Min dator börjar bråka lite.

Ständiga meddelanden om att jag måste ta bort filer eftersom den är full och när jag ägnat halva dagen åt det idag, så brakade mejlen. Nu kommer jag inte in i programmet.
Jag kan gå in i Gmail och jag kan se den i mobilen, men det är en varning om att det börjar bli dags att tänka på en ny.

Två år och sju månader är den här. Den innehåller Toscana (som jag redigerade på den), Gloria, Nikki och Sonja3.
Fyra böcker senare, alltså.
Japp, det är dags när jag tänker på det (blä, hatar ny dator innan den är helt på "plats."

Nästa gång ska jag bli bättre på att spara bilder, lägga dem utanför datorn på något "moln."
Dessutom behöver jag inte så stora bildfiler som jag har nu. De flesta bilder tar jag ju bara för att publicera online och då behöver de inte vara särskilt stora.

Suck.
Jaja.

I 22 år har jag kompromissat.

Det har varit helt okej eftersom merparten av det har handlat om min unge och då blir det lätt, och helt och hållet självklart.
När det handlar om andra relationer (läs kärlek) är det betydligt svårare, tycker jag. I efterhand kan jag se hur det i det längre perspektivet mer dragit musten ur mig är fyllt mig med ... något.

För först gången sedan -94 är jag nu helt och hållet med mig själv och det är ljuvligt!
Inte ett måste, jag gör precis som jag vill med ALL min tid.
Nu är Misse fortfarande hemmavarande, men det känns inte som ett tvång. Det kommer förhoppningsvis en tid sen när jag kan förflytta mig mer men just nu är inte det alls nödvändigt. Jag ber Jonathan om hjälp när jag måste resa i jobbet, i övrigt är jag nöjd hemma.

För den som älskar tvåsamhet är det nog svårt att förstå men jag har aldrig stått ut med det mer än ett par år, sedan har jag längtat ut.
Premisserna har alltid förändrats över tid, och det man gick in i (och med) finns sällan kvar efter några år och om man inte är beredd att kompromissa kommer man (läs jag) alltid till en brytpunkt.
Det finns naturligtvis hundra psykologiska förklaringar till det, men dem har jag har jag grävt klart i för länge sedan. Sådan här är jag och för mig är det inget konstigt alls. Jag är snart 55 och klar med det som känns som tvångströjor.
Andra längtar efter kärlek, jag efter frihet.

Med det sagt.
Ikväll ska jag förstås se Love Actually.
21.00 på trean.
Kärlek är underbart att se, läsa och skriva om.



lördag 10 december 2016

Idag på stan.

Väldigt mysigt, trots snöblandat regn. Jag är osäker på min vindrutetorkare och när det är skitväder behövs de, alltså tog jag tuben.
(Dessutom är det ju Nobelavstängt i stan och därför blev det en väldigt bra lösning att åka tunnelbana och att gå. Herregud, jag har gått i timmar idag.)

Jag åkte hemifrån redan strax efter tio och promenerade runt i butiker, på gator, i gallerior och fikade. Köpte en kappa som jag har velat ha i evigheter (i alla fall den här vintern, för innan fanns den inte) och sedan åt jag en rätt usel kyckling och bacon-sallad för att inte bli så himla hungrig när jag kom till kyrkan.

Det var en strålande konsert/luciatåg med elever från Lilla Akademien och Adolf Fredrik. Jag satt toppenbra långt fram, eftersom jag var ensam gick det finfint att hitta biljett. Förra året satt jag på världsklassplats på Operan, av samma anledning. Behöver man bara en biljett finns det nästan alltid.

Efteråt promenerade jag i snöblasket från Engelbrektskyrkan till Rådmansgatan och tog tunnelbana och buss hem.
En fin ensamÅsadag, men nu är det skönt att vara hemma i värmen hos Misse igen och titta på Nobelfesten, på dagen 22 år efter att Jonathan döptes.

Ps, många vridna huvuden vid Nobelborden denna kväll. Hoppas att de klarar sig från nackspärrar!





fredag 9 december 2016

Idag är jag på benen,

har fortfarande en hyfsat bra nacke (peppar peppar , ta i trä, tvi tvi tvi) och sängen känns fortfarande hård.

Jag tvättar, ska handla och inte sitta mer än nödvändigt.
I morgon ska Åsa och Åsa på stan, så det kan hända att vi inte hörs här förrän på söndag.

Hoppas ni får en härligt helg, så länge!

torsdag 8 december 2016

Det är helt sjukt

vad jag inte gör någonting.

För ett par timmar sedan fick jag för mig att jag kände mig lite susig i knoppen och la mig i sängen en stund.
Jag är fortfarande lite sockerdrickig men det kan mycket väl ha att göra med att jag har suttit i soffan hela dagen och läst tidningar.
På riktigt.
Det kan inte vara friskt.

I morgon ska jag i alla tvätta. Det betyder lite kroppsrörelser.
Och på lördag ska jag ha en Åsadag på stan inklusive julkonsert, och i det ingår promenad om än i butiker mer än ute i naturen.
Jag blir trött bara jag tänker på det.

Kanske bra att jag vilar idag ändå.

Gäsp.




Har jag sovit bekvämt?

Nej.
Vaknade jag med nackont?
Nej (!)

Så jag provsover väl ett par nätter till. Först efter 72 timmar ska den ha nått sin fulla potential, men jag undrar jag ...
Förr kunde man köpa mjuka sängar på Ikea, men de har inga sådana längre.
Istället är de fasta/medium typ och om man väger som jag (alldeles mittemellan) kanske det blir för fast ändå.
Jag vet inte. Jag får väl prova mig vidare, och i värsta fall reklamera sängbotten för att den inte håller det Ikea lovade: att den skulle bli skön efter ett tag.
Men ingen nackont var nytt och intressant.
Så var det inte i går morse.

Well.
Sänghistorien fortsätter medan vissa inte har tak över huvudet, sover direkt på jordgolv eller kan inte sova alls för att deras stad är belägrad och under attack.

Förra julen gav jag många paket från Unicefs butik. Det kommer jag att göra i år också så mycket jag bara kan.

I Farsta har man också ett jättefint initiativ som heter Farstaklappen.
Man köper en gåva till ett barn mellan 0-18 och lämnar in, så slår Farstaklappen in den, märker den med vem jag vill ge den till (om det är till något särskilt kön, ålder).

I år kunde man också ge till unga ensamma mammor och just den gruppen - och till pojkar 15-18 -saknades det paket, så självklart köpte jag just till dem efter att först ha frågat var behovet var störst. Även förra året var det pojkar i den åldersgruppen som fick minst :(

Jag tycker det känns fint att ge. Jag blir en lite bättre människa av det.
Just Farstaklappen blir jag så berörd av att jag faktiskt grät både förra året och i år när jag lämnade mina presentkort.
Varför jag får en sådan stark reaktion vet jag inte riktigt, det bara slår an något det där med att man samlas runt att hjälpa. Att få bidra till det är nog vad som berör mig.

Förra årets december var jag mest rörd hela tiden, i år har jag inte lika starka känslor, men de ligger lite och lurar. Vi får väl se om de brakar loss någon mer gång.
Kanske på lördag i kyrkan när jag vill tända ljus för dem jag saknar ? Och sedan när luciatåget kommer?

Ni hör.
Det återstår en hel del att bryta ihop för även det här året.




onsdag 7 december 2016

Ny bäddmadrass.

Förhoppningsvis är den bättre än den andra.
Jag säljer inte den andra förrän den här känns bra, och gör den inte det så får Ikea helt enkelt ta tillbaka den.
När jag köpte ny säng i somras bad jag om det mjukaste de hade och än så länge är jag inte nöjd. Jag hoppas på den nya bäddmadrassen! En åkte jag ju tillbaka med redan dagen efter. Alltså blir det här nummer tre.
Håll en tumme.

Annars var det väldans trevligt att åka till Ikea, men jag är trött som fasiken idag. Vet inte riktigt varför men har gäspat mest hela dagen känns det som.
Efter dagens dubbelavsnitt av Greys kommer jag att somna.
På den nya madrassen.
Wohoo (?)

Just nu jobbar jag lite.

Då och då, ska sägas.
För ögonblicket handlar det om omslag på pocketen till Gloria som kommer april/maj (tror jag,) där vi ska ändra designen från den inbundna.
Superspännande process, som man som författare får vara delaktig i (jag har inte sista ordet, det har min förläggare tror jag, men jag är väldig involverad och har väldigt många åsikter.)
Igår fick jag tre förslag. Tjohej.
Nu får designern feedback och sedan får vi se vad det utmynnar i.

Själv tar jag tag i mig och beger mig till Ikea.
Ni ska inte fråga mig varför, för i ärlighetens namn är det bara en slags utflykt.
Jag behöver plastburkar (ni vet till rester) och titta på en bäddmaddrass eftersom min inte är skön nog. När jag köpte sängen valde jag mellan en i latex och den här i formskum, och jag tror att jag valde fel.

I alla fall.
En utflykt känns riktigt inspirerande. Nästa gång jag lämnar lägenheten är på lördag när jag ska till stan på luciakonsert.

(Det känns som om jag nog ska börja jobba snart, trots att jag bara har läst en halv bok. Det här latmaskeriet har hållit på lite för länge nu. Herregud vad jag är bra på det! Lika bra som på att jobba som en tok. Bra för mig, men nu räcker det snart.)

tisdag 6 december 2016

Jag hade trott

att jag skulle komma ut idag, men inte då.
Istället har jag ägnat mig åt lite bokföringsgrejer, gett skatteverket det den vill ha och sen har jag ... inte gjort ett dugg.

Jag är förbenad på Specsavers. Dels var det stökigt att få glasögonen jag köpte, det tog tid och väl där när jag hämtade dem, behandlades jag som ett barn.

Jag lämnade i alla fall mina älskade gamla (typ fyra fem år gamla, köpte dem av någon som inte heller var särskilt trevlig då ), för att de skulle byta glas i dem vilket de först inte ville, men när de kom på att de lovade mig de när jag köpte de andra var det okej.
Problemet nu, mer än två veckor senare, är att de har slarvat bort dem.

Igår skulle jag få besked om var de var någonstans, här eller kanske ivägskickade till England, men fick ett sms sent (efter åtta) om att de skulle leta idag också.
Än har jag inte hört något.

Så Specsavers Farsta, aldrig mer.





Ser ni ett par sådana här någonstans kan ni väl komma ihåg att de är mina?
Mina datorglasögon som sitter PERFEKT på näsan.

måndag 5 december 2016

En sådan störtmysig söndag.

Först satt Misse och jag och väntade och tittade på klockan.


Sedan var den äntligen ett och vi jag kunde åka och hämta Jonathan och Linnea i Farsta centrum. In med dem i bilen och vysch iväg till Haninge och Ica Maxi där vi förstås först kollade in pocketutbudet innan vi handlade.
Det såg bra ut!

























Efter det var vi vrålhungriga och åt på O´Learys innan vi åkte hem och satte en deg som
var svårjäst.
Under tiden gjort Linnea sitt julgodis och Jonathan var assistent och sprang mellan oss med mjöl, nötte och annat vi gapade om.


















































När godiset var klart, hällde vi upp julmusten och högg in.
Även jag, som ju inte ätit socker på typ ett halvår.
Av någon bra anledning fick jag inget insulinpåslag den här gången och kunde hålla mig vaken genom hela filmen vi såg.
Wall-E, har ni sett den?
Så fin.




























Efter det babblade vi och såg lite på David Attenboroughs djurfilmer innan de åkte hem med allt godis och alla bullar i påsar, klockan halv elva.
Världens bästa tradition det där.
Hoppas vi kan göra om det nästa år.

Idag vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på.
Det känns som om jag vill göra något, men vad återstår att se.
Det är en mulen dag och rätt mysigt att vara inne också.


söndag 4 december 2016

Nu kommer lite gnälll.

Tittarstorm, ilskan mot, svenska folket rasar. Jag är så himla trött på det där rubrikerna som hänvisar till sociala medier, för det är dem man refererar till i artikel efter artikel numera (man har tydligen slutat göra egna undersökningar och intervjuer.)
Att det sedan kan vara 99% som inte håller med ser man aldrig, det känns som kvällspressen går med i hat-tåget snarare än tvärtom.
Stackars den journalisten som gör en sådan här artikel, det måste kännas hemskt efter så många års högskolestudier.




I den här glasvasen har jag lagt en liten slinga med batteriljus under hyacintlöken.
Jag är galen i allt som lyser lite, ju mer desto bättre.
Idag ska jag träffa mina fina i Farsta centrum klockan ett så att vi kan julbakshandla tillsammans.
Min finaste juldag har börjat!




lördag 3 december 2016

Så där.

Tänk när vi bodde i vår lägenhet i Farsta strand, från Jonathan var ett till elva-tolv. Då hade vi alltid en riktig gran som vi köpte på macken och drog hem i Jonathans pulka (vare sig det var snö eller inte.) När vi hade julat klart slängde jag ut den från vardagsrumsfönstret och släpade den till insamlingen.

Första året i nästa lägenhet försökte vi bära hem en kungsgran. Det slutade med att vi stoppade in den i bakluckan på bilen trots att vi bara behövde släpa den i 200 meter. Så himla tung.
Därefter har vi haft plast, trots min egen skepsis mot något dylikt. Men jag gillar det som tusan nu, och skulle aldrig vilja ha en riktig igen. 

Den är är liten och står på ett bord, men passar perfekt i den här lägenheten och jag är så himla glad för det nya pyntet jag samlade ihop förra året: 
På Selfridges och Liberty i London köpte jag de platta guldiga stjärnorna och vita kottar, 
i Tabbouli House på Schelegatan köpte jag vita fåglar och glittriga renar och på 
Habitat de randliga tunga kulorna och de i glas, både genomskinliga och guldiga.
Bockarna är gamla och kommer från både mamma och mormor/morfar.
De vita plastamaryllisarna har lång stjälkar och dem har jag bara stuckit in, minns inte var jag köpte dem.

Alla de gamla kulorna ställde jag i sopsorteringen. Förhoppningsvis var det någon som vill ha dem Det mesta man ställer dit går åt innan sophämtningen kommer, det känns bra tycker jag.
Jag har också en klädinsamling 50 meter från huset och om jag inte har ärende till återvinningscentralen lägger jag gärna mina avlagda kläder där.




Renar från en liten inredningsbutik i Farsta. Så söta.

Jonathans pynt från dagis. Viktigt!

Fjällbackapynt. Morfar har gjort ljusstaken. Resten är ärvt och fått och gammalt.

Igår när jag väntade på bussen

började en kvinna prata med mig om Gud. Hon räckte fram ett kort som jag tror handlade om någon slags sammankomst.
Hon var så himla vänlig att vi började prata och i trosfrågan stod vi så långt ifrån varandra som det var möjligt, och hon tyckte att jag var jättekonstig som inte trodde på någonting, men hon sa att hon hade förstått att tron bland svenskar inte var så stor (hon flyttade hit från Uganda för två år sedan, vi pratade engelska).

Vi pratade nog i 20 minuter om våra olika uppfattningar och var båda nyfikna på vad den andra trodde och tänkte om Big bang (hade hon aldrig hört talas om) och om skapelseprocessen. Hennes åsikt var att män var mer värda än kvinnor och att hon värderade sina barn olika. Inte älskade den ena mer, men en av dem var mer värd (jag förmodar att hon menade sonen.)
Hon var kristen. I Uganda är det 50/50 kristna och muslimer om jag förstod rätt.
Det gick bra för henne i Sverige. Hon var så glad, hade just fått uppehållstillstånd, och jobbade som lärarare.

Fin kvinna, det kändes som ett speciellt möte.

Idag kommer granen fram, tjoho. Men det känns mysigare att göra det i eftermiddag när det är lite mörkare ute.
Här är det finfint väder idag och jag har inte varit vaken så länge.
Såg några avsnitt av den gamla klassikern House igår kväll och var tvungen att titta klart.
Jag har ätit två ägg, ett glas hälsofil och tagit en tablett med magbakterier.
Snart två koppar kaffe.
Håll en tumme!



fredag 2 december 2016

Så här dagen efter en magkollaps

är jag inte särskilt hungrig.

Hittills idag har jag fått i mig två resorb, två ägg och så blev jag så sugen på filmmjölk att jag köpte naturell hälsofil (massor med bra magbakterier i).
Till den värmde jag frysta bär och mosade en grön banan (väldig bra med stärkelse i den gröna) och åt två skålar. Gott som godis!

Och så har jag tagit min första tablett probiotika.
Fil och därtill probiotikatabletter. Hoppas Hoppas att jag får mina problem att vända med det annars måste jag återgå till andra kolhydrater än grönsaker, som bröd som har funkat tidigare.

Något som inte vände trots en ny säkring var min vindrutetorkare. Jag satte i en ny och den gick direkt.
Så jag ringde min bilfirma och världens bästa bilmeck Janne sa att det nog var vindrutetorkarmotorn som var trasig, och att han skulle fixa en begagnad och sedan ringa mig. 1500-2000 inklusive arbete.
Det är alltid något med min lilla pärla, men just nu har jag inte råd att köpa någon ny bil. Nästa år kanske.
Fårdan fick i alla fall stå i garaget i Farsta i två timmar och sedan funkade ännu en ny säkring, men den poppar säkert så fort jag startar bilen i morgon efter en kall natt.

Men inget av det där spelar någon roll egentligen.

Jag är glad, ska julpynta i morgon och på söndag kommer Jonathan och Linnea.
Det ser ut att bli en jättefin helg hos mig i Farsta.
Hoppas att det blir så för dig också.

Ps, På spåret börjar ikväll. Bara en sån sak!




Julbordet igår var supertrevligt,

och så här dagen efter är jag än så länge knappt uppe ur sängen.
Men. Det finns en agenda.
Jag ska införskaffa probiotika, för min mage är verkligen som ett vattenfall varannan dag, och så kan vi inte ha det.
Nu har jag fått från flera håll att det kan vara bra och har läst om magbakteriernas betydelse, alltså ska jag börja äta det redan idag.

Nummer två är att byta säkring i bilen igen, eftersom vindrutetorkarna la av i går på väg till krogen och jag fick parkera i Farsta centrum och ta en taxi istället.
Grrr.
Som ni kanske minns gjorde jag det strax efter det stora snöfallet häromsistens.
Sätt i högre ampere, sa taxichauffören, men jag har satt i exakt det man ska och vet inte om jag törs högre.
Något fel är det ju i alla fall men att lämna in bilen innan jul i kombo med julklappar och veterinärbesök känns sådär.

Jaja, det är världsligt.
Det är viktigare att få min mage att funka.
Nu ska jag googla.

Hej så länge.

torsdag 1 december 2016

Hejhej


Jahaja.

Jag lyssnar på julmusik, har tänt en massa stearinljus (alltså, blockljus är ju fantastiska och brinner i alla evighet) men sparar på favvisdoftljuset tills det blir juljul.




Det här är den osminkade sanningen från igår kväll, men det är ingen som helst skillnad nu på morgonen. Ögonen ser glansiga ut, men det är kameran. Jag är (än så länge) frisk som en nötkärna, peppar peppar peppar!






Annars idag då? 
Jag ska försöka hitta en liten korg med lock att lägga ned alla pryttlar som ligger på mitt soffbord som står vid soffan. Jag blir yr i mössan av att se röran och ALLT är sådant jag behöver dagligdags och får inte plats i den korgen som redan står där.

Och så ska jag skicka några bokpaket. Tack och lov har jag färdigfrankerade påsar (försöker alltid ha det hemma), så allt som behövs är en kråka i böckerna, adresser och skjuts iväg.





Det är nästan konstigt hur enkelt det är för mig att vara ledig.

Jag jobbar som en galning i flera månader och från det till noll är en konst som jag behärskar till någon form av perfektion faktiskt.
Borde hålla kurser i latmaskeri och hur man är nöjd med sig själv ändå.

Hoppas ni får en fin torsdag!



onsdag 30 november 2016

Vad är det för dag?

Vem är jag? Vad gör jag? Har jag gjort ett enda dugg idag?
NÄ.
Det var hemskt vad jag är semestrig!

Inte tränade jag heller.
Jag vaknade två i natt och kunde bara inte somna om. Jag gjorde nog det framåt småtimmarna, men när träningsklockan ringde åtta var jag slut som artist och struntade i Friskis.

Jag har i alla fall bytt sand i Misses låda och jag tror att han har varit där. Hittade en på Ica som inte var lika grovkornig som den gamla, men det var i alla fall grus. Jag strödde lite gammal sand över och det gjorde kanske susen.

Jaha.
Det var väl det.
Jo just det: Idag kommer ett nytt avsnitt av Grey´s.
Händelserikt liv jag lever, eller hur?






tisdag 29 november 2016

Vilken mysig eftermiddag jag har haft med Jonathan och Linnea.

Och på söndag kommer de hit och lussebakar godis och bullar. Jag längtar redan. Men innan det ska jag träna i morgon och på en julmiddag på fredag. På lördag tänker jag, mot alla mina egna principer, klä granen.
Det är så mysig med gran och ungar och lussekatter. Linnea åker till sin familj i Östersund över jul, så det är sista gången hon är här innan det.

Filmen då, som jag nu vet heter Fantastiska vidunder och var man hittar dem?
Jättebra, och det funkade finfint med 3D-glasögon över mina egna. Vi satt på första raden i VIP-salongen på Mall of Scandinavia med benen på fotpallar, och satt så skönt tillbakalutade att Linnea slumrade lite. Hehe.
Innan det åt vi lunch och provade tröjor på Zara, medan Jonathan pratade i telefon.
Mina ungar. Så fina ihop.
Båda lika snälla med stora hjärtan.

Sicken fin dag!

Tack för alla kattsandstips!

Jag ska ta tag idag innan jag ska på BIO!
Med Jonathan och Linnea. Nya Harry Potter, som inte heter så.
Den visas i 3D, som jag aldrig har sett mer än på Naturhistoriska museet där vi var några gånger när Jonathan var liten och han var inne på dinosaurier.
När han var inne på något så var han verkligen inne på något. All in. Alltid. Pokemon, dinosaurier, dataspel, teater, musik, wrestling. Allt har han djupdykt i.
Jag är glad att det var musiken han fastnade för till sist, kan vi väl säga.

Jag inbillar mig att det är bökigt med 3D-glasen ovanpå mina egna, har en svag känsla av att jag har testat det.
Har ni? (alltså ovanpå vanliga glasögon?)

Igår kväll landade jag återigen framför en dokumentär på Netfix. Om en sekt som heter Buddhafield, som de flesta hoppade av från när det kom fram att ledaren förförde unga män i gruppen, men som sedan dess har rekryterat nya medlemmar tack vare att några gamla som stannade kvar och inte berättade vad de visste.
Tidigare har jag också sett den om Scientologikyrkan, som också är jättebra.

Jag har ett minne av att jag blev lockad in i en lokal i Göteborg, det måste varit av scientologer, men minns inte exakt vad de pratade om. Däremot att jag sa att det inte var något för mig. Då måste jag ha varit 18-19 år.

Till skillnad mot många av mina vänner så har jag aldrig varit en sökare. Aldrig funderat på en högre makt eller trott att det finns en djupare mening.
Det kanske det finns, det säger jag inget om, men det är inget jag söker eller känner att jag saknar, lika lite som jag bryr mig om om det finns liv på andra planeter.
Därför tror jag inte att ett sådant sektliv skulle locka mig alls. Jag kan inte dyrka en person på det sättet, inte flockas runt någon som de här gjorde från början. Det är bara inte min grej tror jag.
Det skulle kännas lika surrealistiskt som Harry Potter.

Å andra sidan så har jag också svårt att se mig som någon som stannar hos en man som är otrogen, och det gjorde jag ju, så säker kan jag ju inte vara ...

Det är i alla fall oerhört bra dokumentärer och det får bli dagens tv-tips (Netflix som sagt.)


måndag 28 november 2016

Hjälp.

Miss Cat verkar ha slutat tillverka sanden jag har använt till Misses låda i snart 18 år.
Ickeklumpande, doftfri.
Den här.

Har ni något förslag på något liknande. Jag behöver inga förslag på klump och pelletsvarianten. Vi trivs båda med den klumpfria sanden.

TACK!!


Simona har slutat blogga en stund.

Buhu.

Jag läser inte själv så många bloggar längre. Hänger inte med på FB heller mer än att jag skriver på min egen wall. Jag uppdaterar min egen instagramprofil väldigt ofta, men det är inte längre så att jag hela tiden kollar på vad andra gör.
Däremot tycker jag fortfarande att bloggen är mitt vardagsrum, där jag sällan vet vad jag ska säga bara att jag vill uppdatera den. Jag tänker nog inte så mycket på er som läser utan att jag använder den som en dagbok jag kan gå tillbaka till, vilket jag också gör. Ofta.

Idag tog jag den där promenaden på skogskyrkogården. Det är exakt ett år sedan Marianne dog, så jag hälsade på henne och tände ett ljus vid hennes grav.
Det är så stort så stort, och först hittade jag inte rätt trots att jag hade kollat på kartan först, men till sist hittade jag till 14E där hon vilar.
Nästa gång ska jag gå vidare till minneslunden, som inte låg så långt därifrån.

Har jag läst? Nope.
Men jag har pratat med Teresa om Sonja3.
Hon störtgillar.
Lika bra plot som Sonjas sista vilja.
Iiiii.

Nu ska jag se Gilmore Girls igen, de nya avsnitten.
Vi hörs säkert i morgon igen.







En punkt på dagens agenda.

Jag ska prata med min förläggare om Sonja3.
Det lilla lilla jag har hört henne säga har varit idel hejarop, så det känns superskönt. Nu ska vi prata om första kapitlet som vi tänkte lägga in i Gloria-pocketen.
Redigeringen kommer jag inte att påbörja förrän efter jul, då jag får den stora feedbacken (även om jag har fått hejarop så kommer det att vara massor att göra. Hurra. Jag älskar att redigera!)

Annars jobbmässigt innan jul väntar jag på att få se förslag på omslag till Gloria i pocket och hoppas hoppas hoppas på att jag kan få ett filmmanus på Sonjas sista vilja (vilken grej det vore bara att få se ett helt manus, men jag är helt redo för att det inte blir mer än så här vilket ju ändå har varit fantastiskt så här långt. Om det avslutas nu ska jag berätta vilka skådisar som har varit påtänkta!)

Min tanke på eget nytt manus har varit att starta provprojektet första december, men tror att jag skjuter på det ett par veckor för jag behöver vara ledig mer, eller rättare sagt läsa mer.
En tredjedels bok räknas inte.
Målet är tre under semestern och därför behöver jag läsa förmiddagar, för precis som när jag skriver så hoppar bokstäverna på eftermiddagen.
Hinner det dessutom bli mörkt är mitt ena öga fortfarande knäppt efter glaskroppsavlossningen. De små dammtussarna kommer fram när jag tänker lampor. Märkligt, men så här dags märker jag inte av det på samma sätt.

Det var väl det.
Advent hörrni. Rätt fint ändå!

söndag 27 november 2016

Så tvättat, fikat med Helen som kom hit en timma,

tänt lägenhetens alla stearinljus och adventsljusstakar, badat och haft en kräm som kallas B & B i håret efter jag tvättade det.
Det var ingen bra idé.
Möjligtvis för att:

1. Jag tog för mycket.
2. Mitt mesproppshår är för tunt och löjligt för en kräm med oljor och sånt i sig.

Det ser ut som om det fortfarande är smutsigt. Nä, det kanske det inte gör förresten, men det känns som om det är lite flottigt på något sätt.
Helen hävdade att jag bara ska ta en lite, gnugga det mellan händerna,  och sedan liksom dra ut i längderna så där som frissan gör.

Well.

Någon frissa har aldrig lyckats med mitt hår, hur mycket produkter de än har hällt i.
Jag har aldrig gått från ett frisörbesök och varit nöjd.
Jo, med färgen och längden, men själva slutfinishen är aldrig fin, bara platt och konstig.
Ungefär som efter dagens B&B.
Men nu vet jag ju det, så besviken är jag aldrig så länge färg och längd har blivit bra.

Jag blåste det i alla fall och det rök ur håret - av värmen i kombination av oljan förmodar jag - så brandlarmet gick utanför badrummet.
Två gånger.

Well.
Nu har jag provat. Håroljor, B &B och sånt är helt enkelt inget för mig.







Nästan tio timmar.

Va?
Det är ju helt galet bra. Känner mig riktigt pigg. Hurra för det.
Annars denna dag tvättar jag Det var så länge sedan att jag nästan inte hade några rena underkläder kvar, så bra att det blir gjort.
Sedan messade en vän och frågade om jag skulle hänga med till skogskyrkogården och sätta ett ljus på en gemensam väninnas grav, och det vill jag såklart om tvätten är klar och vi kan tajma det. Det ligger nära där jag bor.

Har ni varit på Skogskyrkogården?
Det är jättefint och en vördnadsfull promenad när man går där (som jag har gjort två gånger), så många kärlekar som vilar där, så många föräldrar, syskon, barn ...
Många utrikesföddas gravar ser lite annorlunda ut, och det är så fint att man får välja själv tycker jag.

Jag har funderat på det där själv och har nog pratat med Jonathan om det också, och han får bestämma. OM jag själv skulle bestämma skulle det finnas en grav att gå till, men om han är på världsturné, eller inte har tid att sköta om en grav, så är det väl bättre med en minnselund.

Har ni tänkt på er egen död och begravning?
Eftersom Jonathan bara har mig egentligen, så känns sånt viktigt även om jag hoppas att jag får bli väldigt gammal först.
Redan när han var liten bestämde han och jag att han skulle vara hos sin farmor om något hände mig, som ensam måste man prata om det där även om det inte är så kul.

Ett rörigt inlägg som började med att jag hade sovit.
Här knyts inga säckar ihop, inte.

Minneslunden Skogskyrkogården

lördag 26 november 2016

Under förmiddagen såg jag det sista avsnittet

av de fyra nyinspelade, av Gilmore Girls, och äntligen satt det. De tre första blev jag lite besviken på, det var som om de inte hade något att berätta, men i det fjärde. Åh, det fjärde. Jag var tårögd i det en och en halv timma långa avsnittet.
Slutet var fantastiskt och skulle kunna bädda för en fortsättning, men jag tror inte det blir någon. Att lämna det så här var perfekt och istället kan man spekulera och hitta sin egen fortsättning.

Jag ÄLSKADE sista avsnittet!

Nu tänkte jag leta reda på gårdagens svt-kalas, såg lite innan jag somnade när jag kom hem, men strax före ett gick mina ögon i kors och nu vill jag se klart.
En härlig nostalgiresa, tycker jag.

Vad gör ni? Har ni bakat? Pyntat? Skitit i allt?




Jag önskar att jag hade fotat maten fint igår,

men ni får tänka er havskräftor och grillad sjötunga istället, för mitt foto gör inte fisken rättvisa.
OMG, som man sa på 2000-talet.
Nu ska det säga direkt att jag är helt ovan vid att bli utbjuden, det är oftast jag som betalar eller så betalar jag för mig själv, men här var hela vitsen bjud och det kändes galet lyxigt att inte behöva ta fram plånboken.

Vi började hemma hos min väninna och hennes man i hans övernattningslägenhet i Liljeholmen (han bor där under veckorna) och sedan tog vi Fårdan in till stan och till Lisa Elmqvist i Östermalmshallen (den nya provisoriska, eftersom hallen renoveras.)
Mina vänner firade att de har köpt en lägenhet på Mallis och i Hallen anslöt ännu en kompis, så tre pers drack champagne genomgående, och fröken Hellberg drack som vanligt vatten.
Men herregud vad trevligt och roligt.

Jag och frugan träffade när jag gick i sjuan och fann varandra per omgående. Vi har haft fruktansvärt roligt tillsammans och hållit ihop i alla år. Nu var det tre år sedan vi sågs men det var förstås som igår. Vi känner varandra så oerhört väl och pratar i telefon med varandra kanske 4 gånger om året.

Hon har ett stort stall med hopphästar, två ridande döttrar och har fullt upp med att mocka skit dag ut och dag in medan maken jobbar i Stockholm.
De har en stor kombinerad husvagn hästtrailer och naturligtvis har min väninna lastbilskörkort.  Det är en kvinna som tar tag och aldrig sitter och väntar på att någon annan ska göra det åt henne och jag undrar om det är ett bohuslänskt drag, Jag känner igen det hos många av mina gamla vänner hemifrån.
Eller så väljer jag sådana kompisar?
Så kan det vara.

Hon har i alla fall inte läst någon av mina böcker, men ska tydligen läsa Gloria som jag tog med till henne igår. Well, vi får väl se hur det blir med det.

På bilden deras yngsta, Andrea (18) som förra helgen vann SM med sin häst Gamiro.
Den två år äldre dottern är lika framgångsrik.



fredag 25 november 2016

Vaknade tidigt, en sådan dag bara.

Så jag tänkte att jag äter frukost till sprillans nya avsnitt av Gilmore girls, men de var inte släppta än. Istället får  jag kela med min katt som väntade sig den vanliga medicineringen men som kommer att få den senare idag eftersom värkmedicinen är slut och jag måste hämta mer på apoteket. Och hämta ett par byxor jag har lämnat in för uppläggning.

Annars verkar det mest vara en rea-fredag idag.
Det enda jag behöver är mina älskade juldoftljus som är svindyra och därför skulle vara bra att köpa med rabatt. De finns inte i Farsta, men till exempel i Nacka som är lätt att kvista över till.
Något mer juligt behöver jag inte, jag köpte nya kulor förra året och annars kör jag bara med gammalt. Det är ju hela grejen med julen på något sätt.
Tradition. Det ska vara som det alltid har varit.
I alla fall hos mig.

Den här har stått i mitt köksfönster i många år.


torsdag 24 november 2016

Jag tycker så synd om Misse,

han får ingen mer medicin om han inte visas upp hos veterinären. Och han mår så bra nu, är trygg och kelig och jag vill inte ta dit honom för provtagning, men vad har jag att välja på?
Får han inte sin värkmedicin får han ju ont.

Ett recept inringt av veterinär kostar 200 kronor, och då ingår inte ens en konsultation. Senast jag fick ett recept var 15 oktober. Nu fick jag ett till, men det kommer att ta slut på nyårshelgen.
Mer än ett åt gången ringer hon inte in.

Jag har bett henne ringa mig för jag tycker det är plågeri att utsätta honom för undersökningar när jag vet att han mår så bra som han kan, även om det är nästan ett år sedan han tog prover senast (och opererade bort en massa tänker om ni minns.)
Vi får väl se vad hon säger.

GRRR.

Update; nu har jag pratat med veterinären och jag måste visa upp Misse, ta prover, för att DE ska veta att han mår bra.
Jag är så förbannad.
"Han måste vägas, så vi ser att han inte har gått ned i vikt."
Det kan jag berätta att han inte har. Han är tjock och go igen.
De måste behöva pengar, antagligen, för ett besök med provtagning kostar ett par tusen.
Jag tycker att han ska få vara ifred, jag vet väl när han mår bra eller inte.
Skitställe!
Jag är tvärilsk.