Jag har inte glömt att ta mina hormoner,

 ändå har jag vallningar som när jag var 50. Undrar om det är ett symptom på jetlag? Jag känner inte av det utöver det, vilket ju är helt fantastiskt. I natt sov jag mellan 23.30 och 8.00 (när klockan ringde).

Dagens program består av möten. Först med mina agenter i stan klockan 13 (Selma får följa med) och sedan coachingsamtal ikväll fram till 21.00. Det är sent men jag är ju pigg på kvällarna just för ögonblicket (vilket definitivt har med USA-resan att göra).

Tisdag och onsdag handlar också om coaching, och torsdag om releasefest. Det här är ju veckan jag jobbar de 8 timmar jag får (om jag ska behålla min pension).

Igår träffade jag flera kollegor på en väldigt trevlig 50-års uppvaktning och jag pratade med en av dem som just har släppt en bok (och en annan som har vunnit ett stort pris i USA, hurra!!) och den förstnämnda kände som jag: det där med att släppa bok är svårt. Det jobbet fram till det som är njutbart. 

Hade man vetat att det skulle bli en succé hade det nog varit en annan sak skulle jag tro.

JAJA, jag låter bortskämd, jag hör ju det. Men det där att man bara ska vara tacksam för att bli utgiven gick över runt bok 10, typ.

Nu ska jag istället skärpa mig och planera dagen. Jag tänkte sätta på mig lite smink och när jag kommer hem, filma lite grejer som alla möjliga vill ha. Bookbeat, Bokus, Adlibris och något mer. Jag har en lång lista på hur alla vill ha sin film. Liggande, stående, berätta om boken, var lite trevlig, inte mer än 20 sekunder, gärna runt 30 sekunder. Ja, ni vet. 

Tjohej på det.

Fick en bild på den här godingen igår. Om 8 dagar är han 3 månader.

Nu tror jag att jag har koll på veckan som kommer.

 Det är ju coachingvecka, men jag hinner också träffa min agent i morgon och ha releasefest på torsdag. 

Att släppa bok är inget jag längtar efter, någonsin. Tvärtom är det mest en jobbig känsla, för så mycket står på spel. 

Den stora frågan för mig just nu är om mina gamla läsare kommer att acceptera att jag skriver nytt och att den har noll procent feelgood i sig. Det har varit viktigt för mig med att göra det till en distinkt deckare, utan feelgoodinslag, men vad kommer läsarna att säga om det?

Jag orkar inte ens höra Åh nej, du kan väl skriva mer feelgood istället. Det hade jag förstås kunnat, men när det inte längre går att försörja sig på det så måste jag ju göra något annat. Det blir inte längre lustfyllt att skriva bok 23, som inte kommer att sälja tillräckligt. Naturligtvis struntar läsarna i det, och det ska de ju göra, men för mig blir det jobbigt att höra.  Well, jag känner alltid den här jobbigheten innan boksläpp, även om det kanske är snäppet mer den här gången. 

Så jag blundar och tänker att snart är det över och till dess får jag försöka lita på de proffs som har läst och gillat. 

Idag har jag jobbat hela morgonen och i eftermiddag ska jag hem till en kompis och födelsedagsfika. Selma får följa med. Det ska bli supermysigt. Fullt med folk som fattar släppångesten. Haha. 

En otroligt produktiv resa är över.

Jag missade museerna men de finns ju kvar, och jag har redan sett och dokumenterat två av dem. 

Fokuset har legat på andra saker, som till exempel dramatik/dramaturgi, och Stolthet&Fördom kunde jag förvisso se hemma på stream, men OJ vilken skillnad det gjorde i upplevelse att se den på bio. Jag la märke till massor som jag inte har gjort tidigare. 

Och Sexual Misconduct of the Middle Classes, teaterpjäs av Hannah Moscovitch, var helt galet bra. 

På en liten intim teater Downtown satt jag en meter från skådespelarna Hugh Jackman och Ella Beatty, eftersom jag hade biljett på första raden. Vilken pjäs och vilka skådespelarprestationer. Pjäsens sätt att berätta skulle nästan kunna vara en bok. Väldigt väldigt inspirerande, måste jag säga. 

Och Hugh Jackman är exakt lika trevlig som man tror, och precis lika stilig som på film. Men starstruckheten gick snabbt över även om det var lite av en utomkroppslig upplevelse att sitta där så nära dessa stjärnor. Ella Beatty är dotter till Warren Beatty och Annette Benning. 

På flyget hem såg jag den ljuvliga komedin Presidenten och miss Wade, med Benning och Michael Douglas. En av de bättre romantiska komedierna, måste jag säga. Jag har sett den många gånger!

De här två favoriterna kom jag hem till!

Flygmat i Businessclass. Det här är förrätten.

Central Park

Från rummet

Säkerhetsrådet i FN-skrapan

Gypsygängen

Bästa sushin ever

En liten teater på Tredje gatan.

Teatern med Jackman var det bästa jag såg den här veckan, och då älskade jag ändå allt med Gypsy (musikalen jag såg från första raden) och George Clooneys Good night, and good luck (från rad sju, typ). 

Jag tog inga bilder på Jackman, jag var för nära på något sätt, det känns inte okej. Andra tog dock, såg jag efteråt, så får väl sno från dem online och spara till mig själv. 

Det var inte enda upplevelsen den dagen. 

Jag behövde kissa på väg till teatern och såg en restaurang jag kunde tänka mig att äta (och kissa) på. Jag fick plats vid baren/köket och i ett litet rum bredvid såg jag ett gäng äta sushi, det såg så gott ut att jag beställde exakt det som de åt utan att veta alls vad jag skulle få (efter att ha försäkrat mig om att det var gluten och mjölkfritt.)

Och in kom en sushi i taget (av totalt fem) och den ena var godare än den andra. HERREJÖSSES! Så god mat för att jag behövde kissa! 

Jag reser en månad innan resorna jag gör och med bilder och anteckningar reser jag lika länge efteråt.

New York är en underbar stad, men med många social problem som droger och hemlöshet. Jag pratade med en kvinna som fikade bredvid mig, och hon sa att det finns jobb för den som vill, men det är klart att om du inte har något hem så är det svårt att få ett arbete. Jag hoppas att någon hjälper den mamma som sitter på femte avenyn med sin dotter i knäet. Hon får i alla fall mycket pengar, det såg jag. Kanske kan det hjälpa henne därifrån. Hoppas det. 

Min resa hade allt jag hoppats på. Nu ska jag bara renskriva och få ned alla tankar. 

Mina stackars tår

har fått blåsor. lilltån på ena foten och på andra lilltån och den bredvid. Det är inte så att man längtar efter att gå långt, ändå gör jag ju det. Runt 15 tusen steg varje dag, trots att det inte är meningen.

Idag blir det inget gå långt, jag har grejer att se i närheten, tack och lov. Senare ska jag ta en tunnelbana söderut eftersom jag ska gå på teater kl 15.00 och se Hugh Jackman. Jag tror i alla fall att han är med. Biljetten var förhållandevis billig, jag såg reklam för föreställningen på hans instagram, och det verkar vara premiär i maj, alltså är detta provföreställningar. Jag har inte riktigt koll, och det i sig är kul och spännande. 

Jag har sett så olika föreställningar här, först George Clooney, igår Audra McDonald i Gypsy (HERREGUD vad bra det var!), häromdagen film med Kiera Knightley och idag teater igen. Det är otroligt lärorikt!  

Än så länge tar jag det lite piano. Klockan är bara strax efter åtta. Jag ska gå till en favvisrestaurang och äta frukost. En taverna där de är blixtsnabba. 

Igår, på väg hem från BRILJANT research, gick jag in i min favvisbutik på femte avenyn, Banana republic, som inte finns hemma, och köpte ett par byxor, en tröja och en vit linneskjorta. Det är den enda shoppingen jag har gjort. Förra året köpte jag en röd linneskjorta där och den har jag använt här nu hela tiden. Om jag har ett linne under behöver jag bara knäppa en knapp vilket gör det svalt. 

Det är så varmt här. Tyvärr vill jag gärna säga, för att jag valde sista veckan i april är ju för att vädret brukar vara svalare. Det är onekligen skönare att promenera i 15 grader istället för 25, som nu. MEN. Husen är höga och det går alltid att hitta skugga. PLUS: vem vet när det blir sommar hemma? Nu har jag fått en liten dos, i alla fall. (Dock felklädd, det enda som har funkat är linneskjortan. Jag har liksom inga kläder för så här varmt väder i en storstad. Jo, två linneklänningar som jag inte tog med mig.)

Och på tal om dos, så har jag ätit så mycket godis och chips att magen står rakt ut. PLUS: mina eksem gillar det inte, inbillar jag mig. 

Så när jag kommer hem ska ordning återställas. Då ryker potatis, ägg och godis igen. 

Nu ska jag duscha, utan att förstöra mina omplåstrade tår. Det blir intressant.

Min 63e födelsedag

lider mot sitt slut.

Den har varit superbra. Jag har fikat, ätit lunch, promenerat och fått ont i magen. 

Men jag hade inga planer ikväll ändå, tack och lov, och efter ett par vändor på toa gick det över. Alltså gick jag ut och köpte frukt, godis och chips. Det blir min middag. Jättebra för magen. Jättebra ...

I morgon ska jag på visning i FN-skrapan, det ska bli så intressant. På tisdag mer research och sedan musikal. På onsdag ska jag åka downtown och efter jobbet gå på teater där. Eventuellt är Hugh Jackman med, i så fall är det helt galet. Min biljett var billig, och priset gick upp med 200 dollar över en natt ... så är han med, är det sjukt billigt för min del. Dessutom sitter jag på rad 1! Håll tummarna.

Häromdagen hittade jag en bra biljett till pjäsen Good night and Good luck, med George Clooney, och nu vill jag se filmen. Ska göra det när jag kommer hem. Teatern var superbra!

Igår var jag på bio, Stolthet och fördom, som jag bara har sett på tv/stream tidigare. Fantastisk film på stor duk. 

Det var det. 

Bäst följer ni förstås resan på Instagram, jag är väldigt aktiv där. 

Jag fixar och donar,

och har gjort sedan typ 4 i morse. Jag kan se på telefonen att jag gick med den i handen från sovrummet till köket, det är 8 steg och dem tog jag mellan 4 och 4.30. 

Jag känner inte att jag har någon direkt resfeber, fast det kanske jag har utan att jag märker det. Vi somnade 21.30 igår, så det är ju ändå en hel del timmar som vi har sovit. Selma mer än jag, förstås, för hon somnade ju om så fort hon efter mig till köket (2 minuter efter att jag gick upp när hon förstod att jag inte bara var på toa). Vi var ute någon gång efter kl 6 så det är dags nu igen när hon vaknar. 

Min fejja är i alla fall rakad (med min lilla gulliga tjejrakapparat), ögonbrynen färgade och efter nästa promenad ska jag tvätta och fixa håret. SEN är jag klar och kan stänga väskan, typ. 

En icke spegelvänd bild. Jag behöver vänja mig vid hur jag ser ut egentligen. Jag fick ju en chock hos fotografen senast. HERREGUD!

Jag behöver köpa ett par nya lurar på Arlanda, för dem jag använder till datorn är kaputta (heter det så i plural?). Jag har ju vanliga med tråd, så de är inte särskilt dyra. Att ladda och hålla på är inte min grej, jag använder inte hörlurar så ofta att det på något sätt är obekvämt med sladd och tänk om man tappar en sådan där vit plutt som är så dyr. Nä, som sagt, inte min grej. 

Men vill gärna ha lurar ombord. Ska ladda ned ett par ljudböcker och poddar, och kolla om jag behöver någon ny film. Jag ser alltid Sex & city, den första filmen av de tvp, på mina resor till New York. Det är bra pepp. 

Typ så, denna onsdag. På söndag fyller jag år. Då ska jag äta lunch och fira mig själv på finrestaurang. Det ska bli mig ett sant nöje. 

Och dagen före jag åker hem kommer mammas kusin till stan, vi får se om vi får ihop en liten träff. Det vore ju superkul!

Tjohej, vi hörs från New York!

Nu har jag tre punkter inbokade,

 en lunch, en musikal och guidad visning i FN-skrapan. Övrigt behöver inte bokas.

Tjohooo!

Vi vaknade lika tidigt idag som igår, vilket var lite sämre för jag somnade betydligt senare än jag borde om jag skulle upp så tidigt. Men jag spottar i nävarna och tar tag!

 Resväska 2 packar jag i morgon, jag har ju hela dagen på mig. Selma och jag ska hämta Jonathan och köra honom hem 17.30, så får jag pussa på Mio och åka och sola, innan jag far vidare mot Arlanda. 

Det ska bli varmt i New York, varmare än jag hade trott. Hittills har det alltid varit lite småkyligt sista veckan i april, men i år är det en värmebölja på gång, så jag har packat min bästa sommarklänning som jag köpte på Cypern förra året. Den funkar finfint också i New York. 

Mer än så har jag inte att säga. Jo, förresten, jag vet precis hur valet av ny påve går till efter att ha sett Konklaven. BRA film!

Vaknade av mig själv,

och medan jag gick på toa ringde larmet (5.15)

Tror jag somnade 21.30, så nästan åtta timmar sömn. Selma fattade ingenting när jag drog upp henne så tidigt och om jag lyfter henne från sin sovplats morrar hon (enda gångerna hon gör det) så istället lockade jag henne upp med lite godis, för står hon på benen morrar hon inte.

Men väl ute gjorde hon det hon skulle, och sedan skjutsade vi grannen till bussen coh tankade bilen. Bra morgon!

Jag har plockat ihop ren tvätt, sorterat strumpor och ska snart stryka byxor. Sedan ska jag packa alla kläder, har jag tänkt. De ligger och hänger runt det stora bordet just nu.

Nu är det så fullt att stolarna snart välter. Ansiktsmasker (man vet aldrig), engångshandskar om jag vill smörja in händerna och inte kladda ned något, våtservetter, näsdukar, mediciner (muskelavslappnande, just in case) Lite sånt duttidutt.

Just nu verkar det bli runt 20 grader, plus minus ett par, så jag måste verkligen tänka på vad jag packar. För varmt är hemskt, för kallt likaså.

MEN, jag får ha två väskor med 32 kilon i varje, så jag kan packa på. Tjohej. 

Jag drömmer ju om att min deckarserie ska bli lång och att den ska utspela sig enbart på Koster tror jag inte. Den måste på Åsavis ut i världen också. Alltså om den blir lång. HOPPAS. 

Min plan är just nu 5 böcker, men jag skulle gärna gärna skriva fler. Så har jag aldrig tänkt tidigare. Men varje bok är ju ett nytt "mysterium", och det gör att man kan förnya sig. Det är nog det viktigaste för mig så att jag inte blir uttråkad. Tidigare har jag ju max skrivit tre böcker i varje serie (några fler i Sonja) och det har känts som om det har räckt. 

Idéer som jag får mejlar jag till mig själv. Det kan vara för bok 3 eller bok 4.

Just nu, bok 1 och 2, är fokus att sätta huvudkaraktärerna. Man ska ju vilja följa Vega och Leopold, och ju mer man lär känna dem desto mer intressant blir serien, hoppas jag. Så fokus är mycket på dem. Men det finns fler karaktärer att lära känna och just därför kan serien bli lång om läsarna (och förlaget) vill. 

Så himla glad att jag valde att gå en ny väg. Det är bra för mig och mitt författarskap. Jag har alltid känt lust att jobba, den har inte ökat för det går liksom inte, men vad som är adderat nu är en känsla av att vara NY. Och den känslan, i kombination med att veta att jag har rutin, är härlig. 

Om bok 1 inte funkar blir jag förstås besviken, men jag behöver kanske ha tålamod. Det är det svåra. Därför är det skönt att vara igång ordentligt med nästa (äntligen har jag hittat helt rätt, känns det som). Är glad att jag vågade rensa första utkastet även denna gång. Det är ju som en redigering nu fast ändå inte. Jag har ju skrotat det mesta. 

Eftersom jag har bytt hela mitt team mitt i allt, så känns det bara bra att skriva om och göra nytt. Tjohooo. 

Deklarationsdag

Idag har jag gjort rätt för mig. Puh, att det är över för den här gången!

Igår var jag med min lilla fina Mio, gullisen. Vi kommunicerade igår, i en liten liten stund fick jag behålla hans uppmärksamhet och belönades med leenden och små ljud.

Här tittar Mio på Selma, det är en bild från en kort film och den är så söt.

Vi handlade, åt god mat, godis och pratade. Supermysigt. Selma och jag var inte hemma förrän kl 21. 

I morgon ska jag köra min granne till bussen kl 5.30 så vi lägger oss tidigt idag, hoppas bara att jag får upp Selma så att hon kan kissa innan vi åker. Har ställt klocka på 5, vilket inte är några problem eftersom vi snart ska lägga oss och jag säkert somnar före 22. 

Typ så, tjohej.

Skärtorsdag på ett

mulet Ingarö.

Det gör inte så mycket, jag ska ju ändå jobba är tanken, alltså sorterade jag underklädeslådan (!).

Bord och stolar fyllda av underkläder

Där finns massor som kan slängas: trosor med nött resår som gör att de kasar upp i baken, behåar som verkligen inte passar längre. Jag hittade till och med stringtrosor. Bort, bort och bort. Men jag hittade också gömda skatter, trosor som jag har letat efter. Heja på det!

Just nu är jag hungrig och kom på att jag har ägg, och sill sedan i julas. Det är ju en superfrukost!

Efter det ska jag verkligen sätta igång. 1500 är målet. Några 20 tusen innan jag åker tror jag inte att det blir, men får jag ihop 15´ är jag nöjd.

Selma tycker att jag såååå tråkig

Nu ska jag äta och sedan JOBBA!

 "Här finns flera oväntade överraskningar, twister och snabba vändningar som gör denna kriminalroman till en spännande bladvändare med högt tempo."

BTJ 2025:10 Helene Ehriander

Betyg 4

5 är bättre, men ändå. Bra recension från Bibliotekstjänst. Fint citat, ju.

Idag och två dagar till är det bara jobb för min del. En längre promenad varje dag lär behövas, men utöver det ingenting mer än åka till återvinningen och hämta paket på bensinmacken (fästingmedel till fröken Selma och hormoner till fru Hellberg). 

Jag är lite stressad. Listan på vad som ska göras innan jag åker nästa vecka är låååång. 

Men den stora magklumpen, deklarationen, kommer jag att fixa på söndag. 

På lördag ska jag till Mio och fira påsk och då ska jag lämna in Selma till dem först så att jag kan åka vidare till Mall of Scandinavia och handla strumpor och trosor. Det är inte alls länge sedan jag köpte flerpack strumpor på HM som redan är trasiga, hur nu det är möjligt.  Extremt dålig kvalitet. Tidigare har jag köpt strumpor där som har hållit i flera år. 

Och trosorna jag älskar på Lindex blir tyvärr svettiga, särskilt om jag ska röra på mig i New York, men jag har ett par som funkar så tänker se om de har fler av den sorten, kanske. 

Utöver det vill SAS ha lite info, jag måste boka ett hotell (har ett bokat, men vill ju kanske komma ned i pris) och jag behöver hitta något bekvämt att ha på mig på resan, packa, kolla vädret, städa, vattna blommor, ja, ni vet allt sånt. Listan är lång med noggrann. 

Typ så, onsdag.

Igår träffade Selma och jag Mio, som LOG mot sin farmor. Med ett litet skrattljud. Man smälter ju totalt!

Grannar.

 Jag har den bästa, måste jag säga. Lika stort behov av ensamhet som jag, men som gillar våra promenader och en fika ibland. Jag vet att jag kan ringa på och direkt få hjälp om jag skulle behöva. 

Däremot finns det ju andra, som varken hälsar eller gillar att Selma springer runt och leker på gräsmattan och dem kan jag ju klara mig utan. Men de är bra karaktärer att ta livet av i en bok, moahahaha. 

Man är liksom inte anonym här, känns det som, och det kan jag sakna från Farsta. 

(Och balkongen i Fagersjö, den lägenheten var så bra planerad. Stor tvåa, 67 kvm, stor balkong i västläge. Problemet var att det var skottlossning i lägenheten under, annars hade jag kanske bott kvar.)

Kolla min katt! Hans sista sommar, 2016. 

Jag jobbade ute, och åt frukost där varje dag. Jag fick verkligen till den balkongen. Det var lika mycket plats åt andra hållet, där jag hade min solstol. 

JAJA. Igår blev knappt något gjort så idag är det gaspedal, men några tiotusen blir det förstås inte, istället reviderar jag målet till 8 tusen. Det är inte tippetopp, men good enough. 

Alltså min engelska, jag undrar hur den mår? Jag har ju varit grym på det, kunnat använda både brittisk engelska och amerikansk. Men numera vet i fan. Jag pratar det så sällan. En gång om året i Amerika, och sedan en halvknackig variant på Cypern eftersom min engelska tenderar att få samma brytning som i landet jag åker till.

Förr jobbade jag med språket varje dag, dels var det officiellt språk på mitt dåvarande jobb och vi hade dessutom många från andra länder som jobbade på kontoret, alltså det blev naturligt att prata engelska. 

JAJA2, jag klarar mig förmodligen bättre än många andra. Om drygt en och en halv vecka vet vi hur det står till med kunskaperna den här gången. Det är ju sällan jag "pratar" med någon på mina resor. Jag kanske frågar något, eller svarar på var jag har köpt min "fabulous coat", säger ett par ord på en teater till den som sitter bredvid, men så mycket mer är det ju faktiskt inte. 

Och på tal om teater, så ska jag ju se Gypsy. Jag bokade enbart för att få se och höra huvudrollsinnehavaren Audra McDonald. Oprah hyllade musikalen häromdagen, helt tagen av föreställningen, så mina förväntningar är skyhöga! Och som alltid är det ju en lektion i dramaturgi. Det är otroligt nyttigt att se både scenföreställningar och filmer/tv-serier, om man är intresserad av berättarkonst. 

På min födelsedag ska jag äta lunch på favoritrestaurang, Gramercy tavern, som ligger vid den lilla parken, Gramercy park, där "Carry Bradshaw" numera bor (i And just like that, uppföljaren till Sex and the city.) Det visste jag dock inte då, även om jag var medveten om att inspelningen till nästa säsong pågick runt om i staden och jag så gärna hade gått rakt in i den. Åh, vad kul det hade varit.

Anyhow, som vi säger over there; Jag ryckte i dörrarna till parken förra året, för jag var tidig till min restaurangbokning, men den var låst.

Eftersom jag gillar New York och lägenheter såg jag ett tv-program som pratade om Gramercy Park och fick lära mig att bara de som bor på adresserna runt om har tillgång och nyckel till den. Möjligtvis en information man kunde googla sig till. Men jag var glad att lära mig något nytt via tv-programmet och behöver ju aldrig rycka i grindarna igen. 

Där har vi söndagens lilla intro. Kaffet är urdrucket, jag har exakt noll ursäkter kvar. Nu kör vi!

Är otroligt exalterad över min resa till New York.

 

Nej, såklart jag inte städade igår. I morron, kanske?

Jag älskar allt med den (och med att resa generellt). Planeringen, förväntan, själva resan – ska ju åka business med SAS den här gången och det gör jag aldrig annars, men priset var rätt. Jag har åkt business med British airways eller om det var American airlines, från London, och det var fantastiskt. Att kunna ligga ned var otroligt skönt. S

Den resan blev ju väldigt lång, med en lång bytestid på Heathrow, men jag har inga problem med det, är rätt bra på att liksom bara kolla på folk, insupa stämningen och känna förväntan. Dessutom är Heathrow så himla stort. Och man ska igenom kontroller med långa köer och åka buss eller tåg till nästa terminal. 

But I LOVE IT. All of it. När jag gjorde research för Flanagans var jag ju i London ett par gånger om året, och var alltid tidig till flygplatsen på hemresan. Jag gick i butikerna, åt lite mat, stirrade på flygvärdinnor som kom trippande. 

Senast jag var i London var ju med Jonathan och då hade jag smittats med Corona på Cyperns flygplats/planet hem, och jag kände det i halsen innan vi åkte, men sedan bröt det ut när vi var där. Så himla trist, för Jonathan, men jag gick med på allt som vi hade bokat ändå. Med dubbla ansiktsmasker. Vi såg ju både Fantomen på operan och Abba-avatarerna.

I alla fall: Nu börjar planen sätta sig ordentligt, jag har gjort flera inbokningar och snart, nästa vecka, ska jag göra mina dagsscheman. Det är ju så jag gör för att inte gå sönder mig. Eventuellt tänker jag ta en turisbuss söderut den här gången, lite beroende på vädret förstås. Grejen är att när man går och hela tiden tittar på grejer, så glömmer man hur lång man traskar. Tills fötterna och benen kollapsar och man inser att man har gått 1,5 mil. 

För den som är van vid att gå hela dagarna är det ju inga problem, men det är inte jag. Selma och jag får ihop typ 5 km per dag, ibland mer, ibland mindre. Men vi snittar nog på 5. 

Alltså behöver jag också planera in pauser. Jag har varuhus jag känner till där man kan fika, likaså bokhandlar (heter det så i plural numera?). En dag tar man parken och då räcker det verkligen. Jag ska ju till Guggenheim det här året och det ligger ungefär 1,5 kilometer från hotellet jag hoppas hitta ett bra pris på (samma som förra året, som jag tyckte låg perfekt). Jag lyckades preliminärboka det bästa priset på det hittills, men tror att det kan gå ned ytterligare. 

Det gäller att hålla kom på de olika hotellsajterna. Det kan skilja många tusen beroende på vilken dag man bokar. Och när jag väl betalar (om jag gör det innan resan, vilket oftast lönar sig) så kollar jag aldrig priset igen, för man blir ju tokig om man missar ett KLIPP!

Typ så denna fredag. I eftermiddag ska jag intervjuas av min favvistidning, Damernas Värld och fram till dess ska jag bara jobba, promenera och ta en dusch. 

Hoppas att ni får en fin helg!