Näst sista dagen.

 Efter MÅNGA musikaler (en i eftermiddag, ev en ikväll), inköp av manus och diverse scenrelaterat är jag redo att åka hem med fullt av nya tankar. Så inspirerande för den lilla författaren. 

Från mitt rum, gatan nedanför är Broadway.

Jag bor på 53e gatan och Chess går på 45e.

Å andra hållet skymtas Hudson River, jag bor precis mellan öst och väst, även om hotellet nog tillhör västsidan med en meter eller två. 

Och regnet uteblev. En heldag regnade det men efter det har vädret varit toppen. Alldeles perfekt, faktiskt. Idag ska det bli 15-16 grader. 

Kl 14 en ny musikal. Annorlunda scen, ska bli intressant. 

Bäst hittills: utan minsta tvekan: Chess. Scenen var väl inte den mest upphetsande, men till skillnad mot vissa kritiker så tycker jag att storyn håller. Och MUSIKEN. Och texterna. HERREGUD! Och sånginsatser som var bortom ord, enastående. 

The great Gatsby hade jag höga förväntningar på men det var inte min typ av föreställning det tog mig 10 minuter att inse. MEN scenografin var enastående. Storyn är också bra. Men rätt svaga sånginsatser tillsammans med musik som inte riktigt klickar med mig, drar ned betyget. 

Sedan har jag också sett Book of mormon igen. Så inspirerande! Den har precis allt. 

För övrigt har jag nog lagt på mig 20 kilon sedan jag kom hit. Det är godis, bagels och annat som jag bara trycker i mig. Jag ser fram emot en RENSNING när jag kommer hem. Det är alltid samma sak när jag reser, känns det som. 

Typ så, denna här tidiga härliga onsdag. Kl är 7.41 här hos mig. 

New York dag 1.

Vaknade 3 i natt (somnade 20.00) men efter några koppar kaffe plus några bagels som jag var ute och handlade igår, så lyckades jag somna om kanske kl 7, och sov till strax innan 10. 

Så idag är jag piggelin. Ingen jetlag. 

Jag började med en promenad till Central park, och plask sa det, så landade fågelskit i mitt hår. Hur äckligt? Jag rusade till närmaste toalett, insåg att det där går inte att få bort med annat än hårtvätt, så hem till rummet, tvättade håret stående hukande i duschen för kroppen hade jag ju duschat en timma tidigare och sedan föneri, nya kläder och ut igen.

Fika på Saks, varje år!

På väg mot mitt hotell passerad jag Times Square. Det ligger ju samma gata, Broadway.

Har strövat omkring i närområdet idag, ska söderut på teater sen (19.30) och ifall jag går hem därifrån så vill jag ha pigga fötter. Och dagens 11 000 har inte påverkat dem som jag kan känna än i alla fall. Jag har preventivt satt skavsårsplåster där jag minns att jag brukar få ont/blåsor, det har nog hjälpt. 

Måste köpa paraply för i morgon kommer ovädret och det håller i sig hela dagen. Jag stannar nog inne en hel del och jobbar då, tror jag. På kvällen ska jag se CHESS och då ska det regna som tusan. Jag vet inte hur långt det är till teatern men paraply kommer att behövas vilket avstånd det än är. 

Typ så. Bye bye. Jag lovar att hälsa Hugh Jackman.

Arlanda, arla morgon.

Vaknade 3.40, vilket är drygt en timma före min klocka skulle ringa – men ändå. Sov 6,5 timma vilket är oehört bra för mig med tanke på min ständiga resfeber. Känner mig just nu inte ett dugg trött. 

Jag fick en ny fönsterplats igår, för när jag checkade in kunde jag ändra plats till två rader bakom den jag hade beställt från början. Perfekt. Fönster är viktigare för mig än rad.

Nu har jag duschat, satt på mig mascara, fixat håret, ätit frukost (gröt och ägg), varit på toa och bestämt mig för vilka kläder jag skar resa i. Tror jag. Jag har två alternativ, men tror att det blir brunt nu så får det bli svart på hemvägen. Det viktiga är att det är BEKVÄMT.

Jag behöver inte gå till terminalen än på en halvtimma Nu är den 6.31. (Kvart i åtta, rekommenderas, men jag vill ha ÄNNU mer tid. Jag vill gå till loungen, ta ett kopp kaffe, stirra på folk, och liksom ha gott om tid. Min favvisgrej ärvd i rakt nedstigande led av först mormor och sedan mamma. Linnea är exakt likadan, medan Jonathan försöker vara coolare, haha. 

Vy från mitt rum. Bor alltid på Clarion när jag övernattar på Arlanda, som jag tycker är så skönt att göra. 

I alla fall: Jag har köpt en film om det som finns ombord inte passar mig, jag har ljudböcker och poddar. Med lite sov, upp och gå, lite mat och förhoppningsvis en glimt av Grönland så kommer 8 timmar att funka fint. 

Hoppas kunna använda wifi ombord, vi får väl se hur det går. 

Där har vi det. Avresedag till New York. Som jag har längtat! Wohooo!

Avresedag 1.

Men inte längre än till Arlanda. Och först i eftermiddag. Idag fortsätter pysslet här hemma.

Jag hittade en gammal packlista och den är ju perfekt att återanvända för det jag tar med är ju samma saker, vare sig jag reser till USA eller något annat land. Eller Sverige, för den delen. 

Längst upp står alltid dator och laddare. Jag har skrivit in anteckningsbok och pennor för det hade jag tydligen tyckt vara självklart på den här lappen, men det är det inte. Däremot är förstås det lätt att hitta i en bokhandel vart man än kommer.

Allt det där, printa ut grejer och duttidutter, vill jag bli klar med rätt snart på morgonen eftersom jag säkert slöar till huvudet senare, det är i alla fall så det brukar vara.

Vi ska vara hos Jonathan vid 17-tiden, och sedan ska jag sola (om jag inte gör det här under dagen) och lämna tillbaka grejer i Mall of Scandinavia innan jag sticker. 

Jag ska inte träffa Mio, ifall han bär på något dagisvirus. De får komma ned och hämta Selma vid bilen. Plutten. Hans moster, Linneas tvillingsyster Moa, är här och hälsar på, och det är ju toppen för honom! 

Linnea har ju själv så fin kontakt med Moas två barn, som hon pratar med på Facetime ofta. Synd att de bort så långt från varandra (Moa bor i Jämtland), de saknar varandra mycket men har väl vant sig efter alla år. Linnea var ju bara 18 när hon flyttade till Stockholm (de är 31, snart 32 nu)

Jag fick en kommentar på Insta igår, efter att jag hade sagt att jag är väldigt nöjd med svart färg på mina nyfärgade ögonbrun, att jag borde blanda in grått i färgen för att den var alldeles för skarp. "Det ser du väl själv?" Hon gav sig liksom inte ens när jag sa ifrån. Det var ju i "all välmening." Hon skrev också att jag borde ta emot råd, det gjorde hon själv på sin insta. 

WELL!

Sedan när kommenterar man en annan människas utseende "i all välmening"? 

Och hur har man mage att ge O-OMBEDDA råd om hur någon ser ut?

Jag vill verkligen ha mitt ansikte och kropp ifred, för även om jag visar upp det hela tiden så är det ju inte en målning att kommentera, varken som vacker eller ful.

Min kropp bara är. Även mina nyfärgade ögonbryn. 

Den dagen, och det händer rätt ofta, som jag behöver råd så ber jag om det. 

Men jag ber ALDRIG om råd om mitt utseende och jag har exakt NOLL behov av att höra negativa eller positiva saker om det. 

Jag vet själv när jag är ful och när jag är snygg. Det räcker för mig. 

Vad man sedan tänker om mitt utseende är en helt annan sak. Varsågod och tänk precis hur mycket som helst. 

Här får ni något att tänka på!

Typ så, denna onsdag den 22a april. 

Wohooo.

Så igår fick jag mejl från SAS.

De har flyttat mig från MIN fönsterplats (som jag har betalat för) till en plats vid mittgång. Varför fick jag inte riktigt klart för mig. Däremot att jag kan få pengarna jag betalade för platsen tillbaka.

Jag vet att vi flyttade passagerare när jag flög på grund av det som kallas vikt och balans, men det är så få säten lediga ombord att jag undrar om det kan handla om det. Jag vet inte. Ska fråga SAS-disken på Arlanda.

Seatingen i business är 1-2-1, så jag får sitta bredvid någon (HERREGUD!), men förhoppningsvis behöver jag inte prata för man sitter inte så nära. 

JAJA. Jag kommer att sitta/ligga bekvämt, det är huvudsaken. 

Idag är listan på göromål lång (antar jag, jag har inte skrivit den än, det ska jag strax göra), men jag börjar med manus. Så här dags brukar det ju gå rätt bra. Därefter ska jag äta, gå ut med Selma, själv gå till solariet (det ska bli fint och soligt här idag, men jag vill ändå sola hela kroppen. Fötter och ben får ingen sol på min balkong) och sedan fix och don inför resan. Jag ska printa dokument, biljetter etc. Fixa ögonbryn och lite sånt.

Hurra!

Jag packar ned de kläder som hänger på galgar i morgon, och håller en tumme för att väderprognoser är liiiite bättre då. Det är såååå trist att klä sig enbart för regnväder! Men redan nu förstår jag ju att mina tunna kläder kan jag glömma för något högtryck är inte i sikte de närmaste tio dagarna. Det var förra veckan. 

Tisdag. Bra dag, så här långt!

Från min plats i soffan. Selma har lagt sig under den. 

Jag förstod igår att när jag lämnar henne ensam lägger hon sig på mattan i badrummet. Det är också dit hon går om hon blir rädd för blåsten utanför. Så hon har hittat ett litet safety room för sig själv och det är ju jättebra. 

Som det ser ut nu blir det bara regn när jag är i New York.

Någon dag nästan 50 mm. Det är mycket regn, det. 

Alltså behöver jag packa annat än det som hänger på galgar och väntar på att stoppas ned i resväskan. Jag kommer att behöva jeans, snarare än rosa och vita linnebyxor ... MEN, jag ska inte packa ned något av det förrän onsdag förmiddag och så håller vi en tumme för att det drar vidare. Jag ska ju vara där till sista april, och det är 10 dagar dit från prognosen idag. Mycket kan hända (hoppas jag!)

Lite regn är det alltid, men hela dagar är inte kul, såklart. 

JAJA. Rätt kläder och många par skor, så går det ju utmärkt! Det vet jag av erfarenhet.

Jag ska strax börja jobba men först måste jag äta. Kyckling och grönsaker (med olivolja på) står i ugnen. Utmärkt frukost om ni frågar mig. 

Och så ska jag göra min gymnastik. Jag hade ont i höften i natt när Selma låg väldigt tätt intill. Möjligt att jag spänner mig lite då, samtidigt som det ju är väldigt mysigt. När jag ligger på sidan med lite uppdragna ben, bildas ju som en rundel framför min mage, och det är där hon lägger sig. Men inte ont idag alls. 

Mio sträckte armarna mot mig direkt när vi sågs igår, för han ville inte sitta kvar i vagnen. Och såklart att jag lyfte upp honom. Vi åt glass och myste inomhus, för det var svinkallt ute trots solen. Han fick titta lite på Babblarna på min telefon, det är lite vår grej. 

Selma såg långt efter familjen när vi skildes åt på Söder, för när flocken separeras måste hon ställa in sig på något nytt. Det är inte lätt när man älskar alla. 

Sedan åkte vi tunnelbana för första gången tillsammans. Hon är ju van, har åkt tusen gånger, men aldrig med mig. Men det gick såklart bra. Hon satt i mitt knä och tittade ut genom fönstret. 

Typ så, måndag. Mot 1000, så fort jag har ätit.

Herrejösses

 Jag har så mycket grejer som ska med, vardagsrummet är fyllt av kläder och väskor. Det ska packas ned idag, innan jag hämtar Selma. Vädret ska nu bli varmt, men det kan lika gärna skifta tillbaka till ljummet. Jag har med mig kläder för båda! Ingen jacka, mer än min långa kappa, däremot collegetröjor om det behövs. 

Nu har jag hängt det som ska packas på onsdag förmiddag i en av mina garderober så länge, men har packat ned allt annat som inte blir lika skrynkligt. 

Inget passar ihop med varandra, utan är hela outfits. Det är vitt, rött, rosa, svartvitt, grönt, beiget och svart. 

Tänk vad lätt det blir den dagen jag verkligen går in för svart och vitt som enda färger i min garderob.

Mina fina nya MATCHANDE resväskor (har en tredje, en kabinväska). De gamla har Jonathan och Linnea fått. Den minsta får stanna hemma, för jag behöver min datorväska (på hjul), den här perfekt en sådan här resa.

Klockan 11 ska jag vara hos frissan och innan det ska jag duscha, packa, äta och sola är tanken. Så efter den tredje koppen kaffe den här morgonen sätter jag fart.

Det återstår att packa dokument, smycken, hårgrejer, makeup och sånt, men det kan jag göra i början av veckan, det viktiga är att få bort kläder som hänger samt ligger på matbordet. 

Inget manus idag. Jag ligger tre dagar efter men ska korrigera det med att jobba lite mer måndag till onsdag den här veckan och jag har faktiskt inte bråttom. Det är okej med 3000 efter. Det viktiga är att jobba på framåt enligt min plan. I planen jag har gjort är grundmanuset på 85 tusen ord, vilket det aldrig någonsin är, så där har jag också tid.

Jag åker ju på en skrivresa till Cypern den 12e juni och då blir det mer än 1000 per dag, snarare det dubbla. Med tre skrivpass får man mycket gjort. Jag får det i alla fall. 

I New York kommer jag inte att skriva manus, bara anteckna. 

Typ så, denna söndag i orten. 

Bra dag, så här långt!

Det blir mitt elfte besök i New York.

 Det första var ren semester. 

Bild från min 50-års dag

Men de andra gångerna har jag haft mitt anteckningsblock och penna i handen vart jag än har gått.

Jag vet inte hur många böcker och serier som stan har varit med i, men det är förstås flera: Sonja, Flanagans och Fjällbackasystrarna. Gloria, på sätt och vis. Jag såg ju Carmen i New York, min andra resa dit var bara av den anledningen. Jag köpte biljetterna till operan först och sedan funderade jag länge på om jag skulle resa eller inte.

Idag är en oehört busy dag i Farsta. Först och främst ska jag jobba. Sedan försöka få koll på kläder till resan och jag börjar med att stryka. I min biljett ingår 2 resväskor and I love it. Det är så sällan jag får svassa runt i fina kläder och smycken utan att känna mig utklädd och New York är staden där ingen lyfter ett ögonbryn, utan bara säger "love your outfit". 

Än så länge är det kaftanväder, det vill säga 15 gr och blandat moln och sol. Hoppas att prognosen håller i sig. Det vädret är det allra bästa.  

Och jag måste starta min nya telefon, just nu ligger den bara och skiner.

Jag pratade med TRE häromdagen och vet ni? Man kan ladda ned ett nytt simkort, man behöver inte sätta in det gamla. Helt galet bra. Då har jag alla förutsättningar för att telefonen ska fungera i USA, inte bråka som den gjorde på Kanarieöarna. Nytt sim och ny telefon. 

Det måste jag fixa idag. Den kan ligga och överföra grejer medan jag jobbar. 

När jobbet är klart ska jag skriva en LISTA, printa ut saker, som till exempel teaterbiljetter, om telefonen inte funkar (det hände när jag hade Telia som leverantör. Katastrof när man reser, ju. Jag stod där och kom inte in på nätet för att hitta mina biljetter och kön bakom mig växte). Den gången hittade de mitt namn i sina papper, tack och lov. 

I föreningen är det en väldigt sent påkommen städdag idag (det dök upp aviseringar om det i slutet av förra veckan) och det kan jag bara inte, det går inte efter att ha varit borta i de tre dagar jag skulle ägna åt min packnng och mitt manus. I morgon ska jag till frissan och sedan hämta Selma och då vill jag gärna att det mesta av det som ska packas ned ligger på matbordet. 

Typ så. Hemma i Selmas soffan, och höften är BRA plötsligt. Trots 100 mil i bil. Helt galet och jag håller förstås tummarna för att det håller i sig. 

Nu kör vi lördag!

Fredag, resdag och jag räknar med att vara iväg klockan 8.

Möjligtvis åker jag via Karlstad igen, (utan att köra fel den här gången). Jag ska hit i slutet av maj igen, och då ska jag ändå via Göteborg på hemvägen.

Vi får se.

Göteborg är säkrare med alla dubbelfiler och färre antal vilda djur, men den andra går snabbare (40 minuter typ).

Det finns en tredje väg, via Uddevalla och Mariestad, men den är så trist att det pallar jag inte.

Typ så, när jag har sovit gott och ska äta frukost. Mamma mår helt okej, bortsett från alla blåmärken som hon hittar nya varje dag, och jacket i huvudet. 

Igår skulle hon få en kortisonstpruta i ett knä men doktorn avbröt redan vid bedövningen eftersom det kom blod på nålen. Förmodligen har hon blod i knäet efter fallet. Nu måste kroppen ta hand om det innan hon kan få sin spruta. 

Det var dagens lägesrapport. Vi hörs igen från Farsta!

Då är jag i Tanumshede.

Vi tar det lite piano så här på morgonen. Jag ska jobba i manus, det vill säga kolla var jag är, och har bjort ett miniintervju mamma om en grej – ett jobb hon hade en gång i tiden, som jag alltid har tänkt är användbart i en bok. Och det visar sig att det är det VERKLIGEN, hurra, då har jag tänkt rätt i trean som jag skriver just nu.

Idag ska vi till doktorn, mamma ska få en spruta i sitt artrosknä och jag ska handla allt från kattsand till mat.

 Att hon mår så bra som hon gör är ett mirakel. Hon har stora blåmärken överallt. På ryggen, över en axel ned på en arm, låret på andra sidan kroppen. Där syns också märken efter rulltrappan. Ett sytt öra, ett klistrat sår i huvudet, ett stukat finger.

Hon har ett nät över såret i huvudet. 

Det är en utmärkt idé att prata med kommunen om vad man gör om det skulle vara så att det INTE går så bra efter ett sådan här olycka, så det tänker jag göra idag. Hur får man hjälp hemma, vem pratar man med, för mamma vill bo i sitt hus, och med sin katt.

Mammas gulliga katt

Och det kan ju vara bra att veta för min del också. Tänk om jag bryter bägge benen, vad finns det för hjälp att få/köpa från kommunerna om man är ensam.

Igår, på hitresan, ringde jag en av mina bästisar, Madde, som kommer från Karlstad (men som nu bor i Göteborg och vi ses bara på sommaren i Fjällbacka. Vi har varit nära vänner sedan simskolan, när vi var 8.)

Anyhow, jag åkte genom Värmland, tänkte på henne, och ringde upp.

En och en halv timma senare hade jag missat avfarter och bara kört på, så det var bara att vända och köra tillbaka. Jag tror att jag körde en halvtimma fel. Hemvägen tror jag att jag kör över Göteborg. Det är längre men bra vägar. Att jag inte tog den vägen hit berodde på tiden. Att fastna i eftermiddagsköer i Göteborg är inte kul. 

Typ, så, denna dag på västkusten. Kall morgon, men solen skiner. I morgon åker jag hem. Jag har tusen saker att göra, men allt känns bara roligt. Om prick en vecka lyfter planet mot New York!

Så min mamma hade änglavakt.

Det går inte att säga något annat efter den olyckshändelse hon var med om igår.

Min brorsa ringde när jag var upptagen av att facetajma med Mio, och jag sa att jag måste ta det eftersom brorsan aldrig ringer mig om det inte är något viktigt.

"Mamma har ramlat ned för rulltrappan på Hedemyrs och jag vet inte hur illa det är. Hon är på läkarmottagningen och jag är på väg dit nu. Jag har bara pratat med hennes väninna som var med och mamma har slagit i huvudet."

Lång historia kort: ambulans till sjukhus, röntgen av i princip hela kroppen tror jag, ett sår huvudet klistrades, möjligtvis gjorde man också något med hennes örsnibb som gick sönder.

Hon ramlade ned för HELA trappan, och det är där änglavakten kommer in. HELA trappan som går till övre avdelningen på det lilla varuhuset. Från toppen och ned. 

Inte ett brutet ben. 

Då har man inte någon benskörhet, för hade hon haft det hade hon fått många benbrott. Vilken tur i oturen. 

Vid 02 i natt kom hon hem med färdtjänst från sjukhuset i Trollhättan (sisådär 9 mil bort), enligt min svägerska som mötte henne, och hon gick in själv i huset. 87 år. 

Det är ju en mirakelkvinna!

Så jag åker dit idag och kollar blåmärkena, och hur mörbultad hon egentligen är så här dagen efter, och kommer tillbaka till Farsta på fredag igen.

Det här är LUFTEN i arbetet just nu. Så skönt. Jag kan ta igen det jag missar på jobbet, utan att få panik. Lördag och söndag kan jag jobba, stryka och packa samtidigt, det kommer att gå utmärkt. Packar ned i väskor gör jag först på tisdag då jag vet mer om hur vädret blir i New York. 

Lindad tumme natt två.

Och vi sov i nio timmar, minus kisspaus i natt någon gång. 

Jag lindar den så bekvämt att jag släpper den mentala upptagenheten på den. Sitter det för hårt så bryr jag mig i sömnen, om ni fattar vad jag menar. 

Vaknade med en hel tumme även denna morgon, hurra för det och för min linda. 

Idag, när jag knappt har ont i höften (det går ju upp och ned) och knappt ont i tummen, ska jag till sjukgymnasten om en timma. Innan dess ska Selma få mat men jag tror att jag själv äter efteråt. 

Igår kväll när jag hade duschat satte jag på mig en deo, som jag inte har använt på ett tag för jag tyckte att jag fick problem i armhålorna av den, men när det nu var borta var det dags att testa igen. 

WELL. Det borde jag inte ha gjort. Klådan i morse var hemsk. 

Så nu ryker den. Jag har smörjt in med mild kortison, och det hjälpte rätt snabbt tack och lov. Så synd på god doft, men nu blir det Acos oparfymerade ett tag. 

Jag hängde tavlor igår. Min små fina, lätta, fick sitta på nya hängare med klister. 

WELL2. Det borde jag inte ha gjort. En av dem ramlade ned och gick sönder i ramen. Inte mycket, och jag hittade det mesta av biten som ramlat, men ändå. Så trist för ramarna var perfekta. 

Sedan ramlade en till, en annan med samma kassa upphängning, men den gick inte sönder tack och lov. Nu måste borren fram. I hate borren, trots att den är så smidig. 

Men inte idag. Efter sjukgymnasten ska jag sola och jobba och gå ut med Selma igen.

___________

Det tog så lång tid hos sjukgymnasten att jag inte hade hjärta att vara borta längre, alltså blev det ingen sol.

Han var bra. Noggrann. Trodde inte på Trocanterit eftersom jag har haft det till och från i så många år. Jag har dessutom inte ont på riktigt rätt ställe. Det kan vara en långsamt utvecklande artros men också något i leden. Inget farligt dock. 

Jag hade ju nästan inte ont alls idag, så sjukt stor skillnad mot för ett par veckor sedan när jag var hos doktorn. Det går verkligen fram och tillbaka. Mina perfekta skor från Adidas kan också göra att det är bättre. Jag har köpt 2 par till så att jag har att byta med. Det har varit mina bästa i flera år nu. 

Adidas Ultra boost 1.0

Det finns nyare varanter, 2.0 etc, men 1an är min favorit.

Du är väldigt rörlig, sa sjukgymnasten nästan lite imponerad.

JOJO. 

Och om tummen: blir den inte blir bättre ska jag kontakta dem  igen och få träffa en arbetsterapeut som är duktig på händer.

All koll av mig nu som säger bra saker, är inspirerande för då vill jag fortsätta vara rörlig och ha bra värden som jag hade hos doktorn häromsistens. 

Jag fick med mig stretchövningar hem, och sedan ska vi höras i slutet av maj, per telefon.

Nu ska jag äta frunsch (kyckling och grönsaker, som ju uppenbarligen är bra för mig eftersom jag äter det mer än något annat) och JOBBA som kanske är det allra bästa ändå.

Så jag lindade min hand och tumme,

 inte hårt. Det jag tycker är obehagligt är ju att tummen böjs, så jag lindade tillräckligt för att den inte skulle göra det.

En inpackad tumme. Jag har beställt tumskydd av något slag, som väl kommer i veckan, men nattetid var den här enkla lösningen perfekt. Är glad att jag hittade ett gammalt  bandage i sjukvårdslådan. Sitter det för hårt blir det bara obehagligt och eftersom jag på riktigt är en prinsessa på ärten, så får inget störa om jag ska sova gott. 

EN gång var jag uppe och kissade, det var allt från 20.30 till 5.45.

Ingen tumme ur led, inget som gör ont mer än lite ömhet vid tumbasen. Jag är så glad. Det betyder inte att det är över, men det betyder att jag har sovit gott i natt och att jag kanske har hittat ett trick framöver. 

Att jobba som jag gör nu är också en fördel, hoppas jag. Jag ska verkligen försöka vila händerna från dator och telefon när jag kan och använda vänster mer.

Och grattis till Magyar och Ungern till jordskredsseger. Äntligen en positiv europeisk nyhet. (Magyar betyder ungrare, by the way. Jag kände en ungrare som hette det. Ett lika vanligt efternamn som Svensson i Sverige.)

Idag ska jag INTE till sjukgymnast, det är i morgon bitti, istället ska jag jobba och sedan gå och sola. 

Och sola i morgon efter sjukgymnasten. 

På torsdag ska Selma till Solna och jag ska på bio med en kompis, på fredag ska mina fönster tätas. I helgen (då jag hoppas att veckans 5 tusen redan är skrivna) ska jag packa om jag kan få klart för mig hur vädret kommer att bli. Det kan vara vrålvarmt (har det varit de senaste två gångerna jag har varit där) eller vårkyligt (har det också varit.) Lite får man ta höjd för både och. 

Den här veckan

Nästa vecka när jag kommer.

Jag föredrar den här temperaturen. Lite regn gör inget.

Men det kan ändra sig på tio dagar, eller vad det är.

Jag har bett om att få hämta Selma redan på söndag, pga ska ju åka på onsdag (först till Arlanda) då hon ska vara där fram till 1 maj. 

Det är väldigt många nätter för den lilla loppan. 

När jag är i New York får hon följa med Jonathan till jobbet för Linnea har börjat jobba då (börjar idag. Hon jobbar på ett konditori fram till sommaren) och kan såklart inte ha med sig Selma dit. 

Den lille plutten Mio missade ju hela förra veckan på föris för att han var sjuk, och idag är det Jonathan som ska lämna honom men jobba hemma så att han snabbt kan hämta om det skulle bli för jobbigt för familjens yngsta. Föris ligger på bottenvåningen i deras hus. Så lyxigt!

Idag fyller han 14 månader. Farmors fina lilla pojke. Han älskar min telefon, att den går att öppna och stänga (Samsung flip). Han sitter i mitt knä och tar min hand till telefonen så att jag ska öppna den, sedan ser vi en liten kort stund på Babblarna. Han är mer intresserad av att vrida och vänta på telefonen, än babblarna i sig, och enda gången han sitter lite stilla. 

När jag läser i en bok, så vill han helst slita ur sidorna och sedan sätta den på huvudet. Han har inte riktigt förstått. MEN han kan sitta själv på golvet med sina böcker, och ser väl färger och sånt antagligen. En vacker dag, så.

Jag skulle ägnat gårdagen åt städning, var tanken. Av detta blev det ingenting för jag var tröttast i Sverige igår, så idag när jag har jobbat klart måste dammtrasan fram. Jag behöver göra det oftare än i min lägenhet på Ingarö, den var aldrig dammig. 

Så märkligt hur olika det kan vara. Här landar dammet i samma hörn i hallen varje gång och i samma hörn i sovrummet. Det måste ha med fönstren att göra. Och kanske fortfarande lite med renoveringen. Det har säkert legat damm i tak och överallt, som jag inte har fått bort.

JAJA. 

Idag ska jag se om jag fick med mig min solstol från Ingarö, om den står i förrådet. Jag har inte sett den, å andra sidan har jag inte letat. Den kan ha varit risig och redo att slängas, jag minns faktiskt inte. Det var ju så stökigt innan flytten, både rent praktiskt och i mitt huvud. 

Det är fortfarande oorganiserat där nere förrådet, men det kanske jag hinner fixa när Selma är i Solna. 

Jag har ju inte testat att sitta på balkongen än, och det är möjligt att jag inte törs. Vi får se. Jag har i alla fall kolla golvet och kan inte hitta några sprickor ... 

Där har vi det. Måndag morgon 6.59.

Bra dag, så här långt.

Vaknade typ 2, eller kanske halv 3,

 och kvart i fyra gick jag upp. Tio minuter senare hämtade jag Selma. Hon vill inte gärna sova själv, men ger mig en stund ifall jag kommer tillbaka. Gör jag inte det ställer hon sig vid sängkanten och bara väntar. Det är för högt för henne att hoppa ned (70 cm) och hon litar nog på att jag kommer och hämtar henne. 

Ett hämtat hjärta som somnade om direkt i sin soffa.

Ute börjar det ljusna. Det här fönstret i köket vetter västerut. 

Jag tycker att det är jobbigt med tummen, och det påverkar sömnen. När jag vaknar nödig och fingertoppen är sådär knäpp, känns det obehagligt och när det väl löser sig, alltså går att röra toppen på en smidigt gångjärns-sätt igen (jag vet inte hur det gör det till sist, det bara funkar plötsligt) så vill jag inte somna om utan gå upp för då vet jag att fingret funkar som vanligt. 

Jag har ingen värk, bara lite rörelsesmärta. Det gör inte ont över leden som bråkar, det känns lite tjockt men jag ser ingen svullnad. Den ömma punkten, som jag antar är problemet, sitter vid tumbasen. Det är väl där senskidorna, eller vad det heter, sitter, och som ska vara problemet med ett finger som mitt. 

Och trots att jag inte har ont, fuckar det upp sömnen. 

Jag tror att jag är rädd för att det inte ska hoppa rätt (som det har gjort nu i tre nätter ) och därför vill mitt sinne att jag passar på att gå upp när tummen är i "rätt läge" eftersom det bara är när jag ligger som det kommer. Fastnar den i fel läge blir det ju jobbigt som satan, känns det som.  

Vissa får hjälpa till att räta ut fingret med andra handen, har man berättat för mig. Det verkar vara ett så vanligt problem. 

Min fina kropp är bra på självläkande, jag hoppas på det den här gången också. Har beställt tumskydd, får se om det hjälper. Kanske blir bökigt att jobba med, men före och efter? Perfekt med mina tusen ord då, det går ju ändå rätt raskt än så länge. Om jag sover med det kanske fingertoppen håller sig i rätt läge?

Och bra att jag åker till New York. Där kommer jag inte att skriva som jag gör här hemma, inte heller använda telefonen på samma sätt. Jag tror att det är de upprepande rörelserna som ställer till det. Jag gympar och stretchar händerna för lite, antagligen.

I morgon bitti ska jag till en sjukgymnast med min höft, och förhoppningsvis vet väl han vad tumgrejen handlar om och kan komma med tips. 

(Alltså ska vi träna lämning idag igen, det var ett tag sedan nu. Jag har stora kartonger som behöver slängas och när jag plockar upp en sådan är Selma ändå inte så sugen på att gå med för hon hatar när jag bär på grejer.)

Och i morgon kväll är jag bjuden till en realesefest (Camilla Grebe), vi får se hur det blir med den. Jag har i alla fall tackat ja. Vi känner inte varandra väl men har gjort en liten smålandsturné ihop och vi har samma agent. Jag gillar henne och hennes böcker skarpt. Hon är en av de svenska författare jag alltid läser. 

Men om jag sover dåligt behöver jag lägga mig tidigt (igår somnade jag 21.00, prick) och då orkar jag helt enkelt inte, för det är inte bara att åka till stan: Hellberg ska piffas, hund ska lämnas i Solna, det ska åkas till stan, hittas parkering, det ska hämtas hund efteråt och väl hemma ska sminket av. 

Hur jag vet när jag somnade? Jag släcker och somnar. Jag tror att det hela sker på mindre än en minut, faktiskt. 

Sådan tur har jag. 

Men fem timmar, som i natt, är för lite. Alldeles för lite. Tyvärr måste jag nog somna om senare en stund och då går väl min tumme åt fanders igen.

JAJA.

Idag är jag LEDIG, igår jobbade in det jag missade häromdagen och behöver inte tänka manus alls idag. Jag ska ju enligt min plan vara ledig två dagar i veckan. Det är nytt. 

När jag har skrivit nytt tidigare så har jag jobbat varje dag, men jag vill ju försöka ta det lite lugnare i år. Stora delar av 2025 var hysteriska minst sagt och i år känns det som om jag kan andas igen. 

Så istället ska jag damma. 

HERREGUD, vad damm det är överallt. 

Men det är för att jag aldrig tar riktigt tag i det. Och otäta fönster, inga dörrar plus massor av tyger överallt gör säkert sitt till. Men det är bara damm och därmed bara att torka upp/dammsuga upp. 

Hade jag haft alla mina tavlor här nu, skulle jag satt upp dem också, men den från Fjällbacka saknas. Den är på väg och jag vet inte riktigt hur jag ska placera alla förrän den kommer. De måste ju passa ihop!

 

Jag har redan flyttat flera till väggen med de stora blommorna, för den tapeten är jag redan trött på. Jag ångrar att jag inte använde samma tapet som på Ingarö, men ville "förnya mig." Så onödigt. 

Och jag har fått svar från både auktionshus och transportfirma och ingen av dem har en bit av min tavelram. Allt det här kan jag redan ha sagt, men jag är TRÖTT, glöm inte det!

Typ så, söndag. Tre koppar kaffe senare är det inte längre mitt i natten. Klockan är halv sex.

Tummen bråkade i natt också,

men när jag gick upp la den sig tillrätta, tack och lov. 

Jag drömde om mitt ex, det exet jag skrev om i min debutbok. Jag drömmer om honom ibland, men aldrig jobbiga drömmar utan vi är alltid goda vänner, han har någon ny vid sin sida och det är no har feelings alls.

Men i natt var han en casanova igen och det är inte så han brukar vara  i mina drömmar. Då har han lämnat det bakom sig och är "frisk." 

Även om den relationen bestod av så mycket casanovagalenskap, så tror jag att vi både kände att vi önskade varandra lycka till när vi inte längre kunde höras (för att det blev för jobbigt för båda). 

Min kärlek till honom gick helt över när jag förstod att han sa till andra kvinnor att han älskade dem. Så länge det inte var kärlek inblandat stod jag ut, men i samma sekund det var det, så blev det nästan en lättnad för mig. Då behövde jag ju inte längre stanna kvar och jag fick sluta älska honom.

Det var som om jag var skyldig honom något annars. 

I relationen efter stod jag alltid med ett ben utanför, redo att dra, och det var nog bra det för han hade inte kommit över sitt ex, och någon kärlek från min sida var det aldrig, mer en förälskelse och kamratskap, och båda gick snabbt över. 

Det var mycket tjurande och elefanter i rummet med honom (en ovilja att prata), och det är ju omöjligt att stå ut med. Tjurande är nog det värsta jag vet. Och så kärleksdödande. 

Usch!

Jag är på riktigt glad varje dag för att inte behöva tolka signaler, förhålla mig till andras humör. Det är kanske absolut värst. Jag växte upp utan att veta vilket humör som väntade mig hemma när jag kom från skolan eller på morgonen när jag vaknade, och det har präglat mig enormt. 

Att läsa andra signaler och försöka förhålla sig till det är fruktansvärt dränerande och jag har ägnat alltför många år åt att anpassa mig, först med min familj och sedan med män. Alltid funnits till hands för deras humör och har lagt år på att försöka göra dem glada igen, för trots att humöret väldigt sällan handlade om mig var det jag som fick ta emot det. 

Har aldrig haft mer energi än när jag har slutat göra det. 

Terapi är grejen. Gud, vad bra det var för mig. Jag tänker ofta på saker som terapeuten Eva sa i terapin. Hur hon vände fokus mot mig och ville veta vad jag kände, när det enda jag kunde prata om var hur alla andra kände. För det visste jag ju. Men vad jag själv hade för känslor hade jag ingen aning om. Ingen hade någonsin frågat mig om det. 

Här sitter jag nu i min ensamhet lördag morgon och är fylld av tacksamhet för att det blev så bra, att jag hade någon form av inre styrka, plus en massa tur, som gjorde att jag landade rätt till sist.

När jag fick Jonathan fick jag rötter och sedan har jag skaffat mig ett helt rotsystem som inte handlar om honom. Det är inte så dumt att ha. Han är inte ansvarig för om jag står upp eller inte. Det måste mina egna rötter fixa.

Igår kom hans nyklippte son hit (klippt i Farsta hos min bästa frisörsalong), men alltså så fin han blev. Och stor plötsligt. Han kan inte gå än, men han släpper taget ibland och då står han i ett par sekunder. Plutten. 

Långt i förrgår

Nyklippt och vill till farmor

Hjärtat!

Helt otroligt, såg nu att jag redan hade skrivit det. JAJA!

I augusti ska jag ju passa honom i flera dagar och nu har jag frågat hans mormor om inte hon kan komma hit från Östersund så kan mormor och farmor dela på uppgiften. Det verkade inte vara helt omöjligt, i alla fall. 

Hoppas! Det vore så trevligt, och tryggt för mig att ha någon mer som kan hjälpa till. Plus roligt för Mio!

Idag ska jag fortsätta skriva. Jag utgår som vanligt från mig själv och då blir tankarna på mina egna erfarenheter viktiga. Tusen ord är tanken. Det tror jag går bra!

Då är jag av med det onda i skuldran,

 För jag var hemma hos Linnea igår och hon tryckte på rätt punkt i ryggen, så idag är det borta. 

Istället vaknade jag i natt och då kändes det som om min högra tumme hade hoppat ur led, vid den enda leden som finns just i tummen. Det kändes som om all ledvätska var borta och det enda som återstod var ben mot ben, när jag skulle räta på fingret. Det knäppte högt.

Det gick över, kom igen, och gick över. Och idag är jag öm vid tumbasen, men inte så mycket över leden som var knasig.

Jag tror det kallas triggerfinger, men jag vet inte. Och just nu, när det inte ens märks, är det ju inget att söka vård för, det får jag göra den dagen/natten det kommer tillbaka i så fall.

TACK OCH LOV gick det snorbra att jobba idag och jag har förstås ansträngt tummen i vanlig ordning. Först med att försöka klä om soffan i nya tyget (det visade sig att de hade skickat fel modell, mitt armstöd (man har bara ett i den här modellen) är till vänster och det som de hade skickat är till höger.

Och sedan lät det som om de inte trodde mig, och då blev jag förstås irriterad. 

Nu har jag reklamerat det, satt på mitt bruna igen, det får duga så länge, och då kan vi lugnt säga att tummen har fått jobba.

Och sedan kom världens finaste nyklippta pojke hit och hälsade på, och när han ville vara hos mig  jobbade tummen igen. 

Ikväll ska jag bara vila!

Selma väntar medan jag hämtar grejer.

Felvänt sofföverdrag

Lille hjärtat

Haha, min farmor är rolig.

Men jobbet går bra. Sakta men stadigt framåt. 

Jag begär inget mer än så!

Jag är så glad att jag har

en tid med en sjukgymnast nästa vecka, för nu har jag ont lite överallt. 

Idag vaknade jag med början till samma smärta i överarmen (höger) som jag hade för ett tag sedan (jag kände häromdagen att jag nog sträckte något, så är inte förvånad). Alltså behöver den vila från att bära. 

Min höftsmärta är ju gammal och det är den som leder mig till sjukgymnasten.

Utöver det, så har jag ont vid ett skulderblad  (mycket bättre idag) när jag andas (det är då det har känts som mest) och det kom påskdagens morgon och har gjort rejält ont.

Värktabletssont, och inte ens det har hjälpt riktigt. 

Gissar att det är ett muskelfäste, och att jag eventuellt bar Mio lite fel, eller lyfte upp honom tokigt kanske. Det kom ju morgonen efter vi sågs på middag på Ulla Winbladh. 

Vi ska hälsa på honom i eftermiddag. Han har ju varit sjuk, och är fortfarande, sedan i lördags. Förkyld, över 39 i feber och väldigt slemmig. Lilla hjärtat. Han kommer förstås att sträcka ut armarna mot mig, det är ju det finaste som finns, och jag får väl helt enkelt sätta mig på golvet med honom istället.

Om prick två veckor åker jag till USA. Just nu, om två veckor, är jag på väg, gående, från hotellet till incheckningen. Min gamla vana att alltid vara väldigt tidigt till flyget känns alltid extra viktigt när det gäller resor till New York. 

En gång var jag ju med om att flighten blev inställd när jag redan var incheckad och på väg till gaten. Meddelades med ett sms. Jag antar att maskinen var sönder, men jag vet faktiskt inte. Eller så har jag glömt bort orsaken. Sms:et kom typ 3 timmar innan planet skulle lyfta.

Jag var extremt tidig, ett annat par också. Vi var nog de enda som redan hade checkat in. Jag såg att de fick samma sms, och vi slog följe och gick så fort vi kunde till SAS-disken vid gaterna som kunde boka om oss via London. 

Det räddade vår resa, för kvar i avgångshallen, framför SAS-informationen, stod resterande 200 pers som inte hade checkat in lika tidigt som vi hade gjort.

Vi behövde hämta ut vårt bagage och checka in det igen, flyga till London, springa genom Heathrow som prärievargar medan mannen i andra sällskapet hojtade att vi hade bråttom och till sist rusa in på Virgin Airlines plan som väntade på bara oss och sitta i plusklass (som vi skulle ha gjort på SAS-planet också), som var heeelt enastående. 

Min bästa flygresa. Jag har flugit business sedan dess flera gånger, men just den resan med Virgin var bäst. Underbar personal, påminde mycket om den jag jobbade med på Scanair en gång i tiden. Personlig, rolig, satte sig och småsnackade när de hade tid. Bra stolar, god mat och förmodligen höjdes njutningen ett snäpp eftersom känslan var att jag nästan inte skulle kommit iväg.

Efteråt, på JFK, träffade jag paret igen, och frågade dem om de skulle begära ersättning från SAS, men de ruskade på huvudet. De var så nöjda med Virgin, att alla anspråk på SAS blev ointressanta.

De var nygifta (hade gift sig på Arlanda), hon var  gravid (stor mage) och som hon fick springa för att vi skulle hinna till flighten från Heathrow. Flygplatsen är enorm, man får åka bussar eller tåg till andra änden. Och ändå var paret mer än nöjda med resan. Då förstår ni hur bra Virgin gjorde jobbet. 

Jag hade så gärna flugit med dem igen, men har aldrig hittat biljetter i rätt prisklass. Plus att man måste ta sig till London först och det är rätt krångligt när det inte behövs. Förra gången jag gjorde det var för ett par år sedan då jag skulle flyga Brittish airways men det var lååång väntan på flygplatsen och väldigt segt. 

Och kanske ska jag för en gång skulle inte utmana den upplevelsen. Jag har varit med om att när jag gör något för andra gången, om första var magisk, så går den där första känslan inte att återfå. 

Puls. Stress. Upphetsning och mängder med adrenalin, var ju en del av tjusningen. 

När Jonathan och jag flög till New York och firade min 50-årsdag flög vi också via London, för direktflygen på den tiden var så dyra och på hemvägen fick vi en försening och fastnade också på flygplatsen i flera timmar. 

På ditresan, från London, blev vi också sittande i kabinen ett tag. Då ställde sig en ungdomskör av killar upp och sjöng. Så coolt. De var på väg till en kör-tävling i New York. Jonathan var inte fyllda arton och var förstås inte imponerad. Mer generad över att jag var så entusiastisk. Jag PRATADE ju med killarna. Så pinsamt.

Jag har säkert bloggat om det också. Tack och lov bloggar jag om allt. 

50-års resan, från TJUGOHUNDRATOLV (herregud), finns förstås i gamla bloggen. Jag bytte typ 2014. Forfarande Blogger men lite uppdaterad. 

Nu har jag inte uppdaterat på år och dag. Bloggen ser exakt likadan ut sedan år tillbaka. Jag borde byta ut min header nu när tvåan kommer, det är så långt jag kan tänka mig en uppdatering. Ska be förlaget göra en ny.

 Det är ju roligt för mina två läsare att se något nytt då och då. 

Jag brukar ta researchledigt på min födelsedag den 27e, och ta mig en drink på The Plaza. 

Det hade vi inte råd med 2012. Då var jag så fattig att jag inte visste hur jag skulle klara månaden när jag kom hem. 

Jag hade förlorat ett stort coachinguppdrag månaden innan, vilket var chockerande och helt oväntat, och hur jag överlevde därefter minns jag inte riktigt. Men det gjorde jag ju på något sätt. 

Och just nu har jag råd med en alkoholfri drink på Plaza men det är möjligt att jag avstår. Jag tror eventuellt att jag struntade i det förra året. Då minns jag inte vad jag gjorde på min födelsedag. Men det står väl i BLOGGEN antar jag.

Typ så. 

1000 ord står på menyn denna torsdag, innan hårtvätt och en liten inspelad snutt till Bokklubbarna. Ske din vilja, är en av två huvudböcker i Bonniers bokklubb, och jag är så glad och tacksam för det!

Men först ska min plutta ut. Hon har just vaknat efter en timmas sömn i soffan. Om hon inte somnar om igen. Det kan vara så.

Just nu

Det var nog Selmas läskigaste blåsdag igår.

Det gick inte att få henne lugn, hon ville helst vara i min famn, eller ute för där kan det blåsa storm utan att hon bryr sig ett dugg. 

Jag försökte få henne att tänka på annat. Vi spelade fotboll, en favvis, letade godis, en annan favvis, men det kan man ju inte hålla på med i evighet.

En gammal kompis, Susanne Boll, var här med sin dotter och då gick det bra en stund, men i samma ögonblick som de gick hörde hon stormen utanför igen. Till sist la hon sig i badrummet, pluttan. Jag la in en stor kudde så att det skulle vara lite bekvämt och på den låg hon, vaken, i ett par timmar.

Mitt skrivande gick därför inte så bra igår, alltså blir det jobb även på lördag. Däremot är jag entusiastisk. Det känns som om det än så länge finns en ton och jag hade kunnat fortsätta igår utan problem om inte Selmisen hade behövt mig. 

Mindre än 4 veckor kvar tills tvåan kommer ut i Sverige och ungefär samtidigt släpps ettan i Norge och Tyskland. Spänningen är olidlig. Kommer andra länder att ta till sig den? Håll tummarna! Det skulle betyda så mycket om den går bra där också.  

Idag ska stormen dra vidare, de gamla resterna efter någon form att blomster i balkonglådan vajar förvisso, men inte på samma sätt som de senaste dagarna. Just där vi bor är ett blåshål. Runt våra hus viner det som satan samtidigt som det kan vara lugnt på gatan nedanför. 

Jag hoppas att verkligen att tätningen av fönster hjälper. Det här är svårt för vår hund. Jag vill ju så gärna att hon ska stortrivas hela tiden. 

Än så länge är det bra!

Igår bokade jag ännu en teaterbiljett.

Sångaren jag hade velat se i Gatsby är med i en annan föreställning, Just in time, och då ser jag helt enkelt den också. 

Jeremy Jordan. Se honom på Youtube!

Nu är jag fullbokad vad det gäller föreställningar jag vill se. Totalt olika scenografier, historier och hur de berättas. Det ska bli så spännande!

Idag jobbar Selma och jag. Vi ska skriva tusen ord (henne bidrag är att hon är lugn och sover i stolen bredvid mig) och det går inte fort så här i början, men vi har heller ingen brådska – om vi bara håller schemat.

Det är ett snällt schema, skulle jag säga. Alla missade dagar måste tas igen på helgerna som jag har obokade, men 1000 är lagom tempo, och den här dagen, nummer 3 av 81, ligger vi på plan. 

En dag i taget är alltid tricket, försöker jag se längre än så blir det rätt förlamande eftersom ett skrivprojekt är så förbenat långt.

Senare idag kommer en kompis hit och utöver det – och jobb – har Selma och jag inga planer. Så skönt. Vädret är uselt även idag, men det gör oss inte särskilt mycket, det är ju bara att klä på sig. 

Nu ska jag sätta på ungnen, stoppa in lite frunch, och sedan sätta igång med mitt arbete. 

Morgonen har tillbringats vid Youtube och en brittisk ekonomikille som pratar om hur stater har förlorat sina resurser, hur de allra rikaste (han är själv rik) blir allt rikare på krigen eftersom de äger resurserna. 

Olja, inte minst just nu, matindustrin inte minst just nu, allt ägs av the rich ones, som tjänar allt mer medan vi vanliga betalar mer och mer för det vi konsumerar/måste konsumera - pengar som går rakt ned i fickan på de redan svinrika). 

Och istället för att låta de rikaste betala skatt, sätter sig staterna i skuld för att de har tömt kassorna. 

Jonathan skickade länken till mig och det är så värmande när han vill visa mig något. 

Det händer då och då. Det kan vara en diskussion, en låt han vill att jag ska lyssna på eller en film/tv-serie han vill tipsa om. 

Och jag slänger mig över det direkt, såklart. 

Vid två tillfällen har jag inte velat se mer än första avsnittet av serietips från honom, men efter lite påtryckning fortsatt se ändå (för att han är min son), och minsann, det blev otroligt bra till sist: Game of Thrones och Succession. 

GoT skulle jag kunna tänka mig att se om, faktiskt. 

Nu har jag precis sett om alla mina egna favvisar igen: Grey´s (första säsongerna), Vänner, Sex and the city, Bridgerton, Dowton abbey, Gilmore girls och Will&Grace (som jag ju köpte alla säsonger av). 

Har börjat se The Mentalist, det var ett tag sedan och såg aldrig alla avsnitt. Får se om jag fortsätter. 

Jag är exakt noll intresserad av datingprogram (som det ju finns hur många som helst av). Har inte sett ett enda avsnitt av Love is blind och kommer nog inte att göra det heller, trots att Jonathan och Linnea rekommenderar det varmt. 

Däremot tycker jag om de där serierna på Netflix från New York där de säljer lägenheter. Det är kul och då coh då. Och Robinson kan jag tycka är roligt när jag kommer in i det. Men det är nog all reality jag gillar. 

Jag vill ha manus, skådisar och skapad dramaturgi!

Typ så. Nu måste jag äta något, tjohej.

Lite drygt två veckor kvar tills jag åker

till New York. 

Jag hoppas på bra promenadväder, för det är ju så man tar sig bäst fram i den där staden. Plus tunnelbana. 

Jag bor på samma hotell som jag har gjort två gånger tidigare, av flera skäl. Främst för att det ligger i ett område jag känner till, det blir lättare att utgå från det då, även om det är lätt att hitta i New York. 

Central Park är nära, Hudson River är nära och när jag ska gå hem från teatern är det nära. Men det finns också kaffe på rummet. Båda med och utan koffein. Jag har skippat hotell som inte har det. 

Den enda teatern som inte är nära är den där Hugh Jackman spelar. Den ligger i West Village, nära Union square, dryga 50 minuters promenad från hotellet.  

Om det är fint väder är det helt okej att gå, det är mycket folk ute så rädd behöver man inte vara,  MEN då får man inte ha gått massor redan den dagen för fötterna blir ju så oerhört trötta och svullna. Dessutom är man trött i sig själv eftersom det är första dagen (dagen efter jag landar), och man kan vara rätt jetlaggad. Men en tupplur på eftermiddagen, kan hjälpa.

Så det får bli tunnelbana, både fram och tillbaka, som är både enkelt och smidigt. Den ligger 3-4 minuters promenad från teatern och tar 15 minuter och stannar ett par minuters promenad från hotellet.

Jag skulle vilja passa på att äta sushi när jag är i det området, åt den bästa någonsin förra året, det var sååååå gott! Ett litet ställe, Nami Nori, där jag inte planerade att äta utan bara att gå på toa innan teatern. Men blev hungrig när jag såg ett sällskap äta vid ett bord och fick en riktig smakupplevelse där jag satt ensam vid baren (det är ofta mysigare än ensam vid ett bort, tycker jag). Herrejössesgott. 

Men kanske tar det en annan dag, till lunch, istället. 

Jag är ju oftas ointresserad av mat när jag är ute ensam, ge mig något som gör mig mätt så är jag nöjd. Jag kan precis lika gärna äta ur en bunke jag köpt runt hörnet, som på en restaurang. 

JAJA. Det kan jag ju göra hemma också, faktiskt. 

Det viktiga den här resan är planen. Vart ska jag, hur tar jag mig dit utan att sabba ben och fötter alltför mycket. Det finns så mycket att se på väg till ställen där jag ska göra research, och plötsligt har jag gått alldeles för mycket. Jag gör samma misstag varje gång. 

Förra årets höjdpunkter var teatern med Jackman, inte bara för hans skull utan för att själva föreställningen var så bra och smart berättad. Och jag såg jag ju också Clooney och Audra McDonald (henne såg jag från första raden, så fantastiskt bra!)

OCH besökte FN. Det var väldigt starkt. Dit promenerade jag tvärs över alla avenyer. Det tog ungefär 35 minuter en väg. 

Vi pratar ofta om berättande, och om det kommer att finnas kvar i bokform. 

Jag tror att vi som författare kanske behöver bredda oss till sist. Lära oss skriva för film/tv/ljud. I år ska jag se Chess och The Great Gatsby. Chess har fått kritik för sin story, det ska bli så intressant att se. De har ändrat den flera gånger genom åren och det kanske är ett tecken på att de inte har hittat riktigt rätt från början. 

Musiken är förstås enastående och jag är övertygad om att den kommer att få mig att gråta mer än en gång. 

Gatsby är ju en äldre historia, berättat på många sätt genom åren. Det ska bli intressant även om den skådis/sångare jag hade sett fram emot att se, byter föreställning innan jag kommer. Det är ju så de gör, de där stjärnorna på Broadway.

Det är otroligt lärorikt att gå på teater för mig som är en dramaturginörd. I år ska jag köpa med mig flera manus hem, det finns en sådan butik på en tvärgata till Broadway. 

JAJA. 

Nu ska jag jobba i några timmar med min nästa bok, resten av veckan är helt och hållet dedikerad till den, sedan ska jag sola och hämta Selmisen. Det blåser fortfarande, om än inte lika mycket som igår kväll då jag la mig tidigt i sovrummet istället för att vara i vardagsrummets VINDDRAG. 

Min balkong är inte direkt inbjudande som den ser ut just nu.

Vi får väl se om jag gör något alls med den. Jag skulle kunna plantera nya växter, förstås. Men inte nu, sen.

Mio hade fortfarande över 39 igår, men var pigg och lekte, tydligen. Vi får väl se om han har smittat sin farmor, det borde väl visa sig idag eller i morgon i så fall, kan jag tänka mig. 

Annandag påsk. Bra dag, så här långt.

"Du har tilldelats P-plats med nummer 14 på Farstavägen 91 Farsta med tillträdesdag 2026-05-01. I samband med tilldelning har din plats i kön P-plats tagits bort."

Jag är sååå nöjd, har fått en ny P-plats (min tredje sedan jag flyttade hit) och den här gången har jag bara bilar på ena sidan. På den andra sidan finns en liten plantering. Min förra plats var nummer 17, så det är inte så långt mellan dem men min bil är så bred och det ska bli ljuuuuuvligt att inte behöva vara rädd för att slå min dörr i någon som jag gör nu. 

Parkering kostar 400 kr. Det kostade 500 på Ingarö. Det går att parkera på gatan om man håller koll på städdagar men det här är närmare mitt hus och väldigt värt de 400. Det finns också garage men jag är osäker på om min bil ens kommer in, och funkade det att stå ute den här vintern så gör det nog det nästa också. 

Igår var vi på Ulla Winbladh och hade sådan tur att när vi skulle ses utanför Åhléns sprack det upp och det blev promenadväder efter att ha snöat och regnat från alla håll. Så himla mysigt.

De hade ordnat så vi kunde sitta med barn, hund och barnvagn i ett hörn. Väldigt trevlig personal som var gulliga mot de små. Det räcker ju för mig. 

Mio var på strålande humör, åt och skojade. Han sträcker ut armarna mot mig och då blir jag glad såklart. Men han är tung och att bära runt på honom är för mig omöjligt. En liten stund går men sedan får en stark förälder ta över.

Vi skildes åt utanför Dramaten och när Selma förstod att jag var på väg bort, skrek hon så högt att folk vände sig om. Det var ett förtvivlat skrik och hjärtat brast ju nästan. 

Pluttan, det är svårt när vi skiljs åt ute. Inne går det mycket bättre. När jag lämnar henne till dem i Solna är hon inte ledsen alls. Men nu hade hon varit hos dem ett par dagar och hade säkert inbyggt i sig att eftersom jag kom så skulle hon följa med mig, inte dem. 

När Mio kom hem till Solna blev han varm och plötsligt från ingenstans hade han 39, 2 i feber. Han som hade varit så pigg och glad. Farmors hjärta. Hoppas att det är något som snabbt går över. 

Idag ska jag på 70-års uppvaktning av en gammal väninna, på ett hotell en kvart härifrån. Från 14-18 står det i inbjudan, och antar att man får komma när man vill. Jag planerar att vara där vid 14-tiden ändå. 

Just nu är det väldigt fint väder i Farsta, men det ska väl gå över tror jag. 

Typ så, påskdagen 2026.