Nu har jag tre punkter inbokade,

 en lunch, en musikal och guidad visning i FN-skrapan. Övrigt behöver inte bokas.

Tjohooo!

Vi vaknade lika tidigt idag som igår, vilket var lite sämre för jag somnade betydligt senare än jag borde om jag skulle upp så tidigt. Men jag spottar i nävarna och tar tag!

 Resväska 2 packar jag i morgon, jag har ju hela dagen på mig. Selma och jag ska hämta Jonathan och köra honom hem 17.30, så får jag pussa på Mio och åka och sola, innan jag far vidare mot Arlanda. 

Det ska bli varmt i New York, varmare än jag hade trott. Hittills har det alltid varit lite småkyligt sista veckan i april, men i år är det en värmebölja på gång, så jag har packat min bästa sommarklänning som jag köpte på Cypern förra året. Den funkar finfint också i New York. 

Mer än så har jag inte att säga. Jo, förresten, jag vet precis hur valet av ny påve går till efter att ha sett Konklaven. BRA film!

Vaknade av mig själv,

och medan jag gick på toa ringde larmet (5.15)

Tror jag somnade 21.30, så nästan åtta timmar sömn. Selma fattade ingenting när jag drog upp henne så tidigt och om jag lyfter henne från sin sovplats morrar hon (enda gångerna hon gör det) så istället lockade jag henne upp med lite godis, för står hon på benen morrar hon inte.

Men väl ute gjorde hon det hon skulle, och sedan skjutsade vi grannen till bussen coh tankade bilen. Bra morgon!

Jag har plockat ihop ren tvätt, sorterat strumpor och ska snart stryka byxor. Sedan ska jag packa alla kläder, har jag tänkt. De ligger och hänger runt det stora bordet just nu.

Nu är det så fullt att stolarna snart välter. Ansiktsmasker (man vet aldrig), engångshandskar om jag vill smörja in händerna och inte kladda ned något, våtservetter, näsdukar, mediciner (muskelavslappnande, just in case) Lite sånt duttidutt.

Just nu verkar det bli runt 20 grader, plus minus ett par, så jag måste verkligen tänka på vad jag packar. För varmt är hemskt, för kallt likaså.

MEN, jag får ha två väskor med 32 kilon i varje, så jag kan packa på. Tjohej. 

Jag drömmer ju om att min deckarserie ska bli lång och att den ska utspela sig enbart på Koster tror jag inte. Den måste på Åsavis ut i världen också. Alltså om den blir lång. HOPPAS. 

Min plan är just nu 5 böcker, men jag skulle gärna gärna skriva fler. Så har jag aldrig tänkt tidigare. Men varje bok är ju ett nytt "mysterium", och det gör att man kan förnya sig. Det är nog det viktigaste för mig så att jag inte blir uttråkad. Tidigare har jag ju max skrivit tre böcker i varje serie (några fler i Sonja) och det har känts som om det har räckt. 

Idéer som jag får mejlar jag till mig själv. Det kan vara för bok 3 eller bok 4.

Just nu, bok 1 och 2, är fokus att sätta huvudkaraktärerna. Man ska ju vilja följa Vega och Leopold, och ju mer man lär känna dem desto mer intressant blir serien, hoppas jag. Så fokus är mycket på dem. Men det finns fler karaktärer att lära känna och just därför kan serien bli lång om läsarna (och förlaget) vill. 

Så himla glad att jag valde att gå en ny väg. Det är bra för mig och mitt författarskap. Jag har alltid känt lust att jobba, den har inte ökat för det går liksom inte, men vad som är adderat nu är en känsla av att vara NY. Och den känslan, i kombination med att veta att jag har rutin, är härlig. 

Om bok 1 inte funkar blir jag förstås besviken, men jag behöver kanske ha tålamod. Det är det svåra. Därför är det skönt att vara igång ordentligt med nästa (äntligen har jag hittat helt rätt, känns det som). Är glad att jag vågade rensa första utkastet även denna gång. Det är ju som en redigering nu fast ändå inte. Jag har ju skrotat det mesta. 

Eftersom jag har bytt hela mitt team mitt i allt, så känns det bara bra att skriva om och göra nytt. Tjohooo. 

Deklarationsdag

Idag har jag gjort rätt för mig. Puh, att det är över för den här gången!

Igår var jag med min lilla fina Mio, gullisen. Vi kommunicerade igår, i en liten liten stund fick jag behålla hans uppmärksamhet och belönades med leenden och små ljud.

Här tittar Mio på Selma, det är en bild från en kort film och den är så söt.

Vi handlade, åt god mat, godis och pratade. Supermysigt. Selma och jag var inte hemma förrän kl 21. 

I morgon ska jag köra min granne till bussen kl 5.30 så vi lägger oss tidigt idag, hoppas bara att jag får upp Selma så att hon kan kissa innan vi åker. Har ställt klocka på 5, vilket inte är några problem eftersom vi snart ska lägga oss och jag säkert somnar före 22. 

Typ så, tjohej.

Skärtorsdag på ett

mulet Ingarö.

Det gör inte så mycket, jag ska ju ändå jobba är tanken, alltså sorterade jag underklädeslådan (!).

Bord och stolar fyllda av underkläder

Där finns massor som kan slängas: trosor med nött resår som gör att de kasar upp i baken, behåar som verkligen inte passar längre. Jag hittade till och med stringtrosor. Bort, bort och bort. Men jag hittade också gömda skatter, trosor som jag har letat efter. Heja på det!

Just nu är jag hungrig och kom på att jag har ägg, och sill sedan i julas. Det är ju en superfrukost!

Efter det ska jag verkligen sätta igång. 1500 är målet. Några 20 tusen innan jag åker tror jag inte att det blir, men får jag ihop 15´ är jag nöjd.

Selma tycker att jag såååå tråkig

Nu ska jag äta och sedan JOBBA!

 "Här finns flera oväntade överraskningar, twister och snabba vändningar som gör denna kriminalroman till en spännande bladvändare med högt tempo."

BTJ 2025:10 Helene Ehriander

Betyg 4

5 är bättre, men ändå. Bra recension från Bibliotekstjänst. Fint citat, ju.

Idag och två dagar till är det bara jobb för min del. En längre promenad varje dag lär behövas, men utöver det ingenting mer än åka till återvinningen och hämta paket på bensinmacken (fästingmedel till fröken Selma och hormoner till fru Hellberg). 

Jag är lite stressad. Listan på vad som ska göras innan jag åker nästa vecka är låååång. 

Men den stora magklumpen, deklarationen, kommer jag att fixa på söndag. 

På lördag ska jag till Mio och fira påsk och då ska jag lämna in Selma till dem först så att jag kan åka vidare till Mall of Scandinavia och handla strumpor och trosor. Det är inte alls länge sedan jag köpte flerpack strumpor på HM som redan är trasiga, hur nu det är möjligt.  Extremt dålig kvalitet. Tidigare har jag köpt strumpor där som har hållit i flera år. 

Och trosorna jag älskar på Lindex blir tyvärr svettiga, särskilt om jag ska röra på mig i New York, men jag har ett par som funkar så tänker se om de har fler av den sorten, kanske. 

Utöver det vill SAS ha lite info, jag måste boka ett hotell (har ett bokat, men vill ju kanske komma ned i pris) och jag behöver hitta något bekvämt att ha på mig på resan, packa, kolla vädret, städa, vattna blommor, ja, ni vet allt sånt. Listan är lång med noggrann. 

Typ så, onsdag.

Igår träffade Selma och jag Mio, som LOG mot sin farmor. Med ett litet skrattljud. Man smälter ju totalt!

Grannar.

 Jag har den bästa, måste jag säga. Lika stort behov av ensamhet som jag, men som gillar våra promenader och en fika ibland. Jag vet att jag kan ringa på och direkt få hjälp om jag skulle behöva. 

Däremot finns det ju andra, som varken hälsar eller gillar att Selma springer runt och leker på gräsmattan och dem kan jag ju klara mig utan. Men de är bra karaktärer att ta livet av i en bok, moahahaha. 

Man är liksom inte anonym här, känns det som, och det kan jag sakna från Farsta. 

(Och balkongen i Fagersjö, den lägenheten var så bra planerad. Stor tvåa, 67 kvm, stor balkong i västläge. Problemet var att det var skottlossning i lägenheten under, annars hade jag kanske bott kvar.)

Kolla min katt! Hans sista sommar, 2016. 

Jag jobbade ute, och åt frukost där varje dag. Jag fick verkligen till den balkongen. Det var lika mycket plats åt andra hållet, där jag hade min solstol. 

JAJA. Igår blev knappt något gjort så idag är det gaspedal, men några tiotusen blir det förstås inte, istället reviderar jag målet till 8 tusen. Det är inte tippetopp, men good enough. 

Alltså min engelska, jag undrar hur den mår? Jag har ju varit grym på det, kunnat använda både brittisk engelska och amerikansk. Men numera vet i fan. Jag pratar det så sällan. En gång om året i Amerika, och sedan en halvknackig variant på Cypern eftersom min engelska tenderar att få samma brytning som i landet jag åker till.

Förr jobbade jag med språket varje dag, dels var det officiellt språk på mitt dåvarande jobb och vi hade dessutom många från andra länder som jobbade på kontoret, alltså det blev naturligt att prata engelska. 

JAJA2, jag klarar mig förmodligen bättre än många andra. Om drygt en och en halv vecka vet vi hur det står till med kunskaperna den här gången. Det är ju sällan jag "pratar" med någon på mina resor. Jag kanske frågar något, eller svarar på var jag har köpt min "fabulous coat", säger ett par ord på en teater till den som sitter bredvid, men så mycket mer är det ju faktiskt inte. 

Och på tal om teater, så ska jag ju se Gypsy. Jag bokade enbart för att få se och höra huvudrollsinnehavaren Audra McDonald. Oprah hyllade musikalen häromdagen, helt tagen av föreställningen, så mina förväntningar är skyhöga! Och som alltid är det ju en lektion i dramaturgi. Det är otroligt nyttigt att se både scenföreställningar och filmer/tv-serier, om man är intresserad av berättarkonst. 

På min födelsedag ska jag äta lunch på favoritrestaurang, Gramercy tavern, som ligger vid den lilla parken, Gramercy park, där "Carry Bradshaw" numera bor (i And just like that, uppföljaren till Sex and the city.) Det visste jag dock inte då, även om jag var medveten om att inspelningen till nästa säsong pågick runt om i staden och jag så gärna hade gått rakt in i den. Åh, vad kul det hade varit.

Anyhow, som vi säger over there; Jag ryckte i dörrarna till parken förra året, för jag var tidig till min restaurangbokning, men den var låst.

Eftersom jag gillar New York och lägenheter såg jag ett tv-program som pratade om Gramercy Park och fick lära mig att bara de som bor på adresserna runt om har tillgång och nyckel till den. Möjligtvis en information man kunde googla sig till. Men jag var glad att lära mig något nytt via tv-programmet och behöver ju aldrig rycka i grindarna igen. 

Där har vi söndagens lilla intro. Kaffet är urdrucket, jag har exakt noll ursäkter kvar. Nu kör vi!

Är otroligt exalterad över min resa till New York.

 

Nej, såklart jag inte städade igår. I morron, kanske?

Jag älskar allt med den (och med att resa generellt). Planeringen, förväntan, själva resan – ska ju åka business med SAS den här gången och det gör jag aldrig annars, men priset var rätt. Jag har åkt business med British airways eller om det var American airlines, från London, och det var fantastiskt. Att kunna ligga ned var otroligt skönt. S

Den resan blev ju väldigt lång, med en lång bytestid på Heathrow, men jag har inga problem med det, är rätt bra på att liksom bara kolla på folk, insupa stämningen och känna förväntan. Dessutom är Heathrow så himla stort. Och man ska igenom kontroller med långa köer och åka buss eller tåg till nästa terminal. 

But I LOVE IT. All of it. När jag gjorde research för Flanagans var jag ju i London ett par gånger om året, och var alltid tidig till flygplatsen på hemresan. Jag gick i butikerna, åt lite mat, stirrade på flygvärdinnor som kom trippande. 

Senast jag var i London var ju med Jonathan och då hade jag smittats med Corona på Cyperns flygplats/planet hem, och jag kände det i halsen innan vi åkte, men sedan bröt det ut när vi var där. Så himla trist, för Jonathan, men jag gick med på allt som vi hade bokat ändå. Med dubbla ansiktsmasker. Vi såg ju både Fantomen på operan och Abba-avatarerna.

I alla fall: Nu börjar planen sätta sig ordentligt, jag har gjort flera inbokningar och snart, nästa vecka, ska jag göra mina dagsscheman. Det är ju så jag gör för att inte gå sönder mig. Eventuellt tänker jag ta en turisbuss söderut den här gången, lite beroende på vädret förstås. Grejen är att när man går och hela tiden tittar på grejer, så glömmer man hur lång man traskar. Tills fötterna och benen kollapsar och man inser att man har gått 1,5 mil. 

För den som är van vid att gå hela dagarna är det ju inga problem, men det är inte jag. Selma och jag får ihop typ 5 km per dag, ibland mer, ibland mindre. Men vi snittar nog på 5. 

Alltså behöver jag också planera in pauser. Jag har varuhus jag känner till där man kan fika, likaså bokhandlar (heter det så i plural numera?). En dag tar man parken och då räcker det verkligen. Jag ska ju till Guggenheim det här året och det ligger ungefär 1,5 kilometer från hotellet jag hoppas hitta ett bra pris på (samma som förra året, som jag tyckte låg perfekt). Jag lyckades preliminärboka det bästa priset på det hittills, men tror att det kan gå ned ytterligare. 

Det gäller att hålla kom på de olika hotellsajterna. Det kan skilja många tusen beroende på vilken dag man bokar. Och när jag väl betalar (om jag gör det innan resan, vilket oftast lönar sig) så kollar jag aldrig priset igen, för man blir ju tokig om man missar ett KLIPP!

Typ så denna fredag. I eftermiddag ska jag intervjuas av min favvistidning, Damernas Värld och fram till dess ska jag bara jobba, promenera och ta en dusch. 

Hoppas att ni får en fin helg!

Så glad för det här:

"Redaktionens val

Åsa Hellberg bevisar med den äran att hon klarar att byta genre från feelgood till spänning galant! Detta är riktigt spännande läsning från början till slut. Intressanta karaktärer och en svårlöst mordgåta i vacker miljö."

Så står det om min nya bok hos Bonniers bokklubb. I nästa nummer (5) är den huvudbok tillsammans med Kristina Ohlssons nya Nattankare och det är ju så spännande förstås, eftersom det kan gå ut som många inbundna x på ett bräde.

Man önskar ju lite att man kom ut på 90-talet, när 130 000 inbundna böcker via bokklubben (!!) inte var omöjlighet. 

Min En liten värld, var huvudbok 2014, och gick ut i 25´ typ, 38 tusen inbundet, totalt. Nästan lika många pocket. Det var tider det. Mycket har hänt i bokbranschen de tio senaste åren. 

2022 var Inte utan min syster huvudbok, och då tror jag att siffran var drygt 8 tusen genom bokklubben. 

Jag håller en tumme för 8 i bokklubben den här gången också. HOPPAS!

Igår gjorde jag allt utom att skriva manus, bland annat karaktärsbeskrivningar till min agent. 

Trots att jag har varit vaken och uppe sedan 06.00, har jag inte börjat jobba än. Istället har jag kollat alla mina lägenheter som jag ska köpa eller hyra när jag blir rik nog att flytta, har letat hotell i New York och varit ute med Selma. 

I morse åt jag en overnight oat till frukos. Det är ju inte alltid som jag är hungrig direkt på morgonen, men blev så glad när jag mindes att jag gjorde den igår. Just nu är jag förtjust i havregryn och jag använder soyadryck istället för mjölk. Funkar utmärkt. I glaset hällde jag också ned frysta bär, som tinade över natten. Så gott!

Också gårdagens jobb: Hitta rätt 8 st bland alla bilder vi tog häromsistens.

Typ så, när Selma har lagt sig för att ta en tupplur under soffan och jag har flyttat mig till matbordet för att dra igång dagen manuspass. 

Har flyttat grejer som ska rensas, från köket till matbordet. Idag ska det ske! Men först jobb.

Tjohooo!

Klart att Selma ska vara med

Om två veckor ...

 så nu har jag bokat parkering och hotell på Arlanda. Jag ska lämna Selma i Solna dagen innan avresan och det är liksom galet att åka hem igen för att gå upp mitt i natten och åka till flygplatsen som ju ligger åt Solnahållet, så jag åker direkt från Mio dit istället. Det är fyra mil från mig till Mio och ytterligare 4 mil till Arlanda därifrån, såg jag just. 

Min gölliga hall

Visst kan jag sova hos dem, de har ju en extrasäng, men att väcka alla så tidigt som jag vill gå upp, äta, gå på toa, duscha, vore taskigt. Jag (och de, kanske speciellt Selma som blir orolig) har det bättre om jag bor på hotell. 

Då kan jag istället hänga med dem på kvällen innan jag åker. Så mysigt! Jag längtar efter Mio nu, när det har gått över en vecka sedan vi sågs. De kommer hem på söndag från Östersund och jag ska dit på påskafton, men jag måste träffa honom innan det för annars går det ju hela TRE veckor. Det är alldeles för lång tid för den här farmodern. 

Min gölliga hund

Om jag har börjat packa för New York? Nä, men tvättat kläder (som luktar pyton efter att ha hängt i garderoben under vintern) och tänkt på vad jag vill ha med mig. För mig är ju det halva resan nästan. Kanske inte halva, men 20%. Planeringen ingår i resglädjen. Jag är ju faktiskt galet bra på att glädjas. Inte ett dugg blasé. Den dagen jag blir det får jag stanna hemma som straff.

Jag pratade med grannen om det häromdagen, hur man är i grunden, och jag är en grundglad människa. Jag vaknar glad, är sällan ledsen, sällan deppig mer än ett par timmar och alltid på grund av något i så fall, sällan arg, sällan upprörd.  Ältar inte utan tar tag. En sådan människa man himlar med ögonen åt eftersom det låter ytligt och ointelligent. Well, i så fall vill jag vara det. Det är en jävla gåva ska jag be att få säga. 

Det där med att tänka positivt är jag född med och har utvecklat än mer med åren. Grannen och jag pratade också om att slå på sig själv, och det har jag ju heller aldrig ägnat mig åt. Aldrig kallat mig själv hemska saker, som andra verkar göra. Inte ägnat åt självhat, mer tagit hand om mig själv (efter bästa förmåga, måste jag tillägga. Mina överlevnadsstrategier har ju inte alltid varit briljanta). När min upplevelse har varit att jag inte har varit omtyckt har jag tröstat och tyckt om mig själv. Livet bajsar och jag tvättar bort. 

Bra grej. 

Tjohej på det, denna onsdag som verkar bli mulen. Selma och jag ska åka till Farsta och byta däck, lämna skräp på återvinningen och handla. Min sötpotatis är slut och jag ääääälskar ju sötpotatis. Jag skivar den tunt och slänger in den tillsammans med en massa grönsaker i ugnen med lite olivolja på. Så himla gott. 

Skriva ska jag göra när alla andra göromål är klara. Än så länge, två dagar in, går det bra. Det ska bli spännande att se hur tusan jag löser allt den här gången. Det känns redan som om jag har målat in mig i ett hörn och det är mer positivt än det kanske låter. Det roliga med att skriva är ju att ta sig därifrån. 

Det tar alltid lite tid att sätta början,

 tycker jag.

Vad ska komma först? I deckare är det ofta en prolog, kanske med en hotfull känsla från en mördare, eller ett mord. Få smyger igång. Den femte dagen börjar med att ett lik hittas. 

Men så var det inte från början, som jag minns det. Det är otroligt hur fort jag glömmer äldre versioner av mina böcker, men jag tror att jag började med (efter att ha strukit allt och börjat om) ett bakåtkapitel (från 1998). 

Efter första input av förläggaren (Teresa) hittade jag sedan helt rätt. Små inputs som gav mig rätt riktning. Nu förstår jag inte hur jag kunde börja på annat sätt än jag gjorde :)

Förmodligen blir det samma sak nu. Men det viktiga är att jag får det på pränt. Vilket kapitel jag sedan lägger först spelar ingen roll. 

Idag vaknade jag halv sex, gick upp en halvtimma senare och strax därefter kom Selma och hoppade upp på sin plats i fönstret bakom mig i kökssoffan, där hon fortsatte sova. Jag hann gå på toa och dricka två koppar kaffe innan hon såg upp och ut genom fönstret, och skällde på en hund som gick förbi. Då först var det dags för hennes promenad.

Tidigare har jag gått ut med henne så fort hon lämnade sängen, men har insett att hon inte behöver det. Hon har nog visat det hela tiden, när hon direkt hoppar upp och lägger sig på sin plats i soffan, men jag har inte fattat det förut. Jag har lockat henne att gå ut istället för att vänta på att hon självmant hoppar ned.

Hon vilar hakan på leksaken.

Det är så skönt att få starta med kaffe och SEN gå ut. Matte och hund är helt överens om den saken, som det verkar. 

Vi blir uppenbarligen ett allt bättre team, den lilla loppan och jag. 

Då är bokprojektet igångsparkat

och jag behåller exakt noll ord av dem jag redan har skrivit. Nytt och fräscht, när jag nu har ett nytt team.

Nä, det handlar inte om det. Det handlar om att jag skrev del två (alltså extremt grovt, nästintill skissartat för att få in mitt manus i tid) innan ettan var klar. 

Allt förändrades ju tajmingmässigt när jag fick en möjlighet att bli Månadens bok i Bonniers bokklubb (tillsammans med Kristina Olssons nya). Projektet som skulle landsatts i september flyttades bakåt i fyra månader, vilket är mycket i den här branschen och av tvåan blev mest ett skal som blev liggande orört som jag inte är ledsen över att skrota alls. Nu kör jag framåt med det nya.

Allt detta har jag sagt men behöver påminna mig om var jag är och när jag börjar på det nya. Det gjorde jag igår, den 6e. Tjohej. 

Nu blir det Åsas tidsplan för bok 2 i Kostermorden (Bok 23 totalt, helt galet):

10 tusen ska jag nå den här veckan. Vissa hatar min ständiga räknande, men jag tänker att vi alla har olika sätt att gå mot målet. Mitt ordräknande är en del av repet jag drar mig fram på. 10 tusen är möjligt att se framför sig, ett helt manus (pust) är det inte. 

Jag byter däck på onsdag, det är det enda avbrottet i veckan. Veckan efter är det påsk, och nya 10 tusen.

Alltid en vanlig kalender. 

Men veckan efter det spricker det rejält för då åker jag till NEW YORK! 

Veckan efter det är release- och kursvecka, och då blir det inte heller mycket gjort. Allt jag gör i manus då är ett plus. Jag vill hålla kontakten med det och kommer ändå att plita ned något ord här och där, men det blir inga mängder som går att räkna. Men kontakten är så himla viktig när jag sätter fart igen när lanseringen är över.

Veckan därefter ska jag till Göteborg i två dagar, men borde få ihop 5 tusen.

Alltså har jag den18e maj "bara" skrivit en fjärdedel, typ. 

Då återstår sex veckor till min deadline den sista juni och på den tiden vill jag skriva 10 tusen i veckan.

Förhoppningsvis kan jag då få feedback av både förläggare och agent, så att jag kan dyka in i redigeringen under sommaren. 

Där har vi den: PLANEN!

You´ve gotta love it!

Efter att ha rensat i hallen är det nu bara Selmas jackor som hänger på krokarna på dörren. Hon har tre, varav två är rätt små och slitna men superbra eftersom kopplet går att fästa i jackan. Jag ska be skräddaren i Farsta fixa det på den större jackan också, för både sele och jacka blir för mycket. 

Trött idag,

men det är lördag och då får man ju vara det. I morgon ska jag avsluta coachingveckan med att skicka ut lite grejer som vi pratade om på träffen igår som för övrigt blev så lyckad. 

Simona var vår överraskning, hon var förstås lysande.

Receptionen hos förlaget

Min nya förläggare Åsa Lindström, hennes Bosse längst ned i hörnet (jämngammal med Selma)

Här hade flera åkt hem, vi var 13 (kurserna är på 15, med två var sjuka)

Alla deltagare, ett supergäng med helt olika bakgrund och erfarenhet, bjöd på sig själva och det är egentligen allt som behövs för ett lyckat evenemang. Jag hade trott att vi skulle få tid över, men det fick vi inte utan det var fullt ställ från att alla anlände till Bonniers klockan 10 till 16 när dagen var slut. 

Det är otroligt roligt att följa dessa underbara damer och jag är så glad att jag valde att erbjuda coaching i ett år istället för en kurs online i ett kvartal. Det kan säkert vara bra, men jag inbillar mig att det här är ännu bättre, haha. 

Selma var hos Jonathan på Warner music, tre kvarter bort, vilket ju var helt perfekt. Det var bara för mig att plocka upp henne efter träffen.

I morgon åker Linnea och Mio till Östersund och på torsdag åker Jonathan efter, och de kommer tillbaka på söndag. Får se om de kanske kan ha Selma lite i påsk så att jag kan sola om vädret ute fortsätter att vara uselt. Vi har ju sagt varannan helg men nästa gång det är deras tur är de i Östersund. 

Annars har jag inga måsten resten av april (utöver att producera en ny bok!!). Jag ska byta däck i veckan, minns inte vilken dag, har en intervju digitalt med Damernas värld på fredag, men utöver det ska jag bara SKRIVA. Åh, denna ljuvliga sysselsättning när allt ligger öppet och allt kan hända. 

Jag har eventuellt även denna gång tre tidsplan, jag messade just mig själv när jag kom på hur jag ska göra det. Om det sedan funkar vet jag inte. Men jag börjar planera för det så får vi se hur det går. Kan jag behålla något av det jag redan har skrivit är det ett under. Jag tror faktiskt att jag börjar helt om från början, jag har ju tid till det. 

Det känns som om jag inte har skrivit en bok på så länge. Sedan i somras har jag mest redigerat, först Viva España och sedan Den femte dagen.  

Hurra för mitt jobb. Och för min hund. Det är en bra kombo, måste jag säga. 

Då börjar planen för lanseringen att ta form

 Som så många gånger förut är vissa grejer inte helt spikade och så får det vara. Annat är mer klart, som att nya boken förmodligen ska gå som följetong i den lokala tidningen (kanske båda) under sommaren. 

Och på tal om det ska Inte utan min syster följa med Damernas världs utgåva nummer 8, vilket är oerhört roligt. Jag har läst tidningen i evigheter, är galet intresserad av mode fortfarande och har drömt om att få bli pocket i deras sommarutskick. Hurra, för det!

Ett coachingsamtal kvar idag,  sedan ska vi åka och handla. Eller förresten, det kan vi göra i morgon kom jag på. Jag har havregrynsgröt, det räcker. Tror jag. Jag får se hur hungrig jag är senare, men om jag äter 17.15 (efter samtalet) så behöver jag ingen mer mat igen. 

Jag har stekt kycklinglårfilé över (som jag lagade till lunch) som jag tänker att jag tar till frukost i sötpotatissoppa i morgon bitti innan jag åker till stan och till coachingträffen. 

Solen skiner, jag har suttit på balkongen en stund. Någon längre promenad med Selma blir det inte idag.

Ikväll ska jag duscha och tvätta håret, så slipper jag det i morgon bitti. 

Ja, det är klart att jag har planerat sådant exakt. Jag vet också vilken tid vi måste åka i morgon, och när jag måste gå upp pga måste ha tid på mig pga hatar stress. Selma ska vara med Jonathan på jobbet och det ligger bara några gator ifrån Bonnierhuset där vi ska ha coachingträffen och hon måste ju lämnas i tid och jag hinna parkera efter det. Tänkte en stund att jag skulle åka kommunalt men det är för många byten och promenader emellan, och jag är rädd för att bli irriterad om Selma inte går som jag vill när det är mycket folk. Då är det bättre att köra. 

Typ så, denna – för MIG i min lilla värld–braiga (borde verkligen bli ett ord) torsdag. 

Jag måste säga att

det är skönt att inte ha några litterära ambitioner alls. För mig räcker det med att vara underhållande. 

Jag grubblar inte ett dugg på hur jag skriver och numera är det få som klagar. Och då tänker jag att det beror på att de blir underhållna och att det svenska språket över tid har blivit enklare än det var förut. 

Någon poet är jag inte, de runda formuleringar som min redaktör gärna vill föra in i mina manus, ryker snabbt. När det inte är åsaspråk blir det knas i huvudet när jag läser. 

Nu hittade jag en grej i en av omslagstexterna som inte låter som jag, och vi får se om det går att ändra eller om det är för sent. Jag hoppas det! Det är inte hela världen, och jag får skylla mig själv som inte har tänkt på det tidigare i så fall. Jag tror att jag kan överlåta texter till andra och luta mig tillbaka, men det kan jag inte. Jag måste lägga mig i, det borde jag veta om mig själv vid det här laget. 

Inlagan gick till tryck idag, omslaget väldigt snart. 

Typ så, när idag när jag har planerat fredagens träff, promenerat med Selma, suttit en stund på balkongen (medan man sopade gatorna utanför ...) och har ätit rester till frukost. Jag måste snart äta igen, är hungrig som satan. 

Tisdag, som känns som en måndag. 

Fram till kvällens coachingsamtal (mellan 19-20) ska jag duscha, äta och rasta Selmisen och efter samtalet ta en sista kissrunda och sedan säger vi god natt. I morgon har jag tre samtal och torsdag möte om deckaren och ett coachingsamtal till. 

Snart bara 3 veckor kvar till New York. Wohooo.

Selma in da house,

 jag ska jobba främst med min coaching och så stora planer utöver det har vi inte, Selma och jag, eftersom det inte finns tid till det. Vi behöver flytta bilen för det ska sopas på gatan i morgon, men det är det enda. En längre promenad behövs förstås också. 

Nu har vi kommit överens om att Selma ska vara i Solna varannan helg och då tänker jag från fredag eftermiddag (tidigare om Jonathan jobbar hemma) till måndag förmiddag. Nu är inte det aktuellt förrän i maj, eftersom de ska resa till Östersund och jag ska till New York och då funkar inte varannanhelggrejen. Jag är ju borta i 8 dagar. Sedan har de henne när jag har releasegrejer i maj, bland annat ska jag till Göteborg på ett bokevenemang med Bonniers bokklubb.

I sommar får de ta henne halva Jonathans semester. Och när han är pappaledig och de eventuellt är hemma båda två, får de ta henne på halvtid. Det är min plan. Den har jag dock inte förankrat än. 

Äntligen liten runda kinder. Det var inte så roligt när han inte gick upp i vikt. 

Min fina familj!

Kom på häromdagen att däcken måste bytas så det har jag bokat tid till den 9e och när coachingveckan är över är det hög tid att skriva på nr 2. Det är en bra distraktion när man släpper bok, att vara djupt inne i nästa. Jag har så många anteckningar: från det jag redan har skrivit och trott var "nästan klart", till det nya som tar hänsyn till ettan. Älskar att skriva deckare, det är så galet svårt! 

Jag är ju inte så förtjust i själva släpperiet av mina böcker dock, tycker att det är oroligt numera när jag har ett behov av att tjäna pengar på det, men i år är det lite lättare tack vare att jag faktiskt också blir pensionär. 

Det är så många av mina vänner som väljer att göra på samma sätt, författare men också andra. Alla 63. 

Annars måste jag säga att mars månads roligaste nyhet är att Mari Jungstedt, 63, gör livets mångmiljonaffär när hon byter förlag till Norstedts. 

Jag älskar hur åldersblint det här jobbet fortfarande är. Hade Mari gått till banken och bett om ett lån, hade de ruskat på huvudet och sagt: tyvärr, du är borträknad för du är snart pensionär. 

Så coolt! Heja Mari och bokbranschen! I love it! 

Jag är otroligt lyckligt lottad som har hittat mitt jobb. Allt tack vare att jag var i en relation som gjorde mig illa. Jag är helt säker på att jag inte ens hade tänkt tanken på att skriva utan den. Andra har drömt om det hela sitt liv, men inte jag. 

Jag minns inte att jag hade drömmar som vuxen, men som barn hade jag många. En gammal skolkompis hävdar att jag alltid bar på en bok och att jag sa att en vacker dag skulle jag skriva en själv, men det har jag inget minne av. Jag minns bara mina drömmar om att stå på en scen. Det tyckte jag väldigt mycket om.

Wellwell. Så kan det gå.

Nu ser jag fram emot min deckarkarriär, en ny agentur (First edition management, FEM som jag kallar dem) och förhoppningsvis ett bra andra manus (ett steg i taget är min grej). Planen i mitt huvud är fem böcker (har kontrakt på två) men alla dem behöver jag ju inte tänka på än även om jag låter dem skvalpa i huvudet. 

Typ så, måndag. Hej hopp.

Så jag har lagt golv,

 men det återstår att lägga vid stolparna. Där behöver jag såga lite med sågen som just nu är hos grannen. 

Och så har jag varit vid sopsorteringen, eller vad det heter. Man måste ta bilen dit, det är en bit bort. 

Handlat har jag också gjort. 

Och solat, för det skulle bli molnigt ute idag. 

WELL, än har inte ett enda moln skymtats på himlen, och att sola både solarium och vanlig sol är alldeles för mycket. Så jag la golvet och sedan gick jag in. 

Jag funderar på sommaren och om jag kan åka till Cypern då. Vi får se. Förra året blev jag ju sjuk, och missade flera dagars jobb. Och jag kunde inte gå ut för det var alldeles för varmt. Det var tredje gången jag blev sjuk av flygresa – eller av köer på flygplatsen på Cypern. Det är peppar peppar bara till Cypern som det har hänt. 

Jag har också blivit sjuk när jag har kommit hem just därifrån därifrån. Superkonstigt!

Å andra sidan är det ju enda "semesterflyget" jag åker med. Annars flyger jag ju reguljärt (om nu det spelar någon roll, men kanske fler snoriga bland barnfamiljer?)

Typ så. Åt skinkmackor till frukost efter handlingen eftersom jag blev så sugen när jag var på Ica men nu är jag istället helt slut som jag blir av snabba kolhydrater. Det är som att slå en klubba i huvudet på mig. Men det var gott, det är ju tur det. 

Typ så, lördag på Ingarö. I morgon kommer Selma hem igen. 

Plötsligt fick jag en hundledig helg.

Jag ska köra henne till Solna idag klockan 12 och sedan hämta på söndag. Ska försöka ägna helgen åt att lägga golvet på balkongen, sola (förmodligen på solarium, tror inte vädret här ska bli soligt), handla och planera nästa veckas samtal och coachingträff i Bonnierhuset. 

Det var så mysigt att träffa Mio igår, han har gått upp i vikt, växt flera centimeter (3) och är inte så tanig och pluttig längre. Jag fick bära, mata och vara med och byta blöja. Snutten. Han hade blivit rejält röd i rumpan för ett tag sedan men det hade Linnea (med hjälp av sin syrra) hävt med att använda papperstvättlappar som hon hade lagt i en blandning av vatten och kokosolja, istället för de färdiga babyservetterna. 

Nu är han exakt 6 veckor och det är väl då de börjar le. Vissa tidigare och andra senare, men jag minns att det var då Jonathan log första gången. 

Typ så, denna fredag som känns som lördag. 

Idag tänker jag på Ozempic

 och liknande preparat, som fungerar på viktnedgång (för den som vill det).

Själv kan jag ju gå upp i vikt, men jag har ändå inte några problem med mat på det sättet som andra kan ha, eftersom jag faktiskt inte bryr mig om mat förutom som mättnadsmaterial. Jag tänker aldrig på vad jag ska äta, när och hur, etc. Jag går upp för att jag äter för stora portioner, för jag älskar proppmätt. Men jag är också bra på att sätta stopp för mig själv. 

Vad jag har förstått så är en stor del av sjukdomen obesitas de ständiga tankarna som hela tiden snurrar runt maten. Jag pratade med en person som har en ätstörning och hen berättade att så var det när hen var sjuk i bulimi. Tankarna var ständigt på mat. 

Jag kanske har sagt det här redan, men såg ett klipp där Oprah pratade med en läkare som sa att en av de stora vinsterna med den nya medicinen var att surret i huvudet slutade. Och det var den effekten som Oprah hade märkt. Det blev tyst i huvudet. 

Otroligt intressant, tycker jag. Som ett lugnade piller för mat-tankarna. 

Det är klart att man ska ta medicin om man vill. Det hade jag gjort om jag hade behövt det. Varför plåga sig om det finns hjälp? Det är alltid tjocka människor som ska plågas med dieter som inte funkar, eller med människors dömande om de misslyckas. Vi andra tar ju piller mot allt möjligt som inte funkar (klimakteriebesvär, depression etc.) 

Det var dagens inlägg. Nu ska jag strax äta soppa med kycklingrester, duscha och packa ned datorer och åka till Solna och träffa Mio, som jag inte har gjort på ett par veckor. 

Lillskruttan. Linnea ska få hjälpa mig klippa bort pälsen framför ögonen.

Den här gången känns det nästan obehagligt

 att ha skickat manus. Jag är så rädd att det ligger kvar fel. 267 korrigeringar, blev det till sist. 

Den går till tryck 1a april, och nu är den hos redaktören i ett par dagar så att hon kan lägga in alla mina rättningar innan den går tillbaka till sättaren som skickar inlagan till tryck. Samtidigt färdigställs omslaget med baksidestext, något skryt och ny bild från förra veckans fotografering. 

I morgon ska jag träffa Mio och Linnea och fredag till söndag ska jag fixa med mina coachingkurser OCH på riktigt starta upp nya bokprojektet, som i att jag ska göra det på heltid till jag är klar. Jag hade ju redan gjort det, men rev upp allt. Bort med det, in med nytt. Det är tydligen så jag jobbar med deckare eftersom jag gjorde exakt likadant när jag skrev den första delen. 

Aldrig med en feelgood. 

Den enda gång har jag strukit massor var i Toscana tur och retur då en hel karaktär (och halva boken) rök för att jag själv inte tyckte att det dög. 

Jag är en bra "omskrivare", och använder mig oftast av det jag redan har. 

Men inte i deckare 1 (mer än Vega och Leopold) och nu när den är klar är det för mycket som inte funkar med det jag skrev på deckare 2, alltså är det ajöss och goodbye med det. 

Nytt försök i helgen alltså! Jag hoppas att jag har lärt mig massor under skrivandet av del 1, men det återstår förstås att se. 

Typ så, 26e mars. Om en månad är jag i New York och den 29e april sitter jag på första raden och ser Audra McDonald i huvudrollen i Gypsy. 

Om ni undrar var ni har sett henne så har hon bland annat varit med i The good fight, Private Practise och The guilded age. 

Kolla här!

Två korrdagar kvar

 och det kan jag säga: det var tur att jag fick fler än vad som var tanken från början. Det är flera stora korrfel som ligger kvar (eller som har skapats), strykningar jag bett om har inte gjorts och sedan är det ju mitt pillande. Jag förstår inte hur andra gör som är nöjda vid korret och inte fortsätter redigera. Det är för mig helt otroligt. Men de finns, de som sätter allt under redigeringen. 

WELL, det kan inte jag.

Men i morgon kväll måste jag vara klar, så är det ju bara. Och jag är så himla rädd att jag missar något. 

På torsdag ska Linnea och jag deklarera ihop, så det är något att se fram emot. Bebisgull och häng med en av mina favorittjejer. Så mysigt!

Jag sitter i kökssoffan så här dags ...

Och bakom mig ligger Smulan. Det är mulet idag och det känns rätt gött faktiskt.

På fredag börjar jag skriva på riktigt på nummer TVÅ!

Där har vi planen för veckan. Än så länge funkar den!

Jag fick en fråga igår om varför min nya bok

 heter Den Femte Dagen, med versaler. Man skriver ju Den femte dagen, vanligtvis. Och jag vet faktiskt inte varför.

Störs du av det? Följaren (insta) tyckte att det såg amatörmässigt ut. Jag har skickat frågan till förlaget.

Annars då? Jo, måndag. Jag strävar vidare med mitt korr. Vissa saker jag strök i förra omgången ligger av någon anledning kvar så det gäller att vara vaksam och på hugget. Av den anledningen ska jag sätta igång direkt eftersom morgontimmarna är min bästa tid. 

Jag vaknar extremt tidigt, lite stressad, men vet ju att den här veckan är tuff. Det blir bättre nästa. 

Min hund är i alla fall väldigt snäll och verkar fatta att nu brinner det och matte måste få koncentrera sig.

Vid 10 ska vi åka och handla hundmat, den är helt slut. Och före klockan 9 ska Ica leverera mat så att vi klarar oss i några dagar till. 

Där har vi det. Planen för idag. En dag i taget är grejen just nu.

Jag är väldigt nöjd med min hall. Det ser trevligt ut från min sittplats i kökssoffan. Just nu ligger en lampa på golvet och en stege står står där och väntar på att lampan ska sättas upp, men det var ett genidrag att flytta det vita skåpet till röda rummet. I det har jag ställt porslin och glas som sällan används, och för att kunna göra det har jag tagit bort böcker jag har läst. 

 

Kanske livet roligaste dag för Selma

 när hon fick leka med Tage i tre timmar. 

Först LÖS i skogen – och som de sprang! Det är bara hennes andra gång utan koppel och den första var också med Tage och hans författarmatte, Ninni. Han är lite större och äldre, och en utmärkt lärare. Om vi ropade på dem så kom de direkt, och det var tack vare Tages snabba respons. Och sedan var vi hemma hos dem där leken fortsatte i soffan medan vi fikade och pratade högt och lågt om bokskrivande. Alltid lika roligt att träffa Ninni. 

En superdag för oss båda!

Så Smulan är trött nu. Och hennes matte också. Jag har redan fått tillbaka korret så ska sätta mig med det i morgon bitti. Då har jag fem dagar istället för två, vilket ju är helt fantastiskt! Alltså gör vi som vi brukar: vi lägger oss tidigt!

Tjohej på det, från Ingarö!

Det är inte klokt vad sällan jag bloggar ibland.

 Alltså måste jag skärpa mig.

Har jag något att skylla på? Yes box, både fotografering och korrläsning. Men nu är jag LEDIG över helgen, innan sista korret som ska gås igenom på två dagar, nästa vecka. Sen flyger min första deckare iväg till tryck. Iiiiii. 

Man måste ha olika skor på fotoshoots

Jodå, vi var ute också. Stackars Selma ville till matte, men hölls i av assistenten. 

Svart kostym

Marinblå outfit

Västkusten ni vet

Jag hade också en grön, men den fick jag ingen bild på. 

I samma ögonblick ettan flyger iväg ska jag börja skriva på bok nummer två och planera för coachingträffen vi ska ha i Bonnierhuset den 4e april. Det ska bli så roligt att träffa alla live!

I maj är det release och då är det massor, förstås, men innan det ska jag ju åka till NEW YORK! En hel vecka. 

Det finns ingen gång som jag är mer här och nu, än när jag är bortrest. Hemma är det alltid något som drar, inte minst jag själv, men jag är totalt närvarande när jag reser och det är otroligt vilsamt. Det är samma sak när jag åker på mina skrivresor. Total närvaro. Bra grej. 

Vi får se om vi (Selma och jag) träffar Mio i helgen, kanske en liten stund, annars åker vi kanske dit i veckan när korret är fixat.

I morgon ska vi träffa Ninni och Tage (som är en hund). Ninni och jag kommer att vara på samma agentur från och med idag när jag skrev på avtalet, tjohej!'

Typ så, en dag när Selma och jag har promenerat 7000 steg, varav 4500 med grannen. 

Lördag.

 Lång arbetsdag. Jag har i alla fall mycket att göra med mina 75 sidors korrläsning.

Det var så mysigt att få vara med Mio och hans föräldrar igår. Han är en nöjd bebis nu när han får tillägg och blir mätt. Jag matade och gullade, han är så fin. Jag vet inte hur mycket han väger nu, men för drygt en vecka sedan var han nästan uppe över 3,9 kilon som han vägde när han föddes. Han gick ju ned istället för upp, den lille plutten. 1 månad gammal och snart kan han ju le. Vissa gör kanske det tidigare, jag vet att Jonathan började när han var 6 veckor. 

 Så här sover han gärna

Väldigt mätt. 

Vi ska försöka få Selma att inte slicka, alltså måste vi sätta stopp för det när det gäller oss också, inte bara bebisen. Den här bilden är ju så söt, när hon nyfiket tittar på Mio. Och undrar vad sjutton jag gör med den där i famnen.

Det blir några klädbyten per dag.

Så första natten Selma är där med bebisen, men Mio sover i sin vagn (den ska vara godkänd för det på något sätt) och Selma i sängen med Jonathan och Linnea. Jag hoppas att det har gått bra, såklart. 

Nu har vi också pratat om att jag gärna har Selma så här mycket, om de bara kan ta henne när jag ska göra grejer, som att ha en dag på förlaget med mina kurser i början av april, åka till New York sista veckan i april och lansera boken i maj och det var inga problem. 

Sådär. Lite kaffe på det så går nog den här korrläsningsdagen också bra. Tjohoo