Är yster. På söndag ska jag gå på bio!

Jag ska lämna Selma i Solna och få några timmars frihet.  Jag ska se Bridget Jones, som jag har längtat efter!

Mitt mål är att vara klar med manuset på fredag, eftersom det är den sista och jag börjar jobba med coachingen den 1a om jag ska hålla det som jag har bestämt; att första veckan i månaden handlar om coaching. Nästa vecka har jag dels grupperna men sedan också fem enskilda samtal a´1 timma. 

Idag har jag återigen funderat på det där med pensionsuttag och timmar. Det kommer att bli lättare att räkna timmar, de 8 per vecka som man få jobba, när jag är coach. Det är väl exakt det jag kommer att lägga ned. 1/5 dels heltidstjänst. 

Författeriet är betyyyyydlig svårare att räkna på. Vad är jobb och vad är inte. Det jag skriver på nu kommer jag inte att få pengar för, om jag ens får några, på minst ett år, kanske mer. Och ibland kommer det ju att komma in pengar utan att jag har lyft ett finger. Ibland gör jag research, ibland inte, jag föreläser fast oftast inte. 

Jag tänker, småskriver, läser, gör grejer jag får NOLL kronor för. Är det jobb?

Så jag utgår från coachingen. Punkt slut. 8 timmar per vecka, 32 per månad. Där har vi det!

Måndag, wohooo.

 Jobb såklart, men också biltur till Värmdö centrum för att Selmas mat är slut. Hon äter fryst kött som jag tinar och blandar med färdiga (frysta) grönsaksbollar. Idag fick hon köttet (grönsakerna är slut) med lite torrfoder och morötter.

Innan hon fyllde ett var hon totalt ointresserad av mat, sedan kom hungern över en natt. När vi kastrerade henne ett par månader senare visste vi att risken ökade för att hon skulle gå upp i vikt och för en hund är inte det bra, så jag försöker hålla koll. Jonathan och Linnea är mycket bättre på att inte låta henne äta för mycket. Jag ger henne ju torrfoder till köttet eftersom hon är hungrig. Det gör inte de.

Pluttan. Det där med bebis är hon helt ointresserad av. Hon bryr sig inte ett dugg eftersom hon inte får slicka på honom. Selma är en slickhund och med bebisar är ju det inte så bra.

Tttade på bilder igår, här är Jonathan 1,5.

2 månader, han var en stor kille. Idag är han 1,90.

En nästan 9-månaders gladis!

Mio, nu på morgonen. I natt har han sovit gott, det är lite varannan natt tydligen. 

Jag hoppas att de kan ta Selma någon dag framöver så att jag får känna lite FRIHET! Jag vill se Bridget Jones, sola och lite sånt, men det dröjer nog. Selma är buslätt, men min frihet (som jag skattar högre är det mesta) är borta och den känslan är inte mysig. Dels behöver jag jobba med den, men också faktiskt kräva att de där Solnaborna tar sitt ansvar eftersom överenskommelsen var att dela på henne. Det är verkligen ingen panik, men någon dag då och då vore underbart även om det förstås är självklart att hon mest är här. 

Men med det sagt, det är en så fin liten hund och hon är, inte minst, mitt perfekta träningsredskap. Hon behöver ju gå ut flera gånger varje dag, vare sig jag är sugen på det eller inte. Oftast är jag ju inte det, utan rätt nöjd med att chilla inomhus.

De ska ha henne när jag åker till New York sista veckan i april, och några dagar innan jag ska fotograferas eftersom jag behöver ett frissabesök, sola och lite sånt. Men det är först i mitten av mars. 

JAJA. Idag är planen klar och ingen frihet behövs. Tjohooo

Jag tror att jag kände slut-heten redan i morse.

 Selma väckte mig med något sorts bäddande, eller vad hon höll på med, två gånger i natt, och när vi gick upp halv åtta hade jag varit vaken sedan kl 6. 

Så trött. 

Jag ställde in grannpromenaden och tänkte jobba, vilket jag gjorde tills ett öga började bråka av någon anledning och jag tyckte att jag såg suddigt, så istället gick jag och la mig i soffan med Selma, sov i över en timma, tog en promenad och nu är jag MYCKET piggare.

Det hade ju inte varit någon fara om det inte var så att vi ska till Solna om ett tag, då hade jag nog såsat och inte brytt mig mer idag. Men nu är jag på banan, en dusch och en kaffe på det så är det nog prima liv i farmor igen.

Han har 12 tår (jag har fått frågor på det på andra bilder jag har lagt ut på insta men vill inte prata om det där, bloggen läses av få, så ni får veta mer) och 12 fingrar (det tolfte fingret hänger som en liten krok vid sidan av handen). Hans pappa hade ännu en tå. Alla pojkar på Jonathans pappas sida föds med minst extra fingrar. Så hans pappa, farfar etc. 

På Jonathan tog man bort alltihop när han var 9 månader, men man börjar nog med Mio tidigare än så. De har redan fått tid hos en specialist.

Då och då tar min bensin slut, det är inte ofta, det har sällan någon orsak, utan jag har bara tömts på energi. Jag kan inte koppla det till varken dålig sömn eller mat, det är bara tomt och det enda jag känner att jag behöver är att sova.

En vilodag senare, eller som nu en tupplur, är det över, och nu är ögonen är perfekta igen. 

Om jag går tillbaka i bloggen skulle jag nog se att det händer ungefär en dag varannan månad, kanske. Inte ögonen, men resten. 

Nu ska jag kolla hur mycket jag hann jobba innan jag packade ihop. Jag hinner nog tio sidor till i alla fall innan vi ska åka.

Torsdag

 Jag måste tvätta håret, Selma ska klippas och efter det ska vi träffa Mio och hans föräldrar i Solna (eftersom Selmas frissa inte är långt därifrån). 

Alltså gjorde jag dagens jobb i manus igår. 

Det här är den härligaste  redigeringsomgången, den där saker och ting egentligen sitter, och jag kan ägna mig åt finlir. Skriva om meningar, lägga dit en ort som tidigare har hetat XXX, kolla små detaljer med min polis i Strömstad. 

Polisarbetet måste vara rimligt om man skriver en sådan här roman, sedan kan man säkert gå bananas i andra mer galna historier (vilket ju också vore kul att skriva någon gång). Och därför kollar jag med min polisassistent som är god vän till min lillebror och hans fru. Hur lyxigt? 

I morgon efter jobbet måste jag verkligen städa, det är såååå dammigt här nu. På lördag ska vi tillbaka till Solna efter jobbet, men på söndag kan jag fortsätta göra rent. Så här går det faktiskt inte att ha det!

Typ så, när Mio är en vecka gammal.

Den här fick jag för fem minuter sedan. Mio slumrar bredvid pappa (som inte vill vara med på bild :)

Det blev inget hämta på BB,

 istället fick jag träffa Mio igår. Han var så himla liten och så himla fin. Jag hade nog glömt hur små bebisar kan vara. De samarbetar så fint, Jonathan och Linnea. 

Så fint att se sin son med sitt barn.

Här ser man hur liten han är, trots nästan 3,9 kilo.

Och så tänker jag på hur jag klarade allt det där själv när Jonathan var lika liten. Han fick ju gå med mig och handla när jag stapplade iväg nyförlöst, det var ju ingen som kunde göra det åt mig. 

Jag krossade en lilltå inte långt efter vi kom hem (tappade en klumpig ljusstake på den) och den svullnade och blev nästan svart, det gjorde så himla ont, men det var ju bara att stoppa fötterna i någon form av tofflor och hasa iväg. Tack och lov föddes ju han i augusti och inte som Mio, mitt i vintern. 

Andra som föder barn själva kanske har en familj runt sig, men det hade ju inte jag. Ändå kan jag inte minnas att det var svårt. Jag förmodar att jag bara gjorde efter bästa förmåga. Så länge Jonathan inte grät var nog jag nöjd. Jag stod inte ut med att han var ledsen (varken då eller nu).

Idag är det jobb på agendan. Jag har gått igenom alla kommentarer och ska börja jobba i själva dokumentet i morgon bitti. Wohoo, nu är det verkligen sista racet mot mål. Två veckor har jag på mig.

Tjohej!

Ska strax hämta på BB,

 men först duscha och tvätta håret.

Jag ska stanna i Solna hela dagen och sova där i natt. Så mysigt. Egentligen skulle jag hämta kl 10, men natten har varit lite tuff så de behöver en halvtimma till plus att barnläkaren ska säga sitt. Vem det var tufft för vet jag inte riktigt, kanske det var svårt att amma eller att bebisen var ledsen. Skruttisarna!

Jonathan 3-5 veckor, minns inte riktigt. De är lika över ögonen och näsan, men munnen är mamma Linneas. Där är han lik sina kusiner, Linneas tvillingssysters 2 barn som också har den där söta underläppen. JOnathan hade ju en kalufs, verkligen, och det har inte Mio (som jag tror att han ska heta, i alla fall). Men hår har han. Gullefjunet!

Så liten i pappas armar

Bebisen och Linnea gör V-tecken :)

Det bästa är ju att de bor typ 5 minuter från Karolinska, och att man är välkommen tillbaka till BB för hjälp om det skulle behövas. Tror typ i 7 dagar efter förlossningen.

Jag var ju där en hel vecka, eftersom Jonathan hade gulsot och lite problem med andningen, plus att jag var helt ensam.

Nu är vi duschade, kissade och sitter bara och väntar på att få åka!

JÖSSES,

 vad längesedan det var jag bloggade.

Jag har mest ägnat mig åt räkenskaper de senaste dagarna. Sådant som är ett måste. Man kan redovisa moms en gång om året, men jag behöver ha koll.

AVBROTT FÖR NYHEEEEET: Jag har idag, typ 14.30, blivit FARMOR!

Allt har gått bra, har just pratat med den lilla familjen efter kejsarsnittet och Jonathan och Linnea är så glada och tacksamma. Bild får ni se när de säger att det är okej.

Men ÅH, som jag har väntat idag och nu är han äntligen här. Som jag ska älska den ungen!

Första arbetsuppgifterna är skickade,

 och flera handlade om att strukturera sin skrivtid, så att jobbet faktiskt blir gjort.

Många skriver lite då och då, och för att det ska bli något är min övertygelse att man faktiskt behöver struktur och daglig kontakt med sitt manus, om än med några få ord. Nu har vi ju ett mål som är att vara klara om ett år, och ett litet steg i taget ska vi ta oss dit. 

Alla får individuella övningar och jag tänker att jag bygger upp en bank med det för framtida kurser. 

Det är väldigt roligt! Igår satt jag med det till klockan 18 innan jag var klar. 

Här satt jag i typ 8 timmar igår, och Selma var den perfekta författarhunden!

Idag svarar jag lite på mejl, ska printa ut underlag till momsredovisningen den 12e (men gör själva jobbet när Selma har åkt hem) och ta promenader. Det är otroligt välgörande för min rygg.

För att hjälpa ryggen ännu mer har jag köpt ett sådant där hjul man ska ha på golvet och dra sig in och ut med (ni vet med armarna rakt utsträckta) och det var satans tungt! 

Men har hittat videor om det och jag gör ändå rätt, tror jag, även om armbågarna inte riktigt var beredda på min tyngd känner jag nu efteråt. 

Mest nöp det till i övre delen av magen, men ska spänna hela under rörelsen är tanken. Testar igen i morgon! Köpte också en bra matta att ligga på, 8 mm tjock, vilket känns bra för knäna. Det får inte vara för tunna mattor, i alla fall inte för min kropp.

Jag är fortfarande kvar i frukostsoffan, men nu ska vi ta en promenad (den längre tar vi med grannen klockan 12) och sedan måste jag verkligen duscha. 

Hoppas att du får en fin helg!

Mina program är igång

 Båda två. Ett premium med färre deltagare, som kommer att få fler one-to-one cochingstamtal och lektörsläsning, och en kurs jag kallar ordinarie. 

15 härliga personer, som alla bjöd på sig själva, sin story coh vad de ville med kurserna. 

Studioförberedelse

Datorn på plats 

Och här dyker jag upp på skärmen i väntan på deltagare.

Det här ska bli så roligt att följa. I morgon ska jag skicka väg nästa arbetsuppgifter som ska redovisas den första mars. 

Idag ska ägna mig åt Selma. Hon är alltid yster första dagen hon är här och behöver lite extra kärlek istället för en matte som jobbar. 

Just nu lagar jag mat. En fat med broccoli, blomkål, tomater, paprika, zucchini, aubergine, majs och lök (ingen olja, upplever inte att det behövs) står i ugnen. Strax ska jag också lägga in kyckling. Till detta serverar jag någon sås. Sweet chili är en favvis, ayvar relij (stavas det så?) en annan.  

Jag ska hämta Selma klockan 11 och behöver äta innan dess och gör så mycket att jag har en måltid till senare. Jag ska också hämta paket på vägen, har beställt apoteksprodukter från nätet eftersom det är så mycket billigare är att göra det på ett apotek. Canoderm och sånt jag behöver till min eksemtumme, som inte vill läka. Om jag hinner ska jag också sola innan jag hämtar henne. Jag behöver också dammsuga klockan 8 för Selma hittar allt som ligger på golver, det är ju taskigt om jag stör grannarna tidigare än så.

Och på tal om att störa. Min hörsel är bättre än genomsnittet för min ålder. Helt otroligt!

Jag vet att jag får lock rätt ofta, och om jag tryckutjämnar hör jag ju bättre, men jag  trodde nog ändå att min hörsel var dålig.

Well, förmodligen är det så att jag hörde VÄLDIGT bra tidigare, enligt audiologen, vilket kan göra att jag upplever att jag hör sämre nu. Men inte så dåligt så att det kräver en hörapparat. 

Hon kollade mina kliniskt rena öron, och inte en enda liten vaxpropp låg i vägen. Eftersom jag ju också har psoriasis i ett öra, som kliar när det börjar växa till, så är hålla rent ett av sätten att få bort det (och kortison typ en dag varannan vecka). Det tog över tio år för mig att förstå att det var psoriasis och något jag kunde hålla i schack med kortison. Det var magiskt att få en flytande kortison, som jag hällde över en tops och vispade runt med, och nästan kände hur fjällen (psoriasis fjällar ju) avlägsnade sig och hur örat redan nästa dag var helt läkt. Jag tror att jag använde det tre dagar på raken första omgången och sedan var örat, som varit en fnasig, röd, svullen klump på sidan av huvudet i 10 år, läkt. 

Så fort jag känner av det nu, använder jag som sagt kortison i en dag, mer behövs inte.

Samma kortison fungerar inte på min tumme, jag har provat.

I alla fall: Audionomen tyckte att det var en bra grej att kolla sig med jämna mellanrum eftersom vi har det som en åldersgrej i familjen och ju tidigare man skaffar en hörapparat, desto bättre är det. 

___________________________________________________

Jag har få ord om Örebro, det är en sådan tragedi.

Men jag vet, och för mig är det trösterikt, att liv går vidare. För oss som inte är direkt drabbade, betydligt snabbare, naturligtvis. 

Om någon försöker skrämmas så lyckas det under en mycket kort tid, sedan återgår saker och ting till det normala. För dem som inte är drabbade, vill jag gärna understryka igen. 

Men till sist gör även deras liv det. Förmodligen ett annat liv, men det går vidare. 

Det är kanske det största jag vet. Människors förmåga att ta steg framåt. Små, och kanske står de stilla ibland, men till sist så finns en framåtrörelse. Den kan inget terrorist eller massmördare hindra, trots att det säkert är avsikten.

Det här är ju intressant

Sveriges drygt tio miljoner invånare lever i knappt fem miljoner hushåll. Mer än två miljoner hushåll består av en person som bor själv utan barn.

Vi är många som bor själva. Av alla hushåll så är mer än 40% ensamhåll (det vill säga inga hemmaboende barn eller sambo/gift)

Mer än en femtedel är ensamstående sett till befolkningen. 

Jag undrar hur många som trivs med det lika bra som jag gör. Många, hoppas jag. 

Jag har inte bott tillsammans med någon sedan 1985 typ, då var jag 23. Det var i och för sig trevligt, men inte så att jag direkt slängde mig efter den möjligheten igen. 

I min sista relation var det nog det bland det första jag sa att jag absolut inte kunde tänka mig. Fy satan vilken tur att jag inte har låst mig fast vid någon så. Det är ju inte så att jag väljer de manliga stjärnorna direkt. Har de inte missbruksproblem, så har de andra dysfunktioner, det är ju uppenbarligen så att jag dras till den typen.

Nu har jag varit singelpingel i 9 år, och jag tackar min lyckliga stjärna för det nästan varje dag. Jag kan känna en lättnad inombords bara jag tänker på att jag slipper relationer. 

Tänk om jag skulle behöva dela min fina lägenhet med någon, be om lov om att få tapetsera eller köpa nya väskor FY så hemskt!

I april åker jag till New York ju. Ensam och lycklig. Visserligen har jag ett schema för resan och visst skulle det vara allra roligast om Jonathan och Linnea var med så att vi kunde sammanstråla då och då som vi gjorde senast 2022, när åt middag eller gick på teater på ledig tid. 

Men det går ju inte, och då finns det bara ett alternativ: åka ensam. Jag vill inte ens åka med en väninna. Då måste man jämka, rucka på planer och jag har ju ett mission när jag åker iväg sådär. Jag ska göra research, och kan inte tänka mig att underhålla någon annan eller, FY, dela rum! 

Jonathan (utan Linnea) och jag har varit där tillsammans, när jag fyllde 50 var första gången och andra gången var 2020, dagar innan pandemin bröt ut), då delade vi visserligen rum, men sågs mest till middagen ... och på Broadway. Han hade sina möten i stan och jag hade mitt schema. 

Typ så, denna måndag när jag har handlat, skickat inbjudningar till möte i morgon (och på onsdag) och tvättat lite. Slängt en massa grejer på insamlingen har jag också gjort (papper glas och sånt.) På torsdag ska jag åka till återvinningscentralen med massor som står i hallen. Gammal färg, filtar, några gamla kläder, en bricka som inte passar någonstans, en trasig kaffebryggare som läcker vatten. Typ sånt. 

Men först kurs i två dagar, och skicka nya arbetsuppgifter. Så kul!

När Selma kommer tillbaka vet jag inte riktigt, jag har bett om en plan från Solna. I slutet av nästa vecka ska bebisen komma och från och med då kommer nog Selma att vara hos mig ett tag framöver, så de kanske vill ha henne lite längre nu. Vi får se. Jag är redo för allt!

Då är manuset skickat för den här gången.

 Och jag är nöjd med slutet, även om det förstås kan filas på ytterligare. Jag skulle vilja bygga ut hela manuset med 5000 ord till och landa på 85´. 

I det här varvet ska min nya förläggare kopplas på, och hon ska läsa för första gången. Det blir ju spännande att höra vad hon tycker. Jag tror inte att hon har läst mig tidigare, så vad hon tycker om min "stil" får vi väl se. Just stilen, sättet att uttrycka sig på, är svår att rucka på. Jag tror att i så fall måste jag göra något drastiskt, som att skriva i presens i jag-form, till exempel. Det skulle röra till det för mig och kanske är det en röra som behövs för att byta skrivstil. 

Det var det jag testade med Laholmsflickan för några år sedan, som blev en svart konstig kortroman i ljud och pocketbok som var fruktansvärt rolig att skriva. Den har sålt i 5 tusen ex, alltså är den i princip oläst. Det är på sätt och vis bra, den har en grundstory som är kul och som går att återanvändas på något sätt, inte minst skrivstilen i den. 

Resten av den här dagen ska jag fundera på mitt förråd, om jag kan klämma in kläder därifrån i någon av garderoberna om jag gör ännu en rensning. Min granne har ju exakt samma problem, så vi bollar lite om vad man göra. Det är fläktskåp och skit i vägen. Förvaringen här är rätt usel, köket har nästan inget plats alls. Små skåp över diskbänken och inga högskåp. Annars gillar jag ju planritningen här, den är superduper.

Kolla skåp och rör där bak, det tar sååå mycket utrymme.

Och så ska jag för tredje dagen i rad ta en promenad med samma granne, prick12. Vi går en timma i maklig takt, det blir typ 5-6 tusen steg. 

Utöver promenader skulle jag behöva göra lite styrketräning, men det har jag inte kommit igång med alls, trots att jag plockade fram mina hantlar häromsistens. Nu ligger de i skåpet igen. 

Det går i alla fall bra att avstå socker. Men jag äter inte mindre, i stället blir ju storleken på mina portioner allt större. Så det blir nästa grej att ta tag. 

En sak i taget.

I morgon ska jag jobba med coachingen, och i dag bara ha det i tanken. Det brukar funka bäst så. 

Så jag tog tag direkt, tog bort ytterkläder, klämde in dem i en garderob, sköt över kartongerna som stått till höger in under hyllan där kläder hängde tidigare. Det blev otroligt mycket mer space. Ännu mer när jag ska slänga hyllor och skit som aldrig kommer att komma upp här.

Tjohooo!

Mellokväll efter lång arbetsdag.

 Sparade sista sidorna i redigeringen till i morgon bitti när jag är piggare. Men jag har fyllt på och rensat fyllt på och rensat hela dagen. Tror att det sitter nu. Jag har ju samma arbetssätt i alla mina böcker där jag gräver mig djupare vid varje redigering.

I morgon ska jag också skicka ut inbjudningar till onlinemötena nästa vecka. Jag hoppas att jag fattar hur man gör. Jag har bara blivit inbjuden själv tidigare. 

Ikväll Luleå. Jonathan är där med mellanakten, bland annat. Mer som skivbolagsstöd än något annat, det är väl bra om artisterna har sitt skivbolag på plats som stöd och hjälp. Plus att han säkert filmar till sociala medier.

Jag gillar Mello, det ska bli kul. Min väninna och jag gissar alltid vinnare i varje deltävling. Det är sen gammalt. 

Nu är klockan 20.00 hejhej