Releasedag!

 (I alla fall efter att deklarationen är klar)

Dagen till ära har jag skrubbat bort resten av New York och håret är fluffigt som nygjord sockervadd.

Det händer inte så mycket mer idag än att SKE DIN VILJA kommer ut. Jag hade en stor releasefest förra året, det räcker flera år framöver. Men på torsdag ska jag fira med förlaget och agenterna, teamet ska äta lunch och min redaktör kommer hit ända från Helsingborg. Det är firande utan att vara fest, och perfekt mitt på dagen.

Jag ska göra lite frukost och sedan sätta igång. Först ändra grejer i momsdeklaration kvartal 3 och 4, skicka in blanketter jag skulle ha gjort samma kvartal, sen kan jag deklarera och därefter fira nya boken!

Tjohoo! 

Selma och jag somnade som ovänner.

Upptäckte att hon hade kissat på mattan i sovrummet och jag blev tokig. Fast det var nog mitt fel, förstås. När jag själv var på toa (här stänger vi förstås inga dörrar) såg jag att hon gick in i sovrummet men hade inte en tanke på att hon skulle kissa där. Tröttsamt, trodde att det där ofoget var över, men ibland kan hon uppenbarligen inte hålla sig, vad annat kan det vara?

När hon ligger bredvid mig har jag i alla fall koll.

MEN, det händer inte i Solna, om nu det är en ledtråd till något. 

Det går aldrig längre än 3 timmar mellan utgångarna och jag tror inte att de går ut oftare där. Däremot går hon ofta och lägger sig i deras extrarum när hon är där för hon vill vara ifred från Mio och orättvisan att han får all uppmärksamhet, och om hon sover behöver hon förstås gå ut mer sällan. 

Igår drack hon väldigt mycket och det spelar förstås också in. Plus att hon flera gånger ställde sig och stirrade på mig och då är det svårt att veta vad hon vill, det kan vara ett tecken på att hon vill gå ut men lika väl ett tecken på att hon vill leka. Jag tänkte att hon väl inte redan ville gå ut, men det ville hon förstås. 

Jag behöver verkligen bli mer uppmärksam. GRRRR.

Idag MÅSTE jag börja med deklarationen, så är det bara. Jag har grejer som måste ändras i de två sista momsdeklarationerna innan själva deklararationen och det gör att jag drar mig. 

Vaknade efter bara 5,5 timmars sömn i natt, så tupplur senare kommer att bli nödvändigt! 

Typ så, en mulen morgon (så skönt) i Farsta. 

Hemma igen efter den fantastiska veckan

i New York.

Allt, från resor till det jag har behövt se, har klaffat. Fågelbajs i huvudet och en toalett som blev full är det enda irriterande på hela veckan. 

Hej då, Manhattan!

Jag KAN ha ätit det här varje dag. Blev tjenis med personalen som älskade min jacka med fransar (pga var från Mexico, alltså personalen inte jackan).

Han såg rakt på mig som om han ville säga: jaha, här är du igen.

Den här gången vågade jag fota från första raden.

Och här Chess applådtack.

Närmare än så här kom jag inte Empire state building den här gången.

Böcker, böcker böcker. Jag handlade inte här utan i The Drama store (bara NAMNET!)

Alltså, Facetime! Bästa uppfinningen. Efter det kommer parkeringsappen.

Cool 64-åring ska ut i New York

The Boathouse

Chess, OMG!

Från rummet

Cast Just in time

Flighten hems förrätt. Jojatackar.

Vädret blev till sist perfekt med en dags regn, resten av dagarna var det perfekt promenadväder även om jag denna gång som längst gick till 11e gatan och mina gamla fastrars hus, innan jag vände norrut igen. 18 000 steg. Det räckte och så långt gick jag aldrig de resterande dagarna. Fötterna klarade sig med nöd och näppe.

Det var ju inte något sådant jag var ute efter den här gången utan det jag ville se låg ju inte så långt från hotellet. Ett medelklasshotell med perfekt läge för mig. 

Målet var DRAMA och DRAMATURGI på de bästa scener som världen erbjuder. 

Det var sinnesjukt att jag satt i de där salongerna, har skrivit 23 egna böcker och nått såpass framgång att jag kan leva på det. 

Den lilla sjungande Åsa i Fjällbacka hade drömmar om scener, men jag minns inte hur långt hon vågade drömma. Visste hon ens vad Broadway var? Hollywood visste hon, Fred Astair var en idol. Och bort från Bohuslän ville hon, långt bort. 

Under en sekund när Jeremy Jordan sjöng som bäst fällde jag en tår i ett nyp-mig-i-armenögonblick. Jag har fällt många tårar i veckan, men då har musiken tagit mig, den här gången handlade det om platsen, jaget och vad jag fick vara mitt i. Det var stort och det är en känsla jag bär på ofta. Om jag någonsin blir blasé är det dags att göra något annat. 

Fredag: Jag åkte tunnelbana till och från föreställningen med Hugh Jackman, en teaterföreställning som var precis lika bra som förra året. Man förstår varför vissa blir superstjärnor. Jag tycker att det här manuset borde översättas. Det är verkligen inte bara Jackman och hans motspelare Ella Beatty som gör den bra.

Lördag: dags för Chess i regnet. TACK OCH LOV tog jag fram biljetten för att se vilken tid som föreställningen skulle vara och såg att jag hade köpt en matiné, inte en kvällsföreställning, så vysch iväg med mig till teatern kl 13 då kön börjar. 14 började det. Jag satt vid två tjejer, som inte kände varandra men som båda hade sett den 6 ggr tidigare. 

FAAANTASTISK. Visst, man kan musiken, det spelar roll, men vilka sångare! Och dansare. Manus bra, tycker jag ändå, Kalla kriget som var över när den skrev 1984 är ju i allra högsta grad aktuellt igen och det utnyttjar man i musikalen, där amerikanen heter Trumper (och har alltid hetat).

Söndag: Book of Mormon. Hur många gånger har jag sett den? Vet inte. London, Sverige och många gånger på Broadway. Den är tillbaka i Sverige i höst igen, tror jag. Eller om det är 2027. Manus är ju makalöst bra. Vilken enormt bra idé! 

Måndag. The great Gatsby. Inte riktigt min smak med 20-tals vibb på musiken. Storyn bygger ju på boken och det gör den väl, tycker jag. Scenografin är också veckans bästa. Sådär sånginsatsar. 

Tisdag. Chess återigen. Lika bra igen. Satt på rad sju typ. Kvinnan bredvid mig var extremt pratglad. Jag fick höra allt om hennes europaresor och barn och barnbarn. Hon bodde i Texas och var i stan och hälsade på sin kompis. Jag ville bara vara i min Chessbubbla. 

Onsdag. Just in time. Men Brodwaystorstjärnan Jeremy Jordan i huvudrollen som Bobby Darren och Isa Briones (från the Pitt) i en biroll som Connie Francis. Vilka sångare! Scenen var dessutom byggd så att man, om man som jag satt längst fram, kom väldigt nära. De dansade förbi så att man kände doften av dem. Så glad att jag såg den! Jag hade aldrig hört talas om Bobby Darren, vars liv den baseras på, men kände ju igen mycket av musiken. Han dog redan vid 37 års ålder.

Ni fattar ju vilken vecka! Det kommer att ta tid att smälta, men till min hjälp har jag manus och böcker att ta tag i så småningom. När jag kom tillbaka hem bråkade hissen igen, så rakt tillbaka till verkligheten.

I helgen ska jag deklarera, det ska bli mig ett sant nöje (nä, kanske inte, men jag försöker peppa mig lite).