Inte så mycket jobb idag, men jag ska skriva lite i alla fall. Planen som jag gjorde igår säger 81 dagars jobb med lediga helger (totalt 20 dagar, typ), och skrivandet startar i morgon som är dag 1. Sedan är det bara att följa schemat jag har gjort.
Med lediga helger kan jag bolla lite med dagarna om det behövs. Min plan är att skriva 1000 ord varje arbetsdag, så ett grundmanus på 80 000.
På lördag, påskafton, har vi planerat en mysdag på Djurgården med långpromenad och lunch på Ulla Winbladh eftersom Selma får följa med dit. Men vädret ska ju bli urkasst så den där promenaden får vi nog strunta i, är jag rädd. Prognosen verkar inte vara ett dugg osäker: det ska verkligen bli skitväder!
Men lunch kan vi ju äta. Hoppas att solnagänget fortfarande är på det. De ska ha Selma från och med idag och hela påskhelgen och jag ska köra dit henne vid 14.00.
Jag har noll påskpynt, eftersom påsk är en sådan där vårhelg som är fin men inte pyntig för min del.
I skåpet har jag en äggömma, eller vad det heter, som är från mormor i Fjällbacka, men den står kvar där jag ställde den. Ibland har jag påskris, men inte i år. Jag har ett fång tulpaner, det får duga. Kanske hade jag gjort mer om familjen skulle komma hit, men jag ska ju vara här ensam och träffa familjen ute.
När jag flyttade till Stockholm 1986 var påsken hemsk. De flesta hade familjesammankomster, och stan tömdes i princip på folk. Det var en oehört märklig tomhetskänsla. Jag var väldigt glad varje år när påsken var över och alla var tillbaka där de skulle vara, i baren på Café Opera.
Innan jag skjutsar Selma (här skulle de flesta författare skriva före det, men jag är en innantjej) ska Skräphämtarna komma hit och hämta grejer i mitt förråd (någon gång mellan 11 och 14).
Annat som ALLA andra skriver är sist vi sågs. Jag skriver senaste gången vi sågs, eller förra gången. Men aldrig sist. Det är som om senast har raderats ut från författares ordbok. Kolla får ni se.
Utöver det är förstås mitt ordförråd erbarmligt och jag verkar inte kunna utveckla det ett enda dugg. Och strunt samma. Jag är bra på att berätta en historia. Det är min talang.
Igår var vi på Ingarö, Selma och jag, och träffade grannen, och Selma var inte alls sådär hoppig och glad som hon brukade vara när vi träffade henne. "Hon känner inte igen mig", sa Anne-Marie, men det tror jag nog att hon gjorde, hon var bara lite upptagen med att ta in allt.
Vi passerade också en trädgård där hon varje gång vi har gått förbi har stannat och tittat in genom staketet eftersom det finns hundar och katter där, men hon gick förbi utan att skänka gården en blick, och då var ändå hunden ute.
Men hon måste ju känna igen sig? Vi flyttade i november och har inte varit tillbaka, men det är ju inte mer än 4 månader.
Jag tror på lite överväldigad.
Själv är jag bara glad att jag har fått flytta därifrån, MEN, lägenheten var superfin och modern. Det kan man ju inte riktigt säga att den här är. Jo, fin, men inte modern.
Igår kom ett månadsbrev, eller vad det är, från styrelsens om sa att stambyte är på gång. Det ska kallas till informationsmöte, en projektledare ska berätta om hur detta ska gå till, och sedan får medlemmarna rösta om stambyte.
Det där med röstning fattar inte jag. Grejen är ju att det inte finns några alternativ.
Ska vi låta byggnaden förfalla? En relining (ett plåster på insidan rören så länge, kan man säga) gjordes för 15 år sedan kanske och det är inget alternativ att göra det igen.
Sedan är det förstås komplicerat, det finns många äldre personer (90+) i husen, men inte ens de kan väl tycka att förfallna rör, med kommande vattenskador i hela huset, är önskvärt? Då får de ju verkligen flytta härifrån.
Och sedan ska fönster renoveras, stod i samma brev. I vilken omfattning vet jag inte, inte heller när det ska startas.
Inget av detta informerades jag om när jag köpte lägenheten i juli (det säger mäklarna i annonserna nu), men jag tänker att det blir bra och värdehöjande när det är klart.
DÄR sätter jag punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar