i trettioårsåldern, som finner det nödvändigt att skaffa sig helt stela pannor och rynkfria ansikte, är så sorgligt.
Och tyvärr inte ett enda dugg träningsinspirerande. I min värld blir man mer nöjd med sig själv om man tränar, inte tvärtom.
Är jag helt omodern som tycker att livslinjer är fina?
(Betyder det att jag aldrig kan tänka mig att göra något med mitt eget ansikte?
Jag vet inte. Den mellan ögonbrynen kanske ryker någon gång. Det är ändå sorgligt.)
Mina föreläsningar.
Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras.
Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka.
Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling.
Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär.
För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek.
Bokning sker via Författarcentrum
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Mycket sorgligt!
Ja, visst är det.
Modernt eller omodernt, du har ju rätt! Det värsta är att jag misstänker att de gör det för att de tror att de blir mer attraktiva i männens ögon när de får stela ansikten och läppar som Kajsa Anka. Som representant för det otäcka könet vill jag säga att vi är många som älskar en kvinnas livslinjer i ansiktet!
Skicka en kommentar