Idag tänker jag på Ozempic

 och liknande preparat, som fungerar på viktnedgång (för den som vill det).

Själv kan jag ju gå upp i vikt, men jag har ändå inte några problem med mat på det sättet som andra kan ha, eftersom jag faktiskt inte bryr mig om mat förutom som mättnadsmaterial. Jag tänker aldrig på vad jag ska äta, när och hur, etc. Jag går upp för att jag äter för stora portioner, för jag älskar proppmätt. Men jag är också bra på att sätta stopp för mig själv. 

Vad jag har förstått så är en stor del av sjukdomen obesitas de ständiga tankarna som hela tiden snurrar runt maten. Jag pratade med en person som har en ätstörning och hen berättade att så var det när hen var sjuk i bulimi. Tankarna var ständigt på mat. 

Jag kanske har sagt det här redan, men såg ett klipp där Oprah pratade med en läkare som sa att en av de stora vinsterna med den nya medicinen var att surret i huvudet slutade. Och det var den effekten som Oprah hade märkt. Det blev tyst i huvudet. 

Otroligt intressant, tycker jag. Som ett lugnade piller för mat-tankarna. 

Det är klart att man ska ta medicin om man vill. Det hade jag gjort om jag hade behövt det. Varför plåga sig om det finns hjälp? Det är alltid tjocka människor som ska plågas med dieter som inte funkar, eller med människors dömande om de misslyckas. Vi andra tar ju piller mot allt möjligt som inte funkar (klimakteriebesvär, depression etc.) 

Det var dagens inlägg. Nu ska jag strax äta soppa med kycklingrester, duscha och packa ned datorer och åka till Solna och träffa Mio, som jag inte har gjort på ett par veckor. 

Lillskruttan. Linnea ska få hjälpa mig klippa bort pälsen framför ögonen.