i New York.
Allt, från resor till det jag har behövt se, har klaffat. Fågelbajs i huvudet och en toalett som blev full är det enda irriterande på hela veckan.
Vädret blev till sist perfekt med en dags regn, resten av dagarna var det perfekt promenadväder även om jag denna gång som längst gick till 11e gatan och mina gamla fastrars hus, innan jag vände norrut igen. 18 000 steg. Det räckte och så långt gick jag aldrig de resterande dagarna. Fötterna klarade sig med nöd och näppe.
Det var ju inte något sådant jag var ute efter den här gången utan det jag ville se låg ju inte så långt från hotellet. Ett medelklasshotell med perfekt läge för mig.
Målet var DRAMA och DRAMATURGI på de bästa scener som världen erbjuder.
Det var sinnesjukt att jag satt i de där salongerna, har skrivit 23 egna böcker och nått såpass framgång att jag kan leva på det.
Den lilla sjungande Åsa i Fjällbacka hade drömmar om scener, men jag minns inte hur långt hon vågade drömma. Visste hon ens vad Broadway var? Hollywood visste hon, Fred Astair var en idol. Och bort från Bohuslän ville hon, långt bort.
Under en sekund när Jeremy Jordan sjöng som bäst fällde jag en tår i ett nyp-mig-i-armenögonblick. Jag har fällt många tårar i veckan, men då har musiken tagit mig, den här gången handlade det om platsen, jaget och vad jag fick vara mitt i. Det var stort och det är en känsla jag bär på ofta. Om jag någonsin blir blasé är det dags att göra något annat.
Fredag: Jag åkte tunnelbana till och från föreställningen med Hugh Jackman, en teaterföreställnming som var precis lika bra som förra året. Man förstår varför vissa bli superstjärnor. Jag tycker att det här manuset borde översättas. Det är verkligen inte bara Jackman och hans motspelare Ella Beatty som gör den bra.
Lördag: dags för Chess i regnet. TACK OCH LOV tog jag fram biljetten för att se vilken tid som föreställningen skulle vara och såg att jag hade köpt en matiné, inte en kvällsföreställning, så vysch iväg med mig till teatern kl 13 då kön börjar. 14 började det. Jag satt vid två tjejer, som inte kände varandra men som båda hade sett den 6 ggr tidigare.
FAAANTASTISK. Visst, man kan musiken, det spelar roll, men vilka sångare! Och dansare. Manus bra, tycker jag ändå, Kalla kriget som var över när den skrev 1984 är ju i allra högsta grad aktuellt igen och det utnyttjar man i musikalen, där amerikanen heter Trumper (och har alltid hetat).
Söndag: Book of Mormon. Hur många gånger har jag sett den? Vet inte. London, Sverige och många gånger på Broadway. Den är tillbaka i Sverige i höst igen, tror jag. Eller om det är 2027. Manus är ju makalöst bra. Vilken enormt bra idé!
Måndag. The great Gatsby. Inte riktigt min smak med 20-tals vibb på musiken. Storyn bygger ju på boken och det gör den väl, tycker jag. Scenografin är också veckans bästa. Sådär sånginsatsar.
Tisdag. Chess återigen. Lika bra igen. Satt på rad sju typ. Kvinnan bredvid mig var extremt pratglad. Jag fick höra allt om hennes europaresor och barn och barnbarn. Hon bodde i Texas och var i stan och hälsade på sin kompis. Jag ville bara vara i min Chessbubbla.
Onsdag. Just in time. Men Brodwaystorstjärnan Jeremy Jordan i huvudrollen som Bobby Darren och Isa Briones (från the Pitt) i en biroll som Connie Francis. Vilka sångare! Scenen var dessutom byggd så att man, om man som jag satt längst fram, kom väldigt nära. De dansade förbi så att man kände doften av dem. Så glad att jag såg den! Jag hade aldrig hört talas om Bobby Darren, vars liv den baseras på, men kände ju igen mycket av musiken. Han dog redan vid 37 års ålder.
Ni fattar ju vilken vecka! Det kommer att ta tid att smälta, men till min hjälp har jag manus och böcker att ta tag i så småningom. När jag kom tillbaka hem bråkade hissen igen, så rakt tillbaka till verkligheten.
I helgen ska jag deklarera, det ska bli mig ett sant nöje (nä, kanske inte, men jag försöker peppa mig lite).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar