Valdag

Det räcker att jag skriver ordet så får jag ont i magen.

Alla dessa människor, hälften av Sveriges befolkning, som tycker att det är okej att ha rasister i en regering, i centrala ministerposter, vad är det som de förstår som  inte jag gör?

Något måste det väl vara?

Jag kommer aldrig att glömma ett Uppdrag granskning för några år sedan som följde extremytterhögern (som har tagit av sig kängorna och kammat håret, men det var den enda skillnaden mot skinnskallarna tio år tidigare) som inte höll tillbaka någonting, och som sa att kontakterna med det parti som eventuellt kommer att leda Sverige framöver visserligen inte är bra att visa upp utåt, men att de är väldigt goda vänner och ofta samtalar om gemensamma visioner. De tycker som vi, de har de alltid gjort, sa de (typ). 

De kommer att få ny luft av en regering ledd av brunhögern. Vi kan vara i Trumps Amerika snabbare än vi tror. Inskränkningar i vår yttrandefrihet=reglerad press, aborträtt, HBTQI-rättigheter borttagna, demontering av all kultur och situationen för alla dem som inte är födda här. Demokratin hänger på en skör tråd nu. 

Det är var jag tror. 

Men de 50% som röstar på dem (för exakt så är det i det här valet), måste som sagt se något annat. 

För det kan väl inte vara så att 50% ger blanka fan i alla andra människor utom sig själva?