Började jobba i manus igår.

Tjohej.

Idag 11-12 sidor till. Hellre lite stadigt framåt än stora sjok när jag inte måste. Jag kollade på förra året, för då hade jag fått nycklarna hit och var förväntansfull inför renoveringen, men också hur stressen och pressen bara växte. 

Att jag fick flytta själva flyttdatumet, och skjuta upp städfirmor som skulle hit efter hantverkarna lämnat, och byta veckor med Jonathan och Linnea tillförde panik. Målning på Ingarö samtidigt som manuset brann också.

Allt beroende på en firma som varken kommunicerade eller gjorde ett bra jobb. Det slarvade så oerhört mycket. 

Jag borde ha avbrutit allt när målarna efter 10 minuter i lägenheten erbjöd sig att göra jobbet i min rosa stora garderob svart, men vågade inte riktigt. Tyvärr. 

Jo, jag vågade säga nej till svartjobbet, men inte byta firma. Inte heller meddela ägaren om erbjudandet från hans målare. Men redan där och då visste jag att det här inte var en firma som inte gick att lita på och jag är ensam. Det gör mig sårbar. 

Nåväl, ett år senare sitter jag med nytt manus, en lägenhet jag älskar (jag har dolt alla skavanker och låtsas som det regnar) och oceaner av tid i jämförelse med förra året.

Just denna dag ska jag klämma in en hämtning av en liten kille på föris strax efter 14. Det ska bli mig ett sant nöje! 

Vi fick hälsa på Spöket Laban när vi var på bio häromdagen. Mio tordes inte riktigt göra en high five.

Den här killen!

Det älskade hemmet sett från ytterdörren. Man ser utsikten direkt när man kommer in, men det är omöljigt att fånga på foton. (Golvläggaren var fantastisk, by the way, det var enbart målarna som var kassa.)