Jag läser långsamt och redigerar samtidigt,

och gillar, tack och lov.
Men det har varit en tröttdag efter en halv Oscarsnatt, så efter bilbesiktning och sånt som jag har ägnat mig åt idag la jag mig "en liten stund" och var sedan borta i två timmar.

Vaknade, och läste det sorgliga att Josefin Nilsson är död.
Jag har alltid tyckt att hon hade en sådan unik röst och att hon var så modig som vågade vara med i Chess, där rollistan bestod av etablerade musikalartister. Här i en duett med Helen Sjöholm. Så fint.

Jag såg hela röda mattan i natt,

och när själva galan drog igång såg jag också Chris Rocks inledande monolog som förstås handlade om den totala frånvaron av nominerade svarta.

Så jag missade Alicia Vikanders vinst men har, gråtande, sett den idag.
Filmen hon prisade för - The Danish girl - har jag inte sett, men ska göra när den kommer på Dvd.
Den enda nominerade filmen som jag med all säkerhet vet att jag inte vill se är The Revenant, den somDi Caprio fick sin Oscar för.  Jag tror inte att jag klarar den.
Jag tror inte heller att jag pallar att se Room, för vilken Brie Larsen fick en statyett. Kanske, en inte så emotionell dag.

Och på tal om Oscarsfilmer. Den nominerade The big short såg Nisse och jag förra helgen. Den handlar om den amerikanska ekonomiska kollapsen 2008. Jättebra med lysande skådisar.

Här är Alicia i sin underbara klänning.
Jag tycker att den var den finaste av alla.

Lånad bild av Telegraph 

Wohoo. Punkt!

I morgon ska jag läsa min berättelse och besiktiga bilen.
Bra kämpat, Hellberg!

När den här är hemma

och kryper upp i soffhörnet är det fest. Flickvännen hade tjejmiddag och då passade jag på att bjuda hem honom till mig.

Vi såg på Frans, och jag ger hans låt fem plus.

Idag börjar sluttampen. Sjuan ska avslutas idag eller i morgon, sedan läsas och därefter redigeras i några dagar.

Iiiiii.

Det känns oerhört spännande!

1986.

Jag stod i baren på Café Opera när jag fick veta att Olof Palme hade blivit skjuten.
Först var det rykten, men när de bekräftades av TT stängde restaurangen och alla fick gå hem.
Många grät, andra var chockade. Jag tror att jag ringde hem till västkusten och väckte mamma.
Jag var bara på tillfälligt besök i Stockholm då, bodde i Sälen, och jag minns att det var en sorgsen resa tillbaka dagen efter.

30 år sedan.

Kort därefter flyttade jag till Stockholm och började flyga.
I april har förresten några vänliga själar, som fortfarande flyger, dragit ihop det gamla gänget från då och vi ska ut på Östersjön och fira att det har gått så många år (!)

Jag flyttade från lägenhet till lägenhet.
Från Vällingby till Solna, Djursholm, Sundbyberg och många andra förorter.
Jag har nästan aldrig bott i stan. I Vasastan några månader, men det är allt.

30 år är en lång tid. Mer än halva mitt liv.
Hm.
Jag fyller 54 om exakt två månader.
Det är en helt galen siffra.

Nu ska jag träna!

Mamma, den här bilden är till dig.

Jag är verkligen på sluttampen

av Sjuan nu. Tre-fyra kapitel kvar (med epilog).
Sedan en omgång med redigering innan jag skickar det till förlaget nästa helg.

Sen är jag kanske lite sjuk i huvudet, men jag har en vag idé för åttan och tänkte jag kanske skulle provskriva lite och se om jag kan göra den så som jag önskar. Det behövs inte mer än några kapitel för att känna om det funkar.
Jag vill prova något nytt igen. Åsautantålamod behöver utmanas för att det ska bli kul och det finns ju hur många sätt att utvecklas som helst, om man nu vill det.

Gloria är skriven i en form som var ny för mig.
Sjuan har beståndsdelar som är nya.
Åttan kommer också att ha en form som jag inte har testat innan och nu känns det som om jag frustar lite över att få försöka.
Det tar ändå ett par månader innan jag får feedback av förlaget på Sjuan.

I morgon hinner jag inte jobba, men på söndag och måndag - lägg gärna märke till att måndag är sista februari - avslutar jag bokprojekt sju exakt som jag har planerat. Jag har skrivit ungefär tretusen ord om dagen den sista tiden och då går det fort.
När jag går i mål på måndag har jag landat på ungefär nittiotusen, och jag skulle tro att jag efter redigeringen har lagt till femtusen, och när den är helt färdig nästa år har fått ungefär fem tio till.
Det har hittills aldrig hänt att jag har fått stryka (jo, i ett förslag i Toscanas första omgång, resten strök jag på eget bevåg), istället vill min förläggare alltid ha mer av allt.
Vi får väl se vad hon säger den här gången.

Ungefär så.
Fredag.
Jag saknar På spåret.

På lokal med Jonathan och Linnea

Schyffert

De bjöd mig på middag först, och satt vi i godan ro och pratade utan att stressa. Jag var där i väldigt god tid, som jag alltid är. 

När vi kom till Rival började det osa konstigt. Inga människor i faojén, allt var lugnt och stilla. Var vi där fel dag? 

Nope, på biljetten vi såg att den kvart vi trodde vi var tidiga, var vi egentligen sena. 20.30, inte 21.00.

Notera gärna att det aldrig händer mig.

Aldrig!

Hellbergs är punktliga. Så är det bara.

Anyhow:

Ett par grabbar ledde oss fram till våra platser. Längst fram (alltid längst fram), men tack och lov på kanten så att ingen behövde resa sig för vår skull.

På scenen satt Lindström och Schyffert och såg intresserat på oss medan vi satte oss. Det måste ju vara tacksamt för komiker med eftersläntrare, i alla fall var det så igår.

Publiken (och vi) tyckte att det var roligt. Tack och lov är Jonathan och Linnéa över tjugo, allt är inte lika pinsamt längre då.

Föreställningen, Ägd, var verkligen superrolig, det tyckte vi allihop.

Bra team med de där två männen.

Nej, jag kan väl erkänna

att gårdagens bloggrubrik inte var den skarpaste men jag är yr i manusmössan och kan nog inte leverera så mycket vettigare än så.

Idag ska jag träna, någon kommer hit och städar och så ska jag träffa Jonathan.
Jag kan snart lyfta armen rakt upp. Inte bakom ryggen, och knappt nå andra axeln, men inom kort kan jag nog ta hand om min egen skit igen. Men jag ser ju idag att det var oerhört smart att be om hjälp med just städningen för annars hade vi grott igen här, katten och jag.

Det är svårt att tänka på hur sjuk jag faktiskt var i  armen/axeln, och hur rädd jag var för att umgås med folk tack vare det. Att jag inte fick på mig bilbältet, inte kunde köra utan att det gjorde ont eller inte kunde bädda sängen. Det var fruktansvärt att tvätta håret och att jag bävade varje gång jag skulle duscha. När jag fick en zinger föll jag ihop på golvet av smärtan.

Jag har fortfarande ont varje dag, men på en tiogradig skala är det ett. Det är rena magin. Ett är ingenting. Ett kan man träna med, i alla fall på sitt sätt.
Ett kan jag leva med.

Vilken skillnad mot 2015 då jag avbokade allt.
Wohoo!

Jag behövde gå på toa,

och sedan var det liksom ingen idé att somna om. Och inte ville jag det heller, förresten. Jag drömmer för mycket just nu. Inte mardrömmar, men de är tillräckligt intensiva för att vilja slippa.
Men jag har en känsla av att det alltid är så i sluttampen av ett romanprojekt. Huvudet får väl jobba för mycket kanske.

Anyhow.
Roman och tvätt, i den ordningen.
Sju-åtta kapitel kvar.
Kämpa, Hellberg!

Jättebra möte på förlaget idag.

Jag är peppad, förväntansfull och totalt skräckslagen.
Men planen är solid, det mesta är på plats och nu ska Gloria "bara" lanseras och hitta sina läsare.

Här en bild från premiären av Carmen på Stockholmsoperan.

Jag tror att det är smart att träna med pensionärer

istället för yngre.
Av flera skäl: kan de så kan jag, är ett av dem.
Men det är också helt chosefritt. Ingen tittar åt något håll utan fokuserar på sig själv. Möjligtvis hör jag lite garv emellanåt, men det är allt.

Jag har ju provat andra klasser också, men det är en annan stämning. Man ser på den bredvid, speglar sig och har inte ett avslappnat förhållande till sin kropp.
Det har ju inte jag heller, men jag är banne mig på väg dit, och föredömena i min grupp hjälper mig verkligen med det.

I eftermiddag är det världscupsutförsåkning från Hammarbybacken i Stockholm. Parallellslalom som är jättekul att se live
(Kul att åka också, jag jobbade ju i Sälen några år och provade på det mesta i utförsväg där, inklusive hastighetsåkning där jag körde över 100 km i timmen. Och nu går jag på pensionärsgympa. Ni fattar hur lite jag har hållit mig i form sedan dess 1983-1986.)

Jag hinner inte se det på plats, men tänker se det på tv. Sändningen börjar 16.50 på ettan.
Lyllos alla som är där och hittar bra platser.
Upupupupupupupuppupupuppupuppupup!

Just nu försöker någon del i mig

övertala mig att stanna hemma från träningen. Att jag nog har lite huvudvärk, att det inte kan vara bra att röra mig när ögonen ser lite inflammerade ut i kanten ...
Går jag på det?
Bangar jag?
NATURLIGTVIS INTE.
Min ny tes är "Sluta träna är samma sak som att börja röka."
Den hjälper inte direkt med motivationen, däremot med disciplinen. Att göra trots att det inte är roligt.

Senare ska jag till stan och till förlaget
Eftersom jag har tränat då kommer kinderna att vara rosiga, jag får lättare på mig ett par byxor och energinivån kommer att vara på topp.
Där har ni den!

Jag skulle tro att jag i den här första draften

landar på ungefär 90 tusen ord, men att jag till slut kommer upp i ungefär 100 (jmf med Simonas 150 tusen!) precis som i Gloria. Det gör ungefär 350 boksidor.
Där ungefär landar alla mina böcker. De blir en aning längre för varje bok, men inte mycket (jag har för mig att Sonjas sista vilja var på runt 75 tusen.)
Det är som om jag har ett visst antal kapitel på mig att berätta min story på.

Även om jag försöker leka lite med formerna (det kallas tydligen för att utvecklas) så behåller jag vissa delar, som längden på kapitlen. Det har inte ändrat sig ett dugg sedan Sonjas sista vilja.
Däremot har jag, för andra boken i rad, en huvudperson.
Många aktörer, men en vars berättelse vi följer allra mest. Det gör att man kan fördjupa den karaktären något mer än om man har flera personer, så klart.
Å andra sidan: bi-karaktärer måste de också få ta plats för att inte bli alltför platta och då gäller det att hålla ordning i ormgropen.
Det blir en del namn och beteenden att hålla reda på.

Jaja.
I morgon blir det inget skrivet så de sista tiotusen får jag klara av på onsdag torsdag och fredag.
Det kommer att funka, hoppas jag.
Sedan ska jag läsa för första gången.
Det är för den stunden jag har skrivit hela boken.
Jag vet inte varför andra skriver, de har säkert någon form av budskap de vill leverera.
Det har inte jag.
Jag skriver enkom för att roa mig själv den där första genomläsningen.

Skulle det vara så att något skaver får jag skriva om.
Det hände ju med Toscana.
Jag skrotade till sist mer än det halva färdiga godkända manuset och skrev helt nytt.
Det är också utveckling.

Jaja2.
Min rumpa, mina händer och mitt huvud har fått nog för idag.
Vi hörs i morgon!

Och så var det måndag igen.

Det är något med den här delen på året som för min del rasslar iväg väldigt fort. Kanske för att jag är inne i en sådan intensiv arbetsperiod att jag inte hinner reagera på snöfallskaos eller blidväder och vips så är det mars.

Jag var och mätte blodtryck och puls härom morgonen (alla värden är tippetopp) och runt tunnelbanan i Farsta strömmade människor in och ur stationsbyggnaden, och jag fick verkligen tänka till på varför. Jag hade glömt att klockan kvart i åtta en vardag är det så här det ser ut.
För dem som inte sitter hemma och skriver böcker.

Det är ju bara två och en halv månad kvar till releasen av Gloria och nu sätter vi full fart framåt och börjar med ett uppstartsmöte på förlaget i morgon. Nästa vecka går den nog till tryck, vilket är tidigt och bra. Kul att ha en fysisk bok att arbeta med för en gång skull. Det mesta är filer nu för tiden.

Vårt första möte på premiären av Carmen på Stockholmsoperan i augusti.
Pr, marknad, redaktör, förläggare, agent och jag.

Jonathans farmor och min klippa under många år, dog oväntat förra veckan bara 71 år gammal, och därför har bloggen varit stängd några dagar.
Jag vill inte prata om det mer än så, men tack för alla hälsningar trots att ni inte visste vad som hade hänt. De värmde!

Jag har ändå jobbat, det finns ju en enorm öppning att fly in genom när man har ett manus framför sig, och nu har jag nog bara en femtedel kvar av Sjuan.
En vecka till min egen deadline. Det kanske går.
I avtalet står det första april, det borde jag i alla fall kunna hålla.

Önskar er alla en fin vecka!

Bloggen öppnar igen på måndag.

Någon vi tycker väldigt mycket om

är svårt sjuk.
Och att oja mig över mina vedermödor, eller att komma med glada tillrop, känns inte rätt just nu.
Så jag pausar bloggandet lite, i alla fall det som är upptempo.
För att det känns värdigt.

Men jag jobbar. Stretar på mot målet att vara klar sista februari.
Om jag skriver varje dag fram till dess kan det gå.

Var rädda om er, så hörs vi snart.

Stängt igår och stängt idag.

Jag håller stängt idag också.