Mina föreläsningar.

Jag berättar om ett författarliv som kanske har sett lite annorlunda ut än många andras. Min vardag i skrivsoffan i förorten. Uppväxten i Fjällbacka. Den ensamma mamman med världens bästa son. De slitsamma åren med heltidsjobb och pendling. Om hur var att debutera med en självbiografi som alla ville prata om och om hur surrealistiskt det är att få se sin bok på topplistor och att vid femtio år fyllda plötsligt ha en helt ny karriär. För referenser, kontakta till exempel Borås stadsbibliotek, Bollnäs bibliotek, Värsås bibliotek. Bokning sker via Författarcentrum

torsdag 8 december 2016

Har jag sovit bekvämt?

Nej.
Vaknade jag med nackont?
Nej (!)

Så jag provsover väl ett par nätter till. Först efter 72 timmar ska den ha nått sin fulla potential, men jag undrar jag ...
Förr kunde man köpa mjuka sängar på Ikea, men de har inga sådana längre.
Istället är de fasta/medium typ och om man väger som jag (alldeles mittemellan) kanske det blir för fast ändå.
Jag vet inte. Jag får väl prova mig vidare, och i värsta fall reklamera sängbotten för att den inte håller det Ikea lovade: att den skulle bli skön efter ett tag.
Men ingen nackont var nytt och intressant.
Så var det inte i går morse.

Well.
Sänghistorien fortsätter medan vissa inte har tak över huvudet, sover direkt på jordgolv eller kan inte sova alls för att deras stad är belägrad och under attack.

Förra julen gav jag många paket från Unicefs butik. Det kommer jag att göra i år också så mycket jag bara kan.

I Farsta har man också ett jättefint initiativ som heter Farstaklappen.
Man köper en gåva till ett barn mellan 0-18 och lämnar in, så slår Farstaklappen in den, märker den med vem jag vill ge den till (om det är till något särskilt kön, ålder).

I år kunde man också ge till unga ensamma mammor och just den gruppen - och till pojkar 15-18 -saknades det paket, så självklart köpte jag just till dem efter att först ha frågat var behovet var störst. Även förra året var det pojkar i den åldersgruppen som fick minst :(

Jag tycker det känns fint att ge. Jag blir en lite bättre människa av det.
Just Farstaklappen blir jag så berörd av att jag faktiskt grät både förra året och i år när jag lämnade mina presentkort.
Varför jag får en sådan stark reaktion vet jag inte riktigt, det bara slår an något det där med att man samlas runt att hjälpa. Att få bidra till det är nog vad som berör mig.

Förra årets december var jag mest rörd hela tiden, i år har jag inte lika starka känslor, men de ligger lite och lurar. Vi får väl se om de brakar loss någon mer gång.
Kanske på lördag i kyrkan när jag vill tända ljus för dem jag saknar ? Och sedan när luciatåget kommer?

Ni hör.
Det återstår en hel del att bryta ihop för även det här året.




1 kommentar:

Ezter sa...

Felet med vår säng är att den är för mjuk. Valde fast, som man skulle väga mellan 50-90 kg för att sova bäst i. Det gör vi båda, men ligger ändå i hängmatta...