Det där med ord är ju märkligt ändå.

Ska vi för enkelhetens skull bara kort säga något om stolt (som jag nog för ögonblicket irriterar mig mest på.)
Ett ord som det flesta svänger sig med numera. Vi är stolta över andra människor i så hög grad att jag undrar hur folk hinner sova. För att vara stolt handlar väl om att man har gjort något? Inte bara latmaskat sig och tittat på?
Eller hur använder folk det ordet?
Det börjar bli lika irriterande som unna, och då vet ni att det är illa.

(Jonathans framgång är naturligtvis helt och hållet min förtjänst och jag får därför vara extremt stolt. Intill fånighet, faktiskt.)

Så ni som går runt och är stolta över mig: Sluta genast med det (Mamma och Jonathan undantagna.)
Har ni inte bidragit, kan ni heller inte lyfta på huvudet och malla er.
Ord och inga visor från det Hellbergska palatset.

Nu ska jag sätta på mig obscent mycket smink och åka till centrum och signera böcker. Förhoppningsvis signera alltså, för man kan aldrig veta sådant på förhand. Det har hänt att jag har sålt noll. Man kan väl säga att stoltheten där uteblev. Det var en gång i Göteborg - på Hisingen - en varm eftermiddag när det samtidigt var en viktig fotbollsmatch på tv.
Jag skyller på det.

Lördag.
Bra dag än så länge.