Idag fyller mormor 104 år.

Hon var 50 när jag föddes och hon och morfar, som var 57, tog hand om mig. Jag har tänkt på det själv, om man skulle ta hand om en spädis i den här åldern, och det är i alla fall jag inte rustad för längre.

Några barnbarn ska det inte bli för min del på ytterligare minst tio år, enligt Jonathan. Om det ens blir några. Vi får  väl se.

Dagen tillbringas hemma med Misse. Han har blivit allt räddare för fyrverkerier med åren och jag tänkte att han kanske är för döv nu, men det smäller tillräckligt högt för att han ska reagera även i år. Det provskjuts ju en hel del och gårdagen var inget undantag ...

Inte för att jag är inbjuden till någon nyårsbaluns (som i partypartyparty.) Det har jag inte varit på väldigt många år. Jag har inte heller bjudit hem någon (utöver familjen) de senaste åren.
Däremot har jag ju inte alltid varit hemma på nyår och jag har mått skitdåligt av att lämna Misse ensam även om det har handlat om bara timmar.
Förra året var jag hemma innan tolvslaget.
Det känns fantastiskt att inte kompromissa i år. Jag stannar hemma och behöver inte känna oro.

Igår såg jag klart på den norska, omtalade, serien SKAM, och ett par saker slår mig.
Ett: tjejer förändras fortfarande, mer än killar, när de blir kära (precis som vi gjorde, 1978.)
Två: skvaller och skitsnack dominerar fortfarande de ungas liv (precis som det gjorde vårt, 1978.)
Tre: det är en sluten värld, utan vuxen insyn (precis som 1978.) Man löser sina egna problem utan att be om hjälp.

Jag ser också en rätt kul fransk serie om skådespelaragenter (Netflix, kommer inte ihåg vad den heter), har hittills sett ett och ett halv avsnitt, men så långt är den bra.
Och så House då. Har ungefär en säsong kvar. Tror att jag kommer att hata slutet ...

Det var väl det. Nu ska Misse få medicin och jag ska åka till Farsta och köpa nyårssupé till oss.
Hurra!