för jag behöver komma igång tidigare eftersom jag behöver komma innan UV-strålningen är 10-11, som den är mitt på dagen.
Tänkte på viktminskningsmedicin igår, läste om en tjej som hade sluppit matbruset i huvudet och var så glad för det, att det var som ett nytt liv att inte behöva tänka på vad hon skulle äta nästa gång medan hon åt på en pizza.
Ändå kritiseras medicinen. (Alla kroppar ska accepteras bla bla bla självklarheter!) Man ska lära sig äta rätt istället, för om man slutar med medicinen börjar bruset och vikten att öka igen.
Varför äter man inte den livslångt då om sjukdomen är kronisk? Det fattar inte jag. Det gör man ju med andra mediciner. Högt blodtryck, diabetes etc.
Jag hoppas verkligen att det landar i det till sist.
När jag blir tjockare blir jag det för att jag äter för mycket, men jag har noll matbrus i huvudet, så jag behöver göra det den här doktorn säger, äta rätt (mindre i mitt fall, man behöver kanske inte bli proppmätt jämt).
Men den som har det som kvinnan jag läste om behöver ju något annat. Inte primärt för att gå ned i vikt utan för att bli av med bruset, som förmodligen i sig lett till att hon gått upp i vikt och som styrt hennes liv.
Jag kan bara jämföra det med när jag rökte och inte kunde göra det, pga flyg, jobb eller liknande, eller när jag var besatt av mitt ex. Ständiga tankar på exakt samma sak: nästa steg. Det var som att vara fånge i något som starkt begränsade mitt liv.
Det var inte så mycket Cypern över det här inlägget. I nästa kanske.
Nu ska jag bestämma mig för vem som är en mördare. Tjohooo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar