Jonathan flyttar hem till sig igen, och den ömma modern kommer att städa hans rum så att det återigen blir välkomnande för gäster (som jag aldrig har, men som jag inbillar mig att jag ska ha framöver.)
Den här julen har jag firat på precis alla sätt sedan i slutet av november och det har verkligen varit jättemysigt med allt godis, saffransbullar, allt vitt bröd, chipsen, ljusen, musiken och att Jonathan har varit hemma.
Men nu ser jag fram emot att vara ensam igen, faktiskt. Mitt tempo framöver är högt, och då är det skönt att få vara ifred.
Jag har tre grejer planerade i januari; en middag, en bouleeftermiddag och en musikal (Chicago, stadsteatern, Iiiiiii), utöver det ska jag bara jobba, umgås med Nisse – och komma i den där vårformen som jag längtar så efter.
Det handlar om mat och rörelse (utöver ett strålande humör, som jag har rätt lätt till utan större ansträngning - man behöver bara låta bli att tänka på det som är skit, haha) och idag promenerade jag raskt i 35 minuter.
Det blåste som tusan, men det gjorde ingenting. Min kropp har nämligen kommit på att den gillar att anstränga sig. Alltså försöker jag hitta små kullar att gå uppför, stockar att kliva över och pendla lite extra med armarna. Sammantaget (och i schlagertakt) gör det mig både trött och tantsvettig.
Nu ska jag läsa klart och sedan bada.
Jag sa väl att det var en bra lördag?
2 kommentarer:
Låter bra, och kroppen tycker om rörelse, så är det bara. Därför är det bra med vovve!
Kram
Vovve är nog bra!
Skicka en kommentar