Det här året har vi ju firat midsommar på olika håll, han i Skåne hos sin syster och jag hemma hos min katt, så idag har jag fått (ska få) ringa och gratulera.
Alltså har jag ägnat hela morgonen (i alla fall en stor del av) att leta efter min telefon. Till sist hittade jag den insnurrad i mina lakan, men satan vad irriterande det är när man VET att man inte har tappat den ute.
Jag sträckte ut armen klockan sju och stängde av larmet. Egentligen hade jag tänkt tvätta men jag orkade bara inte, så jag la mig igen efter att ha avbokat tvättstugan (man gör det online, annars hade det inte varit så mycket att snacka om.)
Sedan, två timmar senare när min kropp ÄNTLIGEN hade sovit klart, klev jag upp och skulle ringa och sjunga lite.
Det är så vi gör i vår familj. Vi sjunger, och har gjort sedan Jonathan var liten.
Nu är Nisse en rätt hygglig man så han kommer säkert lyssna och le lite.
OM inte hans telefonsvarare hade gått igång när man ringer, vill säga.
Medan han vaknar tänker jag duscha, promenera till centrum, handla mat och åka buss hem. Att bära mer än en kasse är i nuläget osmart.
På tisdag ska jag tillbaka till naprapaten, kan vi hoppas på något form av mirakel kanske?
Den där västkustvurpan var kolossalt (älskar det ordet, hade nästan glömt bort det till jag läste det hos Simona häromdagen) onödig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar