Samtidigt som jag gjorde det, ledde jag samtalsgrupper på Dbk, och jag kommer ihåg att jag inte kunde låta bli att prata om glädjen jag hade hittat i skrivandet.
Det är mycket möjligt att gruppdeltagarna fick höra allt om innehållet manuset, i alla fall har jag en känsla av det.
Sådana grupper är tysta om det som sker inom väggarna, så att någon skulle berätta något trodde jag inte för ett ögonblick på.
Idag berättar jag inte särskilt mycket även om jag gärna pratar om arbetet (och glädjen), för mina idéer vill jag behålla för mig själv. Och skulle jag läsa något hos någon annan som på minsta sätt liknar det jag håller på med, så skrotar jag just det och skriver om. Att stjäla är inte min grej, jag behöver inte det eftersom min hjärna funkar alldeles utmärkt.
(Utom när jag skulle försöka lära mig det Periodiska systemet häromdagen. Varför? För att jag hörde det nämnas och påmindes om att jag inte visste vad det var. Jag tycker inte om att inte begripa.
Till sist bröt jag ihop, förtvivlad över hur extremt ointelligent jag är.)
Nu ska jag dammsuga.
4 kommentarer:
Men jösses, det periodiska systemet slutar man väl fundera över när man lämnat skolan. Jag har då aldrig haft någon nytta av det.
Jag kan rabbla pi med 33 decimaler. Det visar inte att jag är intelligent, utan att det dväljes en byfåne i mig ;)
Fast det där med att inse att ens unika idé inte var så himla unik ändå, är knepigt. Det sägs ju att alla berättelser redan är berättade, att endast sättet att berätta dem skiljer dem åt. Jag har en himla bra idé för manus 4 och jag älskar den. Men tänk om jag upptäcker aatt någon annan är inne på samma spår - ska jag skrota hela idén då?
Robert; jag slutar aldrig fundera på sånt:)
Annika; ja, knepigt, men jag hade definitivt skrotat om jag hade vetat att någon skrev på samma idé (om det inte gällde ett vanligt mänskligt problem som skilsmässa, dödsfall eller annat allmänmänskligt.)
Skicka en kommentar