Nu är det snart ett år sedan

vi var på Mallorca och firade Nisses 60-års dag. Jag gjorde research, var i Puerto Andratz och började gråta när vi åkte in i byn som jag har googlat så många gånger. Jag har tittat på så många bilder, tänkt på hur man kör, går, hur Rebeckas dyra, dyra hus kan tänkas se ut där på sluttningen.

Vi åkte över berg, och då grinade jag också. Alltså, höjder, kurvor och någon annan som kör bilen är verkligen inte min grej.
Till sist var vi framme Valdemosa. Det var inte dit vi skulle, vi skulle till en liten badord vid kusten, men eftersom jag låg gråtande under en badhandduk antar jag att de andra inte tyckte att resan var så kul och Valdemosa var närmare och det var bättre vägar dit.

Anyhow, uppenbarligen överlevde vi och jag kanske borde jobba lite på mitt höjdillamående. När vi var på Gran Canaria förra året i januari, var det exakt samma visa.

Jag längtar till annat på Mallis, som de höga vågorna. Jag har sällan skrattat mer än när de sköljde över mig och drog av mig bikinin. Vattentemperaturen gjorde att jag badade och de händer så sällan att jag borde få någon slags utmärkelse för mina bad under den veckan.
Det var så skönt att jag var alldeles tvungen att gå i där det var massor med sjöborrar, och deras efterlämningar fick jag ha kvar i foten i månader efteråt. Taggarna har hullingar och de kommer ut med tiden, typ.

Och så hade jag ju min familj med mig.
Jonathan och Linnéa.
Här på bild med födelsedagsbarnet på midsommardagen.

Och här är länken till lägenheten vi hyrde i Palma.
Vi var totalt 4 i lägenheten med det fanns plats för fyra till och utslaget per person blir inte det särskilt kostsamt. Den var perfekt placerad, och det var lätt att parkera hyrbilen utanför dörren.

Någon gång ska vi åka tillbaka hoppas jag, men inte i år. Nästa helg åker vi några dagar till Västkusten, men sedan jobbar både Nisse och jag resten av sommaren.

Till exempel idag.
Jag börjar nu. På sidan 40.
Tjoho.